Race report: Laponia Triathlon 2021
Sedan ett antal år tillbaka har jag som målsättning att ta mig till “Norrland” (läs: fjällvärlden, typ Jämtland eller Lappland) åtminstone en gång per sommar.
Min bästa möjlighet att också i år få ta del av norra Sveriges fantastiska natur visade sig vara Laponia Triathlon.
Detta var den huvudsakliga anledningen till att jag för fjärde gången anmälde mig till triathlontävlingen i långdistans som arrangeras under midnattssolen i och runt Gällivare. En annan anledning var såklart att det – i princip – för första gången på två år fanns en möjlighet att tävla igen.
Träningsmässigt var väl mina förutsättningar helt okej. Å ena sidan har frånvaron av tävlingar under pandemin gjort att jag tränat betydligt mindre strukturerat än tidigare år. Å andra sidan har jag haft tid och möjlighet att träna ganska mycket mängd.
Jag kände mig därför trygg i att min kropp skulle palla en “fulldistans” men hade inte så stora förhoppningar gällande vilket tempo jag skulle kunna hålla. Det senare var alltså ovidkommande i år. Mitt mål med tävlingen var att njuta av en dags “hajk”, inte att jaga en viss tid eller placering.
***
Jag kunde inte klaga på förutsättningarna att förbereda mig ordentligt dagarna före start. Även om tåget upp var några timmar försenat så var jag på plats i Gällivare nästan ett och ett halvt dygn före start. Jag använde tiden till att röra mig så lite som möjligt men samtidigt äta ordentligt och få ordning på utrustningen.
Tyvärr var mitt favoritkafé – ”Alla tiders café” – stängt för sommaren så det fick istället bli några “wokade grönsaker med tofu” (obs – finns ej med på menyn) på stadens thairestaurang. Sova kunde jag göra utan problem natten före tävlingen men tyvärr inte på eftermiddagen inför starten vid midnatt. Istället låg jag och blundade i två timmar och hade gott om tid att tänka tankar som:
Om jag får punktering, kommer ventilförlängarna att strula som vanligt? Hur lång tid kommer det ta mig att fixa det? Och hur många myggbett innebär det?
Kommer både axlar och rygg att vara slut efter simningen? Jag har trots allt bara simmat två korta pass de senaste två åren.
Vad är egentligen poängen med att göra detta igen? Jag har ju inte ens något konkret tidsmål…
Men nu hade jag tagit mig de 130 milen från Stockholm och fick åtminstone ta mig till starten, så vid 22:30-tiden började jag den kilometerlånga promenaden från Grand Hotel Lapland, längs Vassaraälven till stranden Sandviken.
… Och förföljdes av otroliga mängder mygg. När jag vände mig om kunde jag se en svärm som bidade sin tid strax ovanför/bakom huvudet.
***
45 deltagare kom till start i årets tävling, 32 män och 13 kvinnor.
Vädret: 17 grader i luften vid midnatt. Molnfri himmel. Och 21 grader i vattnet – ljummet alltså, givet våtdräkt och ansträngningsnivå.
Precis som tidigare år gick simningen på en varvbana (tre varv) i Vassaraträsk med start och varvning på stranden.
Givet frånvaron av simträning sedan “Kalmar” 2019 var mina förväntningar inför sim-momentet inte så högt ställda. Därför fick det också bli bröstsim, jag tänkte att det var bättre att simma lite långsammare men med god navigering än att crawla med en längre “sicksack-sträcka”.
Som vanligt tog jag det lugnt i starten. Jag siktade på att gå i vattnet sist men i år var det en kvinna som hade samma målsättning, och jag var den som gav mig. Eftersom vattnet var så varmt gick det dock fort att komma igång och snart kunde jag börja mata på i bröstsimmet. Med så få deltagare på en 1 300 meter lång bana blir det inte heller direkt någon trängsel.
Mentalt tog jag det “boj för boj”. 18 bojar, sex per varv, skulle avverkas systematiskt. Och det gick definitivt bättre än väntat. Simtiden blev låga 1:23, bara tio och en halv minut från mitt personbästa.
***
I växlingen tog jag det lugnt, var långsammast av samtliga män. Fokuserade på att få på mig kläderna, få med mig utrustningen och få i mig den obligatoriska smoothien och bananen.
Temperaturen var fortfarande förhållandevis hög. Den förväntades gå ned till runt tio grader som lägst på vissa platser längs banan. Jag hade därför betydligt mindre kläder på mig under cyklingen jämfört med mina tidigare starter i Laponia.
Vanliga sportstrumpor och cykelskor på fötterna – inga ullstrumpor med värmepåsar i och inga skoöverdrag.
Enbart cykelbyxor på benen – inga benvärmare.
Cykeltröja, armvärmare, vindjacka och buff på överkroppen – men ingen ulltröja eller mössa under hjälmen.
Handskar – men inga värmepåsar i dem.
Mörka solglasögon för midnattssolen – inte ljusa diton enbart för flugorna och bromsarna.
Detta var lagom. Framåt morgonen kanske lite varmt, men då gick det lätt att ta av handskar och buff.
***
Likt de senaste åren inleddes cyklingen med en liten snurr inne i Gällivare innan det bar iväg mot Koskullskulle och sedan Tjautjas, som är cykelbanans högsta punkt.
Jag tog det lugnt och fokuserade på att komma in i cyklingen. Med ett par mil kvar upp till Tjautjas står man inför en åtta kilometer lång backe. Lagom till att jag inledde stigningen mötte jag ledande Marcus Hultgren som swishade förbi i motsatt riktning.
Väl uppe fick jag den vackraste naturupplevelsen under årets tävling. Klar midnattssol och ett lätt dis över de för natten spegelblanka sjöar som omger byn.
Vändningen, och den första energistationen, var som tidigare förlagd dit “allmän väg” slutar. Sedan samma väg tillbaka till Gällivare. På vägen ned gällde det för mig att hålla fokus. Jag tycker att backarna känns brantare i denna riktning än på uppvägen. Försökte bromsa så lite som möjligt men det blev ändå en hel del.
***
“Nattavaara 54” står det på den blå skylten från Trafikverket där en av de cirka 80 funktionärshjältarna vinkar in deltagarna på den 90-graders vänstersväng som påbörjar cykelbanans andra varv. Nattavaara tur och retur.
Här är det betydligt mer monoton cykling som gäller. Lite böljande upp och ned men inga längre eller brantare backar. Inte så mycket svängar heller och miljön är ganska enformig. Granar – spetsigare än söderöver – på båda sidor vägen. Solen på vänster sida på utvägen, men till höger på vägen in.
Runt 15 kilometer in på Nattavaara-rundan kommer energistation nummer två. Jag stannade såklart, klev av cykeln och småpratade med funktionärerna. Men myggen hopade sig så fort jag stannat, så det blev inget långt stopp.
Strax därefter, vid femtiden på morgonen och med runt halva cykelsträckan kvar, dippade jag mentalt. Som väntat.
Vad är poängen med detta, egentligen?
Visst, nu är det väl smidigast, rent praktiskt, att fullfölja till Nattavaara. Och dessutom är ju energistationen där, vid hembygdsgården, så trevlig. Men sedan får det räcka…
Väl framme vid hembygdsgården tar jag en mugg kokkaffe bland myggen och tankarna har utvecklats något:
Så tåget hem går på söndag eftermiddag. Tills dess är det ett och ett halvt dygn. Vad har jag att fylla denna tid med som är så mycket bättre än att åtminstone trampa på tillbaka till Gällivare och fullfölja cykelmomentet? Jag måste ju ändå dit för att hämta mina grejer.
Så fick det bli. De fem milen tillbaka till Gällivare var sega och frånvaron av energistation och andra direkta kännetecken i naturen gjorde det är svårt att dela upp sträckan i etapper på annat sätt än teoretiskt för mig själv.
Det som höll igång mig nu var framför allt: 1) att jag anfölls av mygg (och nu också bromsar) om/när jag stannade till, och 2) att ju långsammare jag cyklade desto längre tid skulle “resan” ta.
***
Nytt för i år var att också T2 var belägen på stranden Sandviken. Där var jag strax efter halv nio på lördagsmorgonen efter strax under sju timmars cykling. Jag missade att starta cykelklockan korrekt i T1 så jag vet inte exakt, men jag tror att cykelsträckan var några kilometer kortare än 18 mil.
I växlingen bytte jag om helt inför den avslutande marathonlöpningen: på med löparshorts, t-shirt och keps. Och rikliga kvantiteter myggmedel.
Det var 26 grader och full sol när jag gav mig av. Och ingen förändring – åt det svalare hållet – var att vänta under den tid som jag räknade med att vara ute.
De första kilometerna gick jag tillsammans med en trevlig medtävlare som jag träffat i transition, lättad av att äntligen ha kommit av cykeln. Men jag försökte att samtidigt räkna på hur lång tid löpmomentet skulle ta om jag skulle fortsätta att gå hela sträckan. En orimligt lång tid – och jag bestämde mig för att gå i uppförsbackarna men jogga resten.
Detta höll jag också loppet igenom. Men det är ingen citymarathon det handlar om här. Eftersom en ganska betydande del av löpbanan består av uppförsbackar blev det ändå en hel del gång.
***
Löpningen inleds med fem kilometer mestadels uppför längs gång- och cykelbanorna som går upp till Hellnerstadion (den lokala längdskidåkningsanläggningen).
Därefter fem kilometer elljusspår – modell grövre och tuffare.
Och sedan några kilometer ”transportlöpning” längs en landsväg för att komma till “Rallarstigen”. Denna är just en stig och innebär några kilometers skogslöpning fram till vändpunkten runt 16 kilometer in på banan.
Därefter är det samma väg tillbaka igen, men med en skillnad – nu ska man också upp och ned för fjället Dundret.
Energistationerna kommer med runt fem kilometers mellanrum längs med hela banan. Jag fokuserar på vätska, tre-fyra muggar per station – vatten, sportdryck och cola, om vartannat. Också en mugg med chips för saltet. Samt några sekunder av den skugga som gick att få från uppställda bilar och parasoll.
Bestigningen av Dundret lyckades jag “tajma väl”, inledde den runt 11:40 då solen stod som högst. Fortfarande molnfritt på himlen, skuggan obefintlig. Fem och en halv kilometer är det upp. Det jag kunde göra – och naturligtvis gjorde – var att dränka kepsen varje gång jag kom åt en bäck. Det kylde huvudet åtminstone några sekunder varje gång.
När jag nådde toppen – 28 kilometer in på banan – blev det tyvärr ingen längre pratstund med funktionärerna. Jag kände att risken för att jag skulle stelna till var alltför stor. Istället började jag jogga nedåt och nu kändes det ganska bra. Visst var det segt – som det ska vara vid det här skedet i en “fulldistans” – men jag kände att detta skulle gå vägen.
Näsblodet kom med några kilometer kvar, men det är inte så konstigt i detta skede. Målet på Sandviken når jag efter fem timmar och 52 minuter löpning. Den totala sluttiden blev 14:36:45, och innebar en 28-placering bland de 31 män som tog sig i mål (länk till fulla resultatlistan).
***
Funktionärerna var som vanligt helt otroliga. De som servade med myggmedel i transition.
De som stod bland myggen utmed cykelbanan, mitt i natten, för att serva ett fyrtiotal cyklister, varav säkert hälften bara swishade förbi i jakt på sina tidsmål.
De som åkte med bil och delade ut isglassar till de tävlande som var på väg uppför Dundret i solen.
De som kom springande efter mig med en colaflaska för att hinna servera ett glas inför upploppet på löpningen.
Laponia Triathlon är helt enkelt en oerhört välorganiserad tävling (givet förutsättningarna, naturligtvis) som drivs av människor som tycker att det är genuint roligt att triathleter från hela landet kommer till deras stad för att tävla. För alla som kört “Kalmar” ett par gånger borde detta vara ett givet “nästa steg” – och ett litet större äventyr.
***
Det kändes lite tomt direkt efter målgången, som sig bör. Men nu är jag nöjd, både med att jag tog mig till startfållan och sedan in i mål. Det var helt kanon givet förutsättningarna och givet mitt personliga mål att ha en trevlig “hajk”.
Stort tack, Gällivare Endurance, för årets tävling! Vi får väl se när jag tar mig till Gällivare igen nästa gång.
Aron Modig
6x Ironman finisher 🙂
Tillägg 1: För mina praktiska tips rörande Laponia Triathlon, se gärna de race reports jag skrev efter 2017 och 2018 års upplagor.
Tillägg 2: Länk till årets race movie.
(Samtliga bilder nedan: Laponia Triathlon)
Aron Modig 