Därför behöver Sverige en ny migrationspolitik

28 februari, 2016 Av i Migration och integration 1 kommentar

Update 29/2: Under dagen har jag fått konstruktiv feedback angående att inledningen på detta blogginlägg ansetts provocerande. Det har inte varit mitt syfte, och inte heller att klumpiga ordval skulle rikta sig till någon eller några enskilda. Därför har jag skrivit om de inledande styckena.

 

***

 

De senaste åren har migrationspolitiken tagit en allt större plats i samhällsdebatten. Med den kraftiga ökningen av antalet asylsökande till Sverige följer stora utmaningar, som medfört att flera partier tvingats ompröva sin politik på området.

Men vilka är dessa utmaningar som fått den migrationspolitiska kartan att helt ritas om? Och av vilken dimension är de? Den typen av resonemang förekommer naturligtvis också i den mediala rapporteringen, men det är inte alltid lätt att baserat på enskilda, lösryckta rapporter forma sig en helhetsbild.

Jag tror att detta är en anledning till att många av Kristdemokraternas väljare och medlemmar bär på frågor kring partiets migrationspolitik, som också delvis förändrats de senaste 18 månaderna. Bland annat diskuterade jag dessa frågor nyligen i SR-programmet Människor och tro, men jag har också gjort det vid flertalet årsmöten och partiutbildningar runtom i landet under vintern.

Sedan jag i november utsågs till migrationspolitisk talesperson för Kristdemokraterna har jag ägnat en hel del tid åt att forma mig min egen bild av helheten. I detta blogginlägg försöker jag att så konkret som möjligt teckna denna, klarlägga sakförhållanden om nuläget i Sverige som kan ligga till grund för en migrationspolitisk diskussion men också förklara varför jag menar att detta nuläge kräver att vi förändrar vår migrationspolitik.

Texten kretsar – som du kommer att märka – kring utmaningar som följer med den stora migrationen till Sverige. Det är utmaningar som vi de facto står inför idag och med stor sannolikhet kommer att möta under en lång tid framöver. Dessa kan mötas med en bred och kraftfull integrationspolitik, men just denna text fokuserar inte på det senare. Att texten fokuserar på utmaningar men inte potentiella ”lösningar” innebär inte att jag 1) är uppgiven eller 2) inte står fast vid grundinställningen att Sverige som rikt land har ett stort ansvar att hjälpa våra medmänniskor i fattigare och mer oroliga delar av världen.

Tanken är att texten ska vara baserad på fakta. Om du hittar uppgifter som kan ifrågasättas, som jag använder på ett felaktigt sätt eller som helt enkelt inte stämmer – säg gärna till så uppdaterar jag texten.

 

***

 

Kraftig ökning av antalet asylsökande till Sverige

Att kriget i Syrien nu pågått i fem år. Att situationen i dess grannländer blivit allt svårare och att de flyktingar som befinner sig där av naturliga skäl förlorar mer och mer av sin framtidstro. Konflikter, oro och fattigdom i fler delar av världen. Att EU:s yttre gräns i vissa avseenden havererat och att det därigenom blivit möjligt/billigare att ta sig in i unionen. Alla är de anledningar till att antalet flyktingar och migranter till Europa ökat kraftigt under det senaste året.

I samma veva har de gemensamma principerna för den reglerade migrationen inom EU i princip satts ur spel. Schengenområdets yttre gränskontroller upprätthålls inte fullt ut. Under lång tid skedde i princip ingen registrering vid inresa (detta har nu blivit bättre, men det är av symbolisk betydelse). Asylansökan görs sällan i första land, i enlighet med Dublinförordningens intentioner. Sammantaget innebär detta att de förutsättningar som det svenska asylmottagningssystemet bygger på inte gäller idag.

Eftersom Sverige tagit emot många asylsökande tidigare är det inte ovanligt att de människor som nu lämnar sina hemländer för Europa har släktingar, vänner och bekanta här. Det är fullt naturligt att den som är i ett utsatt läge söker sig till den plats där man åtminstone har någon anknytning och trygghet sedan tidigare. I Sverige görs också rättssäkra prövningar av alla asylansökningar och våra asylregler är mer generösa än de allra flesta andra länders. Därtill har vi från ett internationellt perspektiv mycket generösa välfärdssystem. Det senare gör av förståeliga skäl Sverige till ett attraktivt land för den som vill söka asyl.

Allt ovanstående är anledningar till att Sverige under 2015 tog emot över 162 000 asylsökande, i förhållande till befolkningsstorleken mer än något annat land i EU och och övriga västvärlden. Om alla länder i EU under förra året tagit emot lika många asylsökande per capita som Sverige gjorde, hade vi gemensamt kunnat välkomna 8 miljoner människor – mångfalt fler än de som kom till unionen under året. Sverige har tagit ett väldigt stort ansvar i den rådande situationen, och det ska vi vara stolta över.

 

 

Migrationen medför både kortsiktiga och långsiktiga utmaningar

Jag och Kristdemokraterna förespråkar en migrationspolitik baserad på både ”hjärta och hjärna”. Med hjärta menar vi att Sverige ska vara ett generöst land. Vi har ett ansvar att hjälpa våra medmänniskor i andra delar av världen som lever under odrägliga förhållanden. Med hjärna menar vi att den politik vi driver ska vara praktiskt genomförbar och hållbar. Vi är ett politiskt parti som gör anspråk på att vara med och leda Sverige, och vår ambition är att Sverige ska kunna vara ett välkomnande land inte bara idag utan också imorgon och om fem år.

Det senaste året har migrationspolitiken tagit en allt större plats i samhällsdebatten. Med den kraftiga ökningen av antalet asylsökande till Sverige följer stora utmaningar, som medfört att flera partier tvingats ompröva sin politik på området (det är ingen överdrift att säga att den migrationspolitiska kartan har ritats om). Dessa utmaningar ser också vi kristdemokrater.

Fortfarande ligger mest fokus i media på de omedelbara, kortsiktiga utmaningar som den ökade migrationen för med sig. Visst är dessa betydande.

Baserat på bland annat detta har regeringen gjort bedömningen att den aktuella situationen innebär ett allvarligt hot mot allmän ordning och inre säkerhet.

Det illustrerar i sig att situationen är väldigt allvarlig. Men i migrationsdiskussionen är det viktigt att ha med hela bilden. Sveriges ”mottagningskapacitet” påverkas även av de långsiktiga utmaningar som följer bortom den akuta bristen på lediga sovplatser och tillgängliga handläggare hos Migrationsverket som kan registrera och behandla asylansökningar.

Nedan redogör jag för de sju långsiktiga migrationsrelaterade utmaningar som jag personligen ser som mest kritiska och som i dagsläget tyvärr begränsar vårt lands mottagningskapacitet. Dessa är (utan inbördes ordning):

  1. Viktiga samhällsfunktioner blir underdimensionerade när befolkningen växer kraftigt
  2. Oroande könsfördelning i vissa åldersgrupper
  3. Bostadsbyggandet hänger inte med befolkningstillväxten
  4. Polisen får svårare att upprätthålla lag och ordning
  5. Stor risk att arbetslösheten ökar kraftigt – men först om några år
  6. Sannolikt fler värderingsbaserade kollisioner och konflikter framöver
  7. De finansiella kostnaderna

Tack för att du läser!

 

1. Viktiga samhällsfunktioner blir underdimensionerade när befolkningen växer kraftigt

Den första och mest självklara effekten av dagens – och de senaste årens stora mottagande av asylsökande – är av naturliga skäl att befolkningens storlek och tillväxttakt påverkas uppåt. SCB gör årligen befolkningsprognoser. Enligt den senaste officiella, som publicerades i maj förra året, förväntades Sveriges befolkning år 2019 uppgå till 10,4 miljoner människor. Det skulle motsvara en ökning om totalt 6,7 procent för femårsperioden 2014-2019.

I november gjorde dock SCB en specialprognos åt regeringen. Denna visar att den ovanligt stora migrationen till Sverige under hösten väntas få befolkningen år 2019 istället uppgå till 10,7 miljoner människor – vilket då skulle motsvara en ökning om totalt 9,9 procent för perioden 2014-2019.

Den 16 november skrev Svenskt Näringslivs chefsekonom Ann Öberg angående detta i Dagens Industri:

”Befolkningen beräknas stiga kraftigt och den årliga ökningstakten stiger successivt för att 2019 nå upp till 2,3 procent. Det är en ökningstakt som Sverige aldrig tidigare har haft sedan befolkningsstatistiken började föras 1750.”

Att befolkningen växer i ett mycket glesbefolkat land som Sverige är i grunden ingenting negativt – det kan mycket väl vara precis tvärtom. Men om den ökar i en snabbare takt än med den som kritiska samhällsfunktioner kan byggas ut blir det problematiskt. Detta är delvis en resursfråga i strikt ekonomiska termer, men i kanske större utsträckning (pengar kan lånas, åtminstone på kort sikt) en personell och infrastrukturell fråga.

För att ta två aktuella exempel:

  • I SVT:s Agenda den 24 januari konstaterades att allt fler av landets socialtjänster inte klarar omsorgen om de rekordmånga ensamkommande minderåriga som kommit och kommer till Sverige. Enligt programmet har 30 procent av landets kommuner nyligen Lex Sarah-anmält sina respektive socialtjänster medan ytterligare 29 procent av kommunerna överväger att göra samma sak. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) skrev i en skrivelse till regeringen i december: ”I flertalet av de nu aktuella anmälningarna signalerar kommunerna att de på grund av den kraftiga ökningen av antalet ensamkommande barn inte har förutsättningar att klara av sitt uppdrag. Eller annorlunda uttryckt, kommunerna anger att de i varierande grad har svårigheter att uppfylla lagens krav på kvalitet, säkerhet och rättssäkerhet för de barn som placeras på HVB- eller i familjehem. Det handlar till stor del om att socialtjänstens utredningar av barnens behov inte håller tillräckligt hög kvalitet eller tidsramar, utredningar av boenden där barnen placeras är undermåliga eller obefintliga, boenden där barnen placeras följs inte upp och kommunernas egna HVB brister gällande personal och lokaler.”
  • Den 11 januari konstaterade regeringen i en promemoria att rekryteringsbehovet av lärare under den kommande femårsperioden kan komma att uppgå till nästan 90 000 heltidstjänster, motsvarande ett examinationsbehov av nya lärare under samma period på 107 000 personer (eftersom alla nyutexaminerade lärare inte tar jobb som lärare). Detta ska dels jämföras med att Skolverket så sent som i somras bedömde rekryteringsbehovet av nya lärare under samma period till 70 000 heltidstjänster, men även med att totalt 47 000 lärare, förskollärare, speciallärare och specialpedagoger examinerades under åren 2009-2014. ”Sverige är nu i ett läge där lärarbehovet omöjligt kan mötas i närtid. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många lärare att anställa och att utbilda nya tar tid”, kommenterade Lärarförbundet situationen. Utbildningstakten av nya lärare behöver alltså mer än fördubblas (och det omedelbart) för att Sverige ska klara av det hela. Detta verkar tyvärr inte sannolikt med tanke på den aktuella bilden i samhället av skolan som arbetsplats. Lika olyckligt är att Sveriges resultat i de så kallade Pisa-mätningarna faller och att vi ser en ”dramatisk ökning” av antalet lågpresterande elever redan innan den kommande (förvärrade) lärarbristen slår till.

Det är med andra ord helt uppenbart att enbart det faktum att befolkningen växer mycket kraftigt har – och kommer att ha framöver – stora negativa effekter på grundläggande och kritiska samhällsfunktioner.

Men till det ska läggas att de människor som kommer till Sverige från krigszoner, krisområden och fattiga länder – av fullt naturliga skäl – i genomsnitt har större behov än inrikes födda i avseende på exempelvis psykiatrisk vård, stöd i skolan och akut tandvård. Det senare förstärker rimligen ”systemets” underdimensionering ytterligare.

 

2. Oroande könsfördelning i vissa åldersgrupper

Men det finns fler demografiska aspekter av migrationssituationen. En sådan är att det finns en stor könsmässig snedfördelning bland de människor som söker asyl i Sverige. 70 procent av de asylsökande under 2015 var män, men obalansen var ännu större i de lägre åldrarna.

Av de drygt 35 000 ensamkommande barn och minderåriga som under förra året sökte asyl i Sverige var hela 92 procent pojkar, de flesta tonåringar. I Agenda den 24 januari konstaterades därför att det bland de som är 16 år idag i Sverige går hela 119 pojkar på 100 flickor, medan den ”naturliga” fördelningen globalt sett är att det går ungefär 105 pojkar på 100 flickor.

Det är en internationellt sett unik situation vi har i Sverige, som också nyligen uppmärksammades av tidskriften The Economist:

“Sweden took three asylum-seekers for every 1,000 inhabitants in the 12 months to September 2015. That is the highest ratio in Europe. Alongside this, it also has more young male asylum-seekers: in the past 12 months 17% were 14- to 17-year-olds, compared with only 6% in Germany. This will alter the sex ratio for some age groups in Sweden. As Ms Hudson points out, the teenage population will become more male: currently there are 106 male 14- to 17-year-olds for every 100 women. If all asylum applications are granted, this will change to 116 men to 100 women, while for those aged between 18 and 34 the male-to-female ratio will go from 105:100 to 107:100. This is worrisome. Skewed sex ratios would mean lots of sexually frustrated young men, which is a recipe for trouble.”

Denna snedfördelning vore problematisk även om alla dessa pojkar växte upp under ordnade familjeförhållanden. Nu kommer det tyvärr inte att vara så. I samma Agenda-program rapporterades också att var femte pojke av de som är 16 år i Sverige idag är en ensamkommande asylsökande och därmed både föräldralös och från svåra förhållanden.

Invandringen – en lösning på den demografiska utmaningen?
Vid sidan om ovanstående förstärks de utmaningar för Sverige, som den kraftiga befolkningstillväxten för med sig, av att Sverige sedan tidigare står inför en rätt rejäl demografisk utmaning i avseende på att befolkningen i genomsnitt blir äldre. Konsekvensen av detta är att relativt sett färre som arbetar framöver behöver kunna försörja relativt sett fler som inte gör det.

Det talas ofta om att invandringen är en lösning på denna demografiska utmaning, i synnerhet eftersom en stor andel av de asylsökande alltså är yngre snarare än äldre. Men det förutsätter att andelen nyanlända som arbetar och att den genomsnittliga skatt som dessa betalar in till det offentliga är högre än vad som är fallet för inrikes födda. Idag är vi tyvärr långt därifrån (se nedan).

 

3. Bostadsbyggandet hänger inte med befolkningstillväxten

För att kunna leva ett värdigt liv är det ett basalt behov att ha någonstans att bo. När befolkningen växer är det därför viktigt att också antalet bostäder ökar, åtminstone i samma takt. I Sverige är dock problemet att antalet byggda bostäder under den senaste tioårsperioden – trots att Kristdemokraterna hade regeringsansvar för bostadsfrågorna 2006-2014 – ökat i betydligt lägre takt än befolkningen, och att vi därför har bostadsbrist i stora delar av landet.

Enligt Boverkets enkät om läget på bostadsmarknaden 2015 (som alltså gjordes före höstens kraftiga ökning av antalet asylsökande) anger 63 procent av landets kommuner, där totalt 82 procent av Sveriges befolkning bor, att det råder ett underskott på bostäder.

Men någonstans måste det väl finnas lediga bostäder? Ja, kanske några. Men de ligger i sådana fall i princip uteslutande i utflyttningskommuner med svag arbetsmarknad och utan högskola.

De senaste uppgifter jag kan hitta om detta är baserade på en annan Boverketenkät som visar att det i maj 2012 fanns 11 200 outhyrda bostadslägenheter inom allmännyttan, som uppges äga runt hälften av hyreslägenheterna i Sverige (motsvarande statistik för det privata beståndet verkar inte finnas).

De fem kommuner som då hade till antalet flest outhyrda lägenheter var min egen uppväxtort Söderhamn (300 tomma lägenheter), Ronneby (248), Hultsfred (160), Karlskoga (127) och Hofors (120). I samtliga dessa kommuner ligger arbetslösheten markant över rikssnittet, vilket naturligtvis förvårar integrationen för nyanlända som flyttar dit.

Vi går 40 000-45 000 bostäder back varje år
Utifrån detta nuläge och SCB:s befolkningsprognos estimerar Boverket det framtida behovet av nya bostäder. Den senaste behovsanalysen, som bygger på SCB:s (inaktuella) majprognos, gör gällande att det behöver färdigställas fler än 75 000 bostäder årligen under åren 2015-2020. Men i media har också fluktuerat uppgifter om att Boverket gjort en ny bedömning som säger att 460 000 nya bostäder behöver färdigställas under samma period. Detta skulle i sådana fall motsvara 92 000 bostäder per år.

Som jämförelse bör då nämnas att Boverket estimerar att runt 48 000 bostäder ska ha påbörjats under 2015 och att 53 500 bostäder kommer att påbörjas under innevarande år.

Situationen är alltså den att det byggts för lite under de senaste tio åren och att det underskott vi redan har växer med ytterligare kanske 40 000-45 000 bostäder varje år. Boverket konstaterar: ”Under överskådlig tid kommer inte bostadsbyggandet att nå de nivåer som behövs för att svara mot befolkningsökningen”.

En redan svår situation på bostadsmarknaden riskerar helt uppenbart att bli ännu värre, speciellt om man också tar i beaktande att i princip inga av de bostäder som ändå byggs uppges vara sådana som nyanlända eller låginkomstgrupper kan efterfråga.

Egen bostad kritiskt för en välfungerande integration
De asylsökande som kom till Sverige under 2015 berörs dock inte ännu av detta – åtminstone inte i direkt mening – eftersom en stor andel av de asylsökande bor på anläggningsboenden under själva asylprocessen och inte är en del av den reguljära bostadsmarknaden.

Men för dem som sedan får ett uppehållstillstånd är det helt centralt att så fort som möjligt få en egen bostad. Både för att de på riktigt ska kunna påbörja sina nya liv i Sverige, men också för att det egna boendet är en nyckel till de integrations- och etableringsinsatser (svenskundervisning, studier, praktik och liknande) som tillhandahålls genom Arbetsförmedlingen.

Först när nyanlända flyttat ut från Migrationsverkets anläggningsboenden, och blivit mottagna i en kommun, kan de ta del av aktiviteter inom det så kallade etableringsuppdraget. Om det är svårt för nyanlända att hitta en bostad (som de också har råd med) försenas deras integration i det svenska samhället, med alla negativa följder som det får.

Enligt Arbetsförmedlingen har mediantiden från erhållet uppehållstillstånd till bosättning stigit från 108 dagar år 2011 till 176 dagar förra året. Det är en anledning till att hela 11 000 personer för tillfället uppges ”sitta fast” på boenden i Migrationsverkets system. Det är alltså människor som fått uppehållstillstånd och som skulle kunna flytta vidare och påbörja sin etablering om de bara fick en bostad.

”Sveriges trångboddhet påminner om hur det var för hundra år sedan”
I början av januari rapporterade Ekot om denna situation. Eftersom en egen bostad är så viktig för att man som nyanländ ska komma in i etableringen och samhället är det många som betalar stora summor svart för ett andrahandskontrakt eller i vissa fall enbart en adress som man inte kan bo på. Enligt en kartläggning från Boverket kan ett andrahandskontrakt i större kommuner kosta 100 000 kronor.

Micael Nilsson, utredare på Boverket som kartlagt och analyserad nyanländas bostadssituation, kommenterar:

”Sveriges trångboddhet påminner idag om beskrivningar av hur det var för runt hundra år sen. Människor bor väldigt osäkert i osäkra hyreskontrakt som kan sägas upp för att någon annan är beredd att betala mer. Man mår dåligt, man blir sjuk i bostaden, det är sanitärt ohälsosamt att leva i de här miljöerna. Och det byggs inte tillräckligt, och det byggs för fel grupper. Det är ju så pass illa i många områden nu – att man flyttar till ett utanförskap som riskerar att bli permanent. Vi som står utanför kan inte förstå vidden av hur kaotiskt det har blivit i vissa områden.”

När bostadsbristen förvärras ytterligare kommer det att innebära stora svårigheter för de enskilda människor och familjer som inte kan få en ordentlig och värdig bostad. Men det riskerar också att få konsekvenser för samhället i stort (se nedan).

 

4. Polisen får svårare att upprätthålla lag och ordning

Givet bostadssituationen i Sverige är det i regel mycket svårt för nyanlända – med svag ekonomisk ställning och utan ”kontakter” – att få en bostad någon annanstans än i de områden där det redan bor en stor andel utrikes födda. I dessa områden tenderar också trångboddheten att vara värre än i andra områden. Enligt SCB bor 45 procent av de utomeuropeiskt födda trångt i Sverige.

Denna kombination av etnisk segregation, trångboddhet, låg sysselsättning och låg utbildningsnivå (se nedan) utgör enligt bland andra regeringen, Brottsförebyggande rådet och Polisens nationella operativa avdelning indikatorer för att ett område ska klassas som socioekonomiskt utsatt präglat av utanförskap.

I flera sådana invandrartäta utanförskapsområden har vi idag ganska stora problem med kriminalitet. Och med den stora migrationen till Sverige riskerar, enligt Polisens nationella operativa avdelning, situationen att försvåras ytterligare.

Drygt 50 bostadsområden i Sverige är utsatta för allvarlig brottslighet och socioekonomiska faktorer
Enligt en rapport från Rikskriminalpolisen från oktober 2014 fanns i Sverige då 55 ”socioekonomiskt utsatta” geografiska områden – fördelade över 22 städer – där lokala kriminella nätverk ansågs ha en ”negativ påverkan på lokalsamhället”.

I dessa områden uppgavs det vara ”vanligt förekommande att poliser utsätts för hot och våld i samband med ingripanden” och på flera av platserna ”uttrycks det tydligt att Polisen inte är välkommen i området”. I rapportens sammanfattning uttrycktes nedanstående mycket allvarsamma oro för hur de kriminella i dessa områden i grunden påverkar såväl polisens möjligheter att upprätthålla lag och ordning som rättsstatens förutsättningar att skipa rättvisa.

”Vanligt förekommande brott bland de lokala kriminella i områdena är bland annat öppen narkotikahantering, kriminella uppgörelser som yttrar sig i grova våldsyttringar på allmän plats, olika former av utpressning och otillåten påverkan samt utåtagerande missnöje mot samhället. Samtliga av de nämnda uttrycken manifesterar offentligt kriminell makt och blir en påminnelse om vad de kriminella aktörerna är kapabla till. Det tillsammans med aktiva påtryckningar mot lokalsamhället i form av hot, våldshandlingar och utpressning antas ligga till grund för den rädsla Polisen uppfattar finns i lokalsamhället. Rädslan tar sig uttryck i att det är svårt att få personer att delta i rättsprocessen mot de lokala kriminella.

Utvecklingen i områdena har medfört svårigheter att utreda brott. Polisen har även i andra avseenden svårt att arbeta i dessa områden, bland annat på grund av att omgivningen reagerar mot Polisen vid ingripanden eller genom att angripa Polisens fordon.

Polisens svårigheter med att stävja de nämnda problemen kan vara en bidragande faktor till att allmänheten i flera fall uppfattar det som att det är de kriminella som styr i områdena. En sådan uppfattning kan ifrågasatta Polisens roll som garant för trygghet, och på sikt minskar allmänhetens benägenhet att vända sig till Polisen. Situationen i dessa områden är bekymmersam och har i flera fall medfört att Polisen inte kunnat fullgöra sin uppgift.”

Rent konkret har utvecklingen i dessa områden också medfört att ambulans och brandkår helt enkelt inte åker in där utan poliseskort, vilket i vissa fall medför att denna samhällsservice blir försenad. (I veckan kom vissa mer hoppfulla nyheter på detta område, men bilden är delad.)

För bara några veckor sedan presenterade Polisens nationella operativa avdelning en uppföljning till rapporten från 2014. Enligt denna finns nu 53 områden som ”i olika grad är utsatta både för allvarlig brottslighet och socioekonomiska faktorer”. Av dessa områden är 15 att anse som ”särskilt utsatta”. I övrigt går beskrivningarna av de aktuella områdena i mycket igen.

I denna rapport skrivs det också uttryckligen: ”Flyktingströmmarna riskerar att få en stor påverkan på dessa områden”. Om läget förvärras så innebär det med stor sannolikhet brottsligheten ökar, tryggheten minskar och att Polisen får svårare att upprätthålla såväl lag och ordning som förtroendet för rättsstaten.

Färre poliser per capita
När befolkningen växer minskar också – även det allt annat lika – polistätheten. När Alliansen i valrörelsen 2006 förde fram kravet på totalt 20 000 poliser i Sverige låg antalet på ungefär 17 000, motsvarade 1,891 poliser per 1 000 invånare baserat på 2005 års siffror. I samband med att vallöftet infriades år 2010 (20 292 poliser) hade kvoten stigit till 2,164.

Sedan dess har dock antalet poliser minskar något (till 20 051 år 2014), samtidigt som befolkningen som bekant ökat. År 2014 låg antalet poliser per 1 000 invånare därför på 2,069 – motsvarande en minskning på 4,4 procent på bara fyra år.

Samtidigt går det inte att säga annat än att arbetsuppgifterna både ökat i antal och blivit mer komplexa: inre gränskontroller, högre terrorhot, återvändande Syrienkrigare, insatser vid landets 8 000 anläggningsboenden som inhyser 100 000 asylsökande som bor trångt etc.

Den 25 januari gick rikspolischefen ut och efterfrågade upp till 2 500 fler poliser och 1 600 fler civilanställda ”för att hantera migrationen och terrorhotet kommande år”. Eftersom det totala antalet anställda vid Polismyndigheten idag är ungefär 28 700 (20 051 poliser och 8 638 civila år 2014), så skulle detta i perspektivet ”kommande år” inte vara någon liten ökning (om än mycket välbehövlig).

Idag är arbetslösheten bland poliser låg, vilket betyder att det stora flertalet av åtminstone de 2 500 polisanställda som behöver nyrekryteras först behöver ta sig igenom den 2,5 år långa polisutbildningen. Det är därför svårt att se att polisorganisationen på kortare sikt kommer att kunna anta den storlek som den enligt rikspolischefen behöver ha för att klara de uppgifter den har ansvar för i denna tid av mångfacetterad oro.

 

5. Stor risk att arbetslösheten ökar kraftigt – men först om några år

Personligen är jag dock allra mest orolig för situationen på arbetsmarknaden. Här är nämligen vårt svenska ”track record” när det gäller etablering av nyanlända som allra sämst.

Men hur kan det vara så? Stefan Fölster, en ekonom jag verkligen respekterar, skrev ju nyligen att det går bättre för Sverige än på decennier. Svensk ekonomi går starkt. Enligt SCB:s nationalräkenskaper var BNP i fasta priser 3,9 procent högre i det tredje kvartalet 2015 jämfört med samma kvartal året innan.

Samtidigt minskar arbetslösheten. Enligt Arbetsförmedlingen uppgick den i januari till 8,0 procent, vilket är 0,1 procentenheter lägre än ett år tidigare. I den prognos som presenterades i början av december estimerar myndigheten dessutom att arbetslösheten kommer att sjunka kraftigt – ned till 6,5 procent – till 2017.

Det är en positiv utveckling. Om den ekonomiska riktningen varit den omvända hade det varit betydligt besvärligare för Sverige – också på kort sikt – att ta ett så stort ansvar för asylsökande som vi gjorde under den gångna hösten.

Allt tydligare ”tudelning” av arbetsmarknaden
Men den kraftiga tillväxten till trots har utvecklingen mot en alltmer tudelad arbetsmarknad accelererat. Med detta menas att det blir en allt tydligare skillnad mellan de som redan har en god anknytning till arbetsmarknaden å ena sidan, och de som står utanför å andra sidan.

Eller annorlunda uttryckt: på den expansiva avancerade, digitaliserade och robotiserade svenska arbetsmarknaden går det lätt att få jobb för den som har en gedigen utbildning (allra minst gymnasiekompetens) och kan svenska språket. Men det är avsevärt svårare för de med som högst motsvarande svensk grundskoleutbildning och bristande kunskaper i svenska.

Statistiskt förklarat: enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar var arbetslösheten (15-74 år) bland förgymnasialt utbildade (20,2 procent) år 2015 flera gånger högre än bland gymnasialt utbildade (6,9 procent) och eftergymnasialt utbildade (4,7 procent).

Idag har vi därför en situation där antalet arbetslösa som får en reguljär sysselsättning minskar samtidigt som antalet lediga jobb ökar. Man kan hårdraget säga att det idag varken är avsaknaden av jobb eller arbetskraft som är det stora problemet på svensk arbetsmarknad, utan brist på kvalifikationer hos de arbetslösa. Det som populärt benämns som matchningsproblematik.

Eftersom den genomsnittliga utbildningsnivån skiljer sig kraftigt åt mellan inrikes födda och utomeuropeiskt födda (se nedan) blir en konsekvens att också arbetslöshetsnivåerna skiljer sig åt rejält mellan samma grupper.

Av Arbetsförmedlingens rapport ”Arbetsmarknadsutsikterna hösten 2015” framgår att arbetslösheten (16-64 år) under 2015 års tre första kvartal redovisades till i genomsnitt 5,7 procent för inrikes födda medan den uppgick till hela 22,8 procent för utomeuropeiskt födda. Skillnaden i sysselsättningsgrad var också stor: 81,4 procent av inrikes födda i arbetsför ålder arbetade, medan motsvarade andel var för utomeuropeiskt födda var 58,2 procent.

Med största sannolikhet betydligt fler lågutbildade bland de asylsökande än bland inrikes födda
Men kan det verkligen stämma? SVT rapporterade ju så sent som den 3 juni ifjol att ”tusentals välutbildade flyr till Sverige” och att det ”in i landet strömmar färdigutbildade ingenjörer, läkare och ekonomer”.

Till viss del har SVT förstås rätt. Precis som framgår av den aktuella artikeln var antalet personer som 2014 ansökte om validering av utländska examina hos Universitets- och högskolerådet och Socialstyrelsen 7 739 respektive 1 973 personer (och följaktligen ”tusentals”). Det stämmer också att dessa antal stigit de senaste åren.

Problemet är att SVT inte sätter dessa uppgifter i proportion till något. Det finns visserligen ingen klockren bas att använda, men ett alternativ vore att sätta uppgifterna i förhållande till det antal personer som beviljades uppehållstillstånd i Sverige det aktuella året, vilket år 2014 var 110 610.

Missförstå mig inte. Vi ska vara glada för varje person som kommer till Sverige med en rejäl utbildning i bagaget. Sverige har kompetensbrist inom många högkvalificerade yrken. Det gör också att jag generellt sett inte är orolig för integrationen av personer som kommer till Sverige med en åtminstone treårig akademisk utbildning bakom sig.

Samtidigt måste vi hålla oss till fakta rörande hur verkligheten faktiskt ser ut. Och dessa talar för att en stor andel av de som kommer till vårt land som asylsökande, eller som anhöriga till personer med skyddsskäl, har en utbildningsbakgrund som långtifrån motsvarar vad som idag krävs för att hävda sig på svensk arbetsmarknad.

Då en asylsökande fått uppehållstillstånd i Sverige och kommunplacerats hamnar de i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag, vari det bland annat görs en uppföljning av varje persons utbildningsbakgrund.

Enligt den senaste återrapporteringen från etableringsuppdraget var vid halvårsskiftet 2015 totalt 47 702 personer inskrivna i uppdraget. Av dessa hade 33 procent som högst en förgymnasial utbildning (alltså grundskoleutbildning) kortare än nio år, och om man lägger till de nyanlända med som högst en nioårig förgymnasial utbildning stiger andelen till 49 procent.

Det finns fler källor som ger en liknande bild. I SCB:s temarapport ”Utbildningsbakgrund bland utrikes födda” från 2014 presenteras utbildningsbakgrunden för de utrikes födda i yrkesverksam ålder (25-64 år) som invandrade till Sverige åren 2000-2013. Av rapporten framgår följande vad gäller andelen personer med som högst förgymnasial utbildning bland de fem nationaliteter (statslösa borträknade) som var de vanligaste bland de asylsökande i Sverige under 2015 (tillsammans stod de för nästan 80 procent av de asylsökande):

  • Syrien – 38 procent
  • Afghanistan – 41 procent
  • Irak – 34 procent
  • Eritrea – 42 procent
  • Somalia – 57 procent.

Detta betyder alltså att vår ”best guess” är att ungefär hälften av de personer som nu söker asyl i Sverige i utgångsläget har som högst en utbildningsnivå som motsvarar den svenska grundskolan. Som jämförelse bör nämnas att andelen inrikes födda, 25-64 år, med som högst grundskoleutbildning uppgår till 11 procent.

7-8 år efter erhållet uppehållstillstånd är hälften av en årsgrupp flyktingar i arbete
Att det ser ut på detta sätt är den viktigaste anledningen till att det tar väldigt lång tid för personer som kommit till Sverige som skyddssökande eller anhöriga till skyddssökande att etablera sig på arbetsmarknaden.

SCB uppdaterar årligen sin tabell över hur stor andel av kommunmottagna flyktingar och anhöriga till flyktingar i åldrarna 20-64 år som börjat förvärvsarbeta ett visst antal år efter att de fått uppehållstillstånd och folkbokförts i Sverige (här illustrerad i graf av Finanspolitiska rådet). Av denna framgår att det tar 7-8 år innan hälften av de flyktingar och anhöriga som fått uppehållstillstånd ett visst år har kommit i arbete. Efter 14 år har andelen stigit till runt 60 procent, men därefter verkar kurvan plana ut.

Alltså: efter att en årsgrupp (kohort) flyktingar och anhöriga till flyktingar (alla i arbetsför ålder) varit i Sverige i 14 år har fortfarande nästan 40 procent inte kommit i arbete, och en stor grupp tycks inte göra det oavsett hur lång tid som går.

En välfärdsstat som den svenska (med ett av världens högsta skattetryck) bygger på att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt. Om en för stor grupp inte gör det blir situationen i förlängningen ohållbar.

”Det är välfärdsstaten, lägstalönerna och arbetsrätten som är problemet”
Även om situationen på arbetsmarknaden är den som jag personligen är mest orolig för framåt, så är det positivt att det är på just detta område som debatten kring möjliga lösningar går varmast just nu. Det är bra och väl värt att ägna lite uppmärksamhet. Här är därför några av mina tankar kring de vanligaste synpunkter och lösningar som förs fram i den debatten.

Till att börja med är det en vanligt förekommande åsikt att det är för att vi i Sverige just har en stor välfärdsapparat som vi har problem med migrationen. Så är det också, åtminstone delvis. Om vi i Sverige haft enbart en nattväktarstat så hade situationen varit en annan. Det finns några framträdande debattörer i landet som vill ha den typen av samhälle, men de är en begränsad skara. Alla vi som tycker att staten ska ha någon form av välfärdsambitioner behöver leta efter andra lösningar.

Två andra åsikter som ofta förs fram är att vi i Sverige har 1) i internationell jämförelse väldigt höga lägstalöner och 2) en strikt arbetsrätt som fäller krokben på just personer med låga kvalifikationer. Så är det också, och på dessa områden måste förändringar göras. Däremot ska vi vara ärliga med att vi ännu inte vet hur stor effekt reformer som syftar till att sänka lägstalönerna och göra arbetsrätten mer flexibel har när det gäller att få ut stora ett stort antal människor med låga kvalifikationer i arbete.

En försvårande omständighet i svensk kontext är att jobb som redan automatiserats bort förmodligen är omöjliga att få tillbaka, eftersom företagen redan gjort stora investeringar och anpassat verksamheten. Då blir lönekostnaden i det närmaste obetydlig.

Andra åsikter som brukar lyftas fram är att vi behöver öka antalet subventionerade anställningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det tror inte jag på. Även om de fungerar i vissa fall så är effektiviteten oftast mycket låg. Dessa kommentarer från Arbetsförmedlingen om möjligheterna att möta ”det nya utanförskapet” med aktiv arbetsmarknadspolitik tycker jag att man ska ta på stort allvar:

”Arbetsförmedlingen har mycket små förutsättningar att matcha arbetslösa som saknar gymnasieutbildning mot en arbetsmarknad där huvuddelen av jobben kräver en längre utbildning. De tilltagande problemen på arbetsmarknaden innebär att matchningseffektiviteten, som den mäts, kommer att försvagas.”

[…]

”Arbetsmarknadspolitiken tappar dock en del av sin effektivitet när stora resurser används till arbetslösa som saknar grundläggande förutsättningar för att etablera sig på arbetsmarknaden. De arbetsmarknadspolitiska verktygen räcker helt enkelt inte till för att nå en långsiktig lösning för arbetslösa som saknar gymnasieutbildning.”

[…]

[Den prognostiserade…] ”Ökningen av inskrivna arbetslösa dämpas av en påtaglig uppbyggnad av lönesubventionerade anställningar. Det finns dock en risk att det beräknade antalet inte nås på grund av att arbetsmarknaden når en mättnadspunkt. Det skulle innebära att ökningen av arbetslösheten blir större. Dessutom finns en risk att undanträngningseffekterna ökar när volymen av lönesubventionerade jobb stiger kraftigt.”

Är RUT-avdraget lösningen?
RUT-avdraget har varit en succé i avseendet att det skapat nya, vita och riktiga jobb som även lågutbildade personer kan ta.

Samtidigt är det viktigt att ha proportionerna klara för sig. Branschorganisationen Almega menar i sin rapport ”RUT 2015” att antalet sysselsatta i RUT-branschen nu nått 20 000 personer, av vilka nästan hälften uppges vara födda utomlands. Det är imponerande och viktigt. Om avdraget skulle utvecklas istället för att begränsas skulle säkert ett antal tusen ytterligare arbetstillfällen kunna skapas.

Men detta måste sättas i proportion till att totalt 386 000 personer var inskrivna som arbetslösa på Arbetsförmedlingen i januari. Av dessa var 145 000 personer födda utanför Europa, vilket är 17 000 fler än för ett år sedan.

Effekterna på arbetslöshetsstatistiken dröjer
Denna senare grupp kommer att öka kraftigt under de kommande åren, i takt med att de hos Migrationsverket nu 180 000 registrerade asylsökande (av vilka 59 procent är i åldrarna 18-64 år) och i en del fall tillkommande anhöriga får sina ansökningar behandlade.

Det är först när en person fått uppehållstillstånd och folkbokförts i Sverige som vederbörande räknas in i arbetsmarknadsstatistiken. Eftersom Migrationsverkets handläggningstider nu kan vara uppemot två år så kommer det att dröja åtminstone till 2017 innan de personer som kom till Sverige under förra året ingår i arbetslöshetssiffrorna.

Vi måste vara på det klara med att Sverige redan idag står inför en arbetsmarknadsutmaning som vi ännu inte fullt ut kan bedöma omfattningen av.

Kristdemokraterna har goda förslag om en yrkesintroduktionsanställningsform som möjliggör 25 procent lägre lägstalöner, om att öka undantagen från turordningsreglerna i LAS, om att utveckla RUT-avdraget, om ett nystartsavdrag som stärker incitamenten för långtidsarbetslösa att gå från bidrag till arbete.

Det är bra och nödvändiga reformer, även om antalet asylsökande skulle vara mer eller mindre noll de kommande 10-20 åren. De andra allianspartierna har också flera goda förslag på åtgärder. Men tyvärr, återigen: 1) vi vet inte hur långt detta räcker, och 2) vi har idag en regering som driver en politik som går i motsatt riktning vìs-a-vìs vad som behövs.

Om antalet asylsökande till Sverige fortsätter att vara högt kan jag inte se hur vi ska undvika att utanförskapet växer kraftigt framöver.

 

6. Sannolikt fler värderingsbaserade kollisioner och konflikter framöver

Att den stora migrationen också kommer att föra med sig värderingsanknutna utmaningar är många överens om, även om det är mycket svårt att på förhand definiera hur dessa kommer att ta sig uttryck. Hur ska ens den svenska värdegrunden definieras och hur mäter man hur värderingar som är vanligt förekommande i Sverige skiljer sig från värderingar som är vanliga i andra länder?

Om detta råder många olika uppfattningar men Bi Puranen, docent i ekonomisk historia och generalsekreterare vid World Values Survey, redogjorde för några perspektiv i en sevärd intervju i TV4 Nyhetsmorgon tidigare i veckan.

Min personliga åsikt är att åtminstone följande är viktiga beståndsdelar av den svenska värdegrunden: demokratin är det minst dåliga samhällssystemet, de mänskliga fri- och rättigheterna är självklara (religionsfriheten inkluderad), det är viktigt att alla gör rätt för sig, jämställdhet mellan kvinnor och män är en självklarhet, ingen ska diskrimineras till följd av sexuell läggning eller liknande.

Min kunskap om internationella index och liknande som mäter hur synen på detta skiljer sig åt mellan olika länder är begränsad. Men jag har hittat sådana internationella mätningar (som verkar seriösa) åtminstone när det gäller synen på jämställdhet och synen på HBTQ-rättigheter i olika delar av världen.

Olika syn på jämställdhet mellan kvinnor och män
Gender Inequality Index (GII) är ”en mätmetod som fångar upp skevheter mellan kvinnor och män på områden som hälsa, medbestämmande och yrkesdeltagande”. Indikatorn är en av grunderna för FN:s Human Development Index (HDI) och tas fram genom studier av bristerna inom områden som reproduktiv hälsa (exempelvis nedgången av mödradödligheten, användning av preventivmedel), medbestämmande (såsom deltagande i politiken) och yrkesdeltagande. Länderna får ett värde mellan ”0” (fullständig jämställdhet) och ”1” (fullständig ojämställdhet).

Enligt 2014 års index var Sverige det sjätte mest jämställda landet i världen, av totalt 188 länder i mätningen, med ett GII-värde på 0,055. De fem vanligaste asylinvandringsländerna till Sverige 2015 hade samtidigt följande resultat:

  • Syrien – 0,533, plats 134
  • Afghanistan – 0,693, plats 152
  • Irak – 0,539, plats 121.
  • Eritrea erhöll inget GII-värde
  • Somalia erhöll inget GII-värde

Också World Economic Forum har ett jämställdhetsindex, Global Gender Gap Index. Detta rankar 145 länder (2015) ”utefter hur väl de använder sig av sin kvinnliga talangpool, baserat på ekonomiska, utbildningsmässiga, hälsomässiga och politiska indikatorer”. Högsta möjliga resultat är 1,0 (total jämställdhet) och lägsta resultat är 0,0 (total ojämlikhet).

I den senaste sammanställningen från ifjol rankades Sverige på fjärde plats med ett index på 0,823. Det enda av de fem vanligaste asylinvandringsländerna till Sverige 2015 som fanns med i förra årets mätning var Syrien, som hamnade på plats 143 med ett index på 0,568.

Olika syn på HBTQ-rättigheter
Reseguiden Spartacus presenterar årligen Gay Travel Index, ett index över världens mest gayvänliga länder att besöka. Länderna poängsätts baserat på 14 positiva och negativa bedömningsgrunder och skalan går år 2015 från +9 (mest gayvänliga land att besöka) till -14 (minst gayvänliga land att besöka).

Sverige toppar listan för 2015 med värdet +9. De fem vanligaste asylinvandringsländerna till Sverige 2015 hade samtidigt följande resultat:

  • Syrien – -5
  • Afghanistan – -9
  • Irak – -7
  • Eritrea – -6
  • Somalia – -14 (världens minst gayvänliga land att besöka)

Vad händer med attityderna hos de som invandrar till Sverige?
Vad gäller synen på jämställdhet och HBTQ-rättigheter finns uppenbart stora skillnader om man jämför Sverige med exempelvis Syrien och Afghanistan. Men vad innebär det när människor från dessa länder kommer till Sverige? För ungefär en månad sedan skrev statsvetaren Anders Sundell vid Göteborgs universitet följande på bloggen Politologerna:

”Men vad händer då med attityderna hos de som invandrar till Sverige? Jag har tidigare skrivit om motsvarande process, fast för inställning till korruption. Där verkar det som att kulturen i ursprungslandet fortsätter spela roll, men att det också sker en anpassning till det nya landets kultur och institutioner. Ungefär samma sak verkar hända med jämställdhetsattityder, enligt en studie publicerad 2014.

Sociologerna Antje Röder och Peter Mühlau undersökte jämställdhetsattityder hos invandrare i Europa, och barn till invandrade föräldrar. Invandrare var mer benägna än infödda att tycka att män skulle ha förtur till jobb och att kvinnor bör vara beredda att skära ner på lönearbete för familjens skull. Skillnaden mellan infödda och invandrare var också större ju mindre jämställda länder invandrarna kom ifrån. De mindre jämställda attityderna kunde inte förklaras av skillnader i ålder eller utbildning.

Samtidigt kunde forskarna också märka att invandrare som bott längre i det nya landet hade attityder som låg närmare den infödda befolkningens. Det verkar alltså ske en anpassning över tid. Barn till invandrare gick inte heller att särskilja i någon större utsträckning, särskilt om den ena föräldern var infödd. Anpassningen gick snabbare för kvinnor än för män.

Forskarnas slutsats var att anpassningsprocessen tog en generation, mer eller mindre. Det finns alltså ingen anledning att tro på att människor med härstamning i en viss region skulle vara mindre jämställda av naturen. Samtidigt är det rimligt att den som vuxit upp i ett mer traditionellt samhälle fortsätter att färgas av dessa värderingar längre fram i livet. Jag hoppas själv att jag inte skulle ändra min syn på jämställdhet om jag flyttade till Egypten. Attityder behöver dock inte nödvändigtvis omsättas i ottillåtna handlingar. I det tidigare inlägget om korruption visades som sagt att både kultur och regler spelade roll.”

Man ska vara väldigt försiktig med att dra förhastade slutsatser på detta område. Men vi vet att internationellt erkända organisationer pekar på att det finns skillnader i olika länders medborgares syn på åtminstone jämställdhet och HBTQ-rättigheter. Det är inte heller orimligt att nyanlända generellt sett tar med sig värderingar från sina hemländer och präglas av dem i kanske en generations tid. Jag tycker att detta räcker för att konstatera att antalet värderingsgrundade kollisioner och konflikter riskerar att öka framöver.

 

7. Höga finansiella kostnader

Den sjunde långsiktiga utmaning som jag ser att migrationen för med sig är dess finansiella kostnader. Jag vill betona att jag lyfter detta perspektiv som det sista, eftersom jag tycker att det är det minst viktiga. Pengar kan helt enkelt lånas, åtminstone på kort sikt. Detta gäller speciellt länder som likt Sverige har en stark ekonomi och relativt låg statsskuld i utgångsläget.

Samtidigt ska man vara medveten om att Sveriges asylsystem och flyktingmottagande kostar mycket pengar, och att denna kostnad (förstås, likt antalet asylsökande) ökat kraftigt de senaste åren.

Om vi bara tittar strikt på kostnaden för det initiala mottagandet – för att driva Migrationsverket så att de kan behandla asylansökningar, för att ge de asylsökande dagersättning, boende och i vissa fall mat under asylansökningstiden och för att betala kommuner och landsting som tillhandahåller hälso- och sjukvård till asylsökande – så ryms dessa rent formellt inom de två första anslagen av statsbudgetens utgiftsområde 8.

Enligt budgetpropositionen för 2015 som presenterades den 23 oktober 2014 (och enligt Alliansens gemensamma budgetmotion, de föreslagna utgifterna på detta område var identiska för de två alternativen) budgeterades dessa kostnader till 15,4 miljarder kronor för 2015, till 15,6 miljarder kronor för 2016 och därefter till 13,8 miljarder för år 2017.

När Migrationsverket presenterar sina kvartalsprognoser ger de också en uppdaterad uppskattning av hur höga just dessa kostnader kan förväntas bli framöver baserat på deras mest aktuella kunskap. I myndighetens senaste prognos från den 4 februari har dessa kostnader som ingår i de två första anslagen av statsbudgetens utgiftsområde 8 stigit till 47,6 miljarder kronor för 2016 och därefter till 49,0 miljarder kronor för 2017. Detta är baserat på Migrationsverkets huvudscenario över hur många nya asylsökande som kommer framöver.

På de knappt 16 månader som gått mellan det att finansministern presenterade budgetpropositionen för 2015 och det att Migrationsverket presenterade sin senaste prognos har alltså de förväntade kostnaderna för det omedelbara flyktingmottagandet åren 2016 och 2017 ökat med drygt 67 miljarder kronor.

Detta är enbart kostnaden för det omedelbara flyktingmottagandet och inkluderar alltså inte kostnaden för några av de välfärdstjänster som nyanlända använder sig av efter själva asylansökningstiden, inte kostnaden för ersättningar till de nyanlända som efter asylansökningstiden inte kan försörja sig själva genom arbete eller näringsverksamhet etc.

För att sätta detta belopp i proportion kan sägas att Sverige i år lägger ungefär 49 miljarder kronor på försvaret och samhällets krisberedskap och 32 miljarder kronor på internationellt bistånd, före avräkningar. (För att undvika missförstånd: observera att jag här alltså jämför en total ökning av kostnaderna på ett område under två år med det belopp som läggs på andra områden under ett år.)

Vad händer med Kristdemokraternas andra vallöften?
För att istället jämföra med enskilda reformer som legat oss kristdemokrater varmt om hjärtat kan framhållas att kostnaden för gåvoskatteavdraget uppskattades till ungefär 0,25 miljarder kronor per år, att statens kostnader för den så kallade fritidspengen under det andra halvåret 2014 uppgick till 40 miljoner kronor och att 2014 års kostnader för RUT-avdraget var 3 miljarder kronor.

Även om man tycker att kostnadsutvecklingen för migrationen är rimlig så är det av naturliga skäl så att ökade kostnader på ett område begränsar möjligheterna att genomföra reformer på andra områden, förutsatt att man inte ser det som ett alternativ att kraftigt höja skattetrycket.

I Kristdemokraternas valmanifest inför valet 2014 framförde vi goda förslag om bland annat mer lärarledd undervisningstid och fler idrottstimmar i skolan, mindre barngrupper i förskolan och i fritidsverksamheten, kortare köer till barn- och ungdomspsykiatrin, kortare väntetider i cancervården och även om att biståndets enprocentsmål ska upprätthållas.

Vi borde diskutera mer hur de kraftigt höjda kostnaderna för migrationen påverkar våra möjligheter att uppfylla dessa vallöften.

 

Vägen framåt – vilka blir slutsatserna?

I denna text har jag hittills enbart tagit med de praktiska och rent logistiska, långsiktiga utmaningar som jag ser följer med den stora migrationen. Jag har inte berört de principiella frågetecken som finns med dagens politik. Men det finns också sådana.

Som att nuvarande system de facto uppmuntrar till de livsfarliga resorna över Medelhavet, eftersom de i princip utgör den enda möjliga vägen in i Europa.

Eller att det bara är människor som har råd att betala flyktingsmugglare, och har rätt fysiska förutsättningar, som kan använda sig av det.

Eller att det innebär att vi i så stor utsträckning erbjuder en fristad för unga män, i förhållande till det skydd vi ger kvinnor, barn och äldre.

Eller att vi tar stora summor från biståndsbudgeten – framöver kan det handla om avräkningar på 30 procent – för att finansiera mottagandet.

Detta bidrar dock också till att jag drar följande tre slutsatser.

  • För att få möjlighet att på ett bra sätt möta de kort- och långsiktiga utmaningarna behöver Sverige ”i det akuta läget” en förändrad migrationspolitik som innebär att färre människor kommer till Sverige för att söka asyl. För att åstadkomma detta kommer tyvärr inte varje viktig princip som framhållits historiskt att kunna fortsätta upprätthållas. Det är utifrån detta man ska se exempelvis de införda ID-kontrollerna vid resor över Öresund och de begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige som presenterats av regeringen.
  • Vi behöver möta ovanstående utmaningar med ny politik på en lång rad områden. Från Kristdemokraternas sida har vi börjat med arbetsmarknadspolitiken, men mycket fokus behöver framöver läggas på vart och ett av de sju områdena. Det finns en stor kraft i politiken. Vi behöver dock även här vara förberedda på att det kommer att krävas ett stort mått av pragmatism. Utrymmet för att hävda ideologiska principer kommer helt enkelt att vara begränsat, i alla politiska läger, om vi ska klara situationen.
  • Så småningom behöver vi en ny, human och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Precis som Ebba Busch Thor påtalade nyligen kommer inte tidigare migrationspolitik att återkomma. Personligen tror jag att det är bäst om denna långsiktiga politiska lösning tas fram i samarbete med de övriga EU-länderna. Men Sverige måste ha en syn kring hur vi vill ha det långsiktigt.

De utmaningar som vi står inför får inte underskattas. Ingenting kommer att lösa sig av sig självt. Men om vi agerar snabbt, klokt och med beslutsamhet så är situationen inte omöjlig. För att vi ska komma framåt krävs dock ett starkt politiskt ledarskap. Det inkluderar ibland att fatta obekväma beslut.

Som jag klargjorde inledningsvis är min och Kristdemokraternas fasta grundinställning att Sverige ska vara ett generöst land. Vi har ett stort ansvar att hjälpa de medmänniskor i andra delar av världen som lever under odrägliga förhållanden. Alla politiska partier som gör anspråk på att vara med och leda Sverige måste dock ta hänsyn till hur politiken på varje område (i det här fallet migrationspolitiken) påverkar andra områden.

Hur ska ovanstående sju långsiktiga utmaningar hanteras? På den frågan måste vi ha gångbara och reella svar om vår mycket generösa migrationspolitik ska vara långsiktigt hållbar.

När Kristdemokraterna i dagens läge tar nya migrationspolitiska ställningstaganden är fokus inte på att vinna nya röster. Jag ser inte att vi kommer att kunna anta en från de övriga partierna särskiljande position på detta politikområde.

Med utgångspunkt i den verklighet som beskrivs ovan görs omprövningar istället för att läget i Sverige kräver det. Idag är det tyvärr så.