Kryssa mig i riksdagsvalet – för framtidens jobb i Göteborg!

Hur vill du att framtidens Göteborg ska se ut? I en värld där det råder allt tuffare konkurrens om investeringar och arbetstillfällen verkar det tyvärr som att vi håller på att halka efter, både i Sverige och gentemot nya snabbfotade regioner i Indien, Kina och Sydostasien. Men jag tror att den här trenden går att vända, om vi ständigt utvecklas och stärker vår konkurrenskraft.

Göteborg står inför flera sammanlänkade utmaningar. Företagsklimatet är för dåligt, det råder brist på bostäder och infrastrukturen är eftersatt. Många högutbildade flyttar ifrån stan och den framtida energiförsörjningen är osäker. Vissa av dessa utmaningar måste hanteras lokalt i kommunen, men flera av dem kräver handlingskraft på nationell nivå. Jag vill vara en stark röst för Göteborg och Västsverige i riksdagen.

Det här är sex av mina förslag för att stärka Göteborgs konkurrenskraft:

      1. Främja en fri handel. Det ökar välståndet i världen och underlättar för våra exportföretag.
      2. Säkra tillgången till stabil och billig el genom investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Då får våra industriföretag ökade möjligheter att konkurrera på världsmarknaden.
      3. Större satsningar på infrastruktur, exempelvis snabbtåg mellan Göteborg och Skandinaviens huvudstäder. Det skapar förutsättningar för affärsskapande och arbetspendlande.
      4. Utöka undantaget från turordningsreglerna i LAS så att två personer kan undantas oavsett företagets storlek. Då vågar fler företagare anställa.
      5. Förbättra matchningen på arbetsmarknaden genom att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen och samtidigt införa ett system med ”jobbpeng”. Så ökar vi sannolikheten att ”rätt” person får ”rätt” jobb.
      6. Underlätta användningen av personaloptioner i utvecklingsföretag. Det gör det enklare för nystartade företag att rekrytera kvalificerad arbetskraft.

Politiker kan inte på egen hand skapa jobb, men vi kan ge förutsättningar för tillväxt. Ett gott företagsklimat och starka drivkrafter för entreprenörskap och hårt arbete banar väg för växande företag, fler jobb och i förlängningen mer pengar till välfärd och skola.

Göteborg står inför ett ödesval i höst: ska vi stärka vår konkurrenskraft eller låta oss springas om? Kryssa mig till riksdagen – för ett Göteborg där företag växer och arbete lönar sig!

 

Det här vill jag också arbeta för:

      • Att sänka skadliga skatter
        Sverige har fortfarande ett av världens högsta skattetryck och de allra högsta marginalskatterna. Detta måste vi åtgärda. Med lägre skatter skulle människor och familjer få större frihet samtidigt som drivkrafterna för utbildning, företagande och hårt arbete skulle stärkas. Därför bör fortsatta skattesänkningar vara prioriterade. Värnskatten måste slopas.
      • Ett utvecklat gåvoavdrag
        Privatpersoner kan idag göra avdrag för gåvor till hjälporganisationer. Jättebra! Men gåvor till kyrkor, kultur och föreningar bör också vara avdragsgilla.
      • Ett starkt svenskt stöd för Israel
        Den svenska Israeldebatten är extremt vinklad. Jag vill arbeta för att nyansera bilden av Mellanösterns enda demokrati.

 

Så tycker jag i sakfrågor

Kolla gärna in Aftonbladets och Företagarnas valkompasser/kandidatguider för att se vad jag tycker i flera olika sakfrågor.

Annonser

Det etiskt rätta – om rättsskipning och straff

Rättsfrågor upphör aldrig att ta stor plats i samhällsdebatten. Det är förståeligt och bra. Upprätthållandet av lag och ordning är en av statens absoluta kärnuppgifter och ämnet berör i grunden universella och tidlösa frågor som mänskligheten brottats med sedan urminnes tider. Vad är rätt och vad är fel?

Dessa frågor handlar i grunden inte om juridiska teknikaliteter i Sverige 2013, utan om hur vi behandlar våra medmänniskor. Därför får diskussionen kring brott och straff aldrig lämnas åt enbart experter – även om deras kunskaper naturligtvis är oerhört viktiga – utan den måste föras i en bred samhällelig kontext. Det är därför glädjande att förra numret av Neo belyste dessa frågor ur flera olika perspektiv.

Intervjun med Martin Borgeke illustrerade på ett bra sätt hur debatten skulle kunna se ut om den ensidigt skulle präglas av expertisens synsätt. Förutsägbarhet i systemet och likabehandling av brottslingar är naturligtvis av mycket stor vikt i en fungerande rättsstat. Men lika viktigt är att sätta brottsoffrets perspektiv i centrum. Fallet med misshandeln i Kortedala visar hur fel rättsystemet kan fungera när så inte sker. Tre veckors oavlönat arbete är ingen rimlig påföljd för personer som valt att förstöra livet för en annan människa.

Sverige har relativt låga straffsatser för våldsbrott som misshandel och mord och vi måste ställa oss frågan: är detta rimligt? Annars riskerar allmänhetens förtroende för rättsstaten att sakta men säkert urholkas. Att människor känner oro för brottsligheten är inget att förvånas över. Det måste tas på allvar. Hot mot hälsa och säkerhet drabbar vanliga människor i deras vardag och kan förstöra tillvaron för en person eller familj.

Mycket bra har uträttats sedan Kristdemokraterna och Alliansen tog över makten år 2006, exempelvis har straffen för en del våldsbrott höjts. Men tyvärr har detta inte fått önskad effekt och domstolarna dömer inte på det sätt som politiken avsett. Detta är en anledning till att den rättspolitiska diskussionen måste hållas fortsatt levande. Kristdemokraterna och Alliansen får inte nöja sig. Vi kan diskutera om straff minskar brottsligheten eller inte – det finns forskning som pekar åt båda håll. Men viktigare är det etiskt rätta i en påföljd. Det ska helt enkelt straffa sig att begå brott.

Detta måste den rättspolitiska diskussionen tas sin utgångspunkt i. Allt annat är djupt omoraliskt.

Aron Modig
Borgerlig debattör

Texten publicerades i Magasinet Neo (3-2013).

Upphovsrätten måste försvaras

Marknaden för betalfilmtjänster, som Netflix och HBO, växer. Men samtidigt som nya lagliga alternativ hårdlanseras blomstrar även den illegala streamingen i Sverige, vilket nyligen rapporterades i SvD. Att teknikutvecklingen används i illegala syften är oroande och något vi måste ta på allvar.

Under kommande helg håller KDU sitt 48:e riksmöte. Där kommer en proposition rörande immateriella rättigheter och integritet på internet att behandlas. Även om enskilda lagar och förslag kan diskuteras, så är utgångspunkten självklar för oss unga kristdemokrater: människor har rätt till det man skapar genom hederligt arbete.

Detta är en princip som måste upprätthållas i ett rättssamhälle och som naturligtvis också ska gälla kulturarbetare och filmskapare. Upphovsrättsmännen förtjänar samhällets skydd och måste få lön för sitt arbete. Mot bakgrunden av detta blir framväxten av illegala alternativ för delning av upphovsrättsskyddat material mycket problematisk.

Ibland framförs motargumentet att informationen och kunskapen måste få röra sig fritt. Detta är dock en tankevurpa. Information i sig kan inte ha några rättigheter, det kan bara människor ha. Våra lagar finns till för att skydda människor och inte för att ge objekt rättigheter. Det offentligas huvudsakliga ansvar på detta område borde vara att skapa ett legalt ramverk för dessa branscher och internet – samt att se till att detta följs. Genom att göra det skapas fungerande och reglerade marknader där legala vinstdrivande aktörer kan verka.

I den svenska debatten sker ofta låsningar mellan två extremlägen. På ena sidan finns de som till varje pris vill bevara nuvarande lagstiftning – och på andra sidan de som inte vill ha några upphovsrätter alls. Balanserande lösningar måste hittas. Upphovsrätten ska bevaras, samtidigt som det förstås inte är konstigt att göra mindre korrigeringar i framtiden i takt med att marknaders villkor förändras.

Straffrättsligt måste påföljder finnas för den som väljer att bryta mot lagar om upphovsrätt. Det gäller både illegal streaming och fildelning. Svarta marknader får inte slå ut vita aktörer och omöjliggöra för framväxten av nya legala tjänster. Det nuvarande systemet där en liten grupp personer bestraffas hårt, som avskräckande exempel, är ingen rimlig eller effektiv väg att gå. Istället bör fler bestraffas med lägre bötesbelopp enligt den modell som gäller för exempelvis fortkörning. Straffet ska alltså stå i proportion till brottet och de som begår brott ska straffas, inte bara ett fåtal av dem. Så åstadkommer vi en långsiktigt hållbar situation där människor uppmuntras att göra rätt för sig.

Samtidigt måste rättssäkerheten upprätthållas. Den svenska varianten av Ipred-lagen från 2009 är problematisk, främst när det gäller så kallat ”informations-föreläggande”. Detta innebär att en upphovsrättsinnehavare har möjlighet att begära ut information via domstol om ip-nummer för att överväga polisanmälan.

Informationsförläggande är inte en rättssäker metod då den leder till att privatpersoner ges information som rätteligen ska behandlas enbart av polisen. Därför bör Ipred-lagen reformeras. Lagstiftningen kring upphovsrätten måste alltså utgå både ifrån konsumentens och producentens perspektiv.

Vi unga kristdemokrater är övertygade om att det är när enskilda aktörer kan få lön för sitt slit och fungerande marknadsregler upprätthålls som både konsumenter och producenter får allra mest tillgång till kultur.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Hugo Fievet
Förbundsstyrelseledamot KDU

Texten är även publicerad på SVT:s debattsida.

Märklig människosyn bakom kritiken av det fria skolvalet

Debattartikel publicerad på Newsmill den 8 maj 2012:

Möjligheten för unga att fritt välja vilken skola de vill gå i har ofta ifrågasatts, alltsedan denna rätt infördes av den borgerliga regeringen under början av 1990-talet. Med olika argument har valfrihetens motståndare försökt misstänkliggöra hela principen om att makten ska ligga hos elever och familjer och inte hos politiker. Vänsterpartiet är i vanlig ordning de som vill gå allra längst och förbjuda alla fristående skolor. Socialdemokraterna kritiserar ofta valfrihetens effekter, men har ingen lösning på problemet.

Senast ut i raden av kritiker är Skolverket som menar att det fria skolvalet leder till att ”Elever med hög studiemotivation och starkt engagemang i läsning samlas på skolor där det finns många andra studiemotiverade elever. Det får negativa konsekvenser för likvärdigheten eftersom elevers resultat även påverkas av skolkamraterna och av lärares förväntningar.” (SvD 3/5). Skolverkets kritik är i vissa stycken befogad, men resonemanget manar också till eftertanke kring vilka värderingar som utbildningsväsendet ska vila på.

Vi unga kristdemokrater menar att en av skolans allra viktigaste uppgifter är att skapa förutsättningar för barn och unga att skaffa sig det liv som de själva vill leva. Därför ska skolan vara kompensatorisk och ge alla goda förutsättningar i livet. Valfriheten är ett sätt att garantera detta; makten att välja en skola som fungerar och att välja bort dem som inte fungerar ska därför ytterst ligga hos eleverna själva och deras föräldrar. Detta är en grundläggande princip som vi aldrig tänker göra avkall på.

Skolverkets kritik mot den bristande likvärdigheten i det svenska utbildningsväsendet är befogad, men slutsatsen om att det fria skolvalet bär ansvaret för utvecklingen är alltför ensidig. Många andra faktorer som kvaliteten på de nyutbildade lärarna, betygen, det kommunala huvudmannaskapet och den allmänna ordningssituationen måste också vägas in.

Det är förstås inte speciellt överraskande att högpresterande elever söker sig till skolor med höga ambitionsnivåer. Detta är heller inget problem i sig, utan tvärtom något som ska uppmuntras. Aktiva val ger aktiva och studiemotiverade elever.

Skolverket konstaterar att ”… elevers resultat även påverkas av skolkamraterna…”. Det stämmer säkerligen, men det är i sig ingen anledning att kritisera skolvalet. Tvärtom är det djupt problematiskt att hänvisa till fallande resultat hos en grupp elever för att en annan grupp gör mer aktiva val. Vi unga kristdemokrater menar att alla människor är ett mål i sig och vi kan aldrig skriva under på en människosyn där en elev är till för en annan. Att inskränka det fria skolvalet med hänvisning till att en grupp elever då söker sig bort från vissa skolor är helt enkelt inte okej.

Skolverket föreslår i och för sig inte några konkreta inskränkande åtgärder, men hela resonemanget antyder att det ligger något problematiskt i att lågpresterande elever förvägras att läsa tillsammans med mer ambitiösa och studiemotiverade. Det låter som om elever skulle ha rätt till varandra, snarare än till duktiga lärare och en fungerande skola. Detta synsätt är inte acceptabelt. Skolan ska vara kompensatorisk i sig, oavsett vilka dess elever är. Alla elever ska ges möjligheter att växa och utvecklas utifrån sina förutsättningar. Ingen ska lämnas efter, men ingen ska heller hållas tillbaka. Flit och hårt arbete ska löna sig även i skolan!

Ambitionen måste vara att fler ska göra aktiva och medvetna val, istället för att misstänkliggöra att vissa elever och familjer väljer att söka sig till en skola som passar just dem bäst. Kanske vore någonting liknande den vårdguide som finns i Stockholms läns landsting något att fundera över även för skolan?

Det fria skolvalet är här för att stanna. Att rulla tillbaka utvecklingen till en tid då politiken styrde vilken skola elever och familjer hade att vända sig till är varken önskvärt eller möjligt. Istället ska vi som politiker ge förutsättningar för att alla skolor ska vara av toppklass. En kompetent lärarkår, rättvisa betyg och en hållbar ordningssituation är förutsättningar för att detta ska lyckas. Så ger vi alla Sveriges unga möjlighet att skaffa sig ett liv!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Det behövs en bred borgerlig uppslutning i LAS-frågan

”Inkompetens ska kunna leda till uppsägning”. Ja, det var den rubrik som sattes på det av regeringen tillsatta Globaliseringsrådets artikel på DN Debatt den 16 maj. Debattartikeln redovisade några av huvudpunkterna i rådets slutrapport och rubriken har förstås med den svenska arbetsrätten och Lagen om anställningsskydd (Las) att göra. Två av Globaliseringsrådets slutsatser var nämligen att turordningsreglerna i Las ”måste” avskaffas samt att kompetenskriteriet ”måste” få ett större utrymme som sakligt skäl för uppsägning. I och med dessa krav sticker rådet ut hakan ordentligt, eftersom Las är något av en helig ko i den svenska politiska debatten. De socialistiska partierna låtsas inte om att lagen medför några problem överhuvudtaget medan större delen av borgerligheten (Centern undantaget) är för fega för att ta tag i problemet. Man kan undra varför, eftersom det uppenbarligen finns många goda skäl att vara skeptisk till lagen.

För det första är den svenska arbetsrätten väldigt illa anpassad till rådande förhållanden. Dagens arbetsmarknad är betydligt mer dynamisk än vad den var när Las skrevs 1974. Enligt 2008 års långtidsutredning försvinner årligen så många som 15 procent av alla jobb medan ungefär lika många nya skapas. Detta innebär att ungefär en halv miljon jobb i privat sektor försvinner varje år, vanligtvis genom att hela arbetsställen läggs ner. Eftersom en så stor del av den enskildes trygghet ligger i arbetsrätten förlorar de som drabbas av nedläggningar all upparbetad trygghet på ett bräde.

Vidare gör Las att arbetskraften blir mera trögrörlig, ett faktum som gör det ännu svårare för arbetslösa att hitta nya jobb. Många drar sig från att byta arbete eftersom de då per automatik hamnar först i uppsägningskön på den nya arbetsplatsen. Det finns flera aspekter på denna inlåsningseffekt. På dagens arbetsmarknad, med en allt större andel kvalificerade jobb, blir kompetens samt fysisk och psykisk hälsa allt viktigare personliga egenskaper. Under dessa förhållanden är det klart ineffektivt och förödande att fortsätta på en arbetsplats där man inte kommer till sin rätt, eftersom det långsiktigt underminerar ens position på arbetsmarknaden.

Las är också djupt orättvis. Det är så för arbetsgivarna eftersom de berövas möjligheten att sätta samman det medarbetarteam de önskar och det är så för arbetstagarna eftersom inte flit och kompetens premieras tillräckligt. Främst är det ungdomar och invandrare som missgynnas eftersom dessa är relativt nya på arbetsmarknaden. Las får exempelvis ta på sig en tämligen stor del av ansvaret för den mycket höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Avslutningsvis är Las och den svenska arbetsrätten ett av många exempel på hur den svenska staten försvårar för människor att ta personligt ansvar, eftersom den vaggar in dem i en falsk trygghet. Att ta personligt ansvar och utbilda sig, vara flitig och engagera sig i sitt jobb behövs inte eftersom staten alltid finns där. Vi måste få bort mentaliteten av att staten löser alla problem. Det är dags att återupprätta det personliga ansvaret.

Las är alltså både ineffektiv och orättvis. Den behöver reformeras, luckras upp och kanske till och med skrotas helt. Dels för att försvara de ungas intressen, men även för att påtala hur fel och orättvist det är att arbetsgivare överhuvudtaget kan tvingas avskeda kompetenta medarbetare före inkompetenta dito, enbart på grund av deras olika placeringar i uppsägningskön. Det är därför min förhoppning att Centerpartiet orkar stå upp för sin ståndpunkt i frågan och att övriga borgerliga krafter så snart som möjligt överger sin nuvarande alltför vänsterinriktade och inskränkta linje.

Aron Modig
Andre vice förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Newsmill.