Installationstal hållet vid Kristdemokratiska Ungdomsförbundets riksmöte i Eskilstuna den 4 juni
Inledning
Vänner, unga kristdemokrater, Jönköpingsbor, allierade i kampen mot Jantelagen, mot trams och mot sosserier i största allmänhet, riddare som strider för den västerländska civilisationens överlevnad,
En sak som fascinerar mig är hur enskilda händelser, till synes slumpmässigt, kan få väldigt stor påverkan på ens liv och personliga utveckling. Den 30 april 2003 gick jag i tvåan på gymnasiet. Den här dagen hade skolan sitt traditionsenliga Valborgsmässofirande och elevrådets ordförande, som hette Caroline, stod på Domkyrkoplan i Göteborg och höll vårtal inför hela skolan. Jag stod där bland åhörarna och tänkte att: ”att få hålla tal för hela skolan – det verkar roligt”. I det här läget såg jag bara en väg till att själv få prova på detta – att själv blir ordförande för elevrådet. Så någon vecka senare gick jag till elevrådets årsmöte. Jag minns att det fanns tre ytterligare kandidater men jag hade förberett mig väl och skrivet ett eldigt anförande där jag lade fram mina tre främsta argument, så jag var inte speciellt orolig. Jag hade identifierat tre problem: (1) att ledtiden mellan det att ett beslut fattats i elevrådet tills dess att det verkställdes var för lång, (2) att klockorna i korridorerna gick fel samt (3) att det fanns för få papperskorgar. Nu krävdes handlingskraft! Min argumentation gick hem och jag valdes till elevrådets ordförande, så ett år senare var det jag som stod där på Domkyrkoplan och höll vårtal. Och jag kan säga det, att om jag inte bestämt mig för att kandidera till elevrådet den där dagen 2003, då hade jag förmodligen inte stått här idag.
Även om detta inte är Domkyrkoplan i Göteborg, utan aulan på S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna så är jag är väldigt glad, väldigt stolt, och inte minst, väldigt tacksam för att jag får stå här idag och tala till er som nyvald ordförande, den 16:e i ordningen, för det kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU. Att få chansen att bygga vidare på det som en gång startades av kristdemokratiska giganter som Alf Svensson och Mats Odell, och som nu senast vidareutvecklats av Charlie – det känns stort, riktigt stort. Samma sak när det kommer till möjligheten att fortsätta arbetet med att stärka KDU:s position ytterligare som det självklara alternativet bland borgerliga, värderingsdrivna ungdomar.
Det är er jag har att tacka för den här möjligheten. Stort tack för de uppmuntrande kommentarer jag fått under den tid jag varit aktiv i KDU – de har gjort det ännu roligare att stå här idag. Stort tack för de nomineringar jag fått på vårens distriktsstämmor och av valberedningen. Och stort tack för det stöd jag fick under gårdagen. Jag kommer att göra mitt absolut yttersta för att ta tillvara det här förtroendet, för att utveckla förbundet såväl politiskt som organisatoriskt och för att arbeta tillsammans med er; för ett friare, tryggare och mänskligare Sverige.
Varför är vi engagerade?
Vänner,
Ni känner säkert igen frågan. Den obligatoriska frågan som kommer när kompisar, bekanta och andra människor man möter kommer på att man är politiskt engagerad. Och inte engagerad i vilket parti som helst, utan i Kristdemokraterna. “Varför valde du Kristdemokraterna? Hur kommer det sig att det blev just KDU?” Mångas svar på den frågan är: “Ja, som 15-åring läste jag igenom alla partiers partiprogram och Kristdemokraterna var det parti som stämde bäst överens med mina värderingar.” Av FS-kandidathäftet att döma finns det åtminstone ett par med den bakgrunden också här i salen. Det är de ambitiösa personerna. De som alltid är pålästa och fattar rationella beslut. För min del var det inte så det gick till. Att jag ansökte om medlemskap i KDU, och inte i något av de andra borgerliga ungdomsförbunden, det var inte självklart från början.
Vid den här tiden, och nu talar vi våren 2006, hade jag visserligen under en längre tid varit ordentligt politiskt intresserad. Jag hade följt åtminstone den svenska debatten ganska ingående sedan gymnasietiden och var från ett tidigt skede övertygat borgerlig. Det här var också en tid då det var roligare än på länge att vara höger. Allians för Sverige hade ganska nyligen bildats, valrörelsen närmade sig och det såg allt ljusare ut i opinionsmätningarna. Så jag bestämde mig för att engagera mig, på riktigt.
Gott så långt. Men sedan skulle man ju välja ett av de fyra borgerliga ungdomsförbunden också. LUF och CUF gick båda bort direkt – de var helt enkelt för flummiga. Då fanns MUF och KDU kvar, förbund som i mina ögon enbart skiljde sig åt genom att MUF:arna värvade med hjälp av alkohol medan KDU:arna använde sig av biobiljetter. Även om båda de här värvningsteknikerna med fog kan anses vara rätt tvivelaktiga, så finns det ju gradskillnader också i helvetet. Och för mig återfanns blaskiga lådvin ett par snäpp under “Big Mommas House 2” på den skalan.
Nej, men skämt åsido. Faktum är att jag vid den tiden inte hade en aning om att det fanns en särskild ideologi som kallades för “kristdemokrati”. Jag kunde heller ingenting om syskonskap, subsidiaritet eller personalism. Nej, för mig var KDU ett allmänborgerligt ungdomsförbund men som samtidigt betonade att man “ska behandla sin nästa som sig själv”, att man ska vara schysst mot sina polare. Eftersom jag några år tidigare gått på en kristen gymnasieskola, med en stor majoritet borgerliga elever, var båda dessa faktorer något som tilltalade mig och som jag kände mig hemma i.
Den slutsats man kan dra är väl att anledningen till att man engagerar sig i KDU skiljer sig väldigt mycket åt från person till person. Det kan vara så att man hamnar här lite grand av en slump, som jag gjorde, eller så har man suttit där med alla partiprogram på köksbordet och jämfört. Oavsett vilken bakgrunden är till att alla vi är här idag, så tycker jag inte att någon av oss ska skämmas. Ingen anledning är nämligen bättre än den andra.
En långt mer intressant diskussion att föra är den kring vad som gör att vi stannar kvar. Vad är det som gör att vi fortsätter engagera oss för rörelsen? Vad är det som gör att vi tycker det är värt att lägga ned all denna tid, helt ideellt, på den sak som det egna förbundet eller partiet företräder. Skälet till att jag har tyckt det vara värt att lägga ned tid och kraft, åka på förbundsråd och styrelsemöten i landets alla hörn, och kampanja såväl sena nätter som tidiga morgnar, det har jag tänkt berätta för er nu.
Det personliga ansvarstagandets betydelse
Vänner,
Fyra av tio unga Stockholmskvinnor, i åldern 18-24 år, är oroliga för att utsättas för en våldtäkt. 37 procent känner sig mycket otrygga att gå ute i sitt bostadsområde när det är mörkt och väljer ibland att stanna hemma enbart på grund av att de inte känner sig trygga. Nästan var tionde ung man uppger sig ha blivit utsatt för misshandel under det senaste året. Det visar en undersökning bland drygt 20 000 stockholmare som genomfördes förra året. Av liknande undersökningar, utförda av bland annat Barnombudsmannen och Brottsförebyggande rådet, är läget lika alarmerande på flera håll i landet. Väldigt många unga i Sverige känner sig otrygga.
Som en reaktion på denna otrygghetskänsla lanserade KDU inför valet i höstas kampanjen “Lag och ordning – ska det vara så svårt”, genom vilken vi förklarade vilka åtgärder vi vill se för att minska brottsligheten i samhället och skapa mer trygghet. De politiska förslag som fick störst genomslag var kravet på fler patrullerande poliser på gator och torg och kravet på strängare straff för vålds- och sexualbrott. Väldigt tydliga och konkreta förslag som stack ut i den svenska debatten.
Det här var också en kampanj som var väldigt effektiv, som både hjälpte oss att värva väldigt många nya förmågor till rörelsen och att engagera flera redan befintliga medlemmar. Min bestämda uppfattning är att den främsta anledningen till succén var kampanjens ideologiska anslag, som dels betonade alla människors ofullkomlighet – vi gör alla fel ibland – men även det ansvar som vi alla bär för våra handlingar. Vi sade att också den som begått ett brott måste kunna få förlåtelse när hon avtjänat sitt straff och sonat sina synder. Men för att brottsoffer och allmänhet ska kunna förlåta så krävs det att det utdömda straffet är att betrakta som rättvist, helt enkelt att det står i proportion till det aktuella brottet.
Det här kan låta självklart, men faktum är att Sverige har en historia av ett rättssystem som bygger på allt annat än på personligt ansvar. Istället har man letat alla möjliga yttre förklaringsmetoder till att människor begår brott. Det kan handla om dålig ekonomi, dålig barndom, att man bott i hyresrätt – kort och gott, det är samhället som ligger bakom att det skapats en brottsling. Med det synsättet lägger man i varje läge ansvaret för det genomförda brottet på någon annan än på brottslingen själv.
Det som ligger bakom detta sätt att se på ansvar är att vi under för lång tid vaggats in i en falsk trygghet om att det alltid finns någon annan som löser våra problem, oavsett om det rör sig om ekonomiska, sociala eller familjerelaterade frågor. Staten har helt enkelt alltid funnits där, med sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, och därigenom undergrävt ansvarstagandet och moralen hos människorna. Det är den socialdemokratiska jättestaten som i allt större utsträckning suddat ut medborgarnas känsla för att deras handlingar alltid får konsekvenser – för sig själva, för andra och för samhället i stort. Det har helt enkelt inte varit nödvändigt för människorna att ta eget ansvar eftersom staten alltid gjort det åt dem.
Detta är ett stort problem. Dels på ett mänskligt plan, men även för att det ofrånkomligen leder till inskränkningar av den personliga friheten. Naturligtvis måste friheten värnas i alla lägen, men detta kräver också att människorna tar ansvar för sina egna handlingar. De måste ha känsla för såväl rätt och fel som lag och ordning. Staten kan och ska inte lösa alla problem – det är inte önskvärt, utan utrymme måste även ges till människorna och det civila samhället.
Men detta utrymme är inte intressant för vänstern. De lägger istället allt fokus på att skapa motsättningar mellan grupper. Direktörer mot arbetare, rika mot fattiga, friska mot sjuka och så vidare. Motsättningar som i förlängningen gör det legitimt att alltid skylla på någon annan så fort något är orättvist eller dåligt. Och det här synsättet är inte heller intressant för liberalerna, som visserligen menar att vi har en skyldighet gentemot oss själva att ta ett personligt ansvar, men inte att vi har en skyldighet att ta ansvar gentemot våra medmänniskor.
Det är uppenbart att det inte fungerar att bygga ett samhälle på något av de här perspektiven. Istället måste vi hjälpas åt, arbeta tillsammans och ta ansvar både för oss själva och för andra. I svensk politik är det bara vi krisdemokrater som har den här helhetssynen. Det är bara vi som ser att en stor stat står i motsatsförhållande till omtanke, civilkurage och verklig solidaritet.
Bara vi – inga andra! Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.
Det civila samhället
Vänner,
Många av er vet nu att jag under de senaste året bott och arbetat i Stockholm. En del av er vet också att jag dessförinnan pluggade i Göteborg under ganska många år, och att det var där som jag inledde min KDU-bana. Men jag har inte alltid bott i landets stora städer. Nej, faktum är att jag föddes och växte upp i Söderhamn, en liten stad i Hälsingland. Eller, det är faktiskt också en sanning med viss modifikation. För egentligen bodde jag mina första 16 år i Stugsund, som är en liten ort några kilometer utanför Söderhamn.
Det var i Stugsund, i radhusområdet Briggvägen, som jag växte upp i början av 1990-talet. Vid den tiden var det här faktiskt ett ganska levande samhälle. Men sedan Söderhamn under loppet av bara några år förlorade både flygflottiljen F15 och Ericssons produktionsfabrik, ortens två största icke-kommunala arbetsgivare, så gick det nedåt också för Stugsund. I det lilla centrumet stängde först ICA-butiken, sedan postkontoret och till sist också pizzeria Napoli.
Lite tidigare i våras var jag tillbaka i Stugsund för första gången på länge. Jag såg då att det nu, utöver den lokala grundskolan, bara fanns en enda institution kvar. Men det är en institution som faktiskt tycks hålla en högre profil nu än vad den gjorde när jag flyttade ifrån Stugsund 2001. Är det någon som kan gissa vilken institution det handlar om?
Det var fotbollsklubben – Stugsunds IK – med A-lag i division fyra, men framförallt med en imponerande ungdomsverksamhet. Det var här jag vid sju års ålder började spela fotboll, i ett knattelag med resten av killarna från lågstadieklassen. Ska jag vara helt ärlig så var det nog aldrig någonting jag brann särskilt mycket för. Men det var liksom inte läge att stå utanför, så jag gick på träningarna och matcherna, 3-4 dagar i veckan i sex år. Senare gick jag över till tennis istället. Den lokala tennisföreningen hette Söderhamns Tennissällskap och hade även den en imponerande ungdomssektion.
Och varför berättar jag då detta? Jo, för att förklara att jag är uppvuxen i och med den svenska idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen som utgör en väldigt viktig del av det svenska civila samhället.
I Stugsunds IK och Söderhamns TS fanns gemenskap. Här fick jag umgås med andra ungdomar med olika bakgrund och öva upp min sociala förmåga. Här fick jag lära mig om kamratskap, hur man beter sig gentemot andra och hur man arbetar tillsammans i ett lag. Det var här jag fick prova på att vara ledare för första gången, först som lagkapten i fotbollslaget och senare som tennistränare. Däremot var det en sak jag inte fattade i det här läget, och det var hur viktig den här tiden faktiskt var för min personliga utveckling. Det sista förstod jag först långt senare, i en annan del av det civila samhället, nämligen i KDU och Kristdemokraterna.
Faktum är att vi kristdemokrater är de enda i svensk politik som pratar om, och betonar betydelsen, av den här delen av samhället. Då socialisterna hävdar att allt fokus ska ligga på staten, det offentliga och kollektivet. Och då liberalernas sätter all tilltro till individen, som ska ta sig igenom alla svårigheter och lösa alla problem helt på egen hand. Ja, då säger vi att de har fel, vi säger att det inte är ett seriöst sätt att se på världen. Vi säger att människor behöver gemenskap och samhörighet för att må bra. Vi säger att idrottsklubbar, scoutföreningar, kyrkor och studiecirklar fyller en ovärderlig funktion i samhällsbygget och vi säger att vi har politiska förslag för att främja dem. Vi betonar att samhället är större än staten.
Vi – inga andra – säger detta. Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.
Flit ska löna sig!
Vänner,
Minns ni sommaren 2006? När en person som tjänade 22 000 kronor hade 1 700 kronor mindre kvar i plånboken varje månad, jämfört med idag. När det var dubbelt så dyrt för arbetsgivare att anställa oss under 26 år. När akuten var det enda ställe som sålde Ipren då du vaknade mitt i natten och behövde något febernedsättande. När gammelfarfar som byggt sitt hus på Marstrand på 1960-talet knappt hade pengar kvar till eftermiddagskaffet eftersom fastighetsskatten åt upp halva pensionen. Ja, det var rätt sjukt – eller hur?
En annan sjuk grej var den distinktion som gjordes mellan de elever som var särskilt duktiga i teoretiska ämnen och de som var särskilt duktiga på kreativa ämnen. På Adolf Fredriks musikskola i Stockholm var det helt okej att man samlade musikaliskt begåvade barn och på Gränby fotbollsgymnasium utanför Uppsala var det lika okej att samla Upplands mest talangfulla fotbollsungdomar. Men det var inte okej för Sundsvalls mest matematikintresserade elever att samlas på ett och samma program. Om du brann för idrott eller musik så fick du läsa tillsammans med likasinnade och utvecklas tillsammans med dem. Men om din passion var fysik eller historia, ja då gällde andra regler.
Ytterligare en – intressant – grej var det som kallades för positiv särbehandling och som tillämpades på landets universitet och högskolor. På såväl Lantbruksuniversitetets veterinärutbildning som på Lunds universitets psykologutbildning kvoterades kvinnor bort till förmån för mindre meriterade män. I andra fall var det männen som drabbades. I det socialdemokratiska samhället var vissa talanger viktigare än andra och det resulterade i att många människor hölls tillbaka. Det argument som framfördes var att det inte var rättvist att människor var olika bra på olika saker. Det som vi ser som självklart – att människor är olika – det såg vänstern som orättvist.
Idag ser vi detta som vansinnigt, som orättfärdigt och som trams. Men när socialisterna införde obligatorium, skatter och kvotering så kallades det för rättvisa. Och här kommer vi in på en väldigt intressant sak, nämligen det monopol som vänstern har haft på rättvisebegreppet.
För rättvisa enligt vänstern, det är synonymt med det tillstånd då alla landets eller världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation. Olika input ska i alla lägen ge samma output. Men i vänsterns strävan efter att nå rättvisa och jämlikhet så lämnas människor efter. Människor som presterar mer eller bättre än genomsnittet ses som ett hot, snarare än som en tillgång för samhället. Man fokuserar så mycket på att hålla tillbaka Charlie som var bäst i högstadieklassen på kemi att man missar Ebba och Sara som behövde mer hjälp.
Kristdemokratin vilar istället på en människosyn som bejakar människans unika och okärnkbara värde, och därmed också dess olikhet. Istället för att som vänstern önska “olika input – samma output” så är det kristdemokratiska receptet att olika input i varje enskilt fall ska ge bästa möjliga output.
Att flit i varje läge måste löna sig handlar ytterst om solidaritet. De resursstarka människorna, vare sig det handlar om kapital, kunskap eller kontakter, de klarar sig alltid. De lyckas alltid slå sig fram, oavsett vilket samhälleligt ramverk som politiken sätter upp. Det är de mest utsatta i samhället som drabbas hårdast av en politik som gör att flit inte lönar sig. Då finns det nämligen inte något utrymme för social rörlighet – människors möjlighet att av egen kraft förändra sin egen livssituation.
I USA talar man om den amerikanska drömmen som något av det vackraste som finns. Du ska kunna gå iland på Ellis island i New York med två tomma händer och en vilja att kavla upp ärmarna och bygga dig en framtid. Jag tror att vi behöver någonting liknande i Sverige, och jag är övertygad om att KDU är rätt ungdomsförbund att leverera en sådan vision. Göran Hägglund har använt sig av uttrycket “ingen ska lämnas efter, men ingen ska heller hållas tillbaka”. Det är en paroll som vi med värdighet och trovärdighet kan bygga vidare på. För oss är det självklart att flit ska löna sig. Vi – inga andra – säger det. Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.
Vägen framåt…
Vänner,
Vi befinner oss i ett mycket intressant läge. Under förra året värvade vi tillsammans 1 500 nya medlemmar till det här förbundet. Under Charlies och Ebbas ledning har vi antagit och befäst en politisk position som gör oss unika i den svenska borgerligheten. Stämningen inom KDU är idag bättre än på väldigt länge. Det här ger oss unika förusättningar att möta de utmaningar som ligger framför oss; att växa ytterligare, att ta hand om de medlemmar som värvats och att hjälpa vårt moderparti Kristdemokraterna att komma på rätt köl.
När vi går in i det nya verksamhetsåret så är det med en stark tro på att det inte finns några gränser för vad vi kan åstadkomma. Det säger jag till er med vetskapen om vad enskilda kristdemokrater har åstadkommit tidigare. En del av er känner kanske till tysken Konrad Adenauer. Han var borgmästare i Köln under åren fram till 1933 då nazisterna tog makten i Tyskland. Adenauer fängslades, han sattes i koncentrationsläger men han övergav aldrig sin tro på vad som var rätt. Efter kriget gick han med i det tyska kristdemokratiska partiet, CDU, och han blev vid 73 års ålder förbundskansler för Västtyskland. Han blev landsfader och förknippas med landets uppgång ur andra världskrigets ruiner.
Vi känner alla till Alf Svensson, som ju var med redan vid vårt partis bildande år 1964. Han var en av KDUs första förbundsordföranden i början av 1970-talet och tog över som Kristdemokraternas partiledare år 1973. I 22 år brann – och arbetade – han för vårt partis sak innan han kom in i riksdagen. I 18 år var han partiledare för Kristdemokraterna innan han tog oss till regeringsmakten i början av 1990-talet. Han fick gå igenom många motgångar, men han gjorde skillnad och idag är vi en kraft att räkna med i svensk politik.
Vi vet också vem Alexander Lundvall är. När han tog över som distriktsordförande i KDU Södermanland för 15 månader sedan hade distriktet endast ett 30-tal medlemmar, av vilka i princip ingen var aktiv. Idag leder Alexander ett av KDUs glädjeexempel, som har vuxit kraftigt i medlemsantal och som har kapacitet att arrangera ett så bra riksmöte som det här de facto är.
Min vision, det är att när vi ses igen för riksmöte om tolv månader, då ska vi kunna berätta om åtminstone ytterligare två framgångssagor som den om KDU Södermanland. Och när vi ses för riksmöte om 24 månader, då ska riksmötet ha dubbelt så många deltagare som i år.
Min vision, det är att KDU ska vara en bred och livfull ungdomsrörelse som känner sig hemma på såväl Livets ords gudstjänster i Uppsala som på stadshotellet i Säffle och runt Stureplan i Stockholm. Ett förbund som känner sig bekvämt med att publicera artiklar i både Dagen och i Dagens industri.
Min vision, det är att KDU ska vara ett förbund som även fortsättningsvis driver en genomtänkt, tydlig, och stringent borgerlig politisk linje. Ett förbund som står upp för människors frihet att forma sitt eget liv efter de förutsättningar hon har, men som samtidigt betonar betydelsen av att vi alla tar vårt personliga ansvar. Ett förbund som klargör hur oerhört viktigt det civila samhället och de små gemenskaperna är för att vi ska kunna bygga ett stabilt och tryggt samhälle. Ett förbund som säger att flit alltid måste löna sig eftersom allt annat innebär ett stort svek mot de människor som vill röra sig i samhället.
Jag vill att KDU ska vara framtidens politiska ungdomsförbund, och nu börjar resan dit. Jag tar mer än gärna på mig att leda oss på färden, om vi tillsammans kan knyta oss samman och arbeta hårt. Det kommer att bli ett högt tempo, det garanterar jag er. Men jag lovar samtidigt två saker. För det första: att vi kommer att bli ännu stoltare kristdemokrater. Och för det andra: att det kommer bli helt sjukt roligt. Tack för att ni lyssnat! Nu kör vi!
Aron Modig 