I samband med valet nästa år slutar jag i riksdagen

Vänner,

Vi har nu kommit en bra bit in på mandatperioden och partiernas förberedelser inför nästa års val pågår för fullt. Inom Kristdemokraterna har vi kommit så långt i dessa att konkreta förslag till valsedlar har börjat presenteras och fastslås. Det betyder i sin tur att var och en har behövt fundera kring en kommande kandidaturs vara eller icke vara.

Jag är glad, tacksam och stolt över att jag har fått – och alltjämt får – förtroendet och möjligheten att representera Kristdemokraterna i Sveriges riksdag. Det beslut om framtiden som jag har fattat, och som jag meddelade nomineringskommittén för ungefär ett år sedan, är ändå att jag inte står till förfogande för några förtroendeuppdrag i 2018 års val. Däremot kommer jag att fortsätta mitt engagemang på andra sätt, exempelvis inom partistyrelsen.

Bakgrunden till mitt beslut är tudelad, men där vart och ett av skälen i sig självt väger tungt nog för att motivera det.

För det första handlar det om min syn på rollen som politiker som ett ansvar man tar på sig under en tid av sitt liv eller i perioder, snarare än som en yrkeslivslång sysselsättning. Jag menar att denna princip är viktig att hålla på, dels för sin egen men framför allt för samhällets skull. En alltför stor ensidighet riskerar att på det personliga planet leda till en för skev verklighetsbild, och på det samhälleliga planet till att det fattas sämre beslut än vad som varit fallet om våra valda företrädare haft fler yrkesmässiga ben att stå på.

Jag har åtskilliga gånger genom åren påpekat att jag tycker att svenska politiker i för stor utsträckning utgörs av personer som saknar huvudsaklig yrkeserfarenhet från andra delar av samhället än just politiken. Jag tänker inte själv vara med och bidra till en fortsättning på detta. På valdagen kommer jag att ha arbetat med politik på heltid under mer än fem av de åtta år som gått sedan jag tog mina examina vid universitetet. Att nu lägga ytterligare fyra år till det tror jag, utifrån resonemanget ovan, inte vore ett klokt val.

För det andra handlar det om att jag vill söka mig till en miljö där man jobbar mer i nära samarbete med andra, i gemensamma projekt och mot gemensamma mål. Riksdagsrollen innebär ett omfattande ensamarbete, speciellt för den som representerar ett mindre parti. Visst träffar man många människor dagligen, men lejonparten av arbetet – inte minst i utskottet och i den egna valkretsen – sköter man i stor utsträckning på egen hand.

Eftersom jag fortfarande är något så när i början av mitt yrkesliv vill jag också åter få möjligheten att ha ett yrke där jag mer tydligt får kontinuerlig feedback och coachning, något som per definition saknas i riksdagsrollen. Att fortlöpande utvärderas tror jag är nödvändigt om man över tid ska kunna stärka sina färdigheter, förbättra sitt arbete och därmed kunna vara med och bidra till samhällets utveckling på längre sikt.

Vad innebär då detta rent konkret? Ja, det betyder just att jag inte står till förfogande som kandidat i 2018 års val. Jag har dock för avsikt att fram till dess – med kraft – fortsätta arbetet för att Kristdemokraterna, tillsammans med övriga Alliansen, åter ska kunna bilda regering.

Jag kommer självklart också att på andra sätt – som jag idag gör inom bland annat partistyrelsen, Svenska Triathlonförbundets styrelse och den egna bostadsrättsföreningen – fortsätta arbeta ideellt för ett starkare samhälle som präglas av mer gemenskap.

Allt gott!
Aron

PS. I mina årsredovisningar (2014/15, 2015/16, 2016/17) har jag kontinuerligt redogjort för vad jag prioriterat och åstadkommit inom ramen för riksdagsarbetet. En sådan redovisning kommer naturligtvis också efter detta riksdagsår. I övrigt kan mitt riksdagsarbete som vanligt följas via mina konton på framför allt Facebook och Twitter. DS.

Annonser

Min årsredovisning för riksdagsåret 2016/17

Idag är det innevarande riksdagsårets sista dag. Här är därför min åsredovisning för riksdagsåret 2016/17.

Gör praktik hos mig under läsåret 2015-16

Vad gäller detta?
Jag söker i egenskap av riksdagsledamot en eller två praktikanter på deltid (i genomsnitt tio timmar per vecka). Syftet är att stödja och vara med och utveckla mig i mitt riksdagsarbete.

Vem är jag och vilka är mina fokusfrågor?
Jag representerar sedan valet 2014 Göteborgs kommun i riksdagen. Jag arbetar framför allt med skattefrågor (ordinarie ledamot i Skatteutskottet) och med EU-frågor (ansvarar i EU-nämnden för ekonomiska och finansiella frågor, handel och konkurrenskraft). Jag sitter även i Kristdemokraternas partistyrelse.

Jag är alumn från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, där jag avslutade mina studier 2010 och har magisterexamina i nationalekonomi och företagsekonomi. Därefter har jag arbetat tre år i olika positioner vid betaltjänstbolaget Klarna och i två år varit förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU).

Läs gärna mer om mig, min bakgrund och mina intresseområden på min webbplats och på LinkedIn.

Vad och vem söker jag?
Jag söker en eller två studenter som studerar ekonomi, statsvetenskap och/eller annan likvärdig utbildning och som minst är inne på sitt tredje studieår. Du har ett stort politiskt intresse och är allmänbildad, följer media och samhällsdebatten på daglig basis och har god skrivvana. Erfarenhet av att hantera sociala medier och intresse för samhällsekonomi och skatter är plus. Du behöver inte vara medlem i Kristdemokraterna men självklart är det en förutsättning att du delar merparten av partiets grundläggare värderingar.

Det jag vill att du ska hjälpa till med är till exempel följande:

  • Framtagande av underlag/fakta-PM inför debatter, mediala utspel, studiebesök och liknande
  • Skrivande av debattartiklar och insändare, anföranden inför riksdagsdebatter och liknande, blogginlägg, interpellationer etc.
  • Vara bollplank i politisk-strategiska frågor. (Typ: Vilka frågor är relevanta och ”rätt” att synas i just nu och vilka argument bör lyftas fram? Vilka kanaler bör användas för att få fram ett visst budskap? Vilka nyckelaktörer bör kontaktas för att driva en viss fråga framåt? Hur kan användandet av sociala medier utvecklas?)

Jag tror att ett årslångt åtagande är nödvändigt för att detta ska vara meningsfullt för båda parter

Hur fungerar detta praktiskt och vad får man i utbyte?
Praktiken är för mig som riksdagsledamot och inte för Kristdemokraterna som parti. Praktiken är oavlönad i ekonomiskt hänseende och jag kan inte stå för dator, annan teknisk utrustning eller fast arbetsplats (utan denna är framför allt i hemmet).

Ditt utbyte:

  • Detta är en unik möjlighet för dig att tidigt i karriären få en mycket god inblick i hur svensk politik och Sveriges riksdag fungerar. Du får också god insyn i en riksdagsledamots arbete och vardag.
  • Du får möjlighet att utveckla ditt politisk-strategiska sinne, din skrivförmåga, ditt retoriska kunnande, dina färdigheter inom traditionella och sociala medier samt inte minst din allmänbildning. Jag kommer att engagera mig i dig, inkludera dig i mitt arbete, vara generös med feedback och göra mitt bästa för att du ska utvecklas och ta in nya kunskaper i snabb takt.
  • Du får gärna (när du har tid och möjlighet) följa med mig under mina arbetsdagar i Göteborg på måndagar och fredagar. Dessa omfattar till exempel konferenser av olika slag, studiebesök i näringsliv och civilsamhälle, nätverkande i vid mening och möten med partikamrater.
  • Under perioden får du möjlighet att ”skugga” mig i riksdagen under en till fyra veckor (efter överenskommelse). Jag står gärna för tågbiljetter till och från Stockholm.
  • Detta kan gå att kombinera med uppsatsskrivande.
  • En relevant erfarenhet att sätta på din CV samt möjligheten att använda mig som referens.

Hur gör du om du är intresserad?
Maila mig en kort beskrivning av din bakgrund och av vem du är (aron.modig@riksdagen.se). Om det verkar som en intressant ”match” tar vi en kaffe och diskuterar vidare. Om du har frågor av något slag får du självklart också gärna höra av dig.

Kryssa mig i riksdagsvalet – för framtidens jobb i Göteborg!

Hur vill du att framtidens Göteborg ska se ut? I en värld där det råder allt tuffare konkurrens om investeringar och arbetstillfällen verkar det tyvärr som att vi håller på att halka efter, både i Sverige och gentemot nya snabbfotade regioner i Indien, Kina och Sydostasien. Men jag tror att den här trenden går att vända, om vi ständigt utvecklas och stärker vår konkurrenskraft.

Göteborg står inför flera sammanlänkade utmaningar. Företagsklimatet är för dåligt, det råder brist på bostäder och infrastrukturen är eftersatt. Många högutbildade flyttar ifrån stan och den framtida energiförsörjningen är osäker. Vissa av dessa utmaningar måste hanteras lokalt i kommunen, men flera av dem kräver handlingskraft på nationell nivå. Jag vill vara en stark röst för Göteborg och Västsverige i riksdagen.

Det här är sex av mina förslag för att stärka Göteborgs konkurrenskraft:

      1. Främja en fri handel. Det ökar välståndet i världen och underlättar för våra exportföretag.
      2. Säkra tillgången till stabil och billig el genom investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Då får våra industriföretag ökade möjligheter att konkurrera på världsmarknaden.
      3. Större satsningar på infrastruktur, exempelvis snabbtåg mellan Göteborg och Skandinaviens huvudstäder. Det skapar förutsättningar för affärsskapande och arbetspendlande.
      4. Utöka undantaget från turordningsreglerna i LAS så att två personer kan undantas oavsett företagets storlek. Då vågar fler företagare anställa.
      5. Förbättra matchningen på arbetsmarknaden genom att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen och samtidigt införa ett system med ”jobbpeng”. Så ökar vi sannolikheten att ”rätt” person får ”rätt” jobb.
      6. Underlätta användningen av personaloptioner i utvecklingsföretag. Det gör det enklare för nystartade företag att rekrytera kvalificerad arbetskraft.

Politiker kan inte på egen hand skapa jobb, men vi kan ge förutsättningar för tillväxt. Ett gott företagsklimat och starka drivkrafter för entreprenörskap och hårt arbete banar väg för växande företag, fler jobb och i förlängningen mer pengar till välfärd och skola.

Göteborg står inför ett ödesval i höst: ska vi stärka vår konkurrenskraft eller låta oss springas om? Kryssa mig till riksdagen – för ett Göteborg där företag växer och arbete lönar sig!

 

Det här vill jag också arbeta för:

      • Att sänka skadliga skatter
        Sverige har fortfarande ett av världens högsta skattetryck och de allra högsta marginalskatterna. Detta måste vi åtgärda. Med lägre skatter skulle människor och familjer få större frihet samtidigt som drivkrafterna för utbildning, företagande och hårt arbete skulle stärkas. Därför bör fortsatta skattesänkningar vara prioriterade. Värnskatten måste slopas.
      • Ett utvecklat gåvoavdrag
        Privatpersoner kan idag göra avdrag för gåvor till hjälporganisationer. Jättebra! Men gåvor till kyrkor, kultur och föreningar bör också vara avdragsgilla.
      • Ett starkt svenskt stöd för Israel
        Den svenska Israeldebatten är extremt vinklad. Jag vill arbeta för att nyansera bilden av Mellanösterns enda demokrati.

 

Så tycker jag i sakfrågor

Kolla gärna in Aftonbladets och Företagarnas valkompasser/kandidatguider för att se vad jag tycker i flera olika sakfrågor.

Avrapportering: min tid som KDU-ordförande

Under perioden juni 2011 till maj 2013 var jag förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU). Men vad gjorde jag egentligen under denna tid? I denna avrapportering redogör jag för just detta. Läs den gärna!

Jag har precis avslutat mitt avslutningstal som förbundsordförande, vid riksmötet på Öckerö i maj 2013.

Här har jag precis hållit mitt avslutningstal som förbundsordförande vid riksmötet på Öckerö 2013.

Jag slutar som KDU-ordförande

Det har nu snart gått sju år sedan jag i februari 2006 knackade på dörren till Kristdemokraternas kansli i Göteborg och ansökte om medlemskap i Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU). Det är en underdrift att påstå att all den tid jag sedan dess lagt ned på politisk verksamhet har varit väldigt väl investerad.

Mitt engagemang i KDU har gett mig mycket. Det har varit en värdefull skola i ledarskap, retorik och organisation. Det har förbättrat mitt politiska kunnande men också gett mig mängder av nya vänner och bekanta, både i Sverige och utomlands. Allt detta har varit viktigt. Men när jag ska summera mina år i ungdomspolitiken är det framförallt tre andra saker jag vill lyfta fram.

För det första handlar det om den känsla av tillfredsställelse det innebär att arbeta för någonting gott, för demokratin i allmänhet men för kristdemokratin i synnerhet. Sverige står inför stora utmaningar, i form av arbetslöshet, sjunkande resultat i skolan och en europeisk skuldkris runt hörnet. I denna tid behöver vi mer av engagemang för det gemensamma bästa. Men vi behöver också mer av politik som utgår ifrån den kristna värdegrunden, som betonar det personliga ansvarstagandet och som uppmuntrar människor att göra rätt för sig.

För det andra handlar det om glädjen i att se så många ordentliga och duktiga ungdomar utvecklas inom ramen för sina uppdrag i klubb-, distrikts- och förbundsstyrelser. Att se unga människor ta viktiga steg mot att bli sina bästa jag är stort, samtidigt som det känns tryggt att se att KDU fortsätter att förse samhällets olika delar med ledare som står på en stabil grund av goda värderingar.

För det tredje handlar det om uppvaknandet av att på resor till världens mindre välbevakade länder, personligen få möta och göra något för att hjälpa människor som lever i en helt annan situation än vi i Sverige. Människor som lever i ofrihet och förtryck, och som gör väldigt stora uppoffringar i sina egna liv för demokratins och frihetens sak. Det blev inte minst tydligt i samband med sommarens vistelse i Kuba.

Under min tid som förbundsordförande har jag spenderat många dagar ute i distrikten, för kampanjande och möten med förbundets företrädare på lokal och regional nivå. Jag räknar till 110 dagar utanför Stockholm bara under 2012. Men jag har också fokuserat mycket på att bidra till den borgerliga idédebatten och på att upprätthålla ungdomsförbundets roll som ideologisk vakthund gentemot moderpartiet.

Det är ingen hemlighet att jag skulle vilja se ett Kristdemokraterna som tog en tydligare ställning till höger i svensk politik. Samtliga de runt 200 debattartiklar jag hittills under min tid som aktiv kristdemokrat haft publicerade i svensk media har haft just den inriktningen. Delvis för att en sådan positionering vore klokast rent strategiskt, men framförallt för att den är helt rätt ideologiskt.

Jag har genom många resor fått träffa företrädare från flera av de största borgerliga partierna i världen; såsom tyska CDU/CSU och brittiska Tories. Det är partier som vi svenska kristdemokrater skulle kunna lära väldigt mycket av, såväl politiskt och kommunikativt som organisatoriskt.

Hur som helst, efter fem år i KDU:s förbundsstyrelse – varav två år som andre vice ordförande och två år som ordförande – är det nu dags för mig att gå vidare till nya utmaningar. Jag har idag meddelat valberedningen att jag inte står till förfogande för omval då förbundet den 9-12 maj håller nästa riksmöte, det 48:e i ordningen. I samband med att jag slutar som förbundsordförande kommer jag även att lämna de övriga uppdrag jag har inom den kristdemokratiska rörelsen, som ledamot i partistyrelsen och som adjungerad ledamot i partiets skolpolitiska arbetsgrupp.

Politiken är mitt största intresse och jag kommer alldeles säkert att komma tillbaka till den sfären i framtiden, om jag får nya möjligheter att arbeta för de ideologiska principer som jag håller närmast om hjärtat. Det är min övertygelse att Sverige behöver fler starka krafter som verkar för ett återupprättat personligt ansvarstagande, för att flit ska löna sig bättre och för mer gemenskap i starka familjer och ett levande civilsamhälle.

Avslutningsvis vill jag skicka ett varmt tack till alla ni medlemmar i KDU och Kristdemokraterna, runtom i landet, som under de senaste åren på olika sätt bidragit till vårt gemensamma arbete för en stark och aktiv kristdemokrati. Det har varit, och är fortfarande, ett privilegium att få arbeta tillsammans med er!

Jag vill också önska kommande förbundsordförande och styrelse ett stort lycka till i det hårda arbete som väntar inför och över valen 2014. Era insatser kommer att vara oumbärliga för vårt parti.

Allt gott!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Svensk Tea Party-rörelse skulle utmana Reinfeldts skattetryck

I helgen höll de amerikanska Republikanerna provval i delstaten Iowa – en viktig värdemätare inför vårens primärval. Vem ska bli partiets utmanare till Barack Obama är frågan? Sett enbart till lördagens resultat blir det antingen Michele Bachmann eller Ron Paul, som båda är kongressledamöter från Minnesota respektive Texas. Bachmann och Paul har också gemensamt att de stöds av den så kallade Tea Party-rörelsen, vilken även omfamnar bland annat Texas-guvernören Rick Perry och före detta vicepresident-kandidaten Sarah Palin.

Den högerinriktade Tea Party-rörelsen har förstås sina kritiker – till viss del med rätta – men det finns också många som gillar rörelsen. Dels för att det finns ett reellt och utbrett missnöje med såväl det generella ekonomiska läget som med Obamas politik för en större offentlig sektor. Men också för att många ser det som befriande att någon kommer in med ett annat perspektiv och ”rör om lite i grytan”. Det skulle behövas en liknande rörelse också i Sverige – en klassiskt borgerlig folkrörelse som kunde ryta ifrån då alliansregeringen hamnar på fel spår eller antar fel fokus.

Nyligen meddelade regeringen att den skjuter det femte jobbskatteavdraget på framtiden. För lite görs för att sänka världens högsta skatt på utbildning, flit, företagsamhet och hårt arbete. Ledande företrädare för tre av de fyra allianspartierna har argumenterat för införandet av kvotering till bolagsstyrelser. Fler och fler pekpinnar införs i familjepolitiken. Ingen vilja visas att reformera den LO-certifierade arbetsmarknadspolitiken, som håller såväl unga som invandrare på behörigt avstånd från arbetsmarknaden. Försvarsbudgeten används som regulator i statsbudgeten istället för att baseras på det reella försvarsbehovet.

Ja, alliansregeringens felsteg är många. Ändå attackeras den svenska regeringen så gott som aldrig utifrån ett borgerligt perspektiv. De välbehövliga skattesänkningarna och de reformer som gjorts i den offentliga välfärden kritiseras istället alltid från vänster, inte minst i media. Det är tydligt att den offentliga debatten fortfarande präglas av arvet från folkhemstanken och den socialdemokratiska makthegemonin under 1900-talet.Men om vi på allvar ska lyckas förändra det svenska samhället i en mer borgerlig riktning måste vi, en gång för alla, göra upp med det mossigt sossiga tänkande som än idag ligger som en våt filt över det svenska samhället. För att lyckas med detta skulle en mer radikal högeropposition helt klart vara värdefull. En sådan skulle hjälpa till att flytta mittpunkten i svensk politik åt höger.

Inom samtliga de fyra borgerliga partierna finns företrädare som rimligtvis börjar tröttna på alliansregeringens alltför ofta vänsterinriktade politik och retorik. Den historiska möjlighet vi har att föra Sverige i en tydligt mer borgerlig och frihetlig inriktning riskerar att gå upp i rök då Reinfeldts och Borgs fokus istället ligger på att förvalta välfärdsstaten. Men Alliansens berättelse om det goda samhället får inte sluta där. Istället bör mer aktiva grepp tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.

Den svenska borgerligheten måste med ett stort mått av självförtroende våga ge sig in i idédebatten om den långsiktiga samhällsutvecklingen. Vill vi fortsätta leva i ett högskattesamhälle där familjer ständig ges nya pekpinnar om hur de ska leva sina liv och där brottsligheten tillåts breda ut sig? Eller vill vi på allvar få bukt med det höga skattetrycket, stärka familjens och civilsamhällets roll i samhället samt bekämpa kriminaliteten med hårdare straff och fler poliser? En svensk motsvarighet till Tea Party-rörelsen skulle garanterat hjälpa till att formulera berättelsen om framtidens borgerliga politik. Det hade varit mycket positivt.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.

Solidaritet och engagemang är en del av samhället

Till helgen besöker jag och Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU) åter festivalen Frizon utanför Kumla. För oss är festivalen en av årets verkliga kampanjhöjdpunkter. Dels för att det är sällan man möter så många ordentliga, kunniga och intresserade ungdomar på en och samma plats. Men också för att Frizon, som arrangeras av Evangeliska Frikyrkans ungdomsorganisation, EFK UNG, är ett väldigt gott exempel på den inneboende kraft som finns inom det svenska civilsamhället.

Det civila samhället, med allt det ideella arbete som utförs inom bland annat idrottsföreningar, välgörenhetsorganisationer och kyrkor, utgör en betydelsefull del av Sverige – en viktig motpol till både den offentliga sektorn och det privata näringslivet. I det civila samhället finns gemenskap, det är en skola i livet för väldigt många unga och här tillåts människor att växa. Många är vi som i olika delar av civilsamhället övat upp vår sociala förmåga, fått uppleva känslan av kamratskap samt lärt oss betydelsen av ett gott uppförande mot våra medmänniskor och hur man arbetar tillsammans. Dessutom är ett starkt civilsamhälle det bästa värnet mot en politisk sfär som vällt över sina gränser. Den politiska klåfingrigheten hålls tillbaka av ett starkt civilsamhälle.

I Sverige har vi länge levt i tron på att samhället är lika med stat och kommun. Den obalansen vill KDU vara med och rätta till. Vi menar att solidaritet och engagemang för våra medmänniskor aldrig får reduceras till att ske via skattesedeln. Samhället är större än staten och Sverige behöver en politik som aktivt tillåter det civila samhället att ta större plats, gärna på statens och politikens bekostnad .

Enkla och  handgripliga reformer kan göra mycket av detta möjligt. KDU vill rent konkret skattebefria gåvor till organisationer som arbetar för det gemensamma bästa. Socialt arbete, solidaritet med omvärlden, kultur och forskning är några av de områden där dessa skattelättnader bör gälla.

Vi kristdemokrater är de enda i svensk politik som pratar om vikten av ett starkt civilsamhälle. Vi gör detta för att vi vet att människor behöver gemenskap och samhörighet för att må bra. Ingen kan vara en bättre garant för detta än det civila samhället.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten är även publicerad i Nerikes Allehanda.

Mitt installationstal: Därför är jag kristdemokrat!

Installationstal hållet vid Kristdemokratiska Ungdomsförbundets riksmöte i Eskilstuna den 4 juni

Inledning
Vänner, unga kristdemokrater, Jönköpingsbor, allierade i kampen mot Jantelagen, mot trams och mot sosserier i största allmänhet, riddare som strider för den västerländska civilisationens överlevnad,

En sak som fascinerar mig är hur enskilda händelser, till synes slumpmässigt, kan få väldigt stor påverkan på ens liv och personliga utveckling. Den 30 april 2003 gick jag i tvåan på gymnasiet.  Den här dagen hade skolan sitt traditionsenliga Valborgsmässofirande och elevrådets ordförande, som hette Caroline, stod på Domkyrkoplan i Göteborg och höll vårtal inför hela skolan. Jag stod där bland åhörarna och tänkte att: ”att få hålla tal för hela skolan – det verkar roligt”. I det här läget såg jag bara en väg till att själv få prova på detta – att själv blir ordförande för elevrådet. Så någon vecka senare gick jag till elevrådets årsmöte. Jag minns att det fanns tre ytterligare kandidater men jag hade förberett mig väl och skrivet ett eldigt anförande där jag lade fram mina tre främsta argument, så jag var inte speciellt orolig. Jag hade identifierat tre problem: (1) att ledtiden mellan det att ett beslut fattats i elevrådet tills dess att det verkställdes var för lång, (2) att klockorna i korridorerna gick fel samt (3) att det fanns för få papperskorgar. Nu krävdes handlingskraft! Min argumentation gick hem och jag valdes till elevrådets ordförande, så ett år senare var det jag som stod där på Domkyrkoplan och höll vårtal. Och jag kan säga det, att om jag inte bestämt mig för att kandidera till elevrådet den där dagen 2003, då hade jag förmodligen inte stått här idag.

Även om detta inte är Domkyrkoplan i Göteborg, utan aulan på S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna så är jag är väldigt glad, väldigt stolt, och inte minst, väldigt tacksam för att jag får stå här idag och tala till er som nyvald ordförande, den 16:e i ordningen, för det kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU. Att få chansen att bygga vidare på det som en gång startades av kristdemokratiska giganter som Alf Svensson och Mats Odell, och som nu senast vidareutvecklats av Charlie – det känns stort, riktigt stort. Samma sak när det kommer till möjligheten att fortsätta arbetet med att stärka KDU:s position ytterligare som det självklara alternativet bland borgerliga, värderingsdrivna ungdomar.

Det är er jag har att tacka för den här möjligheten. Stort tack för de uppmuntrande kommentarer jag fått under den tid jag varit aktiv i KDU – de har gjort det ännu roligare att stå här idag. Stort tack för de nomineringar jag fått på vårens distriktsstämmor och av valberedningen. Och stort tack för det stöd jag fick under gårdagen. Jag kommer att göra mitt absolut yttersta för att ta tillvara det här förtroendet, för att utveckla förbundet såväl politiskt som organisatoriskt och för att arbeta tillsammans med er; för ett friare, tryggare och mänskligare Sverige.

Varför är vi engagerade?

Vänner,

Ni känner säkert igen frågan. Den obligatoriska frågan som kommer när kompisar, bekanta och andra människor man möter kommer på att man är politiskt engagerad. Och inte engagerad i vilket parti som helst, utan i Kristdemokraterna. “Varför valde du Kristdemokraterna? Hur kommer det sig att det blev just KDU?” Mångas svar på den frågan är: “Ja, som 15-åring läste jag igenom alla partiers partiprogram och Kristdemokraterna var det parti som stämde bäst överens med mina värderingar.” Av FS-kandidathäftet att döma finns det åtminstone ett par med den bakgrunden också här i salen. Det är de ambitiösa personerna. De som alltid är pålästa och fattar rationella beslut. För min del var det inte så det gick till. Att jag ansökte om medlemskap i KDU, och inte i något av de andra borgerliga ungdomsförbunden, det var inte självklart från början.

Vid den här tiden, och nu talar vi våren 2006, hade jag visserligen under en längre tid varit ordentligt politiskt intresserad. Jag hade följt åtminstone den svenska debatten ganska ingående sedan gymnasietiden och var från ett tidigt skede övertygat borgerlig. Det här var också en tid då det var roligare än på länge att vara höger. Allians för Sverige hade ganska nyligen bildats, valrörelsen närmade sig och det såg allt ljusare ut i opinionsmätningarna. Så jag bestämde mig för att engagera mig, på riktigt.

Gott så långt. Men sedan skulle man ju välja ett av de fyra borgerliga ungdomsförbunden också. LUF och CUF gick båda bort direkt – de var helt enkelt för flummiga. Då fanns MUF och KDU kvar, förbund som i mina ögon enbart skiljde sig åt genom att MUF:arna värvade med hjälp av alkohol medan KDU:arna använde sig av biobiljetter. Även om båda de här värvningsteknikerna med fog kan anses vara rätt tvivelaktiga, så finns det ju gradskillnader också i helvetet. Och för mig återfanns blaskiga lådvin ett par snäpp under “Big Mommas House 2” på den skalan.

Nej, men skämt åsido. Faktum är att jag vid den tiden inte hade en aning om att det fanns en särskild ideologi som kallades för “kristdemokrati”. Jag kunde heller ingenting om syskonskap, subsidiaritet eller personalism. Nej, för mig var KDU ett allmänborgerligt ungdomsförbund men som samtidigt betonade att man “ska behandla sin nästa som sig själv”, att man ska vara schysst mot sina polare. Eftersom jag några år tidigare gått på en kristen gymnasieskola, med en stor majoritet borgerliga elever, var båda dessa faktorer något som tilltalade mig och som jag kände mig hemma i.

Den slutsats man kan dra är väl att anledningen till att man engagerar sig i KDU skiljer sig väldigt mycket åt från person till person. Det kan vara så att man hamnar här lite grand av en slump, som jag gjorde, eller så har man suttit där med alla partiprogram på köksbordet och jämfört. Oavsett vilken bakgrunden är till att alla vi är här idag, så tycker jag inte att någon av oss ska skämmas. Ingen anledning är nämligen bättre än den andra.

En långt mer intressant diskussion att föra är den kring vad som gör att vi stannar kvar. Vad är det som gör att vi fortsätter engagera oss för rörelsen? Vad är det som gör att vi tycker det är värt att lägga ned all denna tid, helt ideellt, på den sak som det egna förbundet eller partiet företräder. Skälet till att jag har tyckt det vara värt att lägga ned tid och kraft, åka på förbundsråd och styrelsemöten i landets alla hörn, och kampanja såväl sena nätter som tidiga morgnar, det har jag tänkt berätta för er nu.

Det personliga ansvarstagandets betydelse

Vänner,

Fyra av tio unga Stockholmskvinnor, i åldern 18-24 år, är oroliga för att utsättas för en våldtäkt. 37 procent känner sig mycket otrygga att gå ute i sitt bostadsområde när det är mörkt och väljer ibland att stanna hemma enbart på grund av att de inte känner sig trygga. Nästan var tionde ung man uppger sig ha blivit utsatt för misshandel under det senaste året. Det visar en undersökning bland drygt 20 000 stockholmare som genomfördes förra året. Av liknande undersökningar, utförda av bland annat Barnombudsmannen och Brottsförebyggande rådet, är läget lika alarmerande på flera håll i landet. Väldigt många unga i Sverige känner sig otrygga.

Som en reaktion på denna otrygghetskänsla lanserade KDU inför valet i höstas kampanjen “Lag och ordning – ska det vara så svårt”, genom vilken vi förklarade vilka åtgärder vi vill se för att minska brottsligheten i samhället och skapa mer trygghet. De politiska förslag som fick störst genomslag var kravet på fler patrullerande poliser på gator och torg och kravet på strängare straff för vålds- och sexualbrott. Väldigt tydliga och konkreta förslag som stack ut i den svenska debatten.

Det här var också en kampanj som var väldigt effektiv, som både hjälpte oss att värva väldigt många nya förmågor till rörelsen och att engagera flera redan befintliga medlemmar. Min bestämda uppfattning är att den främsta anledningen till succén var kampanjens ideologiska anslag, som dels betonade alla människors ofullkomlighet – vi gör alla fel ibland – men även det ansvar som vi alla bär för våra handlingar. Vi sade att också den som begått ett brott måste kunna få förlåtelse när hon avtjänat sitt straff och sonat sina synder. Men för att brottsoffer och allmänhet ska kunna förlåta så krävs det att det utdömda straffet är att betrakta som rättvist, helt enkelt att det står i proportion till det aktuella brottet.

Det här kan låta självklart, men faktum är att Sverige har en historia av ett rättssystem som bygger på allt annat än på personligt ansvar. Istället har man letat alla möjliga yttre förklaringsmetoder till att människor begår brott. Det kan handla om dålig ekonomi, dålig barndom, att man bott i hyresrätt – kort och gott, det är samhället som ligger bakom att det skapats en brottsling. Med det synsättet lägger man i varje läge ansvaret för det genomförda brottet på någon annan än på brottslingen själv.

Det som ligger bakom detta sätt att se på ansvar är att vi under för lång tid vaggats in i en falsk trygghet om att det alltid finns någon annan som löser våra problem, oavsett om det rör sig om ekonomiska, sociala eller familjerelaterade frågor. Staten har helt enkelt alltid funnits där, med sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, och därigenom undergrävt ansvarstagandet och moralen hos människorna. Det är den socialdemokratiska jättestaten som i allt större utsträckning suddat ut medborgarnas känsla för att deras handlingar alltid får konsekvenser – för sig själva, för andra och för samhället i stort. Det har helt enkelt inte varit nödvändigt för människorna att ta eget ansvar eftersom staten alltid gjort det åt dem.

Detta är ett stort problem. Dels på ett mänskligt plan, men även för att det ofrånkomligen leder till inskränkningar av den personliga friheten. Naturligtvis måste friheten värnas i alla lägen, men detta kräver också att människorna tar ansvar för sina egna handlingar. De måste ha känsla för såväl rätt och fel som lag och ordning. Staten kan och ska inte lösa alla problem – det är inte önskvärt, utan utrymme måste även ges till människorna och det civila samhället.

Men detta utrymme är inte intressant för vänstern. De lägger istället allt fokus på att skapa motsättningar mellan grupper. Direktörer mot arbetare, rika mot fattiga, friska mot sjuka och så vidare. Motsättningar som i förlängningen gör det legitimt att alltid skylla på någon annan så fort något är orättvist eller dåligt. Och det här synsättet är inte heller intressant för liberalerna, som visserligen menar att vi har en skyldighet gentemot oss själva att ta ett personligt ansvar, men inte att vi har en skyldighet att ta ansvar gentemot våra medmänniskor.

Det är uppenbart att det inte fungerar att bygga ett samhälle på något av de här perspektiven. Istället måste vi hjälpas åt, arbeta tillsammans och ta ansvar både för oss själva och för andra. I svensk politik är det bara vi krisdemokrater som har den här helhetssynen. Det är bara vi som ser att en stor stat står i motsatsförhållande till omtanke, civilkurage och verklig solidaritet.

Bara vi – inga andra! Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.

Det civila samhället

Vänner,

Många av er vet nu att jag under de senaste året bott och arbetat i Stockholm. En del av er vet också att jag dessförinnan pluggade i Göteborg under ganska många år, och att det var där som jag inledde min KDU-bana. Men jag har inte alltid bott i landets stora städer. Nej, faktum är att jag föddes och växte upp i Söderhamn, en liten stad i Hälsingland. Eller, det är faktiskt också en sanning med viss modifikation. För egentligen bodde jag mina första 16 år i Stugsund, som är en liten ort några kilometer utanför Söderhamn.

Det var i Stugsund, i radhusområdet Briggvägen, som jag växte upp i början av 1990-talet. Vid den tiden var det här faktiskt ett ganska levande samhälle. Men sedan Söderhamn under loppet av bara några år förlorade både flygflottiljen F15 och Ericssons produktionsfabrik, ortens två största icke-kommunala arbetsgivare, så gick det nedåt också för Stugsund. I det lilla centrumet stängde först ICA-butiken, sedan postkontoret och till sist också pizzeria Napoli.

Lite tidigare i våras var jag tillbaka i Stugsund för första gången på länge. Jag såg då att det nu, utöver den lokala grundskolan, bara fanns en enda institution kvar. Men det är en institution som faktiskt tycks hålla en högre profil nu än vad den gjorde när jag flyttade ifrån Stugsund 2001. Är det någon som kan gissa vilken institution det handlar om?

Det var fotbollsklubben – Stugsunds IK – med A-lag i division fyra, men framförallt med en imponerande ungdomsverksamhet. Det var här jag vid sju års ålder började spela fotboll, i ett knattelag med resten av killarna från lågstadieklassen. Ska jag vara helt ärlig så var det nog aldrig någonting jag brann särskilt mycket för. Men det var liksom inte läge att stå utanför, så jag gick på träningarna och matcherna, 3-4 dagar i veckan i sex år. Senare gick jag över till tennis istället. Den lokala tennisföreningen hette Söderhamns Tennissällskap och hade även den en imponerande ungdomssektion.

Och varför berättar jag då detta? Jo, för att förklara att jag är uppvuxen i och med den svenska idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen som utgör en väldigt viktig del av det svenska civila samhället.

I Stugsunds IK och Söderhamns TS fanns gemenskap. Här fick jag umgås med andra ungdomar med olika bakgrund och öva upp min sociala förmåga. Här fick jag lära mig om kamratskap, hur man beter sig gentemot andra och hur man arbetar tillsammans i ett lag. Det var här jag fick prova på att vara ledare för första gången, först som lagkapten i fotbollslaget och senare som tennistränare. Däremot var det en sak jag inte fattade i det här läget, och det var hur viktig den här tiden faktiskt var för min personliga utveckling. Det sista förstod jag först långt senare, i en annan del av det civila samhället, nämligen i KDU och Kristdemokraterna.

Faktum är att vi kristdemokrater är de enda i svensk politik som pratar om, och betonar betydelsen, av den här delen av samhället. Då socialisterna hävdar att allt fokus ska ligga på staten, det offentliga och kollektivet. Och då liberalernas sätter all tilltro till individen, som ska ta sig igenom alla svårigheter och lösa alla problem helt på egen hand. Ja, då säger vi att de har fel, vi säger att det inte är ett seriöst sätt att se på världen. Vi säger att människor behöver gemenskap och samhörighet för att må bra. Vi säger att idrottsklubbar, scoutföreningar, kyrkor och studiecirklar fyller en ovärderlig funktion i samhällsbygget och vi säger att vi har politiska förslag för att främja dem. Vi betonar att samhället är större än staten.

Vi – inga andra – säger detta. Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.

Flit ska löna sig!

Vänner,

Minns ni sommaren 2006? När en person som tjänade 22 000 kronor hade 1 700 kronor mindre kvar i plånboken varje månad, jämfört med idag. När det var dubbelt så dyrt för arbetsgivare att anställa oss under 26 år. När akuten var det enda ställe som sålde Ipren då du vaknade mitt i natten och behövde något febernedsättande. När gammelfarfar som byggt sitt hus på Marstrand på 1960-talet knappt hade pengar kvar till eftermiddagskaffet eftersom fastighetsskatten åt upp halva pensionen. Ja, det var rätt sjukt – eller hur?

En annan sjuk grej var den distinktion som gjordes mellan de elever som var särskilt duktiga i teoretiska ämnen och de som var särskilt duktiga på kreativa ämnen. På Adolf Fredriks musikskola i Stockholm var det helt okej att man samlade musikaliskt begåvade barn och på Gränby fotbollsgymnasium utanför Uppsala var det lika okej att samla Upplands mest talangfulla fotbollsungdomar. Men det var inte okej för Sundsvalls mest matematikintresserade elever att samlas på ett och samma program. Om du brann för idrott eller musik så fick du läsa tillsammans med likasinnade och utvecklas tillsammans med dem. Men om din passion var fysik eller historia, ja då gällde andra regler.

Ytterligare en – intressant – grej var det som kallades för positiv särbehandling och som tillämpades på landets universitet och högskolor. På såväl Lantbruksuniversitetets veterinärutbildning som på Lunds universitets psykologutbildning kvoterades kvinnor bort till förmån för mindre meriterade män. I andra fall var det männen som drabbades. I det socialdemokratiska samhället var vissa talanger viktigare än andra och det resulterade i att många människor hölls tillbaka. Det argument som framfördes var att det inte var rättvist att människor var olika bra på olika saker. Det som vi ser som självklart – att människor är olika – det såg vänstern som orättvist.

Idag ser vi detta som vansinnigt, som orättfärdigt och som trams. Men när socialisterna införde obligatorium, skatter och kvotering så kallades det för rättvisa. Och här kommer vi in på en väldigt intressant sak, nämligen det monopol som vänstern har haft på rättvisebegreppet.

För rättvisa enligt vänstern, det är synonymt med det tillstånd då alla landets eller världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation. Olika input ska i alla lägen ge samma output. Men i vänsterns strävan efter att nå rättvisa och jämlikhet så lämnas människor efter. Människor som presterar mer eller bättre än genomsnittet ses som ett hot, snarare än som en tillgång för samhället. Man fokuserar så mycket på att hålla tillbaka Charlie som var bäst i högstadieklassen på kemi att man missar Ebba och Sara som behövde mer hjälp.

Kristdemokratin vilar istället på en människosyn som bejakar människans unika och okärnkbara värde, och därmed också dess olikhet. Istället för att som vänstern önska “olika input – samma output” så är det kristdemokratiska receptet att olika input i varje enskilt fall ska ge bästa möjliga output.

Att flit i varje läge måste löna sig handlar ytterst om solidaritet. De resursstarka människorna, vare sig det handlar om kapital, kunskap eller kontakter, de klarar sig alltid. De lyckas alltid slå sig fram, oavsett vilket samhälleligt ramverk som politiken sätter upp. Det är de mest utsatta i samhället som drabbas hårdast av en politik som gör att flit inte lönar sig. Då finns det nämligen inte något utrymme för social rörlighet – människors möjlighet att av egen kraft förändra sin egen livssituation.

I USA talar man om den amerikanska drömmen som något av det vackraste som finns. Du ska kunna gå iland på Ellis island i New York med två tomma händer och en vilja att kavla upp ärmarna och bygga dig en framtid. Jag tror att vi behöver någonting liknande i Sverige, och jag är övertygad om att KDU är rätt ungdomsförbund att leverera en sådan vision. Göran Hägglund har använt sig av uttrycket “ingen ska lämnas efter, men ingen ska heller hållas tillbaka”. Det är en paroll som vi med värdighet och trovärdighet kan bygga vidare på. För oss är det självklart att flit ska löna sig. Vi – inga andra – säger det. Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.

Vägen framåt…

Vänner,

Vi befinner oss i ett mycket intressant läge. Under förra året värvade vi tillsammans 1 500 nya medlemmar till det här förbundet. Under Charlies och Ebbas ledning har vi antagit och befäst en politisk position som gör oss unika i den svenska borgerligheten. Stämningen inom KDU är idag bättre än på väldigt länge. Det här ger oss unika förusättningar att möta de utmaningar som ligger framför oss; att växa ytterligare, att ta hand om de medlemmar som värvats och att hjälpa vårt moderparti Kristdemokraterna att komma på rätt köl.

När vi går in i det nya verksamhetsåret så är det med en stark tro på att det inte finns några gränser för vad vi kan åstadkomma. Det säger jag till er med vetskapen om vad enskilda kristdemokrater har åstadkommit tidigare. En del av er känner kanske till tysken Konrad Adenauer. Han var borgmästare i Köln under åren fram till 1933 då nazisterna tog makten i Tyskland. Adenauer fängslades, han sattes i koncentrationsläger men han övergav aldrig sin tro på vad som var rätt. Efter kriget gick han med i det tyska kristdemokratiska partiet, CDU, och han blev vid 73 års ålder förbundskansler för Västtyskland. Han blev landsfader och förknippas med landets uppgång ur andra världskrigets ruiner.

Vi känner alla till Alf Svensson, som ju var med redan vid vårt partis bildande år 1964. Han var en av KDUs första förbundsordföranden i början av 1970-talet och tog över som Kristdemokraternas partiledare år 1973. I 22 år brann – och arbetade – han för vårt partis sak innan han kom in i riksdagen. I 18 år var han partiledare för Kristdemokraterna innan han tog oss till regeringsmakten i början av 1990-talet. Han fick gå igenom många motgångar, men han gjorde skillnad och idag är vi en kraft att räkna med i svensk politik.

Vi vet också vem Alexander Lundvall är. När han tog över som distriktsordförande i KDU Södermanland för 15 månader sedan hade distriktet endast ett 30-tal medlemmar, av vilka i princip ingen var aktiv. Idag leder Alexander ett av KDUs glädjeexempel, som har vuxit kraftigt i medlemsantal och som har kapacitet att arrangera ett så bra riksmöte som det här de facto är.

Min vision, det är att när vi ses igen för riksmöte om tolv månader, då ska vi kunna berätta om åtminstone ytterligare två framgångssagor som den om KDU Södermanland. Och när vi ses för riksmöte om 24 månader, då ska riksmötet ha dubbelt så många deltagare som i år.

Min vision, det är att KDU ska vara en bred och livfull ungdomsrörelse som känner sig hemma på såväl Livets ords gudstjänster i Uppsala som på stadshotellet i Säffle och runt Stureplan i Stockholm. Ett förbund som känner sig bekvämt med att publicera artiklar i både Dagen och i Dagens industri.

Min vision, det är att KDU ska vara ett förbund som även fortsättningsvis driver en genomtänkt, tydlig, och stringent borgerlig politisk linje. Ett förbund som står upp för människors frihet att forma sitt eget liv efter de förutsättningar hon har, men som samtidigt betonar betydelsen av att vi alla tar vårt personliga ansvar. Ett förbund som klargör hur oerhört viktigt det civila samhället och de små gemenskaperna är för att vi ska kunna bygga ett stabilt och tryggt samhälle. Ett förbund som säger att flit alltid måste löna sig eftersom allt annat innebär ett stort svek mot de människor som vill röra sig i samhället.

Jag vill att KDU ska vara framtidens politiska ungdomsförbund, och nu börjar resan dit. Jag tar mer än gärna på mig att leda oss på färden, om vi tillsammans kan knyta oss samman och arbeta hårt. Det kommer att bli ett högt tempo, det garanterar jag er. Men jag lovar samtidigt två saker. För det första: att vi kommer att bli ännu stoltare kristdemokrater. Och för det andra: att det kommer bli helt sjukt roligt. Tack för att ni lyssnat! Nu kör vi!