I samband med valet nästa år slutar jag i riksdagen

Vänner,

Vi har nu kommit en bra bit in på mandatperioden och partiernas förberedelser inför nästa års val pågår för fullt. Inom Kristdemokraterna har vi kommit så långt i dessa att konkreta förslag till valsedlar har börjat presenteras och fastslås. Det betyder i sin tur att var och en har behövt fundera kring en kommande kandidaturs vara eller icke vara.

Jag är glad, tacksam och stolt över att jag har fått – och alltjämt får – förtroendet och möjligheten att representera Kristdemokraterna i Sveriges riksdag. Det beslut om framtiden som jag har fattat, och som jag meddelade nomineringskommittén för ungefär ett år sedan, är ändå att jag inte står till förfogande för några förtroendeuppdrag i 2018 års val. Däremot kommer jag att fortsätta mitt engagemang på andra sätt, exempelvis inom partistyrelsen.

Bakgrunden till mitt beslut är tudelad, men där vart och ett av skälen i sig självt väger tungt nog för att motivera det.

För det första handlar det om min syn på rollen som politiker som ett ansvar man tar på sig under en tid av sitt liv eller i perioder, snarare än som en yrkeslivslång sysselsättning. Jag menar att denna princip är viktig att hålla på, dels för sin egen men framför allt för samhällets skull. En alltför stor ensidighet riskerar att på det personliga planet leda till en för skev verklighetsbild, och på det samhälleliga planet till att det fattas sämre beslut än vad som varit fallet om våra valda företrädare haft fler yrkesmässiga ben att stå på.

Jag har åtskilliga gånger genom åren påpekat att jag tycker att svenska politiker i för stor utsträckning utgörs av personer som saknar huvudsaklig yrkeserfarenhet från andra delar av samhället än just politiken. Jag tänker inte själv vara med och bidra till en fortsättning på detta. På valdagen kommer jag att ha arbetat med politik på heltid under mer än fem av de åtta år som gått sedan jag tog mina examina vid universitetet. Att nu lägga ytterligare fyra år till det tror jag, utifrån resonemanget ovan, inte vore ett klokt val.

För det andra handlar det om att jag vill söka mig till en miljö där man jobbar mer i nära samarbete med andra, i gemensamma projekt och mot gemensamma mål. Riksdagsrollen innebär ett omfattande ensamarbete, speciellt för den som representerar ett mindre parti. Visst träffar man många människor dagligen, men lejonparten av arbetet – inte minst i utskottet och i den egna valkretsen – sköter man i stor utsträckning på egen hand.

Eftersom jag fortfarande är något så när i början av mitt yrkesliv vill jag också åter få möjligheten att ha ett yrke där jag mer tydligt får kontinuerlig feedback och coachning, något som per definition saknas i riksdagsrollen. Att fortlöpande utvärderas tror jag är nödvändigt om man över tid ska kunna stärka sina färdigheter, förbättra sitt arbete och därmed kunna vara med och bidra till samhällets utveckling på längre sikt.

Vad innebär då detta rent konkret? Ja, det betyder just att jag inte står till förfogande som kandidat i 2018 års val. Jag har dock för avsikt att fram till dess – med kraft – fortsätta arbetet för att Kristdemokraterna, tillsammans med övriga Alliansen, åter ska kunna bilda regering.

Jag kommer självklart också att på andra sätt – som jag idag gör inom bland annat partistyrelsen, Svenska Triathlonförbundets styrelse och den egna bostadsrättsföreningen – fortsätta arbeta ideellt för ett starkare samhälle som präglas av mer gemenskap.

Allt gott!
Aron

PS. I mina årsredovisningar (2014/15, 2015/16, 2016/17) har jag kontinuerligt redogjort för vad jag prioriterat och åstadkommit inom ramen för riksdagsarbetet. En sådan redovisning kommer naturligtvis också efter detta riksdagsår. I övrigt kan mitt riksdagsarbete som vanligt följas via mina konton på framför allt Facebook och Twitter. DS.

Reserapport: utskottsresa till Etiopien och Rwanda

Nyligen kom jag hem från en dryg veckas studieresa med Socialförsäkringsutskottet till Etiopien och Rwanda. Här lämnar jag en rapport från resan.

Det hela var en intensiv men mycket bra resa – med 32 programpunkter på sex arbetsdagar – där det primära syftet var fördjupning inom utskottets ansvarsområden, det vill säga socialförsäkringar (sjukförsäkring, föräldraförsäkring, pensioner) och migration. Men ett delsyfte var även att få förståelse för den aktuella regionen och de specifika länderna, i avseende på inte minst politik, ekonomi, kultur och samarbetet med Sverige.

 

Varför dessa länder?

Östafrika är en av de regioner i världen som rent ekonomiskt vuxit snabbast de senaste åren, och i såväl Etiopien som Rwanda börjar man nu bygga upp vad som får ses som embryon till trygghets- och socialförsäkringssystem. Båda länderna är också stora mottagare av flyktingar och migranter från deras respektive grannländer. Etiopien är till och med det största mottagarlandet i Afrika. Både Etiopien och Rwanda är mottagare av svenskt bistånd och länder där Sverige har engagemang av olika slag.

 

Programmet

I avseende på migration innehöll vårt program bland annat:

• Möten med regeringsföreträdare och parlamentariker med ansvar för migrationspolitiken i respektive land.
• Möte med ledande företrädare för Etiopiens migrationsmyndighet.
• Fältbesök i flyktinglägret Mahama på den rwandisk-tanzanianska gränsen.
• Möten med International Organization for Migrations (IOM) lokala ledarskap i både Etiopien och Rwanda.

I avseende på socialförsäkringar innehöll vårt program bland annat:

• Möten med regeringsföreträdare och parlamentariker med ansvar för socialförsäkringspolitiken i respektive land.
• Fältbesök i Kigali inklusive möte med mottagare av mikrokrediter.
• Möten med direktörerna för Etiopiens och Rwandas motsvarigheter till Försäkringskassan.

I avseende på politisk/ekonomisk/kulturell/bilateral förståelse innehöll vårt program bland annat:

• Dragningar av de svenska ambassaderna i respektive land.
• Besök på Afrikanska unionen.
• Mottagningar på de svenska ambassaderna i syfte att få till fördjupade samtal med de olika talare som deltog i vårt program, men också för att få en bild av ”svenskcommunityn” i de båda länderna.
• Besök på diverse kulturinrättningar, såsom National Museum i Addis Abeba (där bland annat den fossila apmänniskan Lucy finns) och Kigali Genocide Memorial.
• Ganska omfattande inläsning inför resan.

 

Några exempel på väckta tankar från resan

• Jag fick en bättre förståelse för socialförsäkringssystems uppbyggnad. Vad dessa länder har idag kan naturligtvis inte alls jämföras med vad vi byggt upp i Sverige. Men för min del gjorde just enkelheten det lite enklare att se och förstå principerna bakom.
• Uppbyggnaden av breda socialförsäkringssystem måste så klart gå hand i hand med folkbokföring och beskattning. Samtidigt har de flesta utvecklingsländer gigantiska informella sektorer (i jämförelse med den formella delen). Det gavs få svar från ansvariga politiker i Etiopien och Rwanda på hur de ska lyckas ombilda den informella sektorn till en formell dito.
• Den så kallade befolkningspyramiden i både Etiopien och Rwanda omformas med ländernas ekonomiska utveckling och antalet människor, såväl som andelen av befolkningen, i arbetsför ålder ökar. Samtidigt är båda länderna fortfarande väldigt beroende av jordbruket och industrialiseringen går för långsamt givet vad som skulle behövas. Det skapas helt enkelt för få nya jobb. Vad får detta för effekter på migrationsströmmarna framöver, om/när många unga afrikaner inte får jobb i sina hemländer?
• Kopplat till föregående: vilken är egentligen dessa länders väg framåt? Rwanda visar hög ambitionsnivå, men måste sägas ha dåliga förutsättningar att utvecklas till en modern ekonomi. Etiopien lever samtidigt mycket på FN, Afrikanska Unionen och de andra internationella organisationer som har huvudsakliga säten där. Båda länderna är fortfarande väldigt beroende av internationellt bistånd i olika avseenden. Hur länge ska det fortsätta vara så? Hur ska dessa länder kunna stå på egna ben framöver? Det är för mig svårt att se tydliga vägar framåt.
• Rwanda är ingen välutvecklad demokrati, men framför allt Etiopien gav mig ännu en upplevelse av diktaturens illdåd. I dess parlament är endast ett parti/en koalition representerad. När vi diskuterade problematiken i detta med ordföranden för deras socialförsäkringsutskott skylldes situationen helt på oppositionen, vilken helt enkelt bidrog till att dela upp oppositionsrösterna på ”för många olika partier”.

 

Vad fyller dessa resor för funktion?

Alla utskott åker en gång per mandatperiod på två sådana här ”utskottsresor”, en kortare (inom Europa) och en längre (till annan kontinent). Detta kostar förstås en del pengar och tar också en del av ledamöternas tid i anspråk. En relevant fråga att ställa sig är såklart därför: är det värt det? Detta var min första utskottsresa och jag har med andra ord endast en datapunkt att utgå ifrån, men jag tänkte ändå dela med mig av den syn jag har idag.

Jag ser följande huvudsakliga värden med utskottsresorna (med viss upprepning):

• De ger en ökad kunskap och bättre förståelse för det egna ansvarsområdet. Allt kan man inte läsa sig till. Många resor visar på ”best practice” på olika områden (kollektivtrafik i Japan, integration i Kanada osv). Även om denna resa kanske inte kan sägas ha innehållit så mycket av ”best practice” ökade den på min kunskap inom relevanta områden och gjorde mig till en bättre riksdagsledamot generellt sett men framför allt bättre lämpad att vara med och ansvara för Sveriges politik på socialförsäkrings- och migrationsområdena.
• De sätter Sverige i perspektiv. Långt ifrån alla riksdagsledamöter är särskilt beresta, och (det är min övertygelse) har man inte sett så mycket av världen utanför Sverige/Europa så är man fattigare i avseende på perspektiv och har sämre förmåga att bedöma vad som fungerar bra respektive mindre bra i Sverige jämfört med i andra länder, vad som är rimlig valuta för skattepengarna, hur ”åsiktskorridoren” rimligtvis borde utvidgas etc. Som Carl Bildt uttryckte det under sina är som utrikesminister: ”… större delen av världen ligger utanför Sveriges gränser.”
• Några positiva effekter som till viss del också borde vara syften med sådana här resor är 1) det diplomatiska utbytet som sker med officiella företrädare från de aktuella länderna, med betonande av betydelsen av demokrati och mänskliga rättigheter samt 2) riksdagsledamöterna får bättre koll på, och bidrar till viss kontroll av, det svenska biståndet och den svenska utrikespolitiken.
• Även om det varken är eller bör vara något huvudsyfte så bidrog resan även till ”team building”, vilket jag tror kommer att ha positiva effekter på både mitt och andras arbete i utskottet framöver.

Baserat på ovanstående är min bild att det finns tydliga värden i utskottsresorna.

En annan – men närbesläktad – fråga är förstås om det är skäligt att Kristdemokraternas 16 riksdagsledamöter lägger dyrbar arbetstid på detta (i månadens Sifomätning låg vi på 3 procent). Det tycker jag att man absolut bör diskutera. Men den diskussionen ska omfatta ganska många fler av ledamöternas arbetsuppgifter (självpåtagna, inte de formella) än enbart utskottsresorna.

Min åsikt är att det finns mycket annat vad gäller ledamöternas tid som bör regleras innan man kommer till dessa resor.

Sammantaget är jag positivt överraskad av resan. Den höll en bättre kvalitet än vad jag förväntade mig. Och jag måste säga att den (om än på marginalen, så klart) såväl gjorde mig till en bättre riksdagsledamot i stort, som bättre lämpad att arbeta med rikets politik inom migration och socialförsäkringar.

 

Jag talar med burundiska flyktingar i flyktinglägret Mahama i Rwanda.

 

Delegationen från Socialförsäkringsutskottet samlad utanför Afrikanska unionens sessionssal.

Gör praktik hos mig under läsåret 2015-16

Vad gäller detta?
Jag söker i egenskap av riksdagsledamot en eller två praktikanter på deltid (i genomsnitt tio timmar per vecka). Syftet är att stödja och vara med och utveckla mig i mitt riksdagsarbete.

Vem är jag och vilka är mina fokusfrågor?
Jag representerar sedan valet 2014 Göteborgs kommun i riksdagen. Jag arbetar framför allt med skattefrågor (ordinarie ledamot i Skatteutskottet) och med EU-frågor (ansvarar i EU-nämnden för ekonomiska och finansiella frågor, handel och konkurrenskraft). Jag sitter även i Kristdemokraternas partistyrelse.

Jag är alumn från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, där jag avslutade mina studier 2010 och har magisterexamina i nationalekonomi och företagsekonomi. Därefter har jag arbetat tre år i olika positioner vid betaltjänstbolaget Klarna och i två år varit förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU).

Läs gärna mer om mig, min bakgrund och mina intresseområden på min webbplats och på LinkedIn.

Vad och vem söker jag?
Jag söker en eller två studenter som studerar ekonomi, statsvetenskap och/eller annan likvärdig utbildning och som minst är inne på sitt tredje studieår. Du har ett stort politiskt intresse och är allmänbildad, följer media och samhällsdebatten på daglig basis och har god skrivvana. Erfarenhet av att hantera sociala medier och intresse för samhällsekonomi och skatter är plus. Du behöver inte vara medlem i Kristdemokraterna men självklart är det en förutsättning att du delar merparten av partiets grundläggare värderingar.

Det jag vill att du ska hjälpa till med är till exempel följande:

• Framtagande av underlag/fakta-PM inför debatter, mediala utspel, studiebesök och liknande
• Skrivande av debattartiklar och insändare, anföranden inför riksdagsdebatter och liknande, blogginlägg, interpellationer etc.
• Vara bollplank i politisk-strategiska frågor. (Typ: Vilka frågor är relevanta och ”rätt” att synas i just nu och vilka argument bör lyftas fram? Vilka kanaler bör användas för att få fram ett visst budskap? Vilka nyckelaktörer bör kontaktas för att driva en viss fråga framåt? Hur kan användandet av sociala medier utvecklas?)

Jag tror att ett årslångt åtagande är nödvändigt för att detta ska vara meningsfullt för båda parter

Hur fungerar detta praktiskt och vad får man i utbyte?
Praktiken är för mig som riksdagsledamot och inte för Kristdemokraterna som parti. Praktiken är oavlönad i ekonomiskt hänseende och jag kan inte stå för dator, annan teknisk utrustning eller fast arbetsplats (utan denna är framför allt i hemmet).

Ditt utbyte:

• Detta är en unik möjlighet för dig att tidigt i karriären få en mycket god inblick i hur svensk politik och Sveriges riksdag fungerar. Du får också god insyn i en riksdagsledamots arbete och vardag.
• Du får möjlighet att utveckla ditt politisk-strategiska sinne, din skrivförmåga, ditt retoriska kunnande, dina färdigheter inom traditionella och sociala medier samt inte minst din allmänbildning. Jag kommer att engagera mig i dig, inkludera dig i mitt arbete, vara generös med feedback och göra mitt bästa för att du ska utvecklas och ta in nya kunskaper i snabb takt.
• Du får gärna (när du har tid och möjlighet) följa med mig under mina arbetsdagar i Göteborg på måndagar och fredagar. Dessa omfattar till exempel konferenser av olika slag, studiebesök i näringsliv och civilsamhälle, nätverkande i vid mening och möten med partikamrater.
• Under perioden får du möjlighet att ”skugga” mig i riksdagen under en till fyra veckor (efter överenskommelse). Jag står gärna för tågbiljetter till och från Stockholm.
• Detta kan gå att kombinera med uppsatsskrivande.
• En relevant erfarenhet att sätta på din CV samt möjligheten att använda mig som referens.

Hur gör du om du är intresserad?
Maila mig en kort beskrivning av din bakgrund och av vem du är (aron.modig@riksdagen.se). Om det verkar som en intressant ”match” tar vi en kaffe och diskuterar vidare. Om du har frågor av något slag får du självklart också gärna höra av dig.

Egenintresset ska inte vara främsta drivkraft

I en debattreplik på Brännpunkt (13/12) bemöter pr-konsulterna Joakim Kellner och Erik Persson vår argumentation för mer begränsade inkomstgarantier och pensioner för våra riksdagsledamöter. De resonerar också kring vår åsikt att vi i Sverige har problem med en för stor utbredning av rena yrkespolitiker. Vi vill här svara på de tankegångar och den kritik som de för fram.

Till att börja med anför debattörerna att förekomsten av yrkespolitiker inte är någonting nytt i svensk kontext. Nej, det har vi heller inte påstått. Frågan är dessutom vad det har för betydelse? Kellner och Persson för ett resonemang kring att Tage Erlander faktiskt satt hela 43 år som statsminister, vilket är längre än vad Fredrik Reinfeldt kan tänkas stanna på samma ämbete.

Det är oklart vad detta har med saken att göra, men låt oss plocka upp bollen om Fredrik Reinfeldt. Man kan ha olika åsikter om hans politiska åsikter och färdigheter när det gäller att leda regeringens arbete, men nog är det anmärkningsvärt att vår högste politiske ledare aldrig haft ett jobb utanför den politiska världen. Situationen är densamma, eller åtminstone liknande, för flera av övriga statsråd.

Vidare påtalar Kellner och Persson att de generösa pensionsvillkoren för politiker funnits under en lång tid. Javisst, men det gör dem inte mindre fel. Det är viktigt att hålla på principen om att alla i samhället, i så stor utsträckning det går, svarar för sin egen försörjning. Det gäller särskilt politiker, i en tid då det från politiskt håll sägs vara arbetslinjen som råder.

Det finns ingen anledning att en före detta riksdagsledamot ska ha ersättning i mer än ett år efter att man avgått. På ett år är det fullt rimligt att en före detta toppolitiker ordnat ett annat jobb. Att vara riksdagsledamot är ett stort privilegium, med stora möjligheter att skapa kontakter och bygga nätverk, så det borde rimligtvis inte vara ett stort problem.

Om en riksdagsledamot inte under fyra år lyckats skaffa tillräckligt med erfarenhet, och knyta nog med kontakter, för att efter mandatperiodens slut ordna en ny sysselsättning på egen hand, så kan det knappast vara skattebetalarnas ansvar att finansiera deras leverne på en nivå långt över det som gäller för övriga medborgare.

Som Kellner och Persson, för det tredje, för fram ska man inte underskatta betydelsen för en politiker av att ha erfarenhet av hur partipolitiken och det politiska systemet fungerar. Men det finns ingen motsättning mellan att ha det å ena sidan och att helt ge upp en karriär inom vanliga jobb, näringsliv eller akademin å andra sidan – tvärtom. Om det är något vi har brist på i svensk politik så är det som sagt personer med verklighetsförankring, erfarenhet från andra delar av verkligheten än den partipolitiska. En politiker som sitter i riksdagen i tolv år, vilket är det vi föreslår som maxgräns, borde rimligtvis få nog med tid att sätta sig in i det politiska arbetet.

Vi håller med Kellner och Persson om att det naturligtvis inte är aktuellt att lagstifta om att begränsa antalet mandatperioder som en ledamot kan sitta i riksdagen. Men att uppmuntra fler partier att ta efter Miljöpartiets modell borde, utefter förutsättningarna, vara tämligen okontroversiellt.

Kellners och Perssons åsikter till trots, grundproblemet kvarstår. Vi har för många politiker i Sveriges riksdag, liksom ute i kommuner och landsting, som inte har någon annan erfarenhet, bakgrund eller karriär att falla tillbaka på än den politiska. Och det är ett problem.

För i situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt ett visst politiskt uppdrag finns en överhängande risk att det inte framför allt är partiet, den goda saken och den ideologiska övertygelsen – utan egenintresset – som ligger till grund för det politiska engagemanget. Politiker med egenintresset som främsta drivkraft vill vi inte ha.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Björn Lindgren
Språkrör Grön ungdom

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.