Tidigare i år publicerade jag en längre text på denna sida med argumentation för varför jag anser att Sverige behöver en ny migrationspolitik. Jag lyfte fram sju långsiktiga migrationsrelaterade utmaningar som jag såg (och ser) som kritiska och som begränsade (och begränsar) vårt lands mottagningskapacitet.
Det handlade om att viktiga samhällsfunktioner blir underdimensionerade när befolkningen växer kraftigt, om en oroande könsfördelning i vissa åldersgrupper, om att bostadsbyggandet inte hänger med befolkningstillväxten, om att polisen får allt svårare att upprätthålla lag och ordning, om den stora risken att arbetslösheten ökar kraftigt, om att vi sannolikt kommer att få se fler värderingsbaserade kollisioner och konflikter framöver och om de rent finansiella kostnaderna.
Sedan februari har jag dock förstått att jag missade ett område som är minst lika viktigt som de ovan nämnda: att vi rent praktiskt har mycket svårt att upprätthålla den reglerade invandringen, eftersom vårt arbete med avvisningar och utvisningar fungerar så dåligt.
Vad innebär asylrätten?
Sverige har som bekant asylrätten som utgångspunkt för migrationspolitiken. Den som befinner sig i Sverige har rätt att lämna in en ansökan om asyl, som sedan ska bedömas individuellt och rättssäkert. Om den asylsökande bedöms ha skyddsskäl får vederbörande uppehållstillstånd. Om den asylsökande efter Migrationsverkets, Migrationsdomstolens och Migrationsöverdomstolens prövningar däremot inte bedöms ha sådana skyddsskäl måste han eller hon återvända till sitt hemland. Att återvändandet fungerar och att det är en tydlig skillnad mellan ett ”ja” och ett ”nej” i asylprocessen är centralt för att både legitimiteten i – och förtroendet för – asylrätten och vår reglerade migrationspolitik ska kunna upprätthållas.
Enligt Migrationsverkets oktoberprognos väntas totalt 119 500 personer få ett lagakraftvunnet avslagsbeslut på sina asylansökningar under perioden 2017-2019. Vid ett sådant beslut ska i första hand Migrationsverket förmå den person som saknar rätt att vistas i Sverige att resa hem självmant. Huvudregeln är då att en person får två veckor på sig att lämna landet.
Om en person med avslagsbeslut avviker, eller om det kan bli aktuellt med tvångsmedel, så överlämnas frågan om verkställandet av beslutet till polisen, som i sin tur kan begära hjälp från Kriminalvården med själva transporten till utlandet. Polisen uppges prioritera återvändandeärenden där personen eller personerna är inskrivna i Migrationsverkets anläggningsboenden samt så kallade Dublinärenden.
Skuggsamhällets omfattning – snart 60 000 gömda migranter?
De personer som avviker är i Sverige illegalt och lever som ”papperslösa” i ett parallellt samhälle. De får inte bo eller arbeta vitt och har inte tillgång till samma sociala skyddsnät som de som bor i Sverige. När detta skuggsamhälle växer innebär det att fler människor lever i yttersta sociala utsatthet och utanförskap i Sverige, där många far illa och utnyttjas. Det innebär också stora problem för samhället, i form av exempelvis ökad kriminalitet (inte minst svartarbete) och mindre ordning och reda.
Enligt Migrationsverkets senaste prognos väntas totalt 14 900 personer återvända självmant under 2016, en ökning från totalt 9 718 personer under 2015. De kommande åren antas emellertid det frivilliga återvändandet att minska, vilket delvis förklaras av att färre personer tar tillbaka sin asylansökan och att antalet uppenbart ogrundade ansökningar (exempelvis ansökningar från västra Balkan, där det frivilliga återvändandet historiskt har varit högt) antas minska. Samtidigt bedöms att återvändandet till i Afghanistan och Irak kommer att öka och detta är grupper som historiskt har präglats av lägre grad av frivilligt återvändande.
I februari hade polisen totalt 21 000 öppna verkställighetsärenden som överlämnats från Migrationsverket, varav 13 000 personer hade avvikit. Enligt Migrationsverkets prognos kommer därutöver runt 8 000 ärenden att överlämnas till polisen under 2016, varav ungefär 6 000 personer har avvikit eller väntas avvika. Prognosen för perioden 2017-2020 är vidare att totalt ytterligare 56 100 verkställighetsärenden kommer att överlämnas till polisen, varav 40 700 personer väntas avvika.
Det totala antal verkställighetsärenden polisen väntas ha att hantera fram till 2020 är således runt 85 000, varav cirka 60 000 är personer som polisen inte kommer att veta var de finns.
Som jämförelse ska nämnas att polisen under 2015 verkställde totalt 3 000 beslut om avvisning eller utvisning. Polisens prognos för 2016 är att 4 000 ärenden kommer att verkställas. Samtidigt är Kriminalvårdens senaste prognos för antalet transporterade personer 3 050 för år 2016. Kriminalvårdens prognos för 2017 är 3 600 personer.
Varför är det då på detta vis? Ja, dels för att många avviker i samband med avslag på asylansökan och för att polisen inte har tillräckliga resurser för/inte prioriterar tillräckligt högt att eftersöka dessa och se till att avvisnings- eller utvisningsbeslutet verkställs. Dels också för att den aktuella personens identitet inte alltid är fastställd, varför det inte är möjligt att få fram nya resehandlingar eller kanske ens veta från vilket land personen i fråga kommer. Och dels för att alla länder inte vill ta emot sina medborgare om de inte återvänder frivilligt. För Afghanistan finns ju numera ett återtagandeavtal på plats, men för flera av de andra vanligaste (och därmed viktigaste) mottagarländerna i avseende på återvändandearbetet från Sverige lär det vara ”omöjligt” i avseende på Eritrea och Somalia och ”väldigt svårt” i avseende på Irak och Iran (detta baserat på uppgifter från Justitedepartementet).
Slutsats: återvändandearbetet fungerar uppenbarligen inte och vi lyckas därmed inte upprätthålla alla delar av asylrätten
Det är med andra ord helt uppenbart att återvändandearbetet inte fungerar. Att ett lagakraftvunnet avslagsbeslut på ens asylansökan inte är en garant för att man också måste lämna Sverige är detsamma som att den svenska migrationspolitiska modellen inte fungerar. Om vi ska kunna ha asylrätten som utgångspunkt för vår migrationspolitik på det sätt som vi har idag måste det vara skillnad på ett ”ja” och ett ”nej” i den asylprocess som vi ju lägger väldigt mycket tid och resurser på att hålla uppe så hög kvalitet som möjligt på.
Aron Modig 