Reserapport: utskottsresa till Etiopien och Rwanda

Nyligen kom jag hem från en dryg veckas studieresa med Socialförsäkringsutskottet till Etiopien och Rwanda. Här lämnar jag en rapport från resan.

Det hela var en intensiv men mycket bra resa – med 32 programpunkter på sex arbetsdagar – där det primära syftet var fördjupning inom utskottets ansvarsområden, det vill säga socialförsäkringar (sjukförsäkring, föräldraförsäkring, pensioner) och migration. Men ett delsyfte var även att få förståelse för den aktuella regionen och de specifika länderna, i avseende på inte minst politik, ekonomi, kultur och samarbetet med Sverige.

 

Varför dessa länder?

Östafrika är en av de regioner i världen som rent ekonomiskt vuxit snabbast de senaste åren, och i såväl Etiopien som Rwanda börjar man nu bygga upp vad som får ses som embryon till trygghets- och socialförsäkringssystem. Båda länderna är också stora mottagare av flyktingar och migranter från deras respektive grannländer. Etiopien är till och med det största mottagarlandet i Afrika. Både Etiopien och Rwanda är mottagare av svenskt bistånd och länder där Sverige har engagemang av olika slag.

 

Programmet

I avseende på migration innehöll vårt program bland annat:

  • Möten med regeringsföreträdare och parlamentariker med ansvar för migrationspolitiken i respektive land.
  • Möte med ledande företrädare för Etiopiens migrationsmyndighet.
  • Fältbesök i flyktinglägret Mahama på den rwandisk-tanzanianska gränsen.
  • Möten med International Organization for Migrations (IOM) lokala ledarskap i både Etiopien och Rwanda.

I avseende på socialförsäkringar innehöll vårt program bland annat:

  • Möten med regeringsföreträdare och parlamentariker med ansvar för socialförsäkringspolitiken i respektive land.
  • Fältbesök i Kigali inklusive möte med mottagare av mikrokrediter.
  • Möten med direktörerna för Etiopiens och Rwandas motsvarigheter till Försäkringskassan.

I avseende på politisk/ekonomisk/kulturell/bilateral förståelse innehöll vårt program bland annat:

  • Dragningar av de svenska ambassaderna i respektive land.
  • Besök på Afrikanska unionen.
  • Mottagningar på de svenska ambassaderna i syfte att få till fördjupade samtal med de olika talare som deltog i vårt program, men också för att få en bild av ”svenskcommunityn” i de båda länderna.
  • Besök på diverse kulturinrättningar, såsom National Museum i Addis Abeba (där bland annat den fossila apmänniskan Lucy finns) och Kigali Genocide Memorial.
  • Ganska omfattande inläsning inför resan.

 

Några exempel på väckta tankar från resan

  • Jag fick en bättre förståelse för socialförsäkringssystems uppbyggnad. Vad dessa länder har idag kan naturligtvis inte alls jämföras med vad vi byggt upp i Sverige. Men för min del gjorde just enkelheten det lite enklare att se och förstå principerna bakom.
  • Uppbyggnaden av breda socialförsäkringssystem måste så klart gå hand i hand med folkbokföring och beskattning. Samtidigt har de flesta utvecklingsländer gigantiska informella sektorer (i jämförelse med den formella delen). Det gavs få svar från ansvariga politiker i Etiopien och Rwanda på hur de ska lyckas ombilda den informella sektorn till en formell dito.
  • Den så kallade befolkningspyramiden i både Etiopien och Rwanda omformas med ländernas ekonomiska utveckling och antalet människor, såväl som andelen av befolkningen, i arbetsför ålder ökar. Samtidigt är båda länderna fortfarande väldigt beroende av jordbruket och industrialiseringen går för långsamt givet vad som skulle behövas. Det skapas helt enkelt för få nya jobb. Vad får detta för effekter på migrationsströmmarna framöver, om/när många unga afrikaner inte får jobb i sina hemländer?
  • Kopplat till föregående: vilken är egentligen dessa länders väg framåt? Rwanda visar hög ambitionsnivå, men måste sägas ha dåliga förutsättningar att utvecklas till en modern ekonomi. Etiopien lever samtidigt mycket på FN, Afrikanska Unionen och de andra internationella organisationer som har huvudsakliga säten där. Båda länderna är fortfarande väldigt beroende av internationellt bistånd i olika avseenden. Hur länge ska det fortsätta vara så? Hur ska dessa länder kunna stå på egna ben framöver? Det är för mig svårt att se tydliga vägar framåt.
  • Rwanda är ingen välutvecklad demokrati, men framför allt Etiopien gav mig ännu en upplevelse av diktaturens illdåd. I dess parlament är endast ett parti/en koalition representerad. När vi diskuterade problematiken i detta med ordföranden för deras socialförsäkringsutskott skylldes situationen helt på oppositionen, vilken helt enkelt bidrog till att dela upp oppositionsrösterna på ”för många olika partier”.

 

Vad fyller dessa resor för funktion?

Alla utskott åker en gång per mandatperiod på två sådana här ”utskottsresor”, en kortare (inom Europa) och en längre (till annan kontinent). Detta kostar förstås en del pengar och tar också en del av ledamöternas tid i anspråk. En relevant fråga att ställa sig är såklart därför: är det värt det? Detta var min första utskottsresa och jag har med andra ord endast en datapunkt att utgå ifrån, men jag tänkte ändå dela med mig av den syn jag har idag.

Jag ser följande huvudsakliga värden med utskottsresorna (med viss upprepning):

  • De ger en ökad kunskap och bättre förståelse för det egna ansvarsområdet. Allt kan man inte läsa sig till. Många resor visar på ”best practice” på olika områden (kollektivtrafik i Japan, integration i Kanada osv). Även om denna resa kanske inte kan sägas ha innehållit så mycket av ”best practice” ökade den på min kunskap inom relevanta områden och gjorde mig till en bättre riksdagsledamot generellt sett men framför allt bättre lämpad att vara med och ansvara för Sveriges politik på socialförsäkrings- och migrationsområdena.
  • De sätter Sverige i perspektiv. Långt ifrån alla riksdagsledamöter är särskilt beresta, och (det är min övertygelse) har man inte sett så mycket av världen utanför Sverige/Europa så är man fattigare i avseende på perspektiv och har sämre förmåga att bedöma vad som fungerar bra respektive mindre bra i Sverige jämfört med i andra länder, vad som är rimlig valuta för skattepengarna, hur ”åsiktskorridoren” rimligtvis borde utvidgas etc. Som Carl Bildt uttryckte det under sina är som utrikesminister: ”… större delen av världen ligger utanför Sveriges gränser.”
  • Några positiva effekter som till viss del också borde vara syften med sådana här resor är 1) det diplomatiska utbytet som sker med officiella företrädare från de aktuella länderna, med betonande av betydelsen av demokrati och mänskliga rättigheter samt 2) riksdagsledamöterna får bättre koll på, och bidrar till viss kontroll av, det svenska biståndet och den svenska utrikespolitiken.
  • Även om det varken är eller bör vara något huvudsyfte så bidrog resan även till ”team building”, vilket jag tror kommer att ha positiva effekter på både mitt och andras arbete i utskottet framöver.

Baserat på ovanstående är min bild att det finns tydliga värden i utskottsresorna.

En annan – men närbesläktad – fråga är förstås om det är skäligt att Kristdemokraternas 16 riksdagsledamöter lägger dyrbar arbetstid på detta (i månadens Sifomätning låg vi på 3 procent). Det tycker jag att man absolut bör diskutera. Men den diskussionen ska omfatta ganska många fler av ledamöternas arbetsuppgifter (självpåtagna, inte de formella) än enbart utskottsresorna.

Min åsikt är att det finns mycket annat vad gäller ledamöternas tid som bör regleras innan man kommer till dessa resor.

Sammantaget är jag positivt överraskad av resan. Den höll en bättre kvalitet än vad jag förväntade mig. Och jag måste säga att den (om än på marginalen, så klart) såväl gjorde mig till en bättre riksdagsledamot i stort, som bättre lämpad att arbeta med rikets politik inom migration och socialförsäkringar.

 

mahama

Jag talar med burundiska flyktingar i flyktinglägret Mahama i Rwanda.

 

au-delegation

Delegationen från Socialförsäkringsutskottet samlad utanför Afrikanska unionens sessionssal.

Annonser

Har vi inte lärt oss mer av historien?

Nyligen nåddes vi av beskedet att Venezuelas president Hugo Chavez avlidit. Det tog inte lång tid innan hyllningskören i de svenska medierna var igång. I Aftonbladet skrev Kalle Malmqvist att Chavez är ”… en av de största frihetshjältarna” och kallade honom för ”… den glödande patrioten som stödde alla folks rätt till frihet…” (Ab 6/3). Dagens Nyheters Erik de la Reguera stämde in i kören och skrev att Chavez länge var ”den självklara fixstjärnan i denna vänstervåg” (DN 6/3).

Också den partipolitiska vänstern, med utrikespolitiske talespersonen Hans Linde i spetsen, talade i varma ordalag om Chavez styre och klargjorde att ”det är vår förhoppning att Venezuelas nästa ledare kommer att bygga vidare på de framgångar som uppnåtts när det kommer till fattigdomsbekämpning och utbyggd välfärd”.

Denna bild av Hugo Chavez är dock långt ifrån sanningen. Som ung kristdemokrat blir jag djupt bekymrad när personer på Sveriges största dagstidningar och ledande företrädare för våra riksdagspartier talar sig varma för en politiker som starkt bidragit till att inskränka sin befolknings grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Chavez-regeringen talade visserligen ibland om vikten av mänskliga rättigheter men i praktiken betydde det ofta det motsatta. En rapport från UD (2010) konstaterar exempelvis: ”Trots ett gott formellt skydd för de mänskliga rättigheterna förekommer allvarliga kränkningar, såsom utomrättsliga avrättningar och tortyr, begångna av landets säkerhetsstyrkor.”

Även situationen vad gäller press och media är djupt problematisk i Venezuela. Organisationen Freedom House – som varje år mäter graden av pressfrihet i världens länder – beskriver landet som ”not free”, vilket är sämst på mätskalan. Detta placerar Venezuela i samma liga som Zimbabwe och Ryssland.

Under sin tid som president har Chavez också allierat sig med några av världens värsta diktaturer, såsom Iran och Kuba. Där fängslas människor för sina åsikters skull och inget rättssystem värt namnet existerar.

Mot bakgrund av detta blir de ovan nämnda tongångarna i svenska medier mycket osmakliga. Att vänsterpersoner väljer att hylla politiker som har ett dåligt ”track record” vad gäller grundläggande fri- och rättigheter är i och för sig inget nytt. Olof Palmes resa till Castros Kuba under 1970-talet är ett exempel på detta. Att Lars Ohly kallade sig ”leninist” så sent som på 1990-talet är ett annat.

Vänstern kritiserar gärna USA och Israel – som av Freedom House rankas som helt fria länder och solida demokratier – men talar sig i samma andetag varma för den fina sjukvården på Kuba eller de ”sociala framsteg” som gjorts i Venezuela. Detta tyder på en grumlig demokratisyn. Att kränka mänskliga fri- och rättigheter är tydligen inget större problem i vänsterns värld, så länge det görs för ett socialistiskt syfte.

Att det fortfarande år 2013 kan finnas politiska krafter i Sverige som resonerar på detta sätt – och som både betraktas som rumsrena och respektabla – är för mig skrämmande. Har vi verkligen inte lärt oss mer av historien?

Vi unga kristdemokrater vill se en värld där alla människors medfödda och okränkbara värde respekteras, oavsett var på jorden man råkar bo. Det kan aldrig vara okej att kränka grundläggande fri- och rättigheter oavsett vilket syftet är.

Frågan är om vänstern någonsin kommer att komma till denna insikt?

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Frivärld Magasin.

Israel förtjänar den demokratiska världens stöd

Med jämna mellanrum aktualiseras konflikten mellan Israel och dess grannar. Världens blickar riktas mot Mellanöstern och spaltmetrar fylls med olika försök att analysera situationen i regionen. I svenska medier utmålas Israel oftast som förövare medan den palestinska sidan ses som offer. Tanks och moderna vapen står mot civila som inte kan försvara sig, är den bild som många gånger sätts.

Samtidigt tävlar vänsterpartierna om att vara de som är mest Israelfientliga. Genom jippon som Ship to Gaza påstår de sig vilja bidra till att ge ”Gazaborna tillbaka sina mänskliga rättigheter och sin mänskliga värdighet”. Vad de egentligen gör är dock inget annat än att ensidigt skuldbelägga en av parterna i en komplicerad konflikt, vilket varken är speciellt hederligt eller konstruktivt.

Istället bör var och en som har någon som helst seriös ambition att förstå konflikten, försöka förstå i vilket historiskt och politiskt sammanhang som den uppstått och finns i. Alltsedan staten Israel utropades år 1948 har grannländerna velat göra slut på dess existens genom både anfallskrig och terrorism. Än idag är de krafter som vill utplåna Israel starka i området. Det är denna hotfulla närmiljö som Israel har att hantera.

Att i princip alla de stater som omger Israel också skapades efter andra världskriget utgör inte heller något hinder för vare sig palestinier eller andra aktörer att tala om Israels blotta existens som stöld av land. Detta är själva konfliktens kärna. Allt annat som sker i konflikten utgör konsekvenser av denna grundläggande motsättning.

Frågan handlar dock inte bara om Israel som stat, utan också om synen på judar och det utvalda folkets roll i världen. Hamas ger exempelvis uttryck för ren antisemitism. Organisationens mål är tydligt: staten Israel har ingen rätt att existera och det är rättfärdigt att bruka våld mot det judiska folket i kampen mot den sionism som man hävdar styr världen. Detta är ett klassiskt exempel på konspirationsteorier om judarnas makt i världen. På så sätt hänger förnekandet av staten Israels rätt att existera samman med antisemitismen.

Förutsättningarna för en långsiktigt hållbar situation i regionen förbättrades inte direkt av Hamas maktövertagande på den palestinska sidan för sex år sedan. Hamas är inte på något sätt intresserade av en fredlig lösning på konflikten, utan menar att ett totalt utplånande av Israel är den enda lösningen.

För den som tvivlar på att detta är Hamas mål är det bara att läsa organisationens program som antogs 1988. Även om organisationens politiska del har vunnit förtroende i relativt öppna val, så förändrar inte detta det faktum att Hamas är en terrororganisation som medvetet utsätter civila för dödligt våld. Att kräva av en demokratisk stat att de ska sätta sig vid förhandlingsbordet med denna typ av organisation är minst sagt magstarkt. Men ändå är det precis vad Israel får utstå i praktiken.

Det närmaste en fredlig lösning som konflikten någonsin varit får nog sägas vara Oslo-avtalet år 1993. En tvåstatslösning var grunden i denna överenskommelse. Sedan dess har dock mycket hänt och Israel utsätts dagligen för raketattacker som äventyrar befolkningens säkerhet och kränker statens suveränitet. Mellan 2001 och januari 2009 avlossades mer än 8 600 raketer mot Israel, vilket resulterade i 28 dödsfall och flera hundra skadade. Dessutom har det inneburit utbredda psykologiska trauma, speciellt för barn, och stora störningar i det dagliga livet. Detta sker alltså under en period då det till största delen sägs råda vapenstillestånd i området.

Anledningen till att dessa ständiga raketattacker, som hotar vapenvilan, fortsätter är att det faktiskt finns krafter som vill att konflikten ska leva vidare. För att dämpa missnöjet hos sina befolkningar är det för Mellanösterns auktoritära regimer praktiskt med en yttre fiende att mana till nationell samling emot.

Iran och dess president Ahmadinejad är det tydligaste exemplet på detta. Genom aktivt stöd till terrorister på den palestinska sidan ger de ny näring åt konflikten. Det är numera allmänt känt att en stor del av de raketer som skjuts mot Israel har iranskt ursprung. Mot något sådant måste varje stat ha rätt att försvara sig.

Detta är också precis vad Israel gör i det som av medierna beskrivs som en våldsspiral, som den vi sett under de senaste veckorna. Israelerna vill inget annat än att attackerna ska upphöra, men kränkningarna fortsätter just för att det finns aktörer och länder som tjänar på att konflikten fortlever.

Ledare inom arabvärlden försöker dölja sina misslyckanden genom att demonisera fienden Israel. Att antagonisten sedan både är en demokrati och ett ekonomiskt välutvecklat land är naturligtvis besvärande. För Israel är områdets enda egentliga demokrati. Freedom House Index rankar exempelvis Israel som ett helt fritt land, jämförbar med vilken annan västerländsk demokrati som helst. Israel är därtill en framstående forskningsnation och har en välutvecklad teknologisk industri. Detta vore något för fler länder i Mellanöstern att ta efter!

Demokratin, friheten och högteknologin till trots – Israel är förstås inte något felfritt land, sådana finns bara i teorin. Inte heller har Israel agerat klanderfritt i alla bemärkelser i själva konflikten. Bosättningarna är ett exempel där mer borde ha gjorts. Och det är naturligtvis en stor tragedi att många palestinier fått sätta livet till i de krig som ägt rum. Men att bara konstatera att det är sorgligt att människor dör räcker inte som analys av konfliktens grunder. Dessa måste man ha klara för sig om någon lösning någonsin ska komma till stånd.

Ytterst handlar konflikten om rätten för Israel att existera eller inte. Som den enda demokratin i området är det naturligtvis svårt att förhålla sig till krafter som varken accepterar det lika och okränkbara människovärdet, demokratin eller andra grundläggande värden. Men det är just denna svåra uppgift som det lilla landet har att hantera. Och i detta arbete förtjänar Israel verkligen den demokratiska världens stöd!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Frivärld Magasin.

Om KDU:s USA-resa

Krönika publicerad i Kristdemokraten den 16 november 2012.

Så var valet presidentvalet i USA avgjort. Resultatet var mycket jämt men det råder ingen tvekan om att Obama fick förnyat förtroende. Världen kan förbereda sig på fyra år med samma politiska inriktning för världens enda supermakt som under de föregående fyra.

Vi unga kristdemokrater befann oss på plats i Virginia och Washington, med en delegation om sju personer, under sista veckan innan själva valdagen. Veckan var mycket lärorik. Vi har fått mycket inspiration och ny kunskap från studiebesök, diskussioner med volontärer och ledare inom Romney-kampanjen, samt genom att själva ha deltagit i kampanjandet. Vi åkte till USA för att få inspiration och ny kunskap. Det syftet har vi uppnått!

Det är inte första gången som KDU besöker valrörelser. Under de senast åren har vi besökt bland annat Tyskland och Norge. Dessa länder påminner mycket om Sverige – både politiskt och kulturellt. Varför valde vi då att åka till ett land som så är pass annorlunda Sverige som USA?

KDU är inte ensamma i varken Sverige eller Europa om att besöka valrörelsen. Både aktiva SSU:are och personer från andra riksdagspartier har varit på plats för att uppleva USA i valtider. Valet är större än bara röstningen. USA representerar och står för något större. Jag skulle beskriva det som hoppet om en bättre morgondag och vetskapen om att alla människor kan förverkliga sina livsdrömmar. I kontrast till avundsjukans och jantelagens Europa, står den amerikanska drömmen om friheten!

Det är mot bakgrund av detta som Europas och världens fascination för USA ska förstås. Men skillnaderna i praktisk politik ska inte överdrivas. USA står inför samma utmaningar som resten av västvärlden. Skuldsättning och arbetslöshet i kombination med hårdnande konkurrens från länder som Kina är vad det i grunden handlar om. Jag är övertygad om att USA hade kunnat möta dessa utmaningar bättre med Mitt Romney i Vita huset. Det hade också varit bättre för Sverige med vår exportberoende industri. Nu väntar istället höjda skatter och ökad skuldsättning.

Men oavsett vem som vunnit valet kvarstår dock ett faktum: USA är och förblir världens enda supermakt under överskådlig framtid. Världen har att förhålla sig till detta, både politiska makthavare, företagsledare och enskilda människor. Efter vår resa har vi lärt känna detta land lite bättre. Denna form av utbyte tjänar alla på i dagens globaliserade värld.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Efter fyra förlorade år med Obama är vi på plats för att stödja Romney

Stormen Sandy försenade vår resa något. Men nu är en delegation på sju unga kristdemokrater på plats i USA. Här ska vi fördjupa oss och delta i den amerikanska presidentvalrörelsen. Vi besöker Washington D.C. och Virginia för studiebesök på bland annat Pentagon och ett antal tankesmedjor – samt studerar praktiskt valarbete i Mitt Romneys kampanj.

Vi hoppas på att få med oss en hel del inspiration, kunskap och nya kontakter i bagaget när vi reser hemåt igen.

Det är tydligt att Sandy påverkat både kampanjarbetet och den allmänna debatten inför tisdagens val. Åtminstone är det så här på USA:s östkust. Det råder också delade meningar kring vem av de båda kandidaterna som egentligen påverkas mest av det kaotiska läget.

Kommer bilden av Barack Obama som en stark ledargestalt att förstärkas då han rest runt till de mest drabbade områdena för att mana till styrka, tålamod och samarbete? Eller kommer han att misslyckas med detta, med följden att hans popularitetssiffror sjunker? Kan Mitt Romney fortsätta det för honom så viktiga kampanjarbetet och behålla sitt momentum i opinionen, utan att han framstår som okänslig och anklagas för att profitera på andras olycka? Och hur påverkas valdeltagandet av krissituationen?

Ju lägre valdeltagande desto större fördel för Romney, sägs det.

Vår bedömning är i varje fall så här långt att stämningen i det republikanska lägret är god. Romneys insatser i åtminstone de två första valdebatterna har gett klar segervittring hos hans anhängare och arbetsmoralen är hög. Det är tydligt att hans supportrar gärna vill prata så mycket ekonomi som möjligt. Ekonomin är hans starka sida, den har han visat att han kan sköta inom såväl näringslivet som den offentliga sektorn.

Som medlemmar i International Young Democrat Union (IYDU) har vi unga kristdemokrater tagit ställning för Romney. Att vi ser det republikanska partiets ungdomsförbund Young Republicans som vår systerorganisation innebär förstås inte att vi håller med om allt som de, dess moderparti eller företrädare, står för. Men den strävan som genomsyrar det republikanska partiet ligger närmast vår syn på samhället. Det tar sig inte minst uttryck i synen på staten och civilsamhället.

Som vi ser det står valet i grunden mellan en kandidat vars uttalade mål är att krympa staten och öka civilsamhällets betydelse, genom sänkta skatter och mer subsidiaritet (Mitt Romney) – och en kandidat som tycker att staten ska svälla och att fler beslut ska fattas på federal nivå (Obama).

Vi unga kristdemokrater föredrar i varje läge en politik som flyttar makten närmare människor och stärker de små gemenskaperna.

Vidare finns skillnader i den grundläggande synen på makt. Obama ropar, liksom demokratiska politiker i gemen, ofta efter stora tvingande reformer från Washington. Mitt Romney, däremot, eftersträvar mer av subsidiaritet och att mer makt ska ligga på delstatsnivå, närmare medborgarna.

På det ekonomiska området är Romney tydlig med sin åsikt att det är direkt oansvarigt att spendera pengar som den amerikanska staten inte har, ytterligare bygga på den galopperande statsskulden och sedan skicka notan till kommande generationer. Den offentliga amerikanska skuldsättningen har också ökat påtagligt under de senaste fyra åren, i en högre takt än under de föregående åtta åren. Skuldsättningen som andel av BNP låg på runt 70 procent 2008 men har nu stigit till drygt 100 procent. Obamas primära strävan tycks vara att fortsätta öka de offentliga utgifterna och införa fler regleringar av olika slag.

Om Obama skulle bli omvald kan amerikanerna vänta sig en skattechock, riktad speciellt mot företag och näringsverksamhet. Mitt Romney däremot, som själv har sin bakgrund inom näringslivet, går till val på att göra det mer lönsamt att driva företag och arbeta. Han har dessutom lovat att verka för mer frihandel och öppnare marknader, vilket är nödvändigt om den amerikanska ekonomin ska kunna återhämta sig.

Det är viktigt att komma ihåg att det främst är dessa ämnen som valrörelsen kretsar kring: jobb och ekonomi. I svenska medier framstår det ofta som om aborter och vapenlagar är de frågor som dominerar amerikansk politik. Vem som helst som följer valrörelsen via anglosaxiska medier eller pratar med vanliga väljare i USA kan dock konstatera att detta inte stämmer.

Det USA som går till val om en knapp vecka har fyra förlorade år i bagaget. Vad Barack Obama i valrörelsen 2008 storstilat beskrev som Change har i praktiken endast inneburit fortsatt hög arbetslöshet och ökad statlig skuldsättning. Mitt Romney erbjuder ett annat alternativ.

Att få bukt med den skenande statsskulden och skapa förutsättningar för jobbtillväxt kommer inte att göras över en natt. Men en tydlig färdinriktning är nödvändig för att få världens största ekonomi på fötter igen. Därför är vi i USA för att stödja Mitt Romneys kampanj i den pågående presidentvalrörelsen.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Sara Skyttedal
Förste vice förbundsordförande och internationell sekreterare KDU

Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.

EU ska ägna sig åt sina kärnuppgifter

Tanken om ett fredligt och demokratiskt Europa ligger oss kristdemokrater varmt om hjärtat. Det är ingen slump att det var just kristdemokrater som en gång tog initiativ till det som i dag är Europeiska Unionen. Att lösa gränsöverskridande problem genom samarbete, att tillsammans skapa bättre förutsättningar för tillväxt samt att ta fasta på den gemensamma grunden av judeo-kristna värderingar är något mycket bra och eftersträvansvärt. Därför tror vi unga kristdemokrater på tanken om ett gemenskapens Europa!

Att vi tror på denna grundtanke innebär dock inte att vi okritiskt köper den utveckling som just nu pågår inom unionen – tvärtom. De senaste veckornas utspel från EU-företrädare på hög nivå manar till eftertanke.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso beskrev nyligen sin vision för EU i ett tal till Europaparlamentet. Det genomgående temat var att mer makt ska flyttas från medlemsländerna till Bryssel och EU:s centrala institutioner. På sikt ska EU utvecklas till en federation, är Barossos budskap.

Som kristdemokrater kan vi inte annat än bedrövas över detta förhållningssätt. Vad som behövs inom EU är inte mer maktcentralisering. Tvärtom ska vi ta fasta på de principer som samarbetet en gång grundades kring. En av de mest centrala är här subsidiaritetsprincipen där beslut alltid ska fattas på lägsta effektiva nivå. Målet måste vara ett smalt, men vasst EU som inte lägger sig i saker som bättre kan beslutas på nationell nivå.

Det är dock inte förvånande att krav på ett mer centraliserat Europa reses just nu. Att bekämpa den ekonomiska krisen, utan hjälp utifrån, är svårare för de länder som valt att införa euron som valuta. Självklart vore det fel att anklaga euron för att ligga bakom alla de problem som Europa nu brottas med. Att leva över sina tillgångar är aldrig någon bra modell för ekonomisk politik. Men det är ett problem att hela valutaunionens grundkonstruktion skapar dåliga förutsättningar för att hantera kriser av det slag vi nu ser. Sverige är ett bra exempel på hur en självständig valuta i kombination med en hållbar ekonomisk politik är det bästa sättet att upprätthålla en stabil ekonomisk utveckling.

För att undvika framtida problem är det bästa om EU i framtiden utvecklas till ett mellanstatligt samarbete med subsidiaritetsprincipen som grund. EU ska ägna sig åt sina kärnuppgifter – med de fyra friheterna och den inre marknaden i fokus – och åt att lösa problem som vi inte kan lösa på nationalstatsnivå, som internationell brottslighet och miljöfrågor.

EU får inte utvecklas till en federation med beskattningsrätt och makt att besluta om medlemsländernas ekonomiska politik. Vi bör i stället ta fasta på de principer som unionen en gång bildades kring, med mindre politiskt klåfingrighet och mer frihet i fokus!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Östgöta Correspondenten.

Vi måste fortsätta arbeta för kubanernas frihet!

På eftermiddagen den 22 juli i år vaknade jag upp blodig och kraftigt förvirrad i en ambulans. Det var på den kubanska landsbygden och det kom att bli starten på den värsta veckan hittills i mitt liv. En sjukhusvistelse följdes av förhör med lokal kubansk polis, som följdes av isolering och bevakning av beväpnade vakter samt förhör av landets säkerhetspolis.

Jag var i Kuba för att ge mitt stöd till den kristdemokratiska rörelsen i landet. Den är internationellt sett den mest erkända oppositionella kraften mot den auktoritära kommunistiska regimen.

Resan slutade mycket tragiskt. Två kubanska oppositionspolitiker omkom i en bilkrasch.

Den bil som jag och min spanske resekamrat färdades i kolliderade med ett träd i Granmaprovinsen, 75 mil öster om Havanna. De som dog var det kubanska kristdemokratiska partiets ledare Oswaldo Payá och ledaren för dess ungdomsförbund, Harold Cepero.

Kuba är en kommunistisk diktatur och Castroregimen är en av de mest enväldiga i världen.

Enligt den amerikanska stiftelsen Freedom House, som publicerar rapporter över situationen för politisk frihet i världen, klassificeras Kuba som ”ej fritt” och på organisationens sjugradiga frihetsskala (ju lägre, desto friare) fick landet i år det föga smickrande betyget 6,5.

I The Economists årliga Democracy Index klassas Kuba som en auktoritär regim och omnämns dessutom, tillsammans med Kina, som den minst sårbara auktoritära regimen.

I Kuba ”pryds” vägrenar och husfasader av landets hjältar, såsom Che Guevara, Usama bin Ladin och Hugo Chávez.

Kubanerna har varken möjlighet att påverka vem som ska representera dem i landets parlament eller laglig rätt att engagera sig i någon annan politisk organisation än kommunistpartiet. De får inte demonstrera eller på annat sätt uttrycka sitt missnöje eller sin politiska åsikt. Och de tillåts inte starta en egen oberoende tidning eller TV-kanal, utan hålla till goda med regimens nyhetsrapportering.

Mina erfarenheter från Kuba kommer inte bara från årets resa. När jag var där 2009 för att träffa en grupp oberoende journalister hörde jag också många berättelser om övervakning, förföljelser och trakasserier.

I Kuba är människor fattiga. Den politiska ofriheten går hand i hand med ekonomisk socialism. I princip allt företagande är statligt, ransoneringssystem har tillämpats sedan 1950-talet och det är svårt för en genomsnittlig kuban att klara sig på sin månadsinkomst, motsvarande mellan 200 och 500 kronor. Många är beroende av svartarbete vid sidan om sina ordinarie jobb för att klara sitt uppehälle.

Visst har en del råd med den socialism som finns på Kuba. Vissa till och med tjänar på den. Men de tenderar att finnas i landets yttersta elit. Resten får lida. Den stora massan, som i varje rimligt fall borde vara den som ledningen ska värna, far illa.

Vi i den fria delen av världen kan göra mycket för att förbättra situationen på Kuba. Vi kan alla hjälpa till att sprida information om det förtryck som människor lever under genom samtal med vänner och bekanta. Att resa på semester till den karibiska ön är ett sätt att bryta de vanliga kubanernas isolering.

På det politiska planet kan såväl Sverige som andra demokratiska stater sätta press på den kubanska regimen att genomföra reformer i frihetlig riktning. Och enskilda politiker kan, likt många svenska kristdemokrater och liberaler gjort genom åren, resa till Kuba och visa sitt moraliska stöd för oppositionen.

Omvärlden måste ha en åsikt om vad som är rätt respektive fel behandling av enskilda människor. Vi har en skyldighet att visa att de som förtrycks i diktaturer inte står ensamma i sin kamp.

Ett starkt civilsamhälle, grupperingar, partier, föreningar och organisationer som existerar oberoende av staten, är nödvändiga i byggandet av en demokrati. Vi i västvärlden har ett stort ansvar att bidra med erfarenheter som vi samlat på oss i utvecklingen av, och arbetet inom, våra respektive politiska system.

Demokrati är aldrig något självklart, utan måste erövras av varje generation genom engagemang för en värld byggd på principen om det okränkbara människovärdet.

Det som jag framför allt tagit med mig från sommarens resa till Kuba är inte rädslan eller erfarenheten av att sitta fängslad och att bli förhörd. Det är den oerhört konkreta upplevelsen av hur olika politiska system fungerar. Jag åkte iväg för att i all välmening bidra till ett friare och mer demokratiskt Kuba men blev fängslad och förhörd. Och så behandlas kubaner varje dag.

Vi som lever i ett fritt land som Sverige tar lätt våra rättigheter och vårt demokratiska styrelseskick för givet. Det bästa vi kan göra för att hedra Oswaldo Payás minne är att föra vidare insikten om att ett demokratiskt samhälle alltid byggs bäst underifrån och fortsätta kampen för ett fritt och demokratiskt Kuba.

Det är enbart diktaturerna och despoterna som vinner om vi av rädsla efter de incidenter som skett trappar ned vårt stöd för dem som dagligen lever utan frihet.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Sydsvenskan.

Jag hoppas att Romney vinner

När jag 2006 började engagera mig politiskt var det Kristdemokraternas mest fundamentala ideologiska principer som fällde avgörandet i valet av parti. Det handlade om betonandet av den personliga friheten och samtidigt av människans behov av gemenskap. Men också om värdesättandet av förvaltarskap, inte minst på det ekonomiska området, och om den grundläggande synen att beslut som rör vanliga människors vardag ska fattas så nära dem som möjligt.

Det USA som går till val i november har fyra förlorade år i bagaget. Vad Barack Obama i valrörelsen 2008 storstilat beskrev som Change har i praktiken endast inneburit fortsatt hög arbetslöshet och ökad statlig skuldsättning. Det är därför inte förvånande att Obamas popularitetssiffror är låga och att utmanaren Mitt Romney tycks ha goda möjligheter att ta över presidentskapet.

För mig som ung kristdemokrat och borgerlig politiker råder det ingen tvekan om att Republikanerna är det av de amerikanska partierna som står mig närmast. Detta innebär inte att jag håller med om allt som partiet eller dess företrädare står för, men den strävan som genomsyrar det republikanska partiet ligger utan tvekan närmast den borgerliga synen på samhället.

Hos Mitt Romney tar sig detta inte minst uttryck i synen på staten och civilsamhället. Då Obama och det demokratiska partiet talar om nya skattefinansierade reformer och mer offentliga utgifter är det Romneys och republikanernas strävan att krympa staten, just för att den stora staten står i motsats till enskilda människors frihet och det starka civilsamhället. Det är också anledningen till att Romney motsätter sig skattehöjningar för vanliga, hårt arbetande människor och företag.

Att Romney bygger sin politik på tydligt borgerliga värderingar och att Obama inte gör det visar sig också på det ekonomiska området. Den republikanske kandidaten är tydlig med sin åsikt att det är direkt oansvarigt att spendera pengar som den amerikanska staten inte har, ytterligare bygga på den galopperande statsskulden och sedan skicka notan till kommande generationer. Just för att detta underminerar förtroendet för USA och ytterst är ett hot mot hela den globala ekonomin. För Romney är förvaltarskap ledordet och han erbjuder ett ansvarsfullt alternativ som inte innebär en fortsättning på samma väg som länder som Grekland och Spanien vandrat de senaste åren.

De båda presidentkandidaterna skiljer sig också åt i sin grundläggande syn på makt. Obama ropar, liksom demokratiska politiker i gemen, ofta efter stora tvingande reformer från Washington. Mitt Romney däremot, eftersträvar mer av subsidiaritet och att mer makt ska ligga på delstatsnivå, närmare medborgarna.

Dessa mer principiella ståndpunkter får naturligtvis också konsekvenser i praktisk politik, vilket är tydligt i årets valrörelse. Obama har ingen politik för att ens dämpa den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden och i statens finanser. Om han skulle bli omvald kan amerikanerna vänta sig en skattechock, riktad speciellt mot företag och näringsverksamhet. Mitt Romney däremot, som själv har sin bakgrund inom näringslivet, går till val på att göra det mer lönsamt att driva företag och arbeta. Han har dessutom lovat att verka för mer frihandel och öppnare marknader, vilket är nödvändigt om den amerikanska ekonomin ska kunna återhämta sig.

Det är viktigt att komma ihåg att det främst är dessa ämnen som valrörelsen kretsar kring: jobb och ekonomi. I svenska medier framstår det ofta som om aborter och vapenlagar är de frågor som dominerar amerikansk politik. Vem som helst som följer valrörelsen via anglosaxiska medier eller pratar med vanliga väljare i USA kan dock konstatera att detta inte stämmer.

All politik utgår från värderingar. Och alla politiker baserar i någon mån sina handlingar på den grundläggande ideologi som de tror på. Medan Barack Obamas primära strävan tycks vara att öka de offentliga utgifterna och införa fler regleringar av olika slag, vill den republikanske kandidaten sänka skatterna, minska den federala statens inflytande och flytta makt från staten till de enskilda amerikanerna.

Därför är det en självklarhet för mig att stödja Mitt Romney i den pågående presidentvalrörelsen!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Expressen.

Solidaritet är inte synonymt med socialism

För några veckor sedan var jag på plats på Kuba för att stödja delar av den oppositionsrörelse som finns där mot den kommunistiska auktoritära regimen. Denna resa slutade på ett mycket tragiskt sätt där en av Kubas främsta frihetskämpar, Oswaldo Paya, omkom. Det bästa vi kan göra för att hedra hans minne är att föra vidare insikten om att ett demokratiskt samhälle alltid byggs bäst underifrån.

Vi unga kristdemokrater menar att vi alla har ett moraliskt ansvar för våra medmänniskor, att göra vad som står i vår makt för att alla människor på jorden ska ges en tillvaro som är värdig. Vi som lever i den rika delen av världen har naturligtvis ett extra ansvar för att bidra till att skapa förutsättningar för utveckling över hela jorden. Solidariteten och medmänskligheten får inte sluta vid nationsgränserna!

Det fanns en tid då solidaritet var detsamma som socialism. Det var då det fanns en övertygelse om att någon alltid måste förlora för att en annan person ska kunna få det bättre. Idag vet vi, eller åtminstone de flesta av oss, att de framsteg som gjorts i världen under de senaste decennierna aldrig skulle varit möjliga med en sådan snäv syn på ekonomi. Det är genom att fokusera på att bekämpa fattigdom – inte rikedom – som vi kan skapa en dräglig tillvaro för alltfler människor. Två av de viktigaste verktygen för att åstadkomma detta stavas frihandel och ett generöst men effektivt bistånd.

På handelsområdet är det märkligt hur lite ansvar vi européer faktiskt är beredda att ta, trots att högt uppsatta politiker är duktiga på att använda vackra ord om frihandel. Det är ord som bara tycks gälla så länge inte det egna landets bruk och näringsliv påverkas. I synnerhet EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP), med höga tullar på jordbruksprodukter, är ett skrämmande exempel på detta. Sverige måste här ständigt vara drivande för att fler länder, inte minst mindre utvecklade sådana, ska ges möjligheten att konkurrera på lika villkor på den europeiska marknaden. Världen behöver mer handel och globalisering – inte mindre!

Vad gäller stöd till utvecklingsländer har Sverige en stolt tradition av ett högt bistånd, vilket vi inte minst kan tacka Alf Svensson, biståndsminister 1991-94, för. Samtidigt har långt ifrån allt bistånd varit effektivt eller gett önskvärda resultat.

Den uppstädning på biståndsområdet som regeringen nu genomför är därför mycket önskvärd. Det räcker nämligen inte att ha goda intentioner. De pengar som skänks bort måste också leda till tydliga resultat. Därför är det önskvärt att ytterligare stärka utvärderingen och uppföljningen av det svenska biståndet.

Det är dock inte bara på det ekonomiska området som världen är i behov av utveckling. Lika viktigt är det med kunskapsöverföring, inte minst inom utbildningssektorn och den politiska sfären. Vi i den demokratiska delen av världen kan göra mycket för att stödja de små oppositionella rörelser som finns i världens mest auktoritära länder, till exempel på Kuba. Vi kan inte minst ställa upp genom att dela med oss av de kunskaper och erfarenheter som vi samlat på oss i utvecklingen av vårt eget demokratiska system. Demokrati är aldrig något självklart, utan något som måste erövras av varje generation, genom engagemang för en värld byggd på principen om det okränkbara människovärdet.

All politik bygger på värderingar. Det gäller inte minst utrikespolitiken. Sverige har som litet land, beläget i Europas utkant, naturligtvis små möjligheter att genomdriva enorma förändringar i världspolitiken. Men vad vi kan – och ska – göra är att sända signaler om vilka värderingar vi anser ska ligga till grund för den värld som steg för steg utvecklas i rätt riktning.

Vi ska ha en åsikt om vad som är rätt respektive fel behandling av enskilda människor. Vi ska i alla lägen markera mot förtryck och ofrihet, även om det kortsiktigt drabbar våra ekonomiska intressen. Vi ska göra det lilla vi kan för att lyfta fler människor ur fattigdom och vara ett starkt moraliskt stöd för de oppositionella krafter som i auktoritära stater offrar sina liv för det som vi tar för givet.

Detta är inte en möjlighet vi har. Det är vårt ansvar.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Frivärld Magasin.

Min resa till Kuba

Onsdagen den 18 juli flög jag från Stockholm, via Madrid, till Kubas huvudstad Havanna. I sällskap hade jag Angel Carromero Barrio, vice ordförande för Nuevas Generaciones (spanska regeringspartiet Partido Populars ungdomsförbund) i Madrid-regionen. Syftet med resan var att under en vecka i landet på olika sätt visa vårt stöd för de rörelser, framför allt MCL (Christian Liberation Movement), som verkar för kubansk demokrati och frihet.

Den mycket tragiska bilkrasch som inträffade den 22 juli gjorde att resan fick en abrupt vändning. Den omkomne Oswaldo Paya, som i årtionden kritiserade den Castro-regimen, mottog Europaparlamentets Sacharov-pris (2003) samt var tvåfaldigt nominerad till Nobels fredspris, var under lång tid en av de allra främsta och mest erkända regimkritikerna på Kuba. Ordföranden för MCL:s ungdomsrörelse, Harold Cepero, som också omkom i kraschen, var också han viktig för den kubanska frihetsrörelsen.

Bortfallet av det två innebär en stor förlust som självklart kommer att ha påverkan på den kubanska oppositionen. Det är nu viktigare än någonsin att vi i den fria världen intensifierar vårt stöd för det kubanska folket, liksom för de människor vars mänskliga rättigheter förtrycks av andra auktoritära regimer världen över.

Nedan har jag samlat ett urval av redaktionella artiklar och reportage, ledarartiklar och blogguttalanden samt mina egna mediala kommentarer av händelsen.

Redaktionell rapportering (i urval)

Time (22/7): ”Cuban dissident Oswaldo Paya dies in car crash”

SVT (23/7): ”Svenske KDU-ledaren skadad i olycka”

Dagens Nyheter (23/7): ”KDU-ordförande skadad i dödskrasch på Kuba”

TV4 (23/7): ”Regimkritiker död i omtvistad krasch”

Dagens Nyheter (23/7): ”Kämpade för mänskliga rättigheter i decennier”

Svenska Dagbladet (23/7): ”Aron Modig ute från sjukhuset”

P4 Extra (23/7): ”Aron Modig i allvarlig bilkrasch på Kuba”

Svenska Dagbladet (24/7): ”Dissidenter gripna efter begarvning”

Nya Wermlands Tidningen (25/7): ”Vill bara få hem Aron”

SR Ekot (27/7): ”Oklart när Kuba släpper Aron Modig”

Expressen (28/7): ”Ambassaden fick inte träffa Aron Modig”

TV4 (28/7): ”Kuba vägrar släppa svensk politiker”

Svenska Dagbladet (30/7): ”Modig kan lämna Kuba”

TV4 (31/7): ”KDU-ordföranden Aron Modig har släppts fri på Kuba”

Dagens Nyheter (31/7): ”Modig tillbaka i Sverige”

TV4 (3/8): ”KD ger fortsatt stöd för Kubas opposition”

Dagens Nyheter (3/8): ”KD tiger om Kuba”

Ledare och bloggar

Alf Svensson (23/7): ”Oswaldo Paya In Memoriam”

Skånska Dagbladet (23/7): ”Olycka eller inte?”

Svenska Dagbladet (23/7): ”En kubansk tragedi”

Expressen (24/7): ”Res till Kuba”

Dagens Nyheter (24/7): ”Ingen karibisk vår”

Västerviks Tidningen (24/7): ”Demokrati är inte gratis”

Smålands Posten (24/7): ”Mannen som Castro ville tysta är död”

Östgöta Correspondenten (24/7): ”En klar frihetsröst har tystnat”

Västerviks-Tidningen (24/7): Demokrati är inte gratis”

Dagen (29/7): ”Släpp Aron Modig!”

Mårten Schultz (30/7): ”I förvar på Kuba”

Trelleborgs Allehanda (30/7): ”Vämjelig vänsterreflex”

Carl Bildt (31/7): ”Glädjande – och besvärligt”

Svenska Dagbladet (31/7): ”Kubas rättssystem är regimens förlängda arm”

Sundsvalls Tidning (31/7): ”Ständiga hot mot demokratin”

Gotlands Allehanda (31/7): ”Modig i Kubaregimens förvar”

Östgöta Correspondenten (31/7): ”Aron Modig friges”

Eskilstuna Kuriren (31/7): ”Varför låstes Modig in av Kuba?”

Upsala Nya Tidning (31/7): ”Kubansk frihet”

Borås Tidning (1/8): ”Aron Modig är äntligen på väg hem till Sverige”

Örnsköldsviks Allehanda (1/8): ”Fortsätt stödja demokratikämparna”

Svenska Dagbladet (2/8): ”Kubakramare i Aftonbladet Kultur”

Expressen (2/8): ”Castros hustomte”

Gubbar Hökmark (4/8): ”Skuggan över Aftonbladet”

VLT 10/8): ”Hur länge överlever diktaturen på Kuba?”

Svenska Dagbladet (11/8): ”Ändå värre för vanliga kubaner”

Nya Wermlands Tidningen (11/8): ”Modigt på Kuba”

Inblick (15/8): ”I Fidel Castros klor på Kuba”

Mina kommentarer

Dagens Nyheter (10/8): ”Så här blir kubaner behandlade varje dag”

SVT Nyheter (10/8): ”Aron Modig: ingen visste var jag var”

P1 Morgon (10/8): ”Modig minns inget”

Studio Ett (10/8): ”Läget på Kuba hårdnar”

P4 Extra (10/8): ”Aron Modig om den hemska olyckan på Kuba”

Washington Post (10/8): ”Swede involved in Cuba dissident car crash concerned about fate of Spanish driver”

Världen Idag (15/8): ”Grotesk situation på Kuba”

Jag besökte Kuba också i december 2009, i syfte att bland annat besöka en grupp oberoende journalister på ön. Den resan kommenterade jag i detta blogginlägg.