Därför behöver Sverige en ny migrationspolitik

Update 29/2: Under dagen har jag fått konstruktiv feedback angående att inledningen på detta blogginlägg ansetts provocerande. Det har inte varit mitt syfte, och inte heller att klumpiga ordval skulle rikta sig till någon eller några enskilda. Därför har jag skrivit om de inledande styckena.

 

***

 

De senaste åren har migrationspolitiken tagit en allt större plats i samhällsdebatten. Med den kraftiga ökningen av antalet asylsökande till Sverige följer stora utmaningar, som medfört att flera partier tvingats ompröva sin politik på området.

Men vilka är dessa utmaningar som fått den migrationspolitiska kartan att helt ritas om? Och av vilken dimension är de? Den typen av resonemang förekommer naturligtvis också i den mediala rapporteringen, men det är inte alltid lätt att baserat på enskilda, lösryckta rapporter forma sig en helhetsbild.

Jag tror att detta är en anledning till att många av Kristdemokraternas väljare och medlemmar bär på frågor kring partiets migrationspolitik, som också delvis förändrats de senaste 18 månaderna. Bland annat diskuterade jag dessa frågor nyligen i SR-programmet Människor och tro, men jag har också gjort det vid flertalet årsmöten och partiutbildningar runtom i landet under vintern.

Sedan jag i november utsågs till migrationspolitisk talesperson för Kristdemokraterna har jag ägnat en hel del tid åt att forma mig min egen bild av helheten. I detta blogginlägg försöker jag att så konkret som möjligt teckna denna, klarlägga sakförhållanden om nuläget i Sverige som kan ligga till grund för en migrationspolitisk diskussion men också förklara varför jag menar att detta nuläge kräver att vi förändrar vår migrationspolitik.

Texten kretsar – som du kommer att märka – kring utmaningar som följer med den stora migrationen till Sverige. Det är utmaningar som vi de facto står inför idag och med stor sannolikhet kommer att möta under en lång tid framöver. Dessa kan mötas med en bred och kraftfull integrationspolitik, men just denna text fokuserar inte på det senare. Att texten fokuserar på utmaningar men inte potentiella ”lösningar” innebär inte att jag 1) är uppgiven eller 2) inte står fast vid grundinställningen att Sverige som rikt land har ett stort ansvar att hjälpa våra medmänniskor i fattigare och mer oroliga delar av världen.

Tanken är att texten ska vara baserad på fakta. Om du hittar uppgifter som kan ifrågasättas, som jag använder på ett felaktigt sätt eller som helt enkelt inte stämmer – säg gärna till så uppdaterar jag texten.

 

***

 

Kraftig ökning av antalet asylsökande till Sverige

Att kriget i Syrien nu pågått i fem år. Att situationen i dess grannländer blivit allt svårare och att de flyktingar som befinner sig där av naturliga skäl förlorar mer och mer av sin framtidstro. Konflikter, oro och fattigdom i fler delar av världen. Att EU:s yttre gräns i vissa avseenden havererat och att det därigenom blivit möjligt/billigare att ta sig in i unionen. Alla är de anledningar till att antalet flyktingar och migranter till Europa ökat kraftigt under det senaste året.

I samma veva har de gemensamma principerna för den reglerade migrationen inom EU i princip satts ur spel. Schengenområdets yttre gränskontroller upprätthålls inte fullt ut. Under lång tid skedde i princip ingen registrering vid inresa (detta har nu blivit bättre, men det är av symbolisk betydelse). Asylansökan görs sällan i första land, i enlighet med Dublinförordningens intentioner. Sammantaget innebär detta att de förutsättningar som det svenska asylmottagningssystemet bygger på inte gäller idag.

Eftersom Sverige tagit emot många asylsökande tidigare är det inte ovanligt att de människor som nu lämnar sina hemländer för Europa har släktingar, vänner och bekanta här. Det är fullt naturligt att den som är i ett utsatt läge söker sig till den plats där man åtminstone har någon anknytning och trygghet sedan tidigare. I Sverige görs också rättssäkra prövningar av alla asylansökningar och våra asylregler är mer generösa än de allra flesta andra länders. Därtill har vi från ett internationellt perspektiv mycket generösa välfärdssystem. Det senare gör av förståeliga skäl Sverige till ett attraktivt land för den som vill söka asyl.

Allt ovanstående är anledningar till att Sverige under 2015 tog emot över 162 000 asylsökande, i förhållande till befolkningsstorleken mer än något annat land i EU och och övriga västvärlden. Om alla länder i EU under förra året tagit emot lika många asylsökande per capita som Sverige gjorde, hade vi gemensamt kunnat välkomna 8 miljoner människor – mångfalt fler än de som kom till unionen under året. Sverige har tagit ett väldigt stort ansvar i den rådande situationen, och det ska vi vara stolta över.

 

 

Migrationen medför både kortsiktiga och långsiktiga utmaningar

Jag och Kristdemokraterna förespråkar en migrationspolitik baserad på både ”hjärta och hjärna”. Med hjärta menar vi att Sverige ska vara ett generöst land. Vi har ett ansvar att hjälpa våra medmänniskor i andra delar av världen som lever under odrägliga förhållanden. Med hjärna menar vi att den politik vi driver ska vara praktiskt genomförbar och hållbar. Vi är ett politiskt parti som gör anspråk på att vara med och leda Sverige, och vår ambition är att Sverige ska kunna vara ett välkomnande land inte bara idag utan också imorgon och om fem år.

Det senaste året har migrationspolitiken tagit en allt större plats i samhällsdebatten. Med den kraftiga ökningen av antalet asylsökande till Sverige följer stora utmaningar, som medfört att flera partier tvingats ompröva sin politik på området (det är ingen överdrift att säga att den migrationspolitiska kartan har ritats om). Dessa utmaningar ser också vi kristdemokrater.

Fortfarande ligger mest fokus i media på de omedelbara, kortsiktiga utmaningar som den ökade migrationen för med sig. Visst är dessa betydande.

Baserat på bland annat detta har regeringen gjort bedömningen att den aktuella situationen innebär ett allvarligt hot mot allmän ordning och inre säkerhet.

Det illustrerar i sig att situationen är väldigt allvarlig. Men i migrationsdiskussionen är det viktigt att ha med hela bilden. Sveriges ”mottagningskapacitet” påverkas även av de långsiktiga utmaningar som följer bortom den akuta bristen på lediga sovplatser och tillgängliga handläggare hos Migrationsverket som kan registrera och behandla asylansökningar.

Nedan redogör jag för de sju långsiktiga migrationsrelaterade utmaningar som jag personligen ser som mest kritiska och som i dagsläget tyvärr begränsar vårt lands mottagningskapacitet. Dessa är (utan inbördes ordning):

  1. Viktiga samhällsfunktioner blir underdimensionerade när befolkningen växer kraftigt
  2. Oroande könsfördelning i vissa åldersgrupper
  3. Bostadsbyggandet hänger inte med befolkningstillväxten
  4. Polisen får svårare att upprätthålla lag och ordning
  5. Stor risk att arbetslösheten ökar kraftigt – men först om några år
  6. Sannolikt fler värderingsbaserade kollisioner och konflikter framöver
  7. De finansiella kostnaderna

Tack för att du läser!

 

1. Viktiga samhällsfunktioner blir underdimensionerade när befolkningen växer kraftigt

Den första och mest självklara effekten av dagens – och de senaste årens stora mottagande av asylsökande – är av naturliga skäl att befolkningens storlek och tillväxttakt påverkas uppåt. SCB gör årligen befolkningsprognoser. Enligt den senaste officiella, som publicerades i maj förra året, förväntades Sveriges befolkning år 2019 uppgå till 10,4 miljoner människor. Det skulle motsvara en ökning om totalt 6,7 procent för femårsperioden 2014-2019.

I november gjorde dock SCB en specialprognos åt regeringen. Denna visar att den ovanligt stora migrationen till Sverige under hösten väntas få befolkningen år 2019 istället uppgå till 10,7 miljoner människor – vilket då skulle motsvara en ökning om totalt 9,9 procent för perioden 2014-2019.

Den 16 november skrev Svenskt Näringslivs chefsekonom Ann Öberg angående detta i Dagens Industri:

”Befolkningen beräknas stiga kraftigt och den årliga ökningstakten stiger successivt för att 2019 nå upp till 2,3 procent. Det är en ökningstakt som Sverige aldrig tidigare har haft sedan befolkningsstatistiken började föras 1750.”

Att befolkningen växer i ett mycket glesbefolkat land som Sverige är i grunden ingenting negativt – det kan mycket väl vara precis tvärtom. Men om den ökar i en snabbare takt än med den som kritiska samhällsfunktioner kan byggas ut blir det problematiskt. Detta är delvis en resursfråga i strikt ekonomiska termer, men i kanske större utsträckning (pengar kan lånas, åtminstone på kort sikt) en personell och infrastrukturell fråga.

För att ta två aktuella exempel:

  • I SVT:s Agenda den 24 januari konstaterades att allt fler av landets socialtjänster inte klarar omsorgen om de rekordmånga ensamkommande minderåriga som kommit och kommer till Sverige. Enligt programmet har 30 procent av landets kommuner nyligen Lex Sarah-anmält sina respektive socialtjänster medan ytterligare 29 procent av kommunerna överväger att göra samma sak. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) skrev i en skrivelse till regeringen i december: ”I flertalet av de nu aktuella anmälningarna signalerar kommunerna att de på grund av den kraftiga ökningen av antalet ensamkommande barn inte har förutsättningar att klara av sitt uppdrag. Eller annorlunda uttryckt, kommunerna anger att de i varierande grad har svårigheter att uppfylla lagens krav på kvalitet, säkerhet och rättssäkerhet för de barn som placeras på HVB- eller i familjehem. Det handlar till stor del om att socialtjänstens utredningar av barnens behov inte håller tillräckligt hög kvalitet eller tidsramar, utredningar av boenden där barnen placeras är undermåliga eller obefintliga, boenden där barnen placeras följs inte upp och kommunernas egna HVB brister gällande personal och lokaler.”
  • Den 11 januari konstaterade regeringen i en promemoria att rekryteringsbehovet av lärare under den kommande femårsperioden kan komma att uppgå till nästan 90 000 heltidstjänster, motsvarande ett examinationsbehov av nya lärare under samma period på 107 000 personer (eftersom alla nyutexaminerade lärare inte tar jobb som lärare). Detta ska dels jämföras med att Skolverket så sent som i somras bedömde rekryteringsbehovet av nya lärare under samma period till 70 000 heltidstjänster, men även med att totalt 47 000 lärare, förskollärare, speciallärare och specialpedagoger examinerades under åren 2009-2014. ”Sverige är nu i ett läge där lärarbehovet omöjligt kan mötas i närtid. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många lärare att anställa och att utbilda nya tar tid”, kommenterade Lärarförbundet situationen. Utbildningstakten av nya lärare behöver alltså mer än fördubblas (och det omedelbart) för att Sverige ska klara av det hela. Detta verkar tyvärr inte sannolikt med tanke på den aktuella bilden i samhället av skolan som arbetsplats. Lika olyckligt är att Sveriges resultat i de så kallade Pisa-mätningarna faller och att vi ser en ”dramatisk ökning” av antalet lågpresterande elever redan innan den kommande (förvärrade) lärarbristen slår till.

Det är med andra ord helt uppenbart att enbart det faktum att befolkningen växer mycket kraftigt har – och kommer att ha framöver – stora negativa effekter på grundläggande och kritiska samhällsfunktioner.

Men till det ska läggas att de människor som kommer till Sverige från krigszoner, krisområden och fattiga länder – av fullt naturliga skäl – i genomsnitt har större behov än inrikes födda i avseende på exempelvis psykiatrisk vård, stöd i skolan och akut tandvård. Det senare förstärker rimligen ”systemets” underdimensionering ytterligare.

 

2. Oroande könsfördelning i vissa åldersgrupper

Men det finns fler demografiska aspekter av migrationssituationen. En sådan är att det finns en stor könsmässig snedfördelning bland de människor som söker asyl i Sverige. 70 procent av de asylsökande under 2015 var män, men obalansen var ännu större i de lägre åldrarna.

Av de drygt 35 000 ensamkommande barn och minderåriga som under förra året sökte asyl i Sverige var hela 92 procent pojkar, de flesta tonåringar. I Agenda den 24 januari konstaterades därför att det bland de som är 16 år idag i Sverige går hela 119 pojkar på 100 flickor, medan den ”naturliga” fördelningen globalt sett är att det går ungefär 105 pojkar på 100 flickor.

Det är en internationellt sett unik situation vi har i Sverige, som också nyligen uppmärksammades av tidskriften The Economist:

“Sweden took three asylum-seekers for every 1,000 inhabitants in the 12 months to September 2015. That is the highest ratio in Europe. Alongside this, it also has more young male asylum-seekers: in the past 12 months 17% were 14- to 17-year-olds, compared with only 6% in Germany. This will alter the sex ratio for some age groups in Sweden. As Ms Hudson points out, the teenage population will become more male: currently there are 106 male 14- to 17-year-olds for every 100 women. If all asylum applications are granted, this will change to 116 men to 100 women, while for those aged between 18 and 34 the male-to-female ratio will go from 105:100 to 107:100. This is worrisome. Skewed sex ratios would mean lots of sexually frustrated young men, which is a recipe for trouble.”

Denna snedfördelning vore problematisk även om alla dessa pojkar växte upp under ordnade familjeförhållanden. Nu kommer det tyvärr inte att vara så. I samma Agenda-program rapporterades också att var femte pojke av de som är 16 år i Sverige idag är en ensamkommande asylsökande och därmed både föräldralös och från svåra förhållanden.

Invandringen – en lösning på den demografiska utmaningen?
Vid sidan om ovanstående förstärks de utmaningar för Sverige, som den kraftiga befolkningstillväxten för med sig, av att Sverige sedan tidigare står inför en rätt rejäl demografisk utmaning i avseende på att befolkningen i genomsnitt blir äldre. Konsekvensen av detta är att relativt sett färre som arbetar framöver behöver kunna försörja relativt sett fler som inte gör det.

Det talas ofta om att invandringen är en lösning på denna demografiska utmaning, i synnerhet eftersom en stor andel av de asylsökande alltså är yngre snarare än äldre. Men det förutsätter att andelen nyanlända som arbetar och att den genomsnittliga skatt som dessa betalar in till det offentliga är högre än vad som är fallet för inrikes födda. Idag är vi tyvärr långt därifrån (se nedan).

 

3. Bostadsbyggandet hänger inte med befolkningstillväxten

För att kunna leva ett värdigt liv är det ett basalt behov att ha någonstans att bo. När befolkningen växer är det därför viktigt att också antalet bostäder ökar, åtminstone i samma takt. I Sverige är dock problemet att antalet byggda bostäder under den senaste tioårsperioden – trots att Kristdemokraterna hade regeringsansvar för bostadsfrågorna 2006-2014 – ökat i betydligt lägre takt än befolkningen, och att vi därför har bostadsbrist i stora delar av landet.

Enligt Boverkets enkät om läget på bostadsmarknaden 2015 (som alltså gjordes före höstens kraftiga ökning av antalet asylsökande) anger 63 procent av landets kommuner, där totalt 82 procent av Sveriges befolkning bor, att det råder ett underskott på bostäder.

Men någonstans måste det väl finnas lediga bostäder? Ja, kanske några. Men de ligger i sådana fall i princip uteslutande i utflyttningskommuner med svag arbetsmarknad och utan högskola.

De senaste uppgifter jag kan hitta om detta är baserade på en annan Boverketenkät som visar att det i maj 2012 fanns 11 200 outhyrda bostadslägenheter inom allmännyttan, som uppges äga runt hälften av hyreslägenheterna i Sverige (motsvarande statistik för det privata beståndet verkar inte finnas).

De fem kommuner som då hade till antalet flest outhyrda lägenheter var min egen uppväxtort Söderhamn (300 tomma lägenheter), Ronneby (248), Hultsfred (160), Karlskoga (127) och Hofors (120). I samtliga dessa kommuner ligger arbetslösheten markant över rikssnittet, vilket naturligtvis förvårar integrationen för nyanlända som flyttar dit.

Vi går 40 000-45 000 bostäder back varje år
Utifrån detta nuläge och SCB:s befolkningsprognos estimerar Boverket det framtida behovet av nya bostäder. Den senaste behovsanalysen, som bygger på SCB:s (inaktuella) majprognos, gör gällande att det behöver färdigställas fler än 75 000 bostäder årligen under åren 2015-2020. Men i media har också fluktuerat uppgifter om att Boverket gjort en ny bedömning som säger att 460 000 nya bostäder behöver färdigställas under samma period. Detta skulle i sådana fall motsvara 92 000 bostäder per år.

Som jämförelse bör då nämnas att Boverket estimerar att runt 48 000 bostäder ska ha påbörjats under 2015 och att 53 500 bostäder kommer att påbörjas under innevarande år.

Situationen är alltså den att det byggts för lite under de senaste tio åren och att det underskott vi redan har växer med ytterligare kanske 40 000-45 000 bostäder varje år. Boverket konstaterar: ”Under överskådlig tid kommer inte bostadsbyggandet att nå de nivåer som behövs för att svara mot befolkningsökningen”.

En redan svår situation på bostadsmarknaden riskerar helt uppenbart att bli ännu värre, speciellt om man också tar i beaktande att i princip inga av de bostäder som ändå byggs uppges vara sådana som nyanlända eller låginkomstgrupper kan efterfråga.

Egen bostad kritiskt för en välfungerande integration
De asylsökande som kom till Sverige under 2015 berörs dock inte ännu av detta – åtminstone inte i direkt mening – eftersom en stor andel av de asylsökande bor på anläggningsboenden under själva asylprocessen och inte är en del av den reguljära bostadsmarknaden.

Men för dem som sedan får ett uppehållstillstånd är det helt centralt att så fort som möjligt få en egen bostad. Både för att de på riktigt ska kunna påbörja sina nya liv i Sverige, men också för att det egna boendet är en nyckel till de integrations- och etableringsinsatser (svenskundervisning, studier, praktik och liknande) som tillhandahålls genom Arbetsförmedlingen.

Först när nyanlända flyttat ut från Migrationsverkets anläggningsboenden, och blivit mottagna i en kommun, kan de ta del av aktiviteter inom det så kallade etableringsuppdraget. Om det är svårt för nyanlända att hitta en bostad (som de också har råd med) försenas deras integration i det svenska samhället, med alla negativa följder som det får.

Enligt Arbetsförmedlingen har mediantiden från erhållet uppehållstillstånd till bosättning stigit från 108 dagar år 2011 till 176 dagar förra året. Det är en anledning till att hela 11 000 personer för tillfället uppges ”sitta fast” på boenden i Migrationsverkets system. Det är alltså människor som fått uppehållstillstånd och som skulle kunna flytta vidare och påbörja sin etablering om de bara fick en bostad.

”Sveriges trångboddhet påminner om hur det var för hundra år sedan”
I början av januari rapporterade Ekot om denna situation. Eftersom en egen bostad är så viktig för att man som nyanländ ska komma in i etableringen och samhället är det många som betalar stora summor svart för ett andrahandskontrakt eller i vissa fall enbart en adress som man inte kan bo på. Enligt en kartläggning från Boverket kan ett andrahandskontrakt i större kommuner kosta 100 000 kronor.

Micael Nilsson, utredare på Boverket som kartlagt och analyserad nyanländas bostadssituation, kommenterar:

”Sveriges trångboddhet påminner idag om beskrivningar av hur det var för runt hundra år sen. Människor bor väldigt osäkert i osäkra hyreskontrakt som kan sägas upp för att någon annan är beredd att betala mer. Man mår dåligt, man blir sjuk i bostaden, det är sanitärt ohälsosamt att leva i de här miljöerna. Och det byggs inte tillräckligt, och det byggs för fel grupper. Det är ju så pass illa i många områden nu – att man flyttar till ett utanförskap som riskerar att bli permanent. Vi som står utanför kan inte förstå vidden av hur kaotiskt det har blivit i vissa områden.”

När bostadsbristen förvärras ytterligare kommer det att innebära stora svårigheter för de enskilda människor och familjer som inte kan få en ordentlig och värdig bostad. Men det riskerar också att få konsekvenser för samhället i stort (se nedan).

 

4. Polisen får svårare att upprätthålla lag och ordning

Givet bostadssituationen i Sverige är det i regel mycket svårt för nyanlända – med svag ekonomisk ställning och utan ”kontakter” – att få en bostad någon annanstans än i de områden där det redan bor en stor andel utrikes födda. I dessa områden tenderar också trångboddheten att vara värre än i andra områden. Enligt SCB bor 45 procent av de utomeuropeiskt födda trångt i Sverige.

Denna kombination av etnisk segregation, trångboddhet, låg sysselsättning och låg utbildningsnivå (se nedan) utgör enligt bland andra regeringen, Brottsförebyggande rådet och Polisens nationella operativa avdelning indikatorer för att ett område ska klassas som socioekonomiskt utsatt präglat av utanförskap.

I flera sådana invandrartäta utanförskapsområden har vi idag ganska stora problem med kriminalitet. Och med den stora migrationen till Sverige riskerar, enligt Polisens nationella operativa avdelning, situationen att försvåras ytterligare.

Drygt 50 bostadsområden i Sverige är utsatta för allvarlig brottslighet och socioekonomiska faktorer
Enligt en rapport från Rikskriminalpolisen från oktober 2014 fanns i Sverige då 55 ”socioekonomiskt utsatta” geografiska områden – fördelade över 22 städer – där lokala kriminella nätverk ansågs ha en ”negativ påverkan på lokalsamhället”.

I dessa områden uppgavs det vara ”vanligt förekommande att poliser utsätts för hot och våld i samband med ingripanden” och på flera av platserna ”uttrycks det tydligt att Polisen inte är välkommen i området”. I rapportens sammanfattning uttrycktes nedanstående mycket allvarsamma oro för hur de kriminella i dessa områden i grunden påverkar såväl polisens möjligheter att upprätthålla lag och ordning som rättsstatens förutsättningar att skipa rättvisa.

”Vanligt förekommande brott bland de lokala kriminella i områdena är bland annat öppen narkotikahantering, kriminella uppgörelser som yttrar sig i grova våldsyttringar på allmän plats, olika former av utpressning och otillåten påverkan samt utåtagerande missnöje mot samhället. Samtliga av de nämnda uttrycken manifesterar offentligt kriminell makt och blir en påminnelse om vad de kriminella aktörerna är kapabla till. Det tillsammans med aktiva påtryckningar mot lokalsamhället i form av hot, våldshandlingar och utpressning antas ligga till grund för den rädsla Polisen uppfattar finns i lokalsamhället. Rädslan tar sig uttryck i att det är svårt att få personer att delta i rättsprocessen mot de lokala kriminella.

Utvecklingen i områdena har medfört svårigheter att utreda brott. Polisen har även i andra avseenden svårt att arbeta i dessa områden, bland annat på grund av att omgivningen reagerar mot Polisen vid ingripanden eller genom att angripa Polisens fordon.

Polisens svårigheter med att stävja de nämnda problemen kan vara en bidragande faktor till att allmänheten i flera fall uppfattar det som att det är de kriminella som styr i områdena. En sådan uppfattning kan ifrågasatta Polisens roll som garant för trygghet, och på sikt minskar allmänhetens benägenhet att vända sig till Polisen. Situationen i dessa områden är bekymmersam och har i flera fall medfört att Polisen inte kunnat fullgöra sin uppgift.”

Rent konkret har utvecklingen i dessa områden också medfört att ambulans och brandkår helt enkelt inte åker in där utan poliseskort, vilket i vissa fall medför att denna samhällsservice blir försenad. (I veckan kom vissa mer hoppfulla nyheter på detta område, men bilden är delad.)

För bara några veckor sedan presenterade Polisens nationella operativa avdelning en uppföljning till rapporten från 2014. Enligt denna finns nu 53 områden som ”i olika grad är utsatta både för allvarlig brottslighet och socioekonomiska faktorer”. Av dessa områden är 15 att anse som ”särskilt utsatta”. I övrigt går beskrivningarna av de aktuella områdena i mycket igen.

I denna rapport skrivs det också uttryckligen: ”Flyktingströmmarna riskerar att få en stor påverkan på dessa områden”. Om läget förvärras så innebär det med stor sannolikhet brottsligheten ökar, tryggheten minskar och att Polisen får svårare att upprätthålla såväl lag och ordning som förtroendet för rättsstaten.

Färre poliser per capita
När befolkningen växer minskar också – även det allt annat lika – polistätheten. När Alliansen i valrörelsen 2006 förde fram kravet på totalt 20 000 poliser i Sverige låg antalet på ungefär 17 000, motsvarade 1,891 poliser per 1 000 invånare baserat på 2005 års siffror. I samband med att vallöftet infriades år 2010 (20 292 poliser) hade kvoten stigit till 2,164.

Sedan dess har dock antalet poliser minskar något (till 20 051 år 2014), samtidigt som befolkningen som bekant ökat. År 2014 låg antalet poliser per 1 000 invånare därför på 2,069 – motsvarande en minskning på 4,4 procent på bara fyra år.

Samtidigt går det inte att säga annat än att arbetsuppgifterna både ökat i antal och blivit mer komplexa: inre gränskontroller, högre terrorhot, återvändande Syrienkrigare, insatser vid landets 8 000 anläggningsboenden som inhyser 100 000 asylsökande som bor trångt etc.

Den 25 januari gick rikspolischefen ut och efterfrågade upp till 2 500 fler poliser och 1 600 fler civilanställda ”för att hantera migrationen och terrorhotet kommande år”. Eftersom det totala antalet anställda vid Polismyndigheten idag är ungefär 28 700 (20 051 poliser och 8 638 civila år 2014), så skulle detta i perspektivet ”kommande år” inte vara någon liten ökning (om än mycket välbehövlig).

Idag är arbetslösheten bland poliser låg, vilket betyder att det stora flertalet av åtminstone de 2 500 polisanställda som behöver nyrekryteras först behöver ta sig igenom den 2,5 år långa polisutbildningen. Det är därför svårt att se att polisorganisationen på kortare sikt kommer att kunna anta den storlek som den enligt rikspolischefen behöver ha för att klara de uppgifter den har ansvar för i denna tid av mångfacetterad oro.

 

5. Stor risk att arbetslösheten ökar kraftigt – men först om några år

Personligen är jag dock allra mest orolig för situationen på arbetsmarknaden. Här är nämligen vårt svenska ”track record” när det gäller etablering av nyanlända som allra sämst.

Men hur kan det vara så? Stefan Fölster, en ekonom jag verkligen respekterar, skrev ju nyligen att det går bättre för Sverige än på decennier. Svensk ekonomi går starkt. Enligt SCB:s nationalräkenskaper var BNP i fasta priser 3,9 procent högre i det tredje kvartalet 2015 jämfört med samma kvartal året innan.

Samtidigt minskar arbetslösheten. Enligt Arbetsförmedlingen uppgick den i januari till 8,0 procent, vilket är 0,1 procentenheter lägre än ett år tidigare. I den prognos som presenterades i början av december estimerar myndigheten dessutom att arbetslösheten kommer att sjunka kraftigt – ned till 6,5 procent – till 2017.

Det är en positiv utveckling. Om den ekonomiska riktningen varit den omvända hade det varit betydligt besvärligare för Sverige – också på kort sikt – att ta ett så stort ansvar för asylsökande som vi gjorde under den gångna hösten.

Allt tydligare ”tudelning” av arbetsmarknaden
Men den kraftiga tillväxten till trots har utvecklingen mot en alltmer tudelad arbetsmarknad accelererat. Med detta menas att det blir en allt tydligare skillnad mellan de som redan har en god anknytning till arbetsmarknaden å ena sidan, och de som står utanför å andra sidan.

Eller annorlunda uttryckt: på den expansiva avancerade, digitaliserade och robotiserade svenska arbetsmarknaden går det lätt att få jobb för den som har en gedigen utbildning (allra minst gymnasiekompetens) och kan svenska språket. Men det är avsevärt svårare för de med som högst motsvarande svensk grundskoleutbildning och bristande kunskaper i svenska.

Statistiskt förklarat: enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar var arbetslösheten (15-74 år) bland förgymnasialt utbildade (20,2 procent) år 2015 flera gånger högre än bland gymnasialt utbildade (6,9 procent) och eftergymnasialt utbildade (4,7 procent).

Idag har vi därför en situation där antalet arbetslösa som får en reguljär sysselsättning minskar samtidigt som antalet lediga jobb ökar. Man kan hårdraget säga att det idag varken är avsaknaden av jobb eller arbetskraft som är det stora problemet på svensk arbetsmarknad, utan brist på kvalifikationer hos de arbetslösa. Det som populärt benämns som matchningsproblematik.

Eftersom den genomsnittliga utbildningsnivån skiljer sig kraftigt åt mellan inrikes födda och utomeuropeiskt födda (se nedan) blir en konsekvens att också arbetslöshetsnivåerna skiljer sig åt rejält mellan samma grupper.

Av Arbetsförmedlingens rapport ”Arbetsmarknadsutsikterna hösten 2015” framgår att arbetslösheten (16-64 år) under 2015 års tre första kvartal redovisades till i genomsnitt 5,7 procent för inrikes födda medan den uppgick till hela 22,8 procent för utomeuropeiskt födda. Skillnaden i sysselsättningsgrad var också stor: 81,4 procent av inrikes födda i arbetsför ålder arbetade, medan motsvarade andel var för utomeuropeiskt födda var 58,2 procent.

Med största sannolikhet betydligt fler lågutbildade bland de asylsökande än bland inrikes födda
Men kan det verkligen stämma? SVT rapporterade ju så sent som den 3 juni ifjol att ”tusentals välutbildade flyr till Sverige” och att det ”in i landet strömmar färdigutbildade ingenjörer, läkare och ekonomer”.

Till viss del har SVT förstås rätt. Precis som framgår av den aktuella artikeln var antalet personer som 2014 ansökte om validering av utländska examina hos Universitets- och högskolerådet och Socialstyrelsen 7 739 respektive 1 973 personer (och följaktligen ”tusentals”). Det stämmer också att dessa antal stigit de senaste åren.

Problemet är att SVT inte sätter dessa uppgifter i proportion till något. Det finns visserligen ingen klockren bas att använda, men ett alternativ vore att sätta uppgifterna i förhållande till det antal personer som beviljades uppehållstillstånd i Sverige det aktuella året, vilket år 2014 var 110 610.

Missförstå mig inte. Vi ska vara glada för varje person som kommer till Sverige med en rejäl utbildning i bagaget. Sverige har kompetensbrist inom många högkvalificerade yrken. Det gör också att jag generellt sett inte är orolig för integrationen av personer som kommer till Sverige med en åtminstone treårig akademisk utbildning bakom sig.

Samtidigt måste vi hålla oss till fakta rörande hur verkligheten faktiskt ser ut. Och dessa talar för att en stor andel av de som kommer till vårt land som asylsökande, eller som anhöriga till personer med skyddsskäl, har en utbildningsbakgrund som långtifrån motsvarar vad som idag krävs för att hävda sig på svensk arbetsmarknad.

Då en asylsökande fått uppehållstillstånd i Sverige och kommunplacerats hamnar de i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag, vari det bland annat görs en uppföljning av varje persons utbildningsbakgrund.

Enligt den senaste återrapporteringen från etableringsuppdraget var vid halvårsskiftet 2015 totalt 47 702 personer inskrivna i uppdraget. Av dessa hade 33 procent som högst en förgymnasial utbildning (alltså grundskoleutbildning) kortare än nio år, och om man lägger till de nyanlända med som högst en nioårig förgymnasial utbildning stiger andelen till 49 procent.

Det finns fler källor som ger en liknande bild. I SCB:s temarapport ”Utbildningsbakgrund bland utrikes födda” från 2014 presenteras utbildningsbakgrunden för de utrikes födda i yrkesverksam ålder (25-64 år) som invandrade till Sverige åren 2000-2013. Av rapporten framgår följande vad gäller andelen personer med som högst förgymnasial utbildning bland de fem nationaliteter (statslösa borträknade) som var de vanligaste bland de asylsökande i Sverige under 2015 (tillsammans stod de för nästan 80 procent av de asylsökande):

  • Syrien – 38 procent
  • Afghanistan – 41 procent
  • Irak – 34 procent
  • Eritrea – 42 procent
  • Somalia – 57 procent.

Detta betyder alltså att vår ”best guess” är att ungefär hälften av de personer som nu söker asyl i Sverige i utgångsläget har som högst en utbildningsnivå som motsvarar den svenska grundskolan. Som jämförelse bör nämnas att andelen inrikes födda, 25-64 år, med som högst grundskoleutbildning uppgår till 11 procent.

7-8 år efter erhållet uppehållstillstånd är hälften av en årsgrupp flyktingar i arbete
Att det ser ut på detta sätt är den viktigaste anledningen till att det tar väldigt lång tid för personer som kommit till Sverige som skyddssökande eller anhöriga till skyddssökande att etablera sig på arbetsmarknaden.

SCB uppdaterar årligen sin tabell över hur stor andel av kommunmottagna flyktingar och anhöriga till flyktingar i åldrarna 20-64 år som börjat förvärvsarbeta ett visst antal år efter att de fått uppehållstillstånd och folkbokförts i Sverige (här illustrerad i graf av Finanspolitiska rådet). Av denna framgår att det tar 7-8 år innan hälften av de flyktingar och anhöriga som fått uppehållstillstånd ett visst år har kommit i arbete. Efter 14 år har andelen stigit till runt 60 procent, men därefter verkar kurvan plana ut.

Alltså: efter att en årsgrupp (kohort) flyktingar och anhöriga till flyktingar (alla i arbetsför ålder) varit i Sverige i 14 år har fortfarande nästan 40 procent inte kommit i arbete, och en stor grupp tycks inte göra det oavsett hur lång tid som går.

En välfärdsstat som den svenska (med ett av världens högsta skattetryck) bygger på att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt. Om en för stor grupp inte gör det blir situationen i förlängningen ohållbar.

”Det är välfärdsstaten, lägstalönerna och arbetsrätten som är problemet”
Även om situationen på arbetsmarknaden är den som jag personligen är mest orolig för framåt, så är det positivt att det är på just detta område som debatten kring möjliga lösningar går varmast just nu. Det är bra och väl värt att ägna lite uppmärksamhet. Här är därför några av mina tankar kring de vanligaste synpunkter och lösningar som förs fram i den debatten.

Till att börja med är det en vanligt förekommande åsikt att det är för att vi i Sverige just har en stor välfärdsapparat som vi har problem med migrationen. Så är det också, åtminstone delvis. Om vi i Sverige haft enbart en nattväktarstat så hade situationen varit en annan. Det finns några framträdande debattörer i landet som vill ha den typen av samhälle, men de är en begränsad skara. Alla vi som tycker att staten ska ha någon form av välfärdsambitioner behöver leta efter andra lösningar.

Två andra åsikter som ofta förs fram är att vi i Sverige har 1) i internationell jämförelse väldigt höga lägstalöner och 2) en strikt arbetsrätt som fäller krokben på just personer med låga kvalifikationer. Så är det också, och på dessa områden måste förändringar göras. Däremot ska vi vara ärliga med att vi ännu inte vet hur stor effekt reformer som syftar till att sänka lägstalönerna och göra arbetsrätten mer flexibel har när det gäller att få ut stora ett stort antal människor med låga kvalifikationer i arbete.

En försvårande omständighet i svensk kontext är att jobb som redan automatiserats bort förmodligen är omöjliga att få tillbaka, eftersom företagen redan gjort stora investeringar och anpassat verksamheten. Då blir lönekostnaden i det närmaste obetydlig.

Andra åsikter som brukar lyftas fram är att vi behöver öka antalet subventionerade anställningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det tror inte jag på. Även om de fungerar i vissa fall så är effektiviteten oftast mycket låg. Dessa kommentarer från Arbetsförmedlingen om möjligheterna att möta ”det nya utanförskapet” med aktiv arbetsmarknadspolitik tycker jag att man ska ta på stort allvar:

”Arbetsförmedlingen har mycket små förutsättningar att matcha arbetslösa som saknar gymnasieutbildning mot en arbetsmarknad där huvuddelen av jobben kräver en längre utbildning. De tilltagande problemen på arbetsmarknaden innebär att matchningseffektiviteten, som den mäts, kommer att försvagas.”

[…]

”Arbetsmarknadspolitiken tappar dock en del av sin effektivitet när stora resurser används till arbetslösa som saknar grundläggande förutsättningar för att etablera sig på arbetsmarknaden. De arbetsmarknadspolitiska verktygen räcker helt enkelt inte till för att nå en långsiktig lösning för arbetslösa som saknar gymnasieutbildning.”

[…]

[Den prognostiserade…] ”Ökningen av inskrivna arbetslösa dämpas av en påtaglig uppbyggnad av lönesubventionerade anställningar. Det finns dock en risk att det beräknade antalet inte nås på grund av att arbetsmarknaden når en mättnadspunkt. Det skulle innebära att ökningen av arbetslösheten blir större. Dessutom finns en risk att undanträngningseffekterna ökar när volymen av lönesubventionerade jobb stiger kraftigt.”

Är RUT-avdraget lösningen?
RUT-avdraget har varit en succé i avseendet att det skapat nya, vita och riktiga jobb som även lågutbildade personer kan ta.

Samtidigt är det viktigt att ha proportionerna klara för sig. Branschorganisationen Almega menar i sin rapport ”RUT 2015” att antalet sysselsatta i RUT-branschen nu nått 20 000 personer, av vilka nästan hälften uppges vara födda utomlands. Det är imponerande och viktigt. Om avdraget skulle utvecklas istället för att begränsas skulle säkert ett antal tusen ytterligare arbetstillfällen kunna skapas.

Men detta måste sättas i proportion till att totalt 386 000 personer var inskrivna som arbetslösa på Arbetsförmedlingen i januari. Av dessa var 145 000 personer födda utanför Europa, vilket är 17 000 fler än för ett år sedan.

Effekterna på arbetslöshetsstatistiken dröjer
Denna senare grupp kommer att öka kraftigt under de kommande åren, i takt med att de hos Migrationsverket nu 180 000 registrerade asylsökande (av vilka 59 procent är i åldrarna 18-64 år) och i en del fall tillkommande anhöriga får sina ansökningar behandlade.

Det är först när en person fått uppehållstillstånd och folkbokförts i Sverige som vederbörande räknas in i arbetsmarknadsstatistiken. Eftersom Migrationsverkets handläggningstider nu kan vara uppemot två år så kommer det att dröja åtminstone till 2017 innan de personer som kom till Sverige under förra året ingår i arbetslöshetssiffrorna.

Vi måste vara på det klara med att Sverige redan idag står inför en arbetsmarknadsutmaning som vi ännu inte fullt ut kan bedöma omfattningen av.

Kristdemokraterna har goda förslag om en yrkesintroduktionsanställningsform som möjliggör 25 procent lägre lägstalöner, om att öka undantagen från turordningsreglerna i LAS, om att utveckla RUT-avdraget, om ett nystartsavdrag som stärker incitamenten för långtidsarbetslösa att gå från bidrag till arbete.

Det är bra och nödvändiga reformer, även om antalet asylsökande skulle vara mer eller mindre noll de kommande 10-20 åren. De andra allianspartierna har också flera goda förslag på åtgärder. Men tyvärr, återigen: 1) vi vet inte hur långt detta räcker, och 2) vi har idag en regering som driver en politik som går i motsatt riktning vìs-a-vìs vad som behövs.

Om antalet asylsökande till Sverige fortsätter att vara högt kan jag inte se hur vi ska undvika att utanförskapet växer kraftigt framöver.

 

6. Sannolikt fler värderingsbaserade kollisioner och konflikter framöver

Att den stora migrationen också kommer att föra med sig värderingsanknutna utmaningar är många överens om, även om det är mycket svårt att på förhand definiera hur dessa kommer att ta sig uttryck. Hur ska ens den svenska värdegrunden definieras och hur mäter man hur värderingar som är vanligt förekommande i Sverige skiljer sig från värderingar som är vanliga i andra länder?

Om detta råder många olika uppfattningar men Bi Puranen, docent i ekonomisk historia och generalsekreterare vid World Values Survey, redogjorde för några perspektiv i en sevärd intervju i TV4 Nyhetsmorgon tidigare i veckan.

Min personliga åsikt är att åtminstone följande är viktiga beståndsdelar av den svenska värdegrunden: demokratin är det minst dåliga samhällssystemet, de mänskliga fri- och rättigheterna är självklara (religionsfriheten inkluderad), det är viktigt att alla gör rätt för sig, jämställdhet mellan kvinnor och män är en självklarhet, ingen ska diskrimineras till följd av sexuell läggning eller liknande.

Min kunskap om internationella index och liknande som mäter hur synen på detta skiljer sig åt mellan olika länder är begränsad. Men jag har hittat sådana internationella mätningar (som verkar seriösa) åtminstone när det gäller synen på jämställdhet och synen på HBTQ-rättigheter i olika delar av världen.

Olika syn på jämställdhet mellan kvinnor och män
Gender Inequality Index (GII) är
”en mätmetod som fångar upp skevheter mellan kvinnor och män på områden som hälsa, medbestämmande och yrkesdeltagande”. Indikatorn är en av grunderna för FN:s Human Development Index (HDI) och tas fram genom studier av bristerna inom områden som reproduktiv hälsa (exempelvis nedgången av mödradödligheten, användning av preventivmedel), medbestämmande (såsom deltagande i politiken) och yrkesdeltagande. Länderna får ett värde mellan ”0” (fullständig jämställdhet) och ”1” (fullständig ojämställdhet).

Enligt 2014 års index var Sverige det sjätte mest jämställda landet i världen, av totalt 188 länder i mätningen, med ett GII-värde på 0,055. De fem vanligaste asylinvandringsländerna till Sverige 2015 hade samtidigt följande resultat:

  • Syrien – 0,533, plats 134
  • Afghanistan – 0,693, plats 152
  • Irak – 0,539, plats 121.
  • Eritrea erhöll inget GII-värde
  • Somalia erhöll inget GII-värde

Också World Economic Forum har ett jämställdhetsindex, Global Gender Gap Index. Detta rankar 145 länder (2015) ”utefter hur väl de använder sig av sin kvinnliga talangpool, baserat på ekonomiska, utbildningsmässiga, hälsomässiga och politiska indikatorer”. Högsta möjliga resultat är 1,0 (total jämställdhet) och lägsta resultat är 0,0 (total ojämlikhet).

I den senaste sammanställningen från ifjol rankades Sverige på fjärde plats med ett index på 0,823. Det enda av de fem vanligaste asylinvandringsländerna till Sverige 2015 som fanns med i förra årets mätning var Syrien, som hamnade på plats 143 med ett index på 0,568.

Olika syn på HBTQ-rättigheter
Reseguiden Spartacus presenterar årligen Gay Travel Index, ett index över världens mest gayvänliga länder att besöka. Länderna poängsätts baserat på 14 positiva och negativa bedömningsgrunder och skalan går år 2015 från +9 (mest gayvänliga land att besöka) till -14 (minst gayvänliga land att besöka).

Sverige toppar listan för 2015 med värdet +9. De fem vanligaste asylinvandringsländerna till Sverige 2015 hade samtidigt följande resultat:

  • Syrien – -5
  • Afghanistan – -9
  • Irak – -7
  • Eritrea – -6
  • Somalia – -14 (världens minst gayvänliga land att besöka)

Vad händer med attityderna hos de som invandrar till Sverige?
Vad gäller synen på jämställdhet och HBTQ-rättigheter finns uppenbart stora skillnader om man jämför Sverige med exempelvis Syrien och Afghanistan. Men vad innebär det när människor från dessa länder kommer till Sverige? För ungefär en månad sedan skrev statsvetaren Anders Sundell vid Göteborgs universitet följande på bloggen Politologerna:

”Men vad händer då med attityderna hos de som invandrar till Sverige? Jag har tidigare skrivit om motsvarande process, fast för inställning till korruption. Där verkar det som att kulturen i ursprungslandet fortsätter spela roll, men att det också sker en anpassning till det nya landets kultur och institutioner. Ungefär samma sak verkar hända med jämställdhetsattityder, enligt en studie publicerad 2014.

Sociologerna Antje Röder och Peter Mühlau undersökte jämställdhetsattityder hos invandrare i Europa, och barn till invandrade föräldrar. Invandrare var mer benägna än infödda att tycka att män skulle ha förtur till jobb och att kvinnor bör vara beredda att skära ner på lönearbete för familjens skull. Skillnaden mellan infödda och invandrare var också större ju mindre jämställda länder invandrarna kom ifrån. De mindre jämställda attityderna kunde inte förklaras av skillnader i ålder eller utbildning.

Samtidigt kunde forskarna också märka att invandrare som bott längre i det nya landet hade attityder som låg närmare den infödda befolkningens. Det verkar alltså ske en anpassning över tid. Barn till invandrare gick inte heller att särskilja i någon större utsträckning, särskilt om den ena föräldern var infödd. Anpassningen gick snabbare för kvinnor än för män.

Forskarnas slutsats var att anpassningsprocessen tog en generation, mer eller mindre. Det finns alltså ingen anledning att tro på att människor med härstamning i en viss region skulle vara mindre jämställda av naturen. Samtidigt är det rimligt att den som vuxit upp i ett mer traditionellt samhälle fortsätter att färgas av dessa värderingar längre fram i livet. Jag hoppas själv att jag inte skulle ändra min syn på jämställdhet om jag flyttade till Egypten. Attityder behöver dock inte nödvändigtvis omsättas i ottillåtna handlingar. I det tidigare inlägget om korruption visades som sagt att både kultur och regler spelade roll.”

Man ska vara väldigt försiktig med att dra förhastade slutsatser på detta område. Men vi vet att internationellt erkända organisationer pekar på att det finns skillnader i olika länders medborgares syn på åtminstone jämställdhet och HBTQ-rättigheter. Det är inte heller orimligt att nyanlända generellt sett tar med sig värderingar från sina hemländer och präglas av dem i kanske en generations tid. Jag tycker att detta räcker för att konstatera att antalet värderingsgrundade kollisioner och konflikter riskerar att öka framöver.

 

7. Höga finansiella kostnader

Den sjunde långsiktiga utmaning som jag ser att migrationen för med sig är dess finansiella kostnader. Jag vill betona att jag lyfter detta perspektiv som det sista, eftersom jag tycker att det är det minst viktiga. Pengar kan helt enkelt lånas, åtminstone på kort sikt. Detta gäller speciellt länder som likt Sverige har en stark ekonomi och relativt låg statsskuld i utgångsläget.

Samtidigt ska man vara medveten om att Sveriges asylsystem och flyktingmottagande kostar mycket pengar, och att denna kostnad (förstås, likt antalet asylsökande) ökat kraftigt de senaste åren.

Om vi bara tittar strikt på kostnaden för det initiala mottagandet – för att driva Migrationsverket så att de kan behandla asylansökningar, för att ge de asylsökande dagersättning, boende och i vissa fall mat under asylansökningstiden och för att betala kommuner och landsting som tillhandahåller hälso- och sjukvård till asylsökande – så ryms dessa rent formellt inom de två första anslagen av statsbudgetens utgiftsområde 8.

Enligt budgetpropositionen för 2015 som presenterades den 23 oktober 2014 (och enligt Alliansens gemensamma budgetmotion, de föreslagna utgifterna på detta område var identiska för de två alternativen) budgeterades dessa kostnader till 15,4 miljarder kronor för 2015, till 15,6 miljarder kronor för 2016 och därefter till 13,8 miljarder för år 2017.

När Migrationsverket presenterar sina kvartalsprognoser ger de också en uppdaterad uppskattning av hur höga just dessa kostnader kan förväntas bli framöver baserat på deras mest aktuella kunskap. I myndighetens senaste prognos från den 4 februari har dessa kostnader som ingår i de två första anslagen av statsbudgetens utgiftsområde 8 stigit till 47,6 miljarder kronor för 2016 och därefter till 49,0 miljarder kronor för 2017. Detta är baserat på Migrationsverkets huvudscenario över hur många nya asylsökande som kommer framöver.

På de knappt 16 månader som gått mellan det att finansministern presenterade budgetpropositionen för 2015 och det att Migrationsverket presenterade sin senaste prognos har alltså de förväntade kostnaderna för det omedelbara flyktingmottagandet åren 2016 och 2017 ökat med drygt 67 miljarder kronor.

Detta är enbart kostnaden för det omedelbara flyktingmottagandet och inkluderar alltså inte kostnaden för några av de välfärdstjänster som nyanlända använder sig av efter själva asylansökningstiden, inte kostnaden för ersättningar till de nyanlända som efter asylansökningstiden inte kan försörja sig själva genom arbete eller näringsverksamhet etc.

För att sätta detta belopp i proportion kan sägas att Sverige i år lägger ungefär 49 miljarder kronor på försvaret och samhällets krisberedskap och 32 miljarder kronor på internationellt bistånd, före avräkningar. (För att undvika missförstånd: observera att jag här alltså jämför en total ökning av kostnaderna på ett område under två år med det belopp som läggs på andra områden under ett år.)

Vad händer med Kristdemokraternas andra vallöften?
För att istället jämföra med enskilda reformer som legat oss kristdemokrater varmt om hjärtat kan framhållas att kostnaden för gåvoskatteavdraget uppskattades till ungefär 0,25 miljarder kronor per år, att statens kostnader för den så kallade fritidspengen under det andra halvåret 2014 uppgick till 40 miljoner kronor och att 2014 års kostnader för RUT-avdraget var 3 miljarder kronor.

Även om man tycker att kostnadsutvecklingen för migrationen är rimlig så är det av naturliga skäl så att ökade kostnader på ett område begränsar möjligheterna att genomföra reformer på andra områden, förutsatt att man inte ser det som ett alternativ att kraftigt höja skattetrycket.

I Kristdemokraternas valmanifest inför valet 2014 framförde vi goda förslag om bland annat mer lärarledd undervisningstid och fler idrottstimmar i skolan, mindre barngrupper i förskolan och i fritidsverksamheten, kortare köer till barn- och ungdomspsykiatrin, kortare väntetider i cancervården och även om att biståndets enprocentsmål ska upprätthållas.

Vi borde diskutera mer hur de kraftigt höjda kostnaderna för migrationen påverkar våra möjligheter att uppfylla dessa vallöften.

 

Vägen framåt – vilka blir slutsatserna?

I denna text har jag hittills enbart tagit med de praktiska och rent logistiska, långsiktiga utmaningar som jag ser följer med den stora migrationen. Jag har inte berört de principiella frågetecken som finns med dagens politik. Men det finns också sådana.

Som att nuvarande system de facto uppmuntrar till de livsfarliga resorna över Medelhavet, eftersom de i princip utgör den enda möjliga vägen in i Europa.

Eller att det bara är människor som har råd att betala flyktingsmugglare, och har rätt fysiska förutsättningar, som kan använda sig av det.

Eller att det innebär att vi i så stor utsträckning erbjuder en fristad för unga män, i förhållande till det skydd vi ger kvinnor, barn och äldre.

Eller att vi tar stora summor från biståndsbudgeten – framöver kan det handla om avräkningar på 30 procent – för att finansiera mottagandet.

Detta bidrar dock också till att jag drar följande tre slutsatser.

  • För att få möjlighet att på ett bra sätt möta de kort- och långsiktiga utmaningarna behöver Sverige ”i det akuta läget” en förändrad migrationspolitik som innebär att färre människor kommer till Sverige för att söka asyl. För att åstadkomma detta kommer tyvärr inte varje viktig princip som framhållits historiskt att kunna fortsätta upprätthållas. Det är utifrån detta man ska se exempelvis de införda ID-kontrollerna vid resor över Öresund och de begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige som presenterats av regeringen.
  • Vi behöver möta ovanstående utmaningar med ny politik på en lång rad områden. Från Kristdemokraternas sida har vi börjat med arbetsmarknadspolitiken, men mycket fokus behöver framöver läggas på vart och ett av de sju områdena. Det finns en stor kraft i politiken. Vi behöver dock även här vara förberedda på att det kommer att krävas ett stort mått av pragmatism. Utrymmet för att hävda ideologiska principer kommer helt enkelt att vara begränsat, i alla politiska läger, om vi ska klara situationen.
  • Så småningom behöver vi en ny, human och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Precis som Ebba Busch Thor påtalade nyligen kommer inte tidigare migrationspolitik att återkomma. Personligen tror jag att det är bäst om denna långsiktiga politiska lösning tas fram i samarbete med de övriga EU-länderna. Men Sverige måste ha en syn kring hur vi vill ha det långsiktigt.

De utmaningar som vi står inför får inte underskattas. Ingenting kommer att lösa sig av sig självt. Men om vi agerar snabbt, klokt och med beslutsamhet så är situationen inte omöjlig. För att vi ska komma framåt krävs dock ett starkt politiskt ledarskap. Det inkluderar ibland att fatta obekväma beslut.

Som jag klargjorde inledningsvis är min och Kristdemokraternas fasta grundinställning att Sverige ska vara ett generöst land. Vi har ett stort ansvar att hjälpa de medmänniskor i andra delar av världen som lever under odrägliga förhållanden. Alla politiska partier som gör anspråk på att vara med och leda Sverige måste dock ta hänsyn till hur politiken på varje område (i det här fallet migrationspolitiken) påverkar andra områden.

Hur ska ovanstående sju långsiktiga utmaningar hanteras? På den frågan måste vi ha gångbara och reella svar om vår mycket generösa migrationspolitik ska vara långsiktigt hållbar.

När Kristdemokraterna i dagens läge tar nya migrationspolitiska ställningstaganden är fokus inte på att vinna nya röster. Jag ser inte att vi kommer att kunna anta en från de övriga partierna särskiljande position på detta politikområde.

Med utgångspunkt i den verklighet som beskrivs ovan görs omprövningar istället för att läget i Sverige kräver det. Idag är det tyvärr så.

Årsredovisning för riksdagsåret 2014-2015

För två veckor sedan öppnades riksmötet 2015-2016. Det är med andra ord hög tid att summera det riksdagsår som gått sedan valet förra hösten. I denna årsredovisning har jag försökt att göra just det. Läs den gärna och känn dig fri att komma med frågor, kommentarer och inspel av allehanda slag.

aronmodig_1557

Praktik hos mig under läsåret 2015-16

Vad gäller detta?
Jag söker i egenskap av riksdagsledamot en eller två praktikanter på deltid (i genomsnitt tio timmar per vecka). Syftet är att stödja och vara med och utveckla mig i mitt riksdagsarbete.

Vem är jag och vilka är mina fokusfrågor?
Jag representerar sedan valet 2014 Göteborgs kommun i riksdagen. Jag arbetar framför allt med skattefrågor (ordinarie ledamot i Skatteutskottet) och med EU-frågor (ansvarar i EU-nämnden för ekonomiska och finansiella frågor, handel och konkurrenskraft). Jag sitter även i Kristdemokraternas partistyrelse.

Jag är alumn från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, där jag avslutade mina studier 2010 och har magisterexamina i nationalekonomi och företagsekonomi. Därefter har jag arbetat tre år i olika positioner vid betaltjänstbolaget Klarna och i två år varit förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU).

Läs gärna mer om mig, min bakgrund och mina intresseområden på min webbplats och på LinkedIn.

Vad och vem söker jag?
Jag söker en eller två studenter som studerar ekonomi, statsvetenskap och/eller annan likvärdig utbildning och som minst är inne på sitt tredje studieår. Du har ett stort politiskt intresse och är allmänbildad, följer media och samhällsdebatten på daglig basis och har god skrivvana. Erfarenhet av att hantera sociala medier och intresse för samhällsekonomi och skatter är plus. Du behöver inte vara medlem i Kristdemokraterna men självklart är det en förutsättning att du delar merparten av partiets grundläggare värderingar.

Det jag vill att du ska hjälpa till med är till exempel följande:

  • Framtagande av underlag/fakta-PM inför debatter, mediala utspel, studiebesök och liknande
  • Skrivande av debattartiklar och insändare, anföranden inför riksdagsdebatter och liknande, blogginlägg, interpellationer etc.
  • Vara bollplank i politisk-strategiska frågor. (Typ: Vilka frågor är relevanta och ”rätt” att synas i just nu och vilka argument bör lyftas fram? Vilka kanaler bör användas för att få fram ett visst budskap? Vilka nyckelaktörer bör kontaktas för att driva en viss fråga framåt? Hur kan användandet av sociala medier utvecklas?)

Jag tror att ett årslångt åtagande är nödvändigt för att detta ska vara meningsfullt för båda parter

Hur fungerar detta praktiskt och vad får man i utbyte?
Praktiken är för mig som riksdagsledamot och inte för Kristdemokraterna som parti. Praktiken är oavlönad i ekonomiskt hänseende och jag kan inte stå för dator, annan teknisk utrustning eller fast arbetsplats (utan denna är framför allt i hemmet).

Ditt utbyte:

  • Detta är en unik möjlighet för dig att tidigt i karriären få en mycket god inblick i hur svensk politik och Sveriges riksdag fungerar. Du får också god insyn i en riksdagsledamots arbete och vardag.
  • Du får möjlighet att utveckla ditt politisk-strategiska sinne, din skrivförmåga, ditt retoriska kunnande, dina färdigheter inom traditionella och sociala medier samt inte minst din allmänbildning. Jag kommer att engagera mig i dig, inkludera dig i mitt arbete, vara generös med feedback och göra mitt bästa för att du ska utvecklas och ta in nya kunskaper i snabb takt.
  • Du får gärna (när du har tid och möjlighet) följa med mig under mina arbetsdagar i Göteborg på måndagar och fredagar. Dessa omfattar till exempel konferenser av olika slag, studiebesök i näringsliv och civilsamhälle, nätverkande i vid mening och möten med partikamrater.
  • Under perioden får du möjlighet att ”skugga” mig i riksdagen under en till fyra veckor (efter överenskommelse). Jag står gärna för tågbiljetter till och från Stockholm.
  • Detta kan gå att kombinera med uppsatsskrivande.
  • En relevant erfarenhet att sätta på din CV samt möjligheten att använda mig som referens.

Hur gör du om du är intresserad?
Maila mig en kort beskrivning av din bakgrund och av vem du är (aron.modig@riksdagen.se). Om det verkar som en intressant ”match” tar vi en kaffe och diskuterar vidare. Om du har frågor av något slag får du självklart också gärna höra av dig.

Almedalen 2015

Efter två års ”uppehåll” fick jag i förra veckan åter möjlighet att vara på plats i Visby under Almedalsveckan. Det är en härlig vecka. Politik, samhälle, debatt, nätverkande och trevligheter på en och samma gång, där långtifrån bara politiker utan en bredd av aktörer, deltar. Antalet deltagande företag och intresseorganisationer växer år för år, men i centrum står alltjämt kvällarnas partiledartal.

Höjdpunkten för oss kristdemokrater liksom, skulle jag tro, för borgerligheten i bredare bemärkelse var Ebba Busch Thors debut på scenen i Almedalsparken. Det fokuserade på de mest relevanta områdena just nu, var både ideologiskt och innehöll konkreta förslag, var välkomponerat och väl framfört. Om du missade det – se det gärna i efterhand!

Personligen medverkade jag, utöver ett tiotal personliga möten, luncher och middagar liksom många mingel, vid sex publika seminarier och paneldebatter. Dessa var (med länk till videoklipp eller åtminstone mer info):

Almedalsveckan är alltid väldigt intensiv och det är oftast först efteråt som det ges tillfälle att reflektera. I stort är jag dock nöjd med både min egen och mitt partis prestation, och efter lite mer av ledighet under de kommande veckorna ser jag definitivt fram emot det fortsatta politiska arbetet.

Väl mött senare i sommar!
Aron

Panel, panel, panel, panel...

Panel, panel, panel, panel…

Invald i KD:s partistyrelse

Vid Kristdemokraternas extra riksting i Stockholm i lördags valdes jag in i partistyrelsen. Stort tack för det förtroendet! Det ska bli väldigt roligt att vara en del av partiets arbete framåt, under ledning av Ebba Busch Thor. Missa för övrigt inte att se Ebbas installationstal.

Hela den nyvalda partistyrelsen:

Ebba Busch Thor, partiordförande
Jakob Forssmed, vice partiordförande
Emma Henriksson, andre vice partiordförande

David Lega, ordinarie ledamot
Annika Eclund, ordinarie ledamot
Andreas Carlson, ordinarie ledamot
Caroline Szyber, ordinarie ledamot
Aron Modig, ordinarie ledamot
Monica Selin, ordinarie ledamot
Peter Kullgren, ordinarie ledamot
Bengt Germundsson, ordinarie ledamot
Sofia Damm, ordinarie ledamot
Lars Adaktusson, ordinarie ledamot
Anders Sellström, ordinarie ledamot
Soledad Henriques, ordinarie ledamot

Lars Thunberg, ersättare
Erik Slottner, ersättare
Per Landgren, ersättare
Ella Bohlin, ersättare
Behcet Barsom, ersättare
Irene Oskarsson, ersättare
Michael Anefur, ersättare
Stig Nyman, ersättare

Jag leder KD:s besparingsgrupp

Artikel publicerad på Kristdemokraternas webbplats den 12 mars 2015.

Kristdemokraterna har nyligen tillsatt en besparingsarbetsgrupp under ledning av Aron Modig.
– Vi tycker inte att det är försvarbart att reflexmässigt höja skatten eller överge överskottsmålet för att kunna göra reformer, som den här regeringen gör. Vår besparingsgrupp kommer att bevaka att varje skattekrona används på bästa sätt.

Regeringen vill nu inte bara höja skatterna kraftigt utan även överge överskottsmålet. Det är anmärkningsvärt, inte minst när finansministern åtskilliga gånger i valrörelsen utgett sig för att värna det. Anledningen sägs nu vara att regeringen vill frigöra finansiellt utrymme som kan användas i olika typer av investeringar. Visst frigörs pengar på sikt om överskottsmålet slopas, men det är inte värt uppoffringen i stabilitet.

Istället för att föreslå stora skattehöjningar och nu att försvaga det finansiella ramverket borde regeringen börja i en annan ände – vilka besparingar kan göras i befintlig budget för att möjliggöra investeringar i järnväg och bostäder? Vad kan skalas bort för att frigöra budgetutrymme för att möta utanförskapet och de ökande välfärdsbehoven?

Det är i den änden vi kristdemokrater börjar när vår besparingsarbetsgrupp nu drar igång arbetet. Vi vill se över hur varje skattekrona kan användas på ett mer effektivt sätt och jag är övertygad om att det finns medel att frigöra. Skattepengarna kommer från arbetande och skapande människor, och vi politiker har en moralisk skyldighet att förvalta dem på bästa sätt. Med de hårdast beskattade löntagarna i världen har vi fortfarande utmaningar. De som ständigt ropar efter ett högre skattetryck borde ha lärt sig – världens högsta skatter har inte varit, och kommer inte att vara, lösningen på våra utmaningar och problem.

När besparingar och reformer kommer på tal citeras ofta socialdemokraten Gustav Möller: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det är ett kärnvärde som vi kristdemokrater står bakom. Därför kommer vi att noggrant granska såväl budgetens utgiftsområden som inkomstsidor för att se om pengarna används rätt och vart det finns reformutrymme att hämta. Detta granskningsarbete är en av våra absolut viktigaste uppgifter som folkvalda och nu intensifierar vi det.

För somliga politiker, inte sällan på vänsterkanten, kan statsbudgeten i teorin bli hur stor som helst. Saknas pengar i kassakistorna – då är det ”bara” att höja skatten. Den typen av agerande handlar i grund och botten alltid om att flytta makt från enskilda och familjer till staten. Den idén utgår från att politikerna vet bäst hur pengarna ska spenderas. Det tror inte vi och därför ska inkomstskattehöjningar aldrig föreslås eller accepteras lättvindigt. Kanske kan till och med vissa skattesatser minskas och statens budget slimmas, men medborgarna ändå få ut mer av den offentliga service som erbjuds?

Alliansregeringarna 2006-2014 gjorde stora insatser i att sänka skattetrycket i Sverige, inte minst för människor som arbetar. Men i för stor utsträckning har viktiga frihetsfrågor kommit att reduceras till att enbart bli nytto- eller plånboksfrågor. Sänkta inkomstskatter ökar drivkrafterna för jobb och leder till mer pengar i plånboken. Det är riktigt. Men skattesänkningar är framförallt viktiga av etiska skäl och för att de skapar större frihet i vardagen. Genom att inflytandet över den egna vardagen ökar så myndigförklarar vi människor. Det personliga ansvarstagandet växer vilket vi tror är en nyckel för ett bättre samhälle i stort. Dessutom, ska vi upprätthålla förtroendet för vårt skattesystem bör det offentliga inte ta ut en krona mer än de behöver.

Så efter många år av regerande bör vi stanna upp och fråga oss – finns det system och utgifter som vi bör reformera eller rent av ta bort? Sådant som inte fungerar som det är tänkt eller blivit ineffektivt. Görs inte detta regelbundet, kan man fråga sig? Nej, den krassa verkligheten är tyvärr att det inte sker i tillräcklig omfattning. Om vänsterregeringen på ett ansvarsfullt sätt vill skapa finansiellt utrymme för kommande investeringar så är det här den borde börja. Kraftigt höjda skatter och den nu annonserade planen med att överge överskottsmålet är oroväckande oansvarig.

Regeringens nya dubbelstöt – nu mot civilsamhället

– Regeringens besked idag är förödande för det civila samhället. Avdraget har på många sätt varit en succé. Under 2013 gav 761 000 personer bort tillsammans 1,3 miljarder kronor till de organisationer som godkänts som gåvomottagare. Det här är inga kaffepengar, utan detta besked från regeringen drabbar verkligen alla de organisationer som varje dag hjälper de mest utsatta i samhället.

Det säger Aron Modig, riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson för Kristdemokraterna, efter att regeringen i en promemoria nu föreslår att avdragsrätten för gåvor slopas från den 1 januari 2016. Dagens besked från regeringen har får Aron Modig, att reagera starkt.

– Regeringen kommer med en dubbelstöt mot civilsamhället. Först ska organisationer som driver ideell second hand-verksamhet för att finansiera sina solidaritetsprojekt belastas med 25-procentig moms, och nu kommer detta slag mot givmildheten i Sverige. Det är utomordentligt provocerande gentemot det civila samhällets organisationer och drabbar i förlängningen de människor som är beroende av deras verksamhet.

– Regeringen motiverar sitt förslag med skattetekniska argument. Men i deras budget från i höstas kunde vi läsa ”Regeringen anser att understödjande av ideell verksamhet inte är en uppgift för skattesystemet”. Det resonemanget ligger nog tyvärr närmare sanningen, avslutar Aron Modig.

För mer information:
Aron Modig
Riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson
073-328 17 36

Johanna Jämstorp
Pressekreterare
076-527 25 05

Ryssland måste berätta vad som hände Raoul Wallenberg

Debattartikel publicerad i Världen Idag den 16 januari 2015.

I morgon är det 70 år sedan Raoul Wallenberg tillfångatogs av sovjetiska styrkor under en resa till Debrecen, i östra Ungern. Han var vid tillfället endast 32 år gammal och vi vet fortfarande inte vad som hände. Rysslands ansträngningar för att klarlägga den saken imponerar föga och som vi ser det borde det här alltjämt vara en prioriterad fråga i Sveriges bilaterala relation till det stora landet i öst.

Raoul Wallenberg räddade under några få skälvande månader i andra världskrigets slutskede tiotusentals ungerska judar under nazisternas terror. Vissa bedömare menar att det rörde sig om så många som hundra tusen. Stort som invånarantalet i en mellanstor svensk stad som Eskilstuna. Genom oortodoxt agerande, böjningar av regelverk, och med skyddspass som främsta verktyg lyckades Wallenberg men det som gått till historien som ett av andra världskrigets verkliga hjältedåd.

Sverige har inte speciellt mycket att vara stolt över under krigsåren. Ett neutralt land i periferin, som för det mesta passivt såg på när det ena illdådet efter det andra utfördes. Det ger oss ett särskilt ansvar att faktiskt uppmärksamma det som avviker från helheten. Raoul Wallenbergs insatser är otvivelaktigt en sådan sak. Men det här har inte varit en tillräckligt stor fråga i och för det o fficiella Sverige. Det är som om man fortfarande skäms för den handlingsförlamning och undfallenhet som kännetecknade den svenska regeringens hantering av fallet åren efter hans försvinnande. Ett resolut ingripande hade kanske kunnat rädda hans liv.

Historien om Raoul Wallenberg är historien om en enskild mans extraordinära agerande. Om vad den enskildes osjälviskhet och rättrådighet kan betyda i ett större sammanhang. Att vi nu instiftat en dag till hans minne är en bra början, men nu gäller det att gå vidare. Att få människor att uppmärksamma enskilda personers humanitära insatser är ett begripligt och lättillgängligt sätt att också sprida kunskap människovärdet. Men att hedra hans minne manar också till samtida handlingskraft mot intolerans och etniskt förtryck i vår samtid. Vi ser hur antisemitismen blivit ett växande problem i Sverige. I Sveriges tredje största stad uppger judar att de har uppenbara problem att röra sig fritt med religiösa symboler utan att bli trakasserade. Och synagogor tvingas till extraordinära säkerhetsåtgärder.

En annan viktig del i att hedra och minnas Raoul Wallenbergs är naturligtvis att gå till botten med vad som faktiskt hände. Från ryskt håll har gjorts gällande att Raoul Wallenberg dog i Ljubljankafängelset i Moskva den 17 juli 1947. Men det är en uppgift som aldrig styrkts på ett tillförlitligt sätt och som på goda grunder inte heller godtagits av Sverige. Nu gäller det att gå vidare med frågan. Orsaken till Wallenbergs arrestering har inte heller klarlagts. Misstänktes han för spionageverksamhet, som vissa gjort gällande?

Sverige bör be Moskva att lägga korten på bordet och förutsättningslöst offentliggöra det som finns att offentliggöra i frågan. Det som gjorts hittills är långt ifrån tillfredsställande.

Aron Modig (KD), riksdagsledamot
Mikael Oscarsson (KD), riksdagsledamot
Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot
Magnus Oscarsson (KD), riksdagsledamot

Mitt jungfrutal i riksdagens kammare

Idag gjorde jag debut i riksdagskammarens talarstol i den allmänpolitiska debatten på temat utbildning. Nedan återfinns mitt anförande med fokus på betydelsen av ett stärkt föräldraansvar för resultaten i skolan. Anförandet kan även ses här.

 

Herr/Fru talman,

Något som kännetecknar den samtida skoldebatten – inkluderat den vi har här idag – är en ganska bred samsyn om skolans problembeskrivning.

Vi känner oro för kvaliteten på den utbildning som våra unga får med sig. För att kunskapsresultatens utveckling är för dålig. Och för att många skolor presterar undermåligt.

Vi är också ense om en del av förklaringsvariablerna. Att lärarnas självständighet och läraryrkets status under de senaste årtiondena fått sig en rejäl törn. Samtidigt som för få rektorer på riktigt tar sig an det pedagogiska ledarskapet på sina skolor.

I debatten saknas det dock ett väldigt viktigt perspektiv, vad gäller fördelningen av ansvaret för hur våra barn och unga presterar i skolan.

Det har funnits en ovilja att koppla samman nivån på skolresultaten med hur familjerna mår, vilket ansvar föräldrarna tar för sina barn, och eleverna för sin egen skolgång.

––

En riktigt duktig lärare kan göra underverk när det kommer till att väcka elevernas intresse och skapa engagemang för inlärning. Men ytterst är ju en ung persons prestationer i skolan beroende av hela dennes livssituation. Och för denna är varken lärarna eller rektorn de mest centrala – utan föräldrarna.

Det är inom familjen det huvudsakliga ansvaret ligger för att en ung person känner trygghet.

Men det är även föräldrarna som måste ta rollen som sina barns främsta förebilder när det gäller synen på kunskap, bildning och personligt ansvarstagande.

Det är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn sover på nätterna, äter tillräckligt och motionerar. Kommer i tid till lektionerna och gör sina läxor ordentligt.

Om inte detta är självklart så elimineras effektivt lärarnas möjligheter att fokusera på det som är deras huvuduppgift – att undervisa. Ordning och reda i klassrummet, en stärkt föräldraroll och höjda resultat förutsätter varandra.

––

Rent formellt borde ansvarsfördelningen för att skolans ordningsregler respekteras tydliggöras i skollagen – mellan rektor och huvudman, elever och vårdnadshavare.

Men om man vill stärka föräldraansvaret även i praktiken krävs naturligtvis ett väldigt långsiktigt arbete och en politik som både möjliggör, uppmuntrar och ställer krav på föräldrar att ta ett ordentligt ansvar för sina barn och ungdomar.

Tyvärr präglas skoldebatten idag av idéer som ger direkt motsatt effekt. Det talas om avskaffat läx-RUT. Det finns i vissa läger ett motstånd mot läxläsning utanför skoltid. Det ska vara mindre av betyg och signaler till hemmen om hur det går för barnen i skolan.

Dessutom kan vi tyvärr konstatera, att få av de reformer för starkare familjer som Alliansen genomfört de senaste mandatperioderna, kommer att finnas kvar nästa år.

––

Herr/Fru talman,

Högre löner för de skickligaste lärarna. Fokus på läsning och matematik och mer idrott.

Detta är viktigt om vi ska lyckas vända resultatutvecklingen i skolan.

Men vi får inte glömma det allra mest basala. Att föräldrar agerar som goda förebilder för sina barn, som uppmuntrar läxläsning och studiedisciplin. Och även att eleverna själva tar ansvar för att alltid göra sitt bästa i skolarbetet.

Också i betonandet av detta spelar vi politiker en viktig roll.

Tack!

Utveckla politiken och ta rollen som ett ledande borgerligt parti

Debattartikel publicerad i denna veckas nummer av tidningen Kristdemokraten.

”Ett Kristdemokraterna som ingen brydde sig om.” Meningen i tidningen Fokus eftervalsreportage (den 19/9) är smärtsam, men måste stämma till eftertanke. Det är den enda mening i den elva sidor långa texten där vårt parti omnämns. Trots att valrörelsen på många sätt kändes bra, måste det som ryms i denna korta mening tas på allvar.

Mot bakgrund av de senaste årens långa rad av svaga opinionsmätningar och proffstyckarnas återkommande sågningar, kan det vara lätt att pusta ut när vi i slutänden klarade spärren i riksdagsvalet. Känslan på valvakan var att vi visserligen förlorade, men det faktum att M och FP tappade mer dämpade den känslan.

Årets val kan dock inte ses som något annat än ett misslyckande. Vi backade för fjärde riksdagsvalet i följd och är nu nere på en tredjedel av det procentuella stöd vi hade 1998. Jämfört med valet 2010 har vi tappat nästan 50 000 röster, trots en ökande befolkning.

Organisatoriskt fungerade det mesta väl och det finns mycket annat positivt att ta fasta på. Men vi vill här lyfta fram några områden där vi tror att partiets valanalysgrupp behöver gå på djupet för att utreda vad som gick fel.

För det första hamnade vi för ofta helt utanför den övriga valdebatten. Våra valfrågor var för smala och/eller låg för långt ifrån de frågor som diskuterades i debattens centrum. Samtidigt saknade vi helt systemkritik. Vi var för dåliga på att kommunicera vilka samhällsproblem vi egentligen ville komma tillrätta med genom våra förslag. Hur kan vi framöver bättre ge svar på frågor som människor faktiskt ställer?

För det andra lyckades vi inte hålla oss till vårt fastslagna fokusområde ända in i mål. De tre huvudsakliga valfrågor som vi identifierade var mindre barngrupper i förskolan, äldreboendegaranti och att landstingen bör avskaffas. Endast den förstnämnda kan anses ligga inom ramen för det av partiet beslutade fokusområdet ”barn och ungas uppväxtvillkor”. Detta bidrog till otydlighet.

För det tredje ser vi, enligt Valu, ut att ha tappat flera av våra traditionella kärnväljare: kyrkobesökarna och barnfamiljerna. Som ersättning för vårdnadsbidraget hade vi visserligen med barnomsorgspengen i vårt valmanifest, men det var barngruppernas storlek som lyftes fram som vårt huvudförslag på familjeområdet. Därmed uteblev konflikten i debatten eftersom S hade ett snarlikt förslag. Hur tydligt uppfattade väljarna att vi vill ta fighten för valfrihet i barnomsorgen?

För det fjärde hade vi ingenting att erbjuda de M-väljare som vi skulle vinna över. Möjligen var landstingsfrågan en sådan (som också är helt rätt i sak) – men som ju gick emot det fastslagna fokusområdet.

För det femte behöver vi fråga oss själva om SD i detta val lade beslag på de M-väljare (landsbygdsboende, mer konservativa) som enligt våra egna analyser var våra potentiella väljare. Att enbart utifrån Valu konstatera att 4 procent av våra väljare 2010 gick till SD är inte en tillräcklig analys, eftersom val vinns genom att nya väljare nås.

Samtidigt står vi idag i ett politiskt landskap där det finns stora möjligheter för vårt parti. Vi kommer att se en historiskt svag regering och ett läge där M står utan såväl organisatorisk som ideologisk och realpolitisk kompass. Vi kristdemokrater kan ta ett stort utrymme i debatten och till och med göra anspråk på att vara en ledande oppositionskraft.

Vi tror att följande är några faktorer som är viktiga för att vi ska lyckas i detta arbete:

1)      De kristna värderingarna och den kristna människosynen är det avgörande för vårt parti. Trots det får vi emellanåt frågan: Varför behövs KD? Den frågan ställs aldrig till MP, Fi eller SD. Anledningen – tror vi – är att deras värderingar förknippas starkt med det sakpolitiska innehållet. I vårt parti upplevs inte alltid den kopplingen tydlig och väljarna vet inte vart vi står. Vi behöver själva bli bättre på att definiera de kristna värderingarna.

2)      Arbetet med att fokusera vår kommunicerade politik och rikta in oss på de målgrupper som ligger nära oss, utifrån de redan gjorda analyserna, måste fortsätta. Våra potentiella väljare är värderingsdrivna, tror på marknadsekonomi och återfinns i regel bland de som tidigare har röstat på Moderaterna. Enligt Valu identifierar sig 77 procent av våra väljare som ”höger”.

3)      Som ett litet parti är det extra viktigt att vi söker konfliktytor med andra partier. KD ska vara det parti som människor pratar om och förhåller sig till. Det duger inte att vara den som sätter ned foten sist i viktiga frågor för att på så sätt framstå som mest balanserad. Vi behöver ha relevanta svar på människors upplevda problem

4)      För att stärka partiets förtroende hos mitten-höger-väljare finns det vissa hygienområden där vi behöver bli starkare. Det handlar om ekonomi, företagande och jobb. Men också om en rättspolitik och försvarspolitik som värnar medborgarnas trygghet. Dessutom om att stå upp för en skola med kunskapsfokus och att vara en valfrihetens väktare.

5)      När partiets resurser nu krymper tappar vi kompetenta medarbetare i både regering och riksdag. Detta innebär att ett ännu större ansvar läggs på de enskilda riksdagsledamöterna. Vi är beredda att ta det ansvaret. Det utåtriktade arbetet måste nu ha högsta prioritet.

6)      Det behövs en strategi för hur vi ska kunna rekrytera både gräsrötter och personer som framöver kan bli ledande i partiet på alla nivåer.

7)      Vårt framgångsrika EP-val berodde till stor del på det stora förtroende som fanns hos väljarna för vår toppkandidat Lars Adaktusson. Vi behöver profilerade företrädare som tillsammans med partiledaren kan ta fighten för vår sak.

Efter valet 2010 fanns det – med rätta – en ganska stor krismedvetenhet i vårt parti. Denna är idag inte alls lika tydlig, trots ytterligare ett dåligt valresultat och en trend som om den står sig riskerar partiets plats i riksdagen. I detta läge kan det inte vara de som problematiserar och kommer med idéer och inspel som ska ställas till svars – utan de som menar att allt är frid och fröjd.

Vi tvingas konstatera att Kristdemokraterna i valet 2014 var partiet som ingen brydde sig om. Men så behöver det inte vara om fyra år. Vårt parti har stora möjligheter att nu använda oppositionsläget för att utveckla politiken och inta rollen som ett ledande borgerligt parti. Vi vill medverka till att KD blir en politisk kraft som människor brys sig om och har förtroende för.

Aron Modig
Riksdagsledamot

Andreas Carlson
Riksdagsledamot