Mina sju reflektioner efter nio månaders föräldraledighet (möjligtvis ett manifest för ”pappaledighet”)

Det här är en text jag inte såg framför mig att jag skulle skriva – än mindre dela publikt. En text som ligger bortom den gräns jag vanligtvis håller för vilka personliga saker som jag delar med mig av i en bredare krets.

Men efter att ha spenderat nio månader på heltid tillsammans med vår Elijah, och haft det långt bättre än vad jag kunnat föreställa mig på förhand, tycker jag att jag har något att dela med mig av. Tankar, erfarenheter och i viss mån insikter som jag själv gärna hade tagit del av inför planeringen av min föräldraledighet.

***

“Vad gjorde du under din föräldraledighet?”

Det var en fråga jag ställde till andra pappor i vän- och bekantskapskretsen inför att jag själv skulle vara hemma med Elijah.

Påverkad av både den jämställdhetspolitiska debatten och av den gängse bilden i samhället att “alla längtar efter barn” tänkte jag att det på detta område – om något – borde finnas en väldokumenterad “best practice”. En tydlig och allmänt accepterad “så gör du när du är pappaledig”-guide som jag som novis kunde följa. För det här var okänt vatten för min del, inte i närheten av vad jag provat på tidigare.

De svar jag fick kunde lyda:

“Tja, jag kan berätta vad jag inte gjorde. Jag tog inte jägarexamen, inte golfkort och lyckades inte ta 200 procent av kroppsvikten i marklyft.”

Eller:

“Föräldraledighet – ja, det är inget rättvisande begrepp. Det handlar verkligen inte mycket om ledighet.”

Eller formuleras på något annat sätt med liknande innebörd där den gemensamma nämnaren var att föräldraledigheten inte utmålades som något särskilt positivt. Åtminstone var det så det lät i mina öron.

När jag nu befinner mig i slutet av min föräldraledighet med Elijah har jag erfarenheter som inte överensstämmer med den här bilden. Mitt ena syfte med denna text är därför att vara med och nyansera bilden av vad det innebär att vara föräldraledig som pappa.

***

Att jag rent allmänt hade dålig koll gjorde också att mina förväntningar inför föräldraledigheten inte var speciellt högt ställda, eller mer korrekt är att jag inte hade mycket till aning om vad jag skulle förvänta mig.

I den mån jag hade något mål eller någon särskild ambition med föräldraledigheten så var det att komma in i föräldraskapet och använda tiden på bästa möjliga sätt vis-à-vis Elijah och hans utveckling – att “master parenting”, som en kollega träffsäkert namnsatte det.

Mer konkret bestod “planen” av tre delar:

1. Att ge Elijah bästa möjliga förutsättningar vad gäller allt praktiskt, såsom exempelvis mat, sömn och rätt klädsel.

2. Att spendera åtminstone några timmar per dag utomhus i “friska” (stads)luften genom promenader och liknande.

3. Att läsa tillsammans 30 minuter per dag.

Det var allt, och jag hade verkligen uppskattat om jag haft tillgång till fler konkreta exempel på vad det kan innebära att vara föräldraledig som pappa.

Mitt andra syfte med denna text är därför just att presentera någon form av konkret exempel på vad det KAN innebära att vara föräldraledig som pappa. Ett exempel som andra kan hämta inspiration från, ta efter, göra tvärtemot eller kanske “benchmarka” mot. Vilket som nu passar bäst i det enskilda sammanhanget.

Så här ha ni dem – mina sju huvudsakliga reflektioner efter nio månaders föräldraledighet.

***

I. Den gängse bilden av föräldraledighet behöver nyanseras.

Att vara hemma med små barn kan alldeles säkert vara oerhört jobbigt och påfrestande. För den som har ett barn som inte sover ordentligt på nätterna eller som måste äta efter ett särskilt minutschema för att tillvaron inte ska rasa samman.

För den som har ett barn som inte kan leka ens en minut på egen hand. För den som själv måste sköta brådskande jobbärenden samtidigt som barnet skriker av hunger eller trötthet. För den som har trillingar…

All respekt till föräldrar som hanterar dylika situationer. Men vad är poängen med att alla ska matas med en ensidig bild av att allt är så jobbigt med små barn? För det – vet jag idag – behöver ju inte vara så.

Elijah har sovit hela nätter sedan han var sex veckor gammal. Hans sovtider på dagarna har fått vara en sammanjämkning av å ena sidan när han varit trött och å andra sidan vårt schema för dagen. Ibland äter han när vi vill att han ska äta, ibland gör han inte det – men han är oftast nöjd och glad.

Han kan sitta själv i långa perioder och leka med klossar, pussel, duplo eller vad han nu känner för för stunden.

Detta är i mycket en slump. Vi har haft tur – absolut. Men det är för den delen en bild som förtjänar att komma fram i lika stor utsträckning som de mer negativt präglade. Vetskapen om att barn inte nödvändigtvis, och per automatik, innebär ett helt förändrat liv hade i alla fall gjort mitt tidigare jag mer positiv till både barn i allmänhet och föräldraledighet i synnerhet.

***

II. Det bästa med föräldraledigheten var att få möjlighet att på nära håll följa Elijahs dagliga utveckling.

Proceduren är densamma varje gång vi ska ta på selen på vår hund Moses. I vad som för honom är en lek drar han sig undan direkt en sele tas fram och man kan få jaga honom varv efter varv i lägenheten. Elijah hade uppmärksammat detta och använde det då och då – till Moses förtret – som sysselsättning. Men han var också fascinerad över Moses koppel, att försöka fästa det i selen.

Den här junidagen skulle vi ta en promenad tillsammans alla tre. Moses stod tålmodigt stilla medan Elijah försökte fästa kopplet i hans sele, men när jag öppnade ytterdörren sprang han som vanligt ditåt och ut mot hissen. Elijah tumlade efter men lämnade kopplet på andra sidan rummet.

“Men Elijah, vi kan inte gå ut med Moses utan hans koppel. Kan du hämta kopplet?”

Elijah vänder sig genast om, springer tillbaka och hämtar kopplet och sträcker det sedan till mig. Det är första gången som han med handling responderar på min muntliga kommunikation.

Exemplen är såklart otaliga – första orden, första stegen eller rent allmänt när han lär sig något nytt – och de blir fler och fler varje vecka. Exemplen på hur Elijah förvärvar färdighet efter färdighet. Utvecklas – många gånger utan att vi förstår varifrån den nya kunskapen kommer, som hur man bygger ett torn av klossar eller klättrar upp i soffan.

Att få möjlighet att följa detta på nära håll, och på daglig basis, har varit det absolut häftigaste med föräldraledigheten.

***

III. Föräldraledigheten blev för oss en väldigt bra möjlighet att lägga grunden till en (förhoppningsvis) kvalitativ far-son-relation.

För några år sedan lyssnade jag på en podd där Mark Levengood intervjuades och där ett av samtalsämnena var Levengoods föräldraledighet. Jag minns särskilt hur han uppmanade pappor att vara föräldralediga. “Mammorna får lätt ett väldigt stort försprång annars”, menade han (på ett ungefär).

Idag kan jag inte göra annat än att hålla med. Före föräldraledigheten var jag inte på riktigt en del av Elijahs föräldraskap. Kom hem sent från jobbet och utförde någon syssla för att hjälpa till, men jag hade ingen koll och jag kände honom inte.

Utifrån den bakgrunden var det verkligen en märklig känsla att redan efter någon veckas föräldraledighet “känna” Elijah bättre än vad Sara gjorde. Att jag var den som visste bäst hur han fungerade och reagerade på olika situationer; hur man fick i honom mat, hur man fick honom att sova etc. Basala saker, men centrala i den åldern.

Nyckeln här var såklart kvantiteten. Om jag tidigare umgåtts med Elijah någon timme här och där blev det nu hela dagar, bara vi två, så både kunskapen och känslan kom per automatik.

Jag kommer säkert att jobba mycket också efter min föräldraledighet och Sara kommer kanske att ta ett lite större ansvar än jag för just Elijah. Men nu har jag en stabil grund att stå på inför framtiden, något att bygga vår far-son-relation utifrån. Utan en ordentlig föräldraledighet hade jag inte haft det.

***

IV. Föräldraledigheten var en möjlighet för mig att lära mig något helt nytt.

Hur många helt nya saker har jag egentligen lärt mig i vuxen ålder?

Ett år köpte vi fritidshus och jag behövde bekanta mig med Falu rödfärg, “vinterbonade” vattenledningar och tvåtaktsmotorer.

Ett år började jag med triathlon och jag behövde lära mig att crawla, simma i öppet vatten med tvåtusen medtävlare och cykla tempocykel.

Ett år skaffade vi Moses med allt vad det innebar. Och några gånger har jag bytt jobb. Det finns säkert något mer som borde nämnas, men inte är det speciellt ofta som jag har tagit mig an helt nya – större – områden. Kanske är jag inte ensam om det?

Föräldraledigheten – som innebar ett fullständigt skifte i fokus och ett helt nytt sätt att tänka – måste nu hur som helst adderas till den listan.

Hur fungerar en pojke som är åtta månader, som är tolv månader, som kan gå? Hur och när sover han? Och vad äter han? Givet dagens temperatur och väder – vad ska han ha på sig? Om vi ska göra den och den aktiviteten – hur behöver jag förbereda mig (och honom)?

De är alla tankar som ligger väldigt långt ifrån de jag tidigare tänkte till vardags. Men visst är det väldigt nyttigt att “byta” tankar ibland. Och att komplettera, stärka och föryngra hjärnan genom att lära sig helt nya saker.

Jag är tacksam för att föräldraledigheten innebar just en sådan möjlighet.

***

V. Föräldraledigheten innebar också att jag hade tid för annat.

Ja, utöver allt direkt kopplat till Elijah. Inte minst gav den tid för reflektion. Det har gjort mig väldigt gott att inte vara helt uppe i jobbet hela tiden.

Jag kunde också ägna mer tid än vanligt åt några av mina intressen. Till exempel har jag kunnat röra på mig mer än vanligt, både för att jag tränat mycket och för att jag och Elijah varit ute mycket.

Jag har kunnat läsa (eller kanske framför allt konsumera ljudböcker) mer än vanligt, och jag har tagit mig tid att läsa fler klassiker och tyngre böcker än annars.

Men föräldraledigheten har också medfört att jag utvecklat min färdigheter “hemma” vad gäller matlagning och liknande då jag av naturliga skäl tagit ansvar för det allra mesta praktiskt i hushållet.

Och jag har kunnat engagera mig lite mer i exempelvis bostadsrättsföreningen, där OVK-besiktning och energideklaration nu är genomförda samtidigt som medlemmarna får nya säkerhetsdörrar installerade. 🙂

Allt detta är jag glad för – det bidrar också till att jag är nöjd med min föräldraledighet. Poängen jag vill göra här är att man mycket väl kan ha tid ”för sig själv” också då man är föräldraledig.

***

VI. Att jag skapade förutsättningar att vara föräldraledig var helt centralt för att min föräldraledighet blev lyckad.

Jag visste det inte på förhand. Men det som senare skulle visa sig vara den absolut viktigaste nyckeln till att jag och Elijah fick en så bra tid tillsammans var att jag skapade – men också fick – goda förutsättningar att faktiskt vara ledig och kunna fokusera fullt ut på föräldraskapet.

På jobbet lämnade jag min roll helt inför föräldraledigheten och hade alltså ingen formell position under densamma. Under de sista arbetsveckorna fokuserade jag mycket på att göra en så gedigen dokumentation och överlämning som möjligt. På min sista arbetsdag lämnade jag in dator, telefon och passerkort. Och det gick sedan nästa fem månader utan att jag alls öppnade jobbmailen.

Jag gick ”all in”, helt enkelt, och det gjorde att jag helt kunde koppla bort jobbet redan från början.

Att jag och Sara kunde vara lediga några veckor tillsammans och på så vis få till en ordentlig “överlämning” av föräldraledigheten var en annan nyckel. Pandemin gjorde saker och ting krångligare än vad vi hoppats på men vi lyckades ändå till slut komma iväg på en resa som verkligen var guld – för oss, men också för Elijah som fick en mjuk transition.

***

VII. Föräldraledigheten behöver inte vara negativ för karriären.

Att uttag av föräldraledighet överlag befaras vara negativt för den egna karriären är sannolikt en viktig anledning (bland andra) till att män är föräldralediga i mindre utsträckning än kvinnor.

Och såklart – den som inte är på jobbet ackumulerar inte jobbspecifik kunskap och halkar säkert efter kollegorna åtminstone på kortare sikt. Den som inte är på jobbet visar heller inte närvaro som gör att man är “top of mind” för att komma ifråga för befordringar, löneökningar och liknande.

Men som jag ser det idag tror jag inte att det övergripande sambandet behöver vara sant.

För det första innebär föräldraledigheten – liksom andra typer av “sabbaticals” – en möjlighet att stanna upp och reflektera över den egna karriären samt kalibrera vägen framåt. Vart är det jag vill? Utvecklas jag i rätt riktning idag eller behöver jag göra någon förändring? Att få till tid att grundligt göra den typen av tankeövningar samtidigt som man är helt uppslukad av hektiskt jobb är inte lätt.

För det andra är föräldraledigheten ett utmärkt tillfälle att undersöka möjligheterna på arbetsmarknaden. Samma sak här – den som är mitt uppe i ett intensivt jobb har inte självklart tid att samtidigt hålla ögonen öppna för annat och gå på intervju efter intervju i långa rekryteringsprocesser. Men under föräldraledigheten har man – med lite hjälp av snälla barnvakter – tid att göra det.

För det tredje kan föräldraledigheten också vara en möjlighet till “kompetensutveckling”. Varför inte använda tiden då barnet sover till att läsa någon onlinekurs, läsa fackböcker eller lyssna på poddar inom ens specialområde?

För min del innebar föräldraledigheten nio månader utan jobb. Nio månader av förlorad arbetserfarenhet om man så vill. Men min känsla idag är att föräldraledigheten – när jag på längre sikt ser tillbaka i backspegeln – kommer att visa sig ha varit positiv för min yrkeskarriär.

Detta är också värt att ha i åtanke för den som är i stånd att planera sin föräldraledighet.

***

Så vad gjorde jag då inte under föräldraledigheten?

Tja, jag var inte så social som jag hade tänkt mig på förhand (men pandemin bidrog såklart också till det). Och hemma blev varken golvlisterna eller dörrposterna slipade. Säkert en del annat också. Men sak samma – det sista som min föräldraledighet definierades av var av det jag inte gjorde.

Och hur gick det med mitt “master parenting”? Bra fråga. Elijah är fortfarande vid liv och följer såväl sin vikt- som längdkurva och han har inte varit sjuk i någon nämnvärd utsträckning.

Ute och rörde på oss var vi flera gånger om dagen. Då det var som mörkast och kallast men i synnerhet på våren och försommaren då vi genomförde vårt projekt att besöka alla lekparker i innerstan.

Vad gäller läsningen så nådde vi inte upp till full måluppfyllelse. Men vi fick till våra 30 minuter i genomsnitt fem av sju dagar, eller nästan 100 timmar totalt. Och det är vi nöjda med så här i efterhand.

***

Som jag berättade inledningsvis var de förväntningar jag hade inför min föräldraledighet, i den mån de alls existerade, låga. Idag känner jag mig trygg i att även högt ställda förväntningar skulle ha överträffats.

Det har varit roligt att spendera så mycket tid med Elijah, jag har skrattat med och åt honom flera gånger varje dag. Det har varit nio minnesvärda, utvecklande och givande månader fyllda av glädje och utomhusvistelse.

År 2020 betalades 65 procent av föräldrapenningen ut till kvinnor, 35 procent till män.

Jag vet idag att jag kommer att ta varje tillfälle framöver att uppmuntra andra pappor att ta ut ordentliga föräldraledigheter.

***

Nu är jag inne på sluttampen av min föräldraledighet och Elijahs inskolning på förskolan är i full gång. Att se hur han reagerar på detta är spännande, lika intressant är det att från mitt samhällsintresserade perspektiv på nära håll få se hur förskolan fungerar.

I utgångsläget är min kunskap om denna ”fas” inte större än den för ett år sedan var om fenomenet föräldraledighet. Samtidigt är min grundinställning starkt präglad av den kontinuerliga samhällsdiskussionen om ”vardagspusslets” stora utmaningar.

Men vem vet, om några år kanske jag skriver en ny – liknande – text om denna tid.

Kryssa mig i riksdagsvalet – för framtidens jobb i Göteborg!

Hur vill du att framtidens Göteborg ska se ut? I en värld där det råder allt tuffare konkurrens om investeringar och arbetstillfällen verkar det tyvärr som att vi håller på att halka efter, både i Sverige och gentemot nya snabbfotade regioner i Indien, Kina och Sydostasien. Men jag tror att den här trenden går att vända, om vi ständigt utvecklas och stärker vår konkurrenskraft.

Göteborg står inför flera sammanlänkade utmaningar. Företagsklimatet är för dåligt, det råder brist på bostäder och infrastrukturen är eftersatt. Många högutbildade flyttar ifrån stan och den framtida energiförsörjningen är osäker. Vissa av dessa utmaningar måste hanteras lokalt i kommunen, men flera av dem kräver handlingskraft på nationell nivå. Jag vill vara en stark röst för Göteborg och Västsverige i riksdagen.

Det här är sex av mina förslag för att stärka Göteborgs konkurrenskraft:

1. Främja en fri handel. Det ökar välståndet i världen och underlättar för våra exportföretag.
2. Säkra tillgången till stabil och billig el genom investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Då får våra industriföretag ökade möjligheter att konkurrera på världsmarknaden.
3. Större satsningar på infrastruktur, exempelvis snabbtåg mellan Göteborg och Skandinaviens huvudstäder. Det skapar förutsättningar för affärsskapande och arbetspendlande.
4. Utöka undantaget från turordningsreglerna i LAS så att två personer kan undantas oavsett företagets storlek. Då vågar fler företagare anställa.
5. Förbättra matchningen på arbetsmarknaden genom att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen och samtidigt införa ett system med ”jobbpeng”. Så ökar vi sannolikheten att ”rätt” person får ”rätt” jobb.
6. Underlätta användningen av personaloptioner i utvecklingsföretag. Det gör det enklare för nystartade företag att rekrytera kvalificerad arbetskraft.

Politiker kan inte på egen hand skapa jobb, men vi kan ge förutsättningar för tillväxt. Ett gott företagsklimat och starka drivkrafter för entreprenörskap och hårt arbete banar väg för växande företag, fler jobb och i förlängningen mer pengar till välfärd och skola.

Göteborg står inför ett ödesval i höst: ska vi stärka vår konkurrenskraft eller låta oss springas om? Kryssa mig till riksdagen – för ett Göteborg där företag växer och arbete lönar sig!

 

Det här vill jag också arbeta för:

• Att sänka skadliga skatter
  Sverige har fortfarande ett av världens högsta skattetryck och de allra högsta marginalskatterna. Detta måste vi åtgärda. Med lägre skatter skulle människor och familjer få större frihet samtidigt som drivkrafterna för utbildning, företagande och hårt arbete skulle stärkas. Därför bör fortsatta skattesänkningar vara prioriterade. Värnskatten måste slopas.
• Ett utvecklat gåvoavdrag
  Privatpersoner kan idag göra avdrag för gåvor till hjälporganisationer. Jättebra! Men gåvor till kyrkor, kultur och föreningar bör också vara avdragsgilla.
• Ett starkt svenskt stöd för Israel
  Den svenska Israeldebatten är extremt vinklad. Jag vill arbeta för att nyansera bilden av Mellanösterns enda demokrati.

 

Så tycker jag i sakfrågor

Kolla gärna in Aftonbladets och Företagarnas valkompasser/kandidatguider för att se vad jag tycker i flera olika sakfrågor.

Det etiskt rätta – om rättsskipning och straff

Rättsfrågor upphör aldrig att ta stor plats i samhällsdebatten. Det är förståeligt och bra. Upprätthållandet av lag och ordning är en av statens absoluta kärnuppgifter och ämnet berör i grunden universella och tidlösa frågor som mänskligheten brottats med sedan urminnes tider. Vad är rätt och vad är fel?

Dessa frågor handlar i grunden inte om juridiska teknikaliteter i Sverige 2013, utan om hur vi behandlar våra medmänniskor. Därför får diskussionen kring brott och straff aldrig lämnas åt enbart experter – även om deras kunskaper naturligtvis är oerhört viktiga – utan den måste föras i en bred samhällelig kontext. Det är därför glädjande att förra numret av Neo belyste dessa frågor ur flera olika perspektiv.

Intervjun med Martin Borgeke illustrerade på ett bra sätt hur debatten skulle kunna se ut om den ensidigt skulle präglas av expertisens synsätt. Förutsägbarhet i systemet och likabehandling av brottslingar är naturligtvis av mycket stor vikt i en fungerande rättsstat. Men lika viktigt är att sätta brottsoffrets perspektiv i centrum. Fallet med misshandeln i Kortedala visar hur fel rättsystemet kan fungera när så inte sker. Tre veckors oavlönat arbete är ingen rimlig påföljd för personer som valt att förstöra livet för en annan människa.

Sverige har relativt låga straffsatser för våldsbrott som misshandel och mord och vi måste ställa oss frågan: är detta rimligt? Annars riskerar allmänhetens förtroende för rättsstaten att sakta men säkert urholkas. Att människor känner oro för brottsligheten är inget att förvånas över. Det måste tas på allvar. Hot mot hälsa och säkerhet drabbar vanliga människor i deras vardag och kan förstöra tillvaron för en person eller familj.

Mycket bra har uträttats sedan Kristdemokraterna och Alliansen tog över makten år 2006, exempelvis har straffen för en del våldsbrott höjts. Men tyvärr har detta inte fått önskad effekt och domstolarna dömer inte på det sätt som politiken avsett. Detta är en anledning till att den rättspolitiska diskussionen måste hållas fortsatt levande. Kristdemokraterna och Alliansen får inte nöja sig. Vi kan diskutera om straff minskar brottsligheten eller inte – det finns forskning som pekar åt båda håll. Men viktigare är det etiskt rätta i en påföljd. Det ska helt enkelt straffa sig att begå brott.

Detta måste den rättspolitiska diskussionen tas sin utgångspunkt i. Allt annat är djupt omoraliskt.

Aron Modig
Borgerlig debattör

Texten publicerades i Magasinet Neo (3-2013).

Upphovsrätten måste försvaras

Marknaden för betalfilmtjänster, som Netflix och HBO, växer. Men samtidigt som nya lagliga alternativ hårdlanseras blomstrar även den illegala streamingen i Sverige, vilket nyligen rapporterades i SvD. Att teknikutvecklingen används i illegala syften är oroande och något vi måste ta på allvar.

Under kommande helg håller KDU sitt 48:e riksmöte. Där kommer en proposition rörande immateriella rättigheter och integritet på internet att behandlas. Även om enskilda lagar och förslag kan diskuteras, så är utgångspunkten självklar för oss unga kristdemokrater: människor har rätt till det man skapar genom hederligt arbete.

Detta är en princip som måste upprätthållas i ett rättssamhälle och som naturligtvis också ska gälla kulturarbetare och filmskapare. Upphovsrättsmännen förtjänar samhällets skydd och måste få lön för sitt arbete. Mot bakgrunden av detta blir framväxten av illegala alternativ för delning av upphovsrättsskyddat material mycket problematisk.

Ibland framförs motargumentet att informationen och kunskapen måste få röra sig fritt. Detta är dock en tankevurpa. Information i sig kan inte ha några rättigheter, det kan bara människor ha. Våra lagar finns till för att skydda människor och inte för att ge objekt rättigheter. Det offentligas huvudsakliga ansvar på detta område borde vara att skapa ett legalt ramverk för dessa branscher och internet – samt att se till att detta följs. Genom att göra det skapas fungerande och reglerade marknader där legala vinstdrivande aktörer kan verka.

I den svenska debatten sker ofta låsningar mellan två extremlägen. På ena sidan finns de som till varje pris vill bevara nuvarande lagstiftning – och på andra sidan de som inte vill ha några upphovsrätter alls. Balanserande lösningar måste hittas. Upphovsrätten ska bevaras, samtidigt som det förstås inte är konstigt att göra mindre korrigeringar i framtiden i takt med att marknaders villkor förändras.

Straffrättsligt måste påföljder finnas för den som väljer att bryta mot lagar om upphovsrätt. Det gäller både illegal streaming och fildelning. Svarta marknader får inte slå ut vita aktörer och omöjliggöra för framväxten av nya legala tjänster. Det nuvarande systemet där en liten grupp personer bestraffas hårt, som avskräckande exempel, är ingen rimlig eller effektiv väg att gå. Istället bör fler bestraffas med lägre bötesbelopp enligt den modell som gäller för exempelvis fortkörning. Straffet ska alltså stå i proportion till brottet och de som begår brott ska straffas, inte bara ett fåtal av dem. Så åstadkommer vi en långsiktigt hållbar situation där människor uppmuntras att göra rätt för sig.

Samtidigt måste rättssäkerheten upprätthållas. Den svenska varianten av Ipred-lagen från 2009 är problematisk, främst när det gäller så kallat ”informations-föreläggande”. Detta innebär att en upphovsrättsinnehavare har möjlighet att begära ut information via domstol om ip-nummer för att överväga polisanmälan.

Informationsförläggande är inte en rättssäker metod då den leder till att privatpersoner ges information som rätteligen ska behandlas enbart av polisen. Därför bör Ipred-lagen reformeras. Lagstiftningen kring upphovsrätten måste alltså utgå både ifrån konsumentens och producentens perspektiv.

Vi unga kristdemokrater är övertygade om att det är när enskilda aktörer kan få lön för sitt slit och fungerande marknadsregler upprätthålls som både konsumenter och producenter får allra mest tillgång till kultur.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Hugo Fievet
Förbundsstyrelseledamot KDU

Texten är även publicerad på SVT:s debattsida.

Märklig människosyn bakom kritiken av det fria skolvalet

Debattartikel publicerad på Newsmill den 8 maj 2012:

Möjligheten för unga att fritt välja vilken skola de vill gå i har ofta ifrågasatts, alltsedan denna rätt infördes av den borgerliga regeringen under början av 1990-talet. Med olika argument har valfrihetens motståndare försökt misstänkliggöra hela principen om att makten ska ligga hos elever och familjer och inte hos politiker. Vänsterpartiet är i vanlig ordning de som vill gå allra längst och förbjuda alla fristående skolor. Socialdemokraterna kritiserar ofta valfrihetens effekter, men har ingen lösning på problemet.

Senast ut i raden av kritiker är Skolverket som menar att det fria skolvalet leder till att ”Elever med hög studiemotivation och starkt engagemang i läsning samlas på skolor där det finns många andra studiemotiverade elever. Det får negativa konsekvenser för likvärdigheten eftersom elevers resultat även påverkas av skolkamraterna och av lärares förväntningar.” (SvD 3/5). Skolverkets kritik är i vissa stycken befogad, men resonemanget manar också till eftertanke kring vilka värderingar som utbildningsväsendet ska vila på.

Vi unga kristdemokrater menar att en av skolans allra viktigaste uppgifter är att skapa förutsättningar för barn och unga att skaffa sig det liv som de själva vill leva. Därför ska skolan vara kompensatorisk och ge alla goda förutsättningar i livet. Valfriheten är ett sätt att garantera detta; makten att välja en skola som fungerar och att välja bort dem som inte fungerar ska därför ytterst ligga hos eleverna själva och deras föräldrar. Detta är en grundläggande princip som vi aldrig tänker göra avkall på.

Skolverkets kritik mot den bristande likvärdigheten i det svenska utbildningsväsendet är befogad, men slutsatsen om att det fria skolvalet bär ansvaret för utvecklingen är alltför ensidig. Många andra faktorer som kvaliteten på de nyutbildade lärarna, betygen, det kommunala huvudmannaskapet och den allmänna ordningssituationen måste också vägas in.

Det är förstås inte speciellt överraskande att högpresterande elever söker sig till skolor med höga ambitionsnivåer. Detta är heller inget problem i sig, utan tvärtom något som ska uppmuntras. Aktiva val ger aktiva och studiemotiverade elever.

Skolverket konstaterar att ”… elevers resultat även påverkas av skolkamraterna…”. Det stämmer säkerligen, men det är i sig ingen anledning att kritisera skolvalet. Tvärtom är det djupt problematiskt att hänvisa till fallande resultat hos en grupp elever för att en annan grupp gör mer aktiva val. Vi unga kristdemokrater menar att alla människor är ett mål i sig och vi kan aldrig skriva under på en människosyn där en elev är till för en annan. Att inskränka det fria skolvalet med hänvisning till att en grupp elever då söker sig bort från vissa skolor är helt enkelt inte okej.

Skolverket föreslår i och för sig inte några konkreta inskränkande åtgärder, men hela resonemanget antyder att det ligger något problematiskt i att lågpresterande elever förvägras att läsa tillsammans med mer ambitiösa och studiemotiverade. Det låter som om elever skulle ha rätt till varandra, snarare än till duktiga lärare och en fungerande skola. Detta synsätt är inte acceptabelt. Skolan ska vara kompensatorisk i sig, oavsett vilka dess elever är. Alla elever ska ges möjligheter att växa och utvecklas utifrån sina förutsättningar. Ingen ska lämnas efter, men ingen ska heller hållas tillbaka. Flit och hårt arbete ska löna sig även i skolan!

Ambitionen måste vara att fler ska göra aktiva och medvetna val, istället för att misstänkliggöra att vissa elever och familjer väljer att söka sig till en skola som passar just dem bäst. Kanske vore någonting liknande den vårdguide som finns i Stockholms läns landsting något att fundera över även för skolan?

Det fria skolvalet är här för att stanna. Att rulla tillbaka utvecklingen till en tid då politiken styrde vilken skola elever och familjer hade att vända sig till är varken önskvärt eller möjligt. Istället ska vi som politiker ge förutsättningar för att alla skolor ska vara av toppklass. En kompetent lärarkår, rättvisa betyg och en hållbar ordningssituation är förutsättningar för att detta ska lyckas. Så ger vi alla Sveriges unga möjlighet att skaffa sig ett liv!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Det behövs en bred borgerlig uppslutning i LAS-frågan

”Inkompetens ska kunna leda till uppsägning”. Ja, det var den rubrik som sattes på det av regeringen tillsatta Globaliseringsrådets artikel på DN Debatt den 16 maj. Debattartikeln redovisade några av huvudpunkterna i rådets slutrapport och rubriken har förstås med den svenska arbetsrätten och Lagen om anställningsskydd (Las) att göra. Två av Globaliseringsrådets slutsatser var nämligen att turordningsreglerna i Las ”måste” avskaffas samt att kompetenskriteriet ”måste” få ett större utrymme som sakligt skäl för uppsägning. I och med dessa krav sticker rådet ut hakan ordentligt, eftersom Las är något av en helig ko i den svenska politiska debatten. De socialistiska partierna låtsas inte om att lagen medför några problem överhuvudtaget medan större delen av borgerligheten (Centern undantaget) är för fega för att ta tag i problemet. Man kan undra varför, eftersom det uppenbarligen finns många goda skäl att vara skeptisk till lagen.

För det första är den svenska arbetsrätten väldigt illa anpassad till rådande förhållanden. Dagens arbetsmarknad är betydligt mer dynamisk än vad den var när Las skrevs 1974. Enligt 2008 års långtidsutredning försvinner årligen så många som 15 procent av alla jobb medan ungefär lika många nya skapas. Detta innebär att ungefär en halv miljon jobb i privat sektor försvinner varje år, vanligtvis genom att hela arbetsställen läggs ner. Eftersom en så stor del av den enskildes trygghet ligger i arbetsrätten förlorar de som drabbas av nedläggningar all upparbetad trygghet på ett bräde.

Vidare gör Las att arbetskraften blir mera trögrörlig, ett faktum som gör det ännu svårare för arbetslösa att hitta nya jobb. Många drar sig från att byta arbete eftersom de då per automatik hamnar först i uppsägningskön på den nya arbetsplatsen. Det finns flera aspekter på denna inlåsningseffekt. På dagens arbetsmarknad, med en allt större andel kvalificerade jobb, blir kompetens samt fysisk och psykisk hälsa allt viktigare personliga egenskaper. Under dessa förhållanden är det klart ineffektivt och förödande att fortsätta på en arbetsplats där man inte kommer till sin rätt, eftersom det långsiktigt underminerar ens position på arbetsmarknaden.

Las är också djupt orättvis. Det är så för arbetsgivarna eftersom de berövas möjligheten att sätta samman det medarbetarteam de önskar och det är så för arbetstagarna eftersom inte flit och kompetens premieras tillräckligt. Främst är det ungdomar och invandrare som missgynnas eftersom dessa är relativt nya på arbetsmarknaden. Las får exempelvis ta på sig en tämligen stor del av ansvaret för den mycket höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Avslutningsvis är Las och den svenska arbetsrätten ett av många exempel på hur den svenska staten försvårar för människor att ta personligt ansvar, eftersom den vaggar in dem i en falsk trygghet. Att ta personligt ansvar och utbilda sig, vara flitig och engagera sig i sitt jobb behövs inte eftersom staten alltid finns där. Vi måste få bort mentaliteten av att staten löser alla problem. Det är dags att återupprätta det personliga ansvaret.

Las är alltså både ineffektiv och orättvis. Den behöver reformeras, luckras upp och kanske till och med skrotas helt. Dels för att försvara de ungas intressen, men även för att påtala hur fel och orättvist det är att arbetsgivare överhuvudtaget kan tvingas avskeda kompetenta medarbetare före inkompetenta dito, enbart på grund av deras olika placeringar i uppsägningskön. Det är därför min förhoppning att Centerpartiet orkar stå upp för sin ståndpunkt i frågan och att övriga borgerliga krafter så snart som möjligt överger sin nuvarande alltför vänsterinriktade och inskränkta linje.

Aron Modig
Andre vice förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Newsmill.