Min årsredovisning för riksdagsåret 2016/17

Idag är det innevarande riksdagsårets sista dag. Här är därför min åsredovisning för riksdagsåret 2016/17.

Annonser

Reserapport: utskottsresa till Etiopien och Rwanda

Nyligen kom jag hem från en dryg veckas studieresa med Socialförsäkringsutskottet till Etiopien och Rwanda. Här lämnar jag en rapport från resan.

Det hela var en intensiv men mycket bra resa – med 32 programpunkter på sex arbetsdagar – där det primära syftet var fördjupning inom utskottets ansvarsområden, det vill säga socialförsäkringar (sjukförsäkring, föräldraförsäkring, pensioner) och migration. Men ett delsyfte var även att få förståelse för den aktuella regionen och de specifika länderna, i avseende på inte minst politik, ekonomi, kultur och samarbetet med Sverige.

 

Varför dessa länder?

Östafrika är en av de regioner i världen som rent ekonomiskt vuxit snabbast de senaste åren, och i såväl Etiopien som Rwanda börjar man nu bygga upp vad som får ses som embryon till trygghets- och socialförsäkringssystem. Båda länderna är också stora mottagare av flyktingar och migranter från deras respektive grannländer. Etiopien är till och med det största mottagarlandet i Afrika. Både Etiopien och Rwanda är mottagare av svenskt bistånd och länder där Sverige har engagemang av olika slag.

 

Programmet

I avseende på migration innehöll vårt program bland annat:

  • Möten med regeringsföreträdare och parlamentariker med ansvar för migrationspolitiken i respektive land.
  • Möte med ledande företrädare för Etiopiens migrationsmyndighet.
  • Fältbesök i flyktinglägret Mahama på den rwandisk-tanzanianska gränsen.
  • Möten med International Organization for Migrations (IOM) lokala ledarskap i både Etiopien och Rwanda.

I avseende på socialförsäkringar innehöll vårt program bland annat:

  • Möten med regeringsföreträdare och parlamentariker med ansvar för socialförsäkringspolitiken i respektive land.
  • Fältbesök i Kigali inklusive möte med mottagare av mikrokrediter.
  • Möten med direktörerna för Etiopiens och Rwandas motsvarigheter till Försäkringskassan.

I avseende på politisk/ekonomisk/kulturell/bilateral förståelse innehöll vårt program bland annat:

  • Dragningar av de svenska ambassaderna i respektive land.
  • Besök på Afrikanska unionen.
  • Mottagningar på de svenska ambassaderna i syfte att få till fördjupade samtal med de olika talare som deltog i vårt program, men också för att få en bild av ”svenskcommunityn” i de båda länderna.
  • Besök på diverse kulturinrättningar, såsom National Museum i Addis Abeba (där bland annat den fossila apmänniskan Lucy finns) och Kigali Genocide Memorial.
  • Ganska omfattande inläsning inför resan.

 

Några exempel på väckta tankar från resan

  • Jag fick en bättre förståelse för socialförsäkringssystems uppbyggnad. Vad dessa länder har idag kan naturligtvis inte alls jämföras med vad vi byggt upp i Sverige. Men för min del gjorde just enkelheten det lite enklare att se och förstå principerna bakom.
  • Uppbyggnaden av breda socialförsäkringssystem måste så klart gå hand i hand med folkbokföring och beskattning. Samtidigt har de flesta utvecklingsländer gigantiska informella sektorer (i jämförelse med den formella delen). Det gavs få svar från ansvariga politiker i Etiopien och Rwanda på hur de ska lyckas ombilda den informella sektorn till en formell dito.
  • Den så kallade befolkningspyramiden i både Etiopien och Rwanda omformas med ländernas ekonomiska utveckling och antalet människor, såväl som andelen av befolkningen, i arbetsför ålder ökar. Samtidigt är båda länderna fortfarande väldigt beroende av jordbruket och industrialiseringen går för långsamt givet vad som skulle behövas. Det skapas helt enkelt för få nya jobb. Vad får detta för effekter på migrationsströmmarna framöver, om/när många unga afrikaner inte får jobb i sina hemländer?
  • Kopplat till föregående: vilken är egentligen dessa länders väg framåt? Rwanda visar hög ambitionsnivå, men måste sägas ha dåliga förutsättningar att utvecklas till en modern ekonomi. Etiopien lever samtidigt mycket på FN, Afrikanska Unionen och de andra internationella organisationer som har huvudsakliga säten där. Båda länderna är fortfarande väldigt beroende av internationellt bistånd i olika avseenden. Hur länge ska det fortsätta vara så? Hur ska dessa länder kunna stå på egna ben framöver? Det är för mig svårt att se tydliga vägar framåt.
  • Rwanda är ingen välutvecklad demokrati, men framför allt Etiopien gav mig ännu en upplevelse av diktaturens illdåd. I dess parlament är endast ett parti/en koalition representerad. När vi diskuterade problematiken i detta med ordföranden för deras socialförsäkringsutskott skylldes situationen helt på oppositionen, vilken helt enkelt bidrog till att dela upp oppositionsrösterna på ”för många olika partier”.

 

Vad fyller dessa resor för funktion?

Alla utskott åker en gång per mandatperiod på två sådana här ”utskottsresor”, en kortare (inom Europa) och en längre (till annan kontinent). Detta kostar förstås en del pengar och tar också en del av ledamöternas tid i anspråk. En relevant fråga att ställa sig är såklart därför: är det värt det? Detta var min första utskottsresa och jag har med andra ord endast en datapunkt att utgå ifrån, men jag tänkte ändå dela med mig av den syn jag har idag.

Jag ser följande huvudsakliga värden med utskottsresorna (med viss upprepning):

  • De ger en ökad kunskap och bättre förståelse för det egna ansvarsområdet. Allt kan man inte läsa sig till. Många resor visar på ”best practice” på olika områden (kollektivtrafik i Japan, integration i Kanada osv). Även om denna resa kanske inte kan sägas ha innehållit så mycket av ”best practice” ökade den på min kunskap inom relevanta områden och gjorde mig till en bättre riksdagsledamot generellt sett men framför allt bättre lämpad att vara med och ansvara för Sveriges politik på socialförsäkrings- och migrationsområdena.
  • De sätter Sverige i perspektiv. Långt ifrån alla riksdagsledamöter är särskilt beresta, och (det är min övertygelse) har man inte sett så mycket av världen utanför Sverige/Europa så är man fattigare i avseende på perspektiv och har sämre förmåga att bedöma vad som fungerar bra respektive mindre bra i Sverige jämfört med i andra länder, vad som är rimlig valuta för skattepengarna, hur ”åsiktskorridoren” rimligtvis borde utvidgas etc. Som Carl Bildt uttryckte det under sina är som utrikesminister: ”… större delen av världen ligger utanför Sveriges gränser.”
  • Några positiva effekter som till viss del också borde vara syften med sådana här resor är 1) det diplomatiska utbytet som sker med officiella företrädare från de aktuella länderna, med betonande av betydelsen av demokrati och mänskliga rättigheter samt 2) riksdagsledamöterna får bättre koll på, och bidrar till viss kontroll av, det svenska biståndet och den svenska utrikespolitiken.
  • Även om det varken är eller bör vara något huvudsyfte så bidrog resan även till ”team building”, vilket jag tror kommer att ha positiva effekter på både mitt och andras arbete i utskottet framöver.

Baserat på ovanstående är min bild att det finns tydliga värden i utskottsresorna.

En annan – men närbesläktad – fråga är förstås om det är skäligt att Kristdemokraternas 16 riksdagsledamöter lägger dyrbar arbetstid på detta (i månadens Sifomätning låg vi på 3 procent). Det tycker jag att man absolut bör diskutera. Men den diskussionen ska omfatta ganska många fler av ledamöternas arbetsuppgifter (självpåtagna, inte de formella) än enbart utskottsresorna.

Min åsikt är att det finns mycket annat vad gäller ledamöternas tid som bör regleras innan man kommer till dessa resor.

Sammantaget är jag positivt överraskad av resan. Den höll en bättre kvalitet än vad jag förväntade mig. Och jag måste säga att den (om än på marginalen, så klart) såväl gjorde mig till en bättre riksdagsledamot i stort, som bättre lämpad att arbeta med rikets politik inom migration och socialförsäkringar.

 

mahama

Jag talar med burundiska flyktingar i flyktinglägret Mahama i Rwanda.

 

au-delegation

Delegationen från Socialförsäkringsutskottet samlad utanför Afrikanska unionens sessionssal.

Årsredovisning för riksdagsåret 2014/2015

För två veckor sedan öppnades riksmötet 2015-2016. Det är med andra ord hög tid att summera det riksdagsår som gått sedan valet förra hösten. I denna årsredovisning har jag försökt att göra just det. Läs den gärna och känn dig fri att komma med frågor, kommentarer och inspel av allehanda slag.

aronmodig_1557

Almedalen 2015

Efter två års ”uppehåll” fick jag i förra veckan åter möjlighet att vara på plats i Visby under Almedalsveckan. Det är en härlig vecka. Politik, samhälle, debatt, nätverkande och trevligheter på en och samma gång, där långtifrån bara politiker utan en bredd av aktörer, deltar. Antalet deltagande företag och intresseorganisationer växer år för år, men i centrum står alltjämt kvällarnas partiledartal.

Höjdpunkten för oss kristdemokrater liksom, skulle jag tro, för borgerligheten i bredare bemärkelse var Ebba Busch Thors debut på scenen i Almedalsparken. Det fokuserade på de mest relevanta områdena just nu, var både ideologiskt och innehöll konkreta förslag, var välkomponerat och väl framfört. Om du missade det – se det gärna i efterhand!

Personligen medverkade jag, utöver ett tiotal personliga möten, luncher och middagar liksom många mingel, vid sex publika seminarier och paneldebatter. Dessa var (med länk till videoklipp eller åtminstone mer info):

Almedalsveckan är alltid väldigt intensiv och det är oftast först efteråt som det ges tillfälle att reflektera. I stort är jag dock nöjd med både min egen och mitt partis prestation, och efter lite mer av ledighet under de kommande veckorna ser jag definitivt fram emot det fortsatta politiska arbetet.

Väl mött senare i sommar!
Aron

Panel, panel, panel, panel...

Panel, panel, panel, panel…

Invald i KD:s partistyrelse

Vid Kristdemokraternas extra riksting i Stockholm i lördags valdes jag in i partistyrelsen. Stort tack för det förtroendet! Det ska bli väldigt roligt att vara en del av partiets arbete framåt, under ledning av Ebba Busch Thor. Missa för övrigt inte att se Ebbas installationstal.

Hela den nyvalda partistyrelsen:

Ebba Busch Thor, partiordförande
Jakob Forssmed, vice partiordförande
Emma Henriksson, andre vice partiordförande

David Lega, ordinarie ledamot
Annika Eclund, ordinarie ledamot
Andreas Carlson, ordinarie ledamot
Caroline Szyber, ordinarie ledamot
Aron Modig, ordinarie ledamot
Monica Selin, ordinarie ledamot
Peter Kullgren, ordinarie ledamot
Bengt Germundsson, ordinarie ledamot
Sofia Damm, ordinarie ledamot
Lars Adaktusson, ordinarie ledamot
Anders Sellström, ordinarie ledamot
Soledad Henriques, ordinarie ledamot

Lars Thunberg, ersättare
Erik Slottner, ersättare
Per Landgren, ersättare
Ella Bohlin, ersättare
Behcet Barsom, ersättare
Irene Oskarsson, ersättare
Michael Anefur, ersättare
Stig Nyman, ersättare

Jag leder KD:s besparingsgrupp

Artikel publicerad på Kristdemokraternas webbplats den 12 mars 2015.

Kristdemokraterna har nyligen tillsatt en besparingsarbetsgrupp under ledning av Aron Modig.
– Vi tycker inte att det är försvarbart att reflexmässigt höja skatten eller överge överskottsmålet för att kunna göra reformer, som den här regeringen gör. Vår besparingsgrupp kommer att bevaka att varje skattekrona används på bästa sätt.

Regeringen vill nu inte bara höja skatterna kraftigt utan även överge överskottsmålet. Det är anmärkningsvärt, inte minst när finansministern åtskilliga gånger i valrörelsen utgett sig för att värna det. Anledningen sägs nu vara att regeringen vill frigöra finansiellt utrymme som kan användas i olika typer av investeringar. Visst frigörs pengar på sikt om överskottsmålet slopas, men det är inte värt uppoffringen i stabilitet.

Istället för att föreslå stora skattehöjningar och nu att försvaga det finansiella ramverket borde regeringen börja i en annan ände – vilka besparingar kan göras i befintlig budget för att möjliggöra investeringar i järnväg och bostäder? Vad kan skalas bort för att frigöra budgetutrymme för att möta utanförskapet och de ökande välfärdsbehoven?

Det är i den änden vi kristdemokrater börjar när vår besparingsarbetsgrupp nu drar igång arbetet. Vi vill se över hur varje skattekrona kan användas på ett mer effektivt sätt och jag är övertygad om att det finns medel att frigöra. Skattepengarna kommer från arbetande och skapande människor, och vi politiker har en moralisk skyldighet att förvalta dem på bästa sätt. Med de hårdast beskattade löntagarna i världen har vi fortfarande utmaningar. De som ständigt ropar efter ett högre skattetryck borde ha lärt sig – världens högsta skatter har inte varit, och kommer inte att vara, lösningen på våra utmaningar och problem.

När besparingar och reformer kommer på tal citeras ofta socialdemokraten Gustav Möller: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det är ett kärnvärde som vi kristdemokrater står bakom. Därför kommer vi att noggrant granska såväl budgetens utgiftsområden som inkomstsidor för att se om pengarna används rätt och vart det finns reformutrymme att hämta. Detta granskningsarbete är en av våra absolut viktigaste uppgifter som folkvalda och nu intensifierar vi det.

För somliga politiker, inte sällan på vänsterkanten, kan statsbudgeten i teorin bli hur stor som helst. Saknas pengar i kassakistorna – då är det ”bara” att höja skatten. Den typen av agerande handlar i grund och botten alltid om att flytta makt från enskilda och familjer till staten. Den idén utgår från att politikerna vet bäst hur pengarna ska spenderas. Det tror inte vi och därför ska inkomstskattehöjningar aldrig föreslås eller accepteras lättvindigt. Kanske kan till och med vissa skattesatser minskas och statens budget slimmas, men medborgarna ändå få ut mer av den offentliga service som erbjuds?

Alliansregeringarna 2006-2014 gjorde stora insatser i att sänka skattetrycket i Sverige, inte minst för människor som arbetar. Men i för stor utsträckning har viktiga frihetsfrågor kommit att reduceras till att enbart bli nytto- eller plånboksfrågor. Sänkta inkomstskatter ökar drivkrafterna för jobb och leder till mer pengar i plånboken. Det är riktigt. Men skattesänkningar är framförallt viktiga av etiska skäl och för att de skapar större frihet i vardagen. Genom att inflytandet över den egna vardagen ökar så myndigförklarar vi människor. Det personliga ansvarstagandet växer vilket vi tror är en nyckel för ett bättre samhälle i stort. Dessutom, ska vi upprätthålla förtroendet för vårt skattesystem bör det offentliga inte ta ut en krona mer än de behöver.

Så efter många år av regerande bör vi stanna upp och fråga oss – finns det system och utgifter som vi bör reformera eller rent av ta bort? Sådant som inte fungerar som det är tänkt eller blivit ineffektivt. Görs inte detta regelbundet, kan man fråga sig? Nej, den krassa verkligheten är tyvärr att det inte sker i tillräcklig omfattning. Om vänsterregeringen på ett ansvarsfullt sätt vill skapa finansiellt utrymme för kommande investeringar så är det här den borde börja. Kraftigt höjda skatter och den nu annonserade planen med att överge överskottsmålet är oroväckande oansvarig.

Mitt jungfrutal i riksdagens kammare

Idag gjorde jag debut i riksdagskammarens talarstol i den allmänpolitiska debatten på temat utbildning. Nedan återfinns mitt anförande med fokus på betydelsen av ett stärkt föräldraansvar för resultaten i skolan. Anförandet kan även ses här.

 

Herr/Fru talman,

Något som kännetecknar den samtida skoldebatten – inkluderat den vi har här idag – är en ganska bred samsyn om skolans problembeskrivning.

Vi känner oro för kvaliteten på den utbildning som våra unga får med sig. För att kunskapsresultatens utveckling är för dålig. Och för att många skolor presterar undermåligt.

Vi är också ense om en del av förklaringsvariablerna. Att lärarnas självständighet och läraryrkets status under de senaste årtiondena fått sig en rejäl törn. Samtidigt som för få rektorer på riktigt tar sig an det pedagogiska ledarskapet på sina skolor.

I debatten saknas det dock ett väldigt viktigt perspektiv, vad gäller fördelningen av ansvaret för hur våra barn och unga presterar i skolan.

Det har funnits en ovilja att koppla samman nivån på skolresultaten med hur familjerna mår, vilket ansvar föräldrarna tar för sina barn, och eleverna för sin egen skolgång.

––

En riktigt duktig lärare kan göra underverk när det kommer till att väcka elevernas intresse och skapa engagemang för inlärning. Men ytterst är ju en ung persons prestationer i skolan beroende av hela dennes livssituation. Och för denna är varken lärarna eller rektorn de mest centrala – utan föräldrarna.

Det är inom familjen det huvudsakliga ansvaret ligger för att en ung person känner trygghet.

Men det är även föräldrarna som måste ta rollen som sina barns främsta förebilder när det gäller synen på kunskap, bildning och personligt ansvarstagande.

Det är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn sover på nätterna, äter tillräckligt och motionerar. Kommer i tid till lektionerna och gör sina läxor ordentligt.

Om inte detta är självklart så elimineras effektivt lärarnas möjligheter att fokusera på det som är deras huvuduppgift – att undervisa. Ordning och reda i klassrummet, en stärkt föräldraroll och höjda resultat förutsätter varandra.

––

Rent formellt borde ansvarsfördelningen för att skolans ordningsregler respekteras tydliggöras i skollagen – mellan rektor och huvudman, elever och vårdnadshavare.

Men om man vill stärka föräldraansvaret även i praktiken krävs naturligtvis ett väldigt långsiktigt arbete och en politik som både möjliggör, uppmuntrar och ställer krav på föräldrar att ta ett ordentligt ansvar för sina barn och ungdomar.

Tyvärr präglas skoldebatten idag av idéer som ger direkt motsatt effekt. Det talas om avskaffat läx-RUT. Det finns i vissa läger ett motstånd mot läxläsning utanför skoltid. Det ska vara mindre av betyg och signaler till hemmen om hur det går för barnen i skolan.

Dessutom kan vi tyvärr konstatera, att få av de reformer för starkare familjer som Alliansen genomfört de senaste mandatperioderna, kommer att finnas kvar nästa år.

––

Herr/Fru talman,

Högre löner för de skickligaste lärarna. Fokus på läsning och matematik och mer idrott.

Detta är viktigt om vi ska lyckas vända resultatutvecklingen i skolan.

Men vi får inte glömma det allra mest basala. Att föräldrar agerar som goda förebilder för sina barn, som uppmuntrar läxläsning och studiedisciplin. Och även att eleverna själva tar ansvar för att alltid göra sitt bästa i skolarbetet.

Också i betonandet av detta spelar vi politiker en viktig roll.

Tack!

Jag blir KD:s representant i skatteutskottet

Riksdagsledamoten Aron Modig från Göteborgs kommun har utsetts av Kristdemokraternas riksdagsgrupp till ledamot i skatteutskottet för den kommande mandatperioden.

– Jag är väldigt glad att ta plats som Kristdemokraternas ledamot i skatteutskottet. Eftersom den rödgröna regeringen har utlovat stora och skadliga skattehöjningar så kommer förmodligen några av den kommande mandatperiodens viktigaste debatter att avgöras i just skatteutskottet. Fajten mot högre skatter tar jag gärna, säger Aron Modig.

– Trots Alliansregeringens skattesänkningar är Sverige fortfarande ett av de länder i världen med allra högst skattetryck. Nu finns en överhängande risk att den rödgröna regeringen kommer att försöka höja detta ytterligare. Det kommer jag naturligtvis att arbeta emot – för människors och familjers frihets skull men också för att försvara jobben och värna vår ekonomis konkurrenskraft, säger Aron Modig.

För mer information:

Aron Modig
Riksdagsledamot
och ledamot i skatteutskottet
Mobil: 073-328 17 36

Fredrik Hardt
Pressekreterare
Kristdemokraterna
Mobil: 076-527 25 03

Kryssa mig i riksdagsvalet – för framtidens jobb i Göteborg!

Hur vill du att framtidens Göteborg ska se ut? I en värld där det råder allt tuffare konkurrens om investeringar och arbetstillfällen verkar det tyvärr som att vi håller på att halka efter, både i Sverige och gentemot nya snabbfotade regioner i Indien, Kina och Sydostasien. Men jag tror att den här trenden går att vända, om vi ständigt utvecklas och stärker vår konkurrenskraft.

Göteborg står inför flera sammanlänkade utmaningar. Företagsklimatet är för dåligt, det råder brist på bostäder och infrastrukturen är eftersatt. Många högutbildade flyttar ifrån stan och den framtida energiförsörjningen är osäker. Vissa av dessa utmaningar måste hanteras lokalt i kommunen, men flera av dem kräver handlingskraft på nationell nivå. Jag vill vara en stark röst för Göteborg och Västsverige i riksdagen.

Det här är sex av mina förslag för att stärka Göteborgs konkurrenskraft:

      1. Främja en fri handel. Det ökar välståndet i världen och underlättar för våra exportföretag.
      2. Säkra tillgången till stabil och billig el genom investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Då får våra industriföretag ökade möjligheter att konkurrera på världsmarknaden.
      3. Större satsningar på infrastruktur, exempelvis snabbtåg mellan Göteborg och Skandinaviens huvudstäder. Det skapar förutsättningar för affärsskapande och arbetspendlande.
      4. Utöka undantaget från turordningsreglerna i LAS så att två personer kan undantas oavsett företagets storlek. Då vågar fler företagare anställa.
      5. Förbättra matchningen på arbetsmarknaden genom att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen och samtidigt införa ett system med ”jobbpeng”. Så ökar vi sannolikheten att ”rätt” person får ”rätt” jobb.
      6. Underlätta användningen av personaloptioner i utvecklingsföretag. Det gör det enklare för nystartade företag att rekrytera kvalificerad arbetskraft.

Politiker kan inte på egen hand skapa jobb, men vi kan ge förutsättningar för tillväxt. Ett gott företagsklimat och starka drivkrafter för entreprenörskap och hårt arbete banar väg för växande företag, fler jobb och i förlängningen mer pengar till välfärd och skola.

Göteborg står inför ett ödesval i höst: ska vi stärka vår konkurrenskraft eller låta oss springas om? Kryssa mig till riksdagen – för ett Göteborg där företag växer och arbete lönar sig!

 

Det här vill jag också arbeta för:

      • Att sänka skadliga skatter
        Sverige har fortfarande ett av världens högsta skattetryck och de allra högsta marginalskatterna. Detta måste vi åtgärda. Med lägre skatter skulle människor och familjer få större frihet samtidigt som drivkrafterna för utbildning, företagande och hårt arbete skulle stärkas. Därför bör fortsatta skattesänkningar vara prioriterade. Värnskatten måste slopas.
      • Ett utvecklat gåvoavdrag
        Privatpersoner kan idag göra avdrag för gåvor till hjälporganisationer. Jättebra! Men gåvor till kyrkor, kultur och föreningar bör också vara avdragsgilla.
      • Ett starkt svenskt stöd för Israel
        Den svenska Israeldebatten är extremt vinklad. Jag vill arbeta för att nyansera bilden av Mellanösterns enda demokrati.

 

Så tycker jag i sakfrågor

Kolla gärna in Aftonbladets och Företagarnas valkompasser/kandidatguider för att se vad jag tycker i flera olika sakfrågor.