Jag leder KD:s besparingsgrupp

Kristdemokraterna har nyligen tillsatt en besparingsarbetsgrupp under ledning av Aron Modig.
– Vi tycker inte att det är försvarbart att reflexmässigt höja skatten eller överge överskottsmålet för att kunna göra reformer, som den här regeringen gör. Vår besparingsgrupp kommer att bevaka att varje skattekrona används på bästa sätt.

Regeringen vill nu inte bara höja skatterna kraftigt utan även överge överskottsmålet. Det är anmärkningsvärt, inte minst när finansministern åtskilliga gånger i valrörelsen utgett sig för att värna det. Anledningen sägs nu vara att regeringen vill frigöra finansiellt utrymme som kan användas i olika typer av investeringar. Visst frigörs pengar på sikt om överskottsmålet slopas, men det är inte värt uppoffringen i stabilitet.

Istället för att föreslå stora skattehöjningar och nu att försvaga det finansiella ramverket borde regeringen börja i en annan ände – vilka besparingar kan göras i befintlig budget för att möjliggöra investeringar i järnväg och bostäder? Vad kan skalas bort för att frigöra budgetutrymme för att möta utanförskapet och de ökande välfärdsbehoven?

Det är i den änden vi kristdemokrater börjar när vår besparingsarbetsgrupp nu drar igång arbetet. Vi vill se över hur varje skattekrona kan användas på ett mer effektivt sätt och jag är övertygad om att det finns medel att frigöra. Skattepengarna kommer från arbetande och skapande människor, och vi politiker har en moralisk skyldighet att förvalta dem på bästa sätt. Med de hårdast beskattade löntagarna i världen har vi fortfarande utmaningar. De som ständigt ropar efter ett högre skattetryck borde ha lärt sig – världens högsta skatter har inte varit, och kommer inte att vara, lösningen på våra utmaningar och problem.

När besparingar och reformer kommer på tal citeras ofta socialdemokraten Gustav Möller: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det är ett kärnvärde som vi kristdemokrater står bakom. Därför kommer vi att noggrant granska såväl budgetens utgiftsområden som inkomstsidor för att se om pengarna används rätt och vart det finns reformutrymme att hämta. Detta granskningsarbete är en av våra absolut viktigaste uppgifter som folkvalda och nu intensifierar vi det.

För somliga politiker, inte sällan på vänsterkanten, kan statsbudgeten i teorin bli hur stor som helst. Saknas pengar i kassakistorna – då är det ”bara” att höja skatten. Den typen av agerande handlar i grund och botten alltid om att flytta makt från enskilda och familjer till staten. Den idén utgår från att politikerna vet bäst hur pengarna ska spenderas. Det tror inte vi och därför ska inkomstskattehöjningar aldrig föreslås eller accepteras lättvindigt. Kanske kan till och med vissa skattesatser minskas och statens budget slimmas, men medborgarna ändå få ut mer av den offentliga service som erbjuds?

Alliansregeringarna 2006-2014 gjorde stora insatser i att sänka skattetrycket i Sverige, inte minst för människor som arbetar. Men i för stor utsträckning har viktiga frihetsfrågor kommit att reduceras till att enbart bli nytto- eller plånboksfrågor. Sänkta inkomstskatter ökar drivkrafterna för jobb och leder till mer pengar i plånboken. Det är riktigt. Men skattesänkningar är framförallt viktiga av etiska skäl och för att de skapar större frihet i vardagen. Genom att inflytandet över den egna vardagen ökar så myndigförklarar vi människor. Det personliga ansvarstagandet växer vilket vi tror är en nyckel för ett bättre samhälle i stort. Dessutom, ska vi upprätthålla förtroendet för vårt skattesystem bör det offentliga inte ta ut en krona mer än de behöver.

Så efter många år av regerande bör vi stanna upp och fråga oss – finns det system och utgifter som vi bör reformera eller rent av ta bort? Sådant som inte fungerar som det är tänkt eller blivit ineffektivt. Görs inte detta regelbundet, kan man fråga sig? Nej, den krassa verkligheten är tyvärr att det inte sker i tillräcklig omfattning. Om vänsterregeringen på ett ansvarsfullt sätt vill skapa finansiellt utrymme för kommande investeringar så är det här den borde börja. Kraftigt höjda skatter och den nu annonserade planen med att överge överskottsmålet är oroväckande oansvarig.

Texten har även publicerats på KD:s webbplats.

Utveckla politiken och ta rollen som ett ledande borgerligt parti

”Ett Kristdemokraterna som ingen brydde sig om.” Meningen i tidningen Fokus eftervalsreportage (den 19/9) är smärtsam, men måste stämma till eftertanke. Det är den enda mening i den elva sidor långa texten där vårt parti omnämns. Trots att valrörelsen på många sätt kändes bra, måste det som ryms i denna korta mening tas på allvar.

Mot bakgrund av de senaste årens långa rad av svaga opinionsmätningar och proffstyckarnas återkommande sågningar, kan det vara lätt att pusta ut när vi i slutänden klarade spärren i riksdagsvalet. Känslan på valvakan var att vi visserligen förlorade, men det faktum att M och FP tappade mer dämpade den känslan.

Årets val kan dock inte ses som något annat än ett misslyckande. Vi backade för fjärde riksdagsvalet i följd och är nu nere på en tredjedel av det procentuella stöd vi hade 1998. Jämfört med valet 2010 har vi tappat nästan 50 000 röster, trots en ökande befolkning.

Organisatoriskt fungerade det mesta väl och det finns mycket annat positivt att ta fasta på. Men vi vill här lyfta fram några områden där vi tror att partiets valanalysgrupp behöver gå på djupet för att utreda vad som gick fel.

För det första hamnade vi för ofta helt utanför den övriga valdebatten. Våra valfrågor var för smala och/eller låg för långt ifrån de frågor som diskuterades i debattens centrum. Samtidigt saknade vi helt systemkritik. Vi var för dåliga på att kommunicera vilka samhällsproblem vi egentligen ville komma tillrätta med genom våra förslag. Hur kan vi framöver bättre ge svar på frågor som människor faktiskt ställer?

För det andra lyckades vi inte hålla oss till vårt fastslagna fokusområde ända in i mål. De tre huvudsakliga valfrågor som vi identifierade var mindre barngrupper i förskolan, äldreboendegaranti och att landstingen bör avskaffas. Endast den förstnämnda kan anses ligga inom ramen för det av partiet beslutade fokusområdet ”barn och ungas uppväxtvillkor”. Detta bidrog till otydlighet.

För det tredje ser vi, enligt Valu, ut att ha tappat flera av våra traditionella kärnväljare: kyrkobesökarna och barnfamiljerna. Som ersättning för vårdnadsbidraget hade vi visserligen med barnomsorgspengen i vårt valmanifest, men det var barngruppernas storlek som lyftes fram som vårt huvudförslag på familjeområdet. Därmed uteblev konflikten i debatten eftersom S hade ett snarlikt förslag. Hur tydligt uppfattade väljarna att vi vill ta fighten för valfrihet i barnomsorgen?

För det fjärde hade vi ingenting att erbjuda de M-väljare som vi skulle vinna över. Möjligen var landstingsfrågan en sådan (som också är helt rätt i sak) – men som ju gick emot det fastslagna fokusområdet.

För det femte behöver vi fråga oss själva om SD i detta val lade beslag på de M-väljare (landsbygdsboende, mer konservativa) som enligt våra egna analyser var våra potentiella väljare. Att enbart utifrån Valu konstatera att 4 procent av våra väljare 2010 gick till SD är inte en tillräcklig analys, eftersom val vinns genom att nya väljare nås.

Samtidigt står vi idag i ett politiskt landskap där det finns stora möjligheter för vårt parti. Vi kommer att se en historiskt svag regering och ett läge där M står utan såväl organisatorisk som ideologisk och realpolitisk kompass. Vi kristdemokrater kan ta ett stort utrymme i debatten och till och med göra anspråk på att vara en ledande oppositionskraft.

Vi tror att följande är några faktorer som är viktiga för att vi ska lyckas i detta arbete:

1)      De kristna värderingarna och den kristna människosynen är det avgörande för vårt parti. Trots det får vi emellanåt frågan: Varför behövs KD? Den frågan ställs aldrig till MP, Fi eller SD. Anledningen – tror vi – är att deras värderingar förknippas starkt med det sakpolitiska innehållet. I vårt parti upplevs inte alltid den kopplingen tydlig och väljarna vet inte vart vi står. Vi behöver själva bli bättre på att definiera de kristna värderingarna.

2)      Arbetet med att fokusera vår kommunicerade politik och rikta in oss på de målgrupper som ligger nära oss, utifrån de redan gjorda analyserna, måste fortsätta. Våra potentiella väljare är värderingsdrivna, tror på marknadsekonomi och återfinns i regel bland de som tidigare har röstat på Moderaterna. Enligt Valu identifierar sig 77 procent av våra väljare som ”höger”.

3)      Som ett litet parti är det extra viktigt att vi söker konfliktytor med andra partier. KD ska vara det parti som människor pratar om och förhåller sig till. Det duger inte att vara den som sätter ned foten sist i viktiga frågor för att på så sätt framstå som mest balanserad. Vi behöver ha relevanta svar på människors upplevda problem

4)      För att stärka partiets förtroende hos mitten-höger-väljare finns det vissa hygienområden där vi behöver bli starkare. Det handlar om ekonomi, företagande och jobb. Men också om en rättspolitik och försvarspolitik som värnar medborgarnas trygghet. Dessutom om att stå upp för en skola med kunskapsfokus och att vara en valfrihetens väktare.

5)      När partiets resurser nu krymper tappar vi kompetenta medarbetare i både regering och riksdag. Detta innebär att ett ännu större ansvar läggs på de enskilda riksdagsledamöterna. Vi är beredda att ta det ansvaret. Det utåtriktade arbetet måste nu ha högsta prioritet.

6)      Det behövs en strategi för hur vi ska kunna rekrytera både gräsrötter och personer som framöver kan bli ledande i partiet på alla nivåer.

7)      Vårt framgångsrika EP-val berodde till stor del på det stora förtroende som fanns hos väljarna för vår toppkandidat Lars Adaktusson. Vi behöver profilerade företrädare som tillsammans med partiledaren kan ta fighten för vår sak.

Efter valet 2010 fanns det – med rätta – en ganska stor krismedvetenhet i vårt parti. Denna är idag inte alls lika tydlig, trots ytterligare ett dåligt valresultat och en trend som om den står sig riskerar partiets plats i riksdagen. I detta läge kan det inte vara de som problematiserar och kommer med idéer och inspel som ska ställas till svars – utan de som menar att allt är frid och fröjd.

Vi tvingas konstatera att Kristdemokraterna i valet 2014 var partiet som ingen brydde sig om. Men så behöver det inte vara om fyra år. Vårt parti har stora möjligheter att nu använda oppositionsläget för att utveckla politiken och inta rollen som ett ledande borgerligt parti. Vi vill medverka till att KD blir en politisk kraft som människor brys sig om och har förtroende för.

Aron Modig
Riksdagsledamot

Andreas Carlson
Riksdagsledamot

Kryssa mig i riksdagsvalet – för framtidens jobb i Göteborg!

Hur vill du att framtidens Göteborg ska se ut? I en värld där det råder allt tuffare konkurrens om investeringar och arbetstillfällen verkar det tyvärr som att vi håller på att halka efter, både i Sverige och gentemot nya snabbfotade regioner i Indien, Kina och Sydostasien. Men jag tror att den här trenden går att vända, om vi ständigt utvecklas och stärker vår konkurrenskraft.

Göteborg står inför flera sammanlänkade utmaningar. Företagsklimatet är för dåligt, det råder brist på bostäder och infrastrukturen är eftersatt. Många högutbildade flyttar ifrån stan och den framtida energiförsörjningen är osäker. Vissa av dessa utmaningar måste hanteras lokalt i kommunen, men flera av dem kräver handlingskraft på nationell nivå. Jag vill vara en stark röst för Göteborg och Västsverige i riksdagen.

Det här är sex av mina förslag för att stärka Göteborgs konkurrenskraft:

1. Främja en fri handel. Det ökar välståndet i världen och underlättar för våra exportföretag.
2. Säkra tillgången till stabil och billig el genom investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Då får våra industriföretag ökade möjligheter att konkurrera på världsmarknaden.
3. Större satsningar på infrastruktur, exempelvis snabbtåg mellan Göteborg och Skandinaviens huvudstäder. Det skapar förutsättningar för affärsskapande och arbetspendlande.
4. Utöka undantaget från turordningsreglerna i LAS så att två personer kan undantas oavsett företagets storlek. Då vågar fler företagare anställa.
5. Förbättra matchningen på arbetsmarknaden genom att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen och samtidigt införa ett system med ”jobbpeng”. Så ökar vi sannolikheten att ”rätt” person får ”rätt” jobb.
6. Underlätta användningen av personaloptioner i utvecklingsföretag. Det gör det enklare för nystartade företag att rekrytera kvalificerad arbetskraft.

Politiker kan inte på egen hand skapa jobb, men vi kan ge förutsättningar för tillväxt. Ett gott företagsklimat och starka drivkrafter för entreprenörskap och hårt arbete banar väg för växande företag, fler jobb och i förlängningen mer pengar till välfärd och skola.

Göteborg står inför ett ödesval i höst: ska vi stärka vår konkurrenskraft eller låta oss springas om? Kryssa mig till riksdagen – för ett Göteborg där företag växer och arbete lönar sig!

 

Det här vill jag också arbeta för:

• Att sänka skadliga skatter
  Sverige har fortfarande ett av världens högsta skattetryck och de allra högsta marginalskatterna. Detta måste vi åtgärda. Med lägre skatter skulle människor och familjer få större frihet samtidigt som drivkrafterna för utbildning, företagande och hårt arbete skulle stärkas. Därför bör fortsatta skattesänkningar vara prioriterade. Värnskatten måste slopas.
• Ett utvecklat gåvoavdrag
  Privatpersoner kan idag göra avdrag för gåvor till hjälporganisationer. Jättebra! Men gåvor till kyrkor, kultur och föreningar bör också vara avdragsgilla.
• Ett starkt svenskt stöd för Israel
  Den svenska Israeldebatten är extremt vinklad. Jag vill arbeta för att nyansera bilden av Mellanösterns enda demokrati.

 

Så tycker jag i sakfrågor

Kolla gärna in Aftonbladets och Företagarnas valkompasser/kandidatguider för att se vad jag tycker i flera olika sakfrågor.

Det etiskt rätta – om rättsskipning och straff

Rättsfrågor upphör aldrig att ta stor plats i samhällsdebatten. Det är förståeligt och bra. Upprätthållandet av lag och ordning är en av statens absoluta kärnuppgifter och ämnet berör i grunden universella och tidlösa frågor som mänskligheten brottats med sedan urminnes tider. Vad är rätt och vad är fel?

Dessa frågor handlar i grunden inte om juridiska teknikaliteter i Sverige 2013, utan om hur vi behandlar våra medmänniskor. Därför får diskussionen kring brott och straff aldrig lämnas åt enbart experter – även om deras kunskaper naturligtvis är oerhört viktiga – utan den måste föras i en bred samhällelig kontext. Det är därför glädjande att förra numret av Neo belyste dessa frågor ur flera olika perspektiv.

Intervjun med Martin Borgeke illustrerade på ett bra sätt hur debatten skulle kunna se ut om den ensidigt skulle präglas av expertisens synsätt. Förutsägbarhet i systemet och likabehandling av brottslingar är naturligtvis av mycket stor vikt i en fungerande rättsstat. Men lika viktigt är att sätta brottsoffrets perspektiv i centrum. Fallet med misshandeln i Kortedala visar hur fel rättsystemet kan fungera när så inte sker. Tre veckors oavlönat arbete är ingen rimlig påföljd för personer som valt att förstöra livet för en annan människa.

Sverige har relativt låga straffsatser för våldsbrott som misshandel och mord och vi måste ställa oss frågan: är detta rimligt? Annars riskerar allmänhetens förtroende för rättsstaten att sakta men säkert urholkas. Att människor känner oro för brottsligheten är inget att förvånas över. Det måste tas på allvar. Hot mot hälsa och säkerhet drabbar vanliga människor i deras vardag och kan förstöra tillvaron för en person eller familj.

Mycket bra har uträttats sedan Kristdemokraterna och Alliansen tog över makten år 2006, exempelvis har straffen för en del våldsbrott höjts. Men tyvärr har detta inte fått önskad effekt och domstolarna dömer inte på det sätt som politiken avsett. Detta är en anledning till att den rättspolitiska diskussionen måste hållas fortsatt levande. Kristdemokraterna och Alliansen får inte nöja sig. Vi kan diskutera om straff minskar brottsligheten eller inte – det finns forskning som pekar åt båda håll. Men viktigare är det etiskt rätta i en påföljd. Det ska helt enkelt straffa sig att begå brott.

Detta måste den rättspolitiska diskussionen tas sin utgångspunkt i. Allt annat är djupt omoraliskt.

Aron Modig
Borgerlig debattör

Texten publicerades i Magasinet Neo (3-2013).

Avrapportering: min tid som KDU-ordförande

Under perioden juni 2011 till maj 2013 var jag förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU). Men vad gjorde jag egentligen under denna tid? I denna avrapportering redogör jag för just detta. Läs den gärna!

Här har jag precis hållit mitt avslutningstal som förbundsordförande vid riksmötet på Öckerö 2013.

Avslutningstal: Mitt hjärta är blått!

Här är mitt avslutningstal som KDU-ordförande, hållet vid förbundets riksmöte på Öckerö den 9 maj.

Förbundsvänner,

Det är härligt att åter samlas till riksmöte med Sveriges bästa och borgerligaste ungdomsförbund. Det har redan gått ett år sedan riksmötet på Ekerö. Vad kan då vara mer passande än att följa upp detta med att nu träffas på en ö, på andra sidan av Sverige.

Ja, vi har ju valt att hålla vårt 48:e riksmöte här på vackra Öckerö den här Kristi himmelfärdshelgen. Och det är en lämplig plats för KDU att hålla riksmötet på.

Öckerö är landets nionde bästa kommun att bo i, enligt tidningen Fokus. Och förra året utsågs Öckerö till landets allra tryggaste kommun. Så mina vänner, ni kan känna er trygga ikväll när ni går och lägger er i sovsalarna.

Upphovsrätten måste försvaras

Marknaden för betalfilmtjänster, som Netflix och HBO, växer. Men samtidigt som nya lagliga alternativ hårdlanseras blomstrar även den illegala streamingen i Sverige, vilket nyligen rapporterades i SvD. Att teknikutvecklingen används i illegala syften är oroande och något vi måste ta på allvar.

Under kommande helg håller KDU sitt 48:e riksmöte. Där kommer en proposition rörande immateriella rättigheter och integritet på internet att behandlas. Även om enskilda lagar och förslag kan diskuteras, så är utgångspunkten självklar för oss unga kristdemokrater: människor har rätt till det man skapar genom hederligt arbete.

Detta är en princip som måste upprätthållas i ett rättssamhälle och som naturligtvis också ska gälla kulturarbetare och filmskapare. Upphovsrättsmännen förtjänar samhällets skydd och måste få lön för sitt arbete. Mot bakgrunden av detta blir framväxten av illegala alternativ för delning av upphovsrättsskyddat material mycket problematisk.

Ibland framförs motargumentet att informationen och kunskapen måste få röra sig fritt. Detta är dock en tankevurpa. Information i sig kan inte ha några rättigheter, det kan bara människor ha. Våra lagar finns till för att skydda människor och inte för att ge objekt rättigheter. Det offentligas huvudsakliga ansvar på detta område borde vara att skapa ett legalt ramverk för dessa branscher och internet – samt att se till att detta följs. Genom att göra det skapas fungerande och reglerade marknader där legala vinstdrivande aktörer kan verka.

I den svenska debatten sker ofta låsningar mellan två extremlägen. På ena sidan finns de som till varje pris vill bevara nuvarande lagstiftning – och på andra sidan de som inte vill ha några upphovsrätter alls. Balanserande lösningar måste hittas. Upphovsrätten ska bevaras, samtidigt som det förstås inte är konstigt att göra mindre korrigeringar i framtiden i takt med att marknaders villkor förändras.

Straffrättsligt måste påföljder finnas för den som väljer att bryta mot lagar om upphovsrätt. Det gäller både illegal streaming och fildelning. Svarta marknader får inte slå ut vita aktörer och omöjliggöra för framväxten av nya legala tjänster. Det nuvarande systemet där en liten grupp personer bestraffas hårt, som avskräckande exempel, är ingen rimlig eller effektiv väg att gå. Istället bör fler bestraffas med lägre bötesbelopp enligt den modell som gäller för exempelvis fortkörning. Straffet ska alltså stå i proportion till brottet och de som begår brott ska straffas, inte bara ett fåtal av dem. Så åstadkommer vi en långsiktigt hållbar situation där människor uppmuntras att göra rätt för sig.

Samtidigt måste rättssäkerheten upprätthållas. Den svenska varianten av Ipred-lagen från 2009 är problematisk, främst när det gäller så kallat ”informations-föreläggande”. Detta innebär att en upphovsrättsinnehavare har möjlighet att begära ut information via domstol om ip-nummer för att överväga polisanmälan.

Informationsförläggande är inte en rättssäker metod då den leder till att privatpersoner ges information som rätteligen ska behandlas enbart av polisen. Därför bör Ipred-lagen reformeras. Lagstiftningen kring upphovsrätten måste alltså utgå både ifrån konsumentens och producentens perspektiv.

Vi unga kristdemokrater är övertygade om att det är när enskilda aktörer kan få lön för sitt slit och fungerande marknadsregler upprätthålls som både konsumenter och producenter får allra mest tillgång till kultur.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Hugo Fievet
Förbundsstyrelseledamot KDU

Texten är även publicerad på SVT:s debattsida.

5:a i KD:s nationella provval inför Europaparlamentsvalet

Idag presenterades resultatet av KD:s provval inför nästa års val till Europaparlamentet. Glädjande nog slutade jag på femte plats av de 128 personer som deltog i provvalet. Vann gjorde Lars Adaktusson, följt av Ebba Busch. Resultatet såg ut som följer:

1. Lars Adaktusson, journalist, 8 051 p
2. Ebba Busch, kommunalråd i Uppsala, 4 440 p
3. Desirée Pethrus Engström, riksdagsledamot, 2 781 p
4. Caroline Szyber, riksdagsledamot, 2 487 p
5. Aron Modig, förbundsordförande KDU, 2 469 p

Räknat i antal röster slutade jag på tredje plats efter Adaktusson och Busch. 459 av de 1 039 personer som röstade tog med mig som en av tio kandidater på sin valsedel.

Jag vill förstås framföra ett stort tack till alla som röstat på mig i provvalet! Jag vill också uttrycka min glädje över att hela tre KDU-medlemmar tagit sig in på topp 5 i ett så prestigefyllt provval. Det är lovande att partiets medlemmar i så stor utsträckning röstar på partiets yngre förmågor.

Det ska bli spännande att följa den fortsatta processen. KD:s valsedel fastslås på partifullmäktige den 25 oktober.

Talet om ”vithet” fördummar debatten

De senaste månaderna har begreppet ”vithet” blivit allt vanligare i den svenska samhällsdebatten. Senast var det SSU som släppte en rapport med titeln ”Fyra nyanser av vitt”. Författarna menade där att rapporten normkritiskt analyserar Socialdemokraterna ”… samt synliggör den överrepresentationen av vithet som finns i de flesta socialdemokratiska led”.

Det står naturligtvis SSU fritt att betrakta sitt moderparti utifrån vilket perspektiv de vill. Men utgångspunkten för deras analys visar på en obehaglig människosyn. Att överhuvudtaget fästa någon som helst vikt vid en persons, eller en grupp människors, hudfärg är aldrig acceptabelt. Detta sätt att betrakta omvärlden vänder vi unga kristdemokrater oss kraftigt emot. Det är inte okej att värdera människor utifrån vare sig utseende eller bakgrund, oavsett vad syftet eller sammanhanget är.

Diskussionen kring ”vithet” blottlägger dock något djupare. Den belyser frågor om hur vi ser på våra medmänniskor och vilka premisser som den offentliga debatten ska utgå ifrån. Att primärt tillskriva grupper av människor vissa egenskaper, beroende av kön, etnicitet, hudfärg eller religiös tillhörighet är själva grunden i vad som brukar kallas identitetspolitik. Samhället förstås här utifrån dessa kollektiva och, mer eller mindre påtvingade, identiteter. Att blanda in dessa aspekter blir då också ett viktigt inslag i det politiska samtalet.

Resultaten blir ett debattklimat där idéer och värderingar får stå tillbaka. Istället hamnar fokus på debattörernas bakgrund och föreställda egenskaper. Den centrala frågan blir inte vad du tycker, utan vem du är. Detta är en mycket oroande utveckling!

Ett annat exempel på när identitetspolitiken gör sig påmind är jämställdhetsdebatten. Många är de feminister och genusvetare som anser sig ha tolkningsföreträde och vet vad som är bäst för både kvinnor och män. Inget större utrymme för personliga val eller olikheter ges – kvinnor och män har så gott som alltid olika intressen som står emot varandra.

För ett par år sedan lanserade KDU kampanjen ”We Can Do It! – utan kvotering”. Tanken med den var att visa på hur verklig jämställdhet uppnås. Detta sker inte genom att kvinnor eller män kvoteras in i olika sammanhang i samhället, vare sig det handlar om utbildningsplatser, företagsledningar eller i föräldraförsäkringen. Detta gynnar inte någon. Istället bör debatten handla om hur vi skapar en utbildning i världsklass, bättre företagsklimat och mer valfrihet för familjer. Alla människor måste helt enkelt ges möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar, oavsett var i livet man befinner sig eller vem man är.

Visst finns det många problem i samhället och förutsättningar som hindrar enskilda personer från att förverkliga sina livsdrömmar. Men dessa problem löses inte genom att människor buntas ihop i grupper och pressas in i olika fack. Detta fördummar snarare debatten och förvärrar de problem som finns. Vi unga kristdemokrater vill istället vara med och skapa ett samhälle där alla människor ges chansen att utvecklas.

Politik och samhällsfrågor ska diskuteras utifrån idéer och värderingar, inte utifrån vem som deltar i diskussionen. Att ens tanken om att graden av ”vithet” är ett relevant sätt att analysera samhället existerar år 2013 är djupt oroande. Människans inneboende värde borde istället vara den självklara utgångspunkten för debatten. Vi kan bara hoppas att även SSU snart kommer till denna insikt.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten är även publicerad på Newsmill och i nättidningen Liv & Rätt.

Bristande skolledningar måste stärkas

Det råder inget tvivel om att resultaten i den svenska skolan har sjunkit under de senaste decennierna. Ständigt nås vi av nya rapporter om hur Sverige tappat i jämförelse med jämförbara länder. De så kallade PISA-undersökningarna är en mätning som ofta refereras i debatten, där resultaten är nedslående.

Kristdemokraterna och alliansen har gjort mycket bra för att vända den negativa trenden i utbildningsväsendet. Tidigare betyg, reformerad lärarutbildning och ny skollag är några av dem. Mycket kan alltså göras på nationell nivå för få bukt med problemen.

Men att vända utvecklingen och att städa upp efter 50 år av misslyckad socialdemokratisk politik tar tid. Skolan är en stor och komplex verksamhet som inte låter sig styras så lätt. Politiker och makthavare på nationell nivå varken kan eller ska kunna styra över allt. Det är i princip omöjligt att hitta någon ”quick-fix” eller supermodell som funkar i alla skolor. Därför behövs också krafttag och nya initiativ på lokal nivå och på enskilda skolor.

Som kristdemokrat menar jag att makten alltid ska ligga på lägsta effektiva nivå. Vi kallar detta för subsidiaritetsprincipen. Vi unga kristdemokrater är också övertygade om att det ytterst är skolledare, lärare och enskilda elever och familjer som vet bäst vad som fungerar på just deras skola eller i det enskilda klassrummet för att den enskilde eleven ska nå kunskapsmålen. Det fria skolvalet är en viktig del för att garantera denna maktfördelning, men det är inte tillräckligt. Lokala skolledningar måste också använda den makt de besitter.

Internationellt finns en omfattande forskning som kallas ”School Effectiveness Research” (SER). Enligt professor Bo Rothstein uppstod denna forskning på 1970-talet ”…som en reaktion på studier som hävdade att elevers skolprestationer nästan uteslutande kunde förklaras av från vilka socio-ekonomiska förhållanden de kom från” (DN 2012-04-08) . Istället belyser denna forskning hur skolor som lyckas uppnå goda resultat är organiserade och strukturerade.

De lokala skolledarna har här en viktig funktion att fylla. Oavsett vilken pedagogisk modell man väljer på den enskilda skolan är det avgörande för resultaten om skolledningen lyckas skapa uppslutning kring en gemensam undervisningsidé och åstadkomma en känsla av laganda eller inte. Bristen på en gemensam idé påverkar skolornas resultat negativt, vilket är en insikt som sällan hörs i den svenska debatten.

Skolinspektionen har pekat på just bristande ledarskap är vanligt förekommande i svenska skolor. Alltför ofta upplever lärare att rektor inte en aktiv pedagogisk ledare. Därtill är kommunikationen mellan lärare och rektor och ledningen blir på så sätt otydlig. Detta är ett allvarligt problem. Bristen på en gemensam målbild blir påtaglig och resultaten sjunker som en följd. Därför bör rektorer roll som pedagogisk ledare stärkas. Det krävs helt enkelt att svenska politiker, skoldebattörer och framförallt alla som arbetar inom utbildningsväsendet på allvar börjar diskutera hur lokala initiativ kan tas för att vända den negativa kunskapsutvecklingen i skolan.

Denna utveckling åstadkoms inte genom några enkla politiska beslut. Men politiken måste börja sända signaler om att mycket av ansvaret för skolan faktiskt ligger på det lokala planet. Allt annat är att blunda för den verkligheten.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten är även publicerad i Skolvärlden.