Reserapport: utskottsresa till Etiopien och Rwanda

Nyligen kom jag hem från en dryg veckas studieresa med Socialförsäkringsutskottet till Etiopien och Rwanda. Här lämnar jag en rapport från resan.

Det hela var en intensiv men mycket bra resa – med 32 programpunkter på sex arbetsdagar – där det primära syftet var fördjupning inom utskottets ansvarsområden, det vill säga socialförsäkringar (sjukförsäkring, föräldraförsäkring, pensioner) och migration. Men ett delsyfte var även att få förståelse för den aktuella regionen och de specifika länderna, i avseende på inte minst politik, ekonomi, kultur och samarbetet med Sverige.

 

Varför dessa länder?

Östafrika är en av de regioner i världen som rent ekonomiskt vuxit snabbast de senaste åren, och i såväl Etiopien som Rwanda börjar man nu bygga upp vad som får ses som embryon till trygghets- och socialförsäkringssystem. Båda länderna är också stora mottagare av flyktingar och migranter från deras respektive grannländer. Etiopien är till och med det största mottagarlandet i Afrika. Både Etiopien och Rwanda är mottagare av svenskt bistånd och länder där Sverige har engagemang av olika slag.

 

Programmet

I avseende på migration innehöll vårt program bland annat:

  • Möten med regeringsföreträdare och parlamentariker med ansvar för migrationspolitiken i respektive land.
  • Möte med ledande företrädare för Etiopiens migrationsmyndighet.
  • Fältbesök i flyktinglägret Mahama på den rwandisk-tanzanianska gränsen.
  • Möten med International Organization for Migrations (IOM) lokala ledarskap i både Etiopien och Rwanda.

I avseende på socialförsäkringar innehöll vårt program bland annat:

  • Möten med regeringsföreträdare och parlamentariker med ansvar för socialförsäkringspolitiken i respektive land.
  • Fältbesök i Kigali inklusive möte med mottagare av mikrokrediter.
  • Möten med direktörerna för Etiopiens och Rwandas motsvarigheter till Försäkringskassan.

I avseende på politisk/ekonomisk/kulturell/bilateral förståelse innehöll vårt program bland annat:

  • Dragningar av de svenska ambassaderna i respektive land.
  • Besök på Afrikanska unionen.
  • Mottagningar på de svenska ambassaderna i syfte att få till fördjupade samtal med de olika talare som deltog i vårt program, men också för att få en bild av ”svenskcommunityn” i de båda länderna.
  • Besök på diverse kulturinrättningar, såsom National Museum i Addis Abeba (där bland annat den fossila apmänniskan Lucy finns) och Kigali Genocide Memorial.
  • Ganska omfattande inläsning inför resan.

 

Några exempel på väckta tankar från resan

  • Jag fick en bättre förståelse för socialförsäkringssystems uppbyggnad. Vad dessa länder har idag kan naturligtvis inte alls jämföras med vad vi byggt upp i Sverige. Men för min del gjorde just enkelheten det lite enklare att se och förstå principerna bakom.
  • Uppbyggnaden av breda socialförsäkringssystem måste så klart gå hand i hand med folkbokföring och beskattning. Samtidigt har de flesta utvecklingsländer gigantiska informella sektorer (i jämförelse med den formella delen). Det gavs få svar från ansvariga politiker i Etiopien och Rwanda på hur de ska lyckas ombilda den informella sektorn till en formell dito.
  • Den så kallade befolkningspyramiden i både Etiopien och Rwanda omformas med ländernas ekonomiska utveckling och antalet människor, såväl som andelen av befolkningen, i arbetsför ålder ökar. Samtidigt är båda länderna fortfarande väldigt beroende av jordbruket och industrialiseringen går för långsamt givet vad som skulle behövas. Det skapas helt enkelt för få nya jobb. Vad får detta för effekter på migrationsströmmarna framöver, om/när många unga afrikaner inte får jobb i sina hemländer?
  • Kopplat till föregående: vilken är egentligen dessa länders väg framåt? Rwanda visar hög ambitionsnivå, men måste sägas ha dåliga förutsättningar att utvecklas till en modern ekonomi. Etiopien lever samtidigt mycket på FN, Afrikanska Unionen och de andra internationella organisationer som har huvudsakliga säten där. Båda länderna är fortfarande väldigt beroende av internationellt bistånd i olika avseenden. Hur länge ska det fortsätta vara så? Hur ska dessa länder kunna stå på egna ben framöver? Det är för mig svårt att se tydliga vägar framåt.
  • Rwanda är ingen välutvecklad demokrati, men framför allt Etiopien gav mig ännu en upplevelse av diktaturens illdåd. I dess parlament är endast ett parti/en koalition representerad. När vi diskuterade problematiken i detta med ordföranden för deras socialförsäkringsutskott skylldes situationen helt på oppositionen, vilken helt enkelt bidrog till att dela upp oppositionsrösterna på ”för många olika partier”.

 

Vad fyller dessa resor för funktion?

Alla utskott åker en gång per mandatperiod på två sådana här ”utskottsresor”, en kortare (inom Europa) och en längre (till annan kontinent). Detta kostar förstås en del pengar och tar också en del av ledamöternas tid i anspråk. En relevant fråga att ställa sig är såklart därför: är det värt det? Detta var min första utskottsresa och jag har med andra ord endast en datapunkt att utgå ifrån, men jag tänkte ändå dela med mig av den syn jag har idag.

Jag ser följande huvudsakliga värden med utskottsresorna (med viss upprepning):

  • De ger en ökad kunskap och bättre förståelse för det egna ansvarsområdet. Allt kan man inte läsa sig till. Många resor visar på ”best practice” på olika områden (kollektivtrafik i Japan, integration i Kanada osv). Även om denna resa kanske inte kan sägas ha innehållit så mycket av ”best practice” ökade den på min kunskap inom relevanta områden och gjorde mig till en bättre riksdagsledamot generellt sett men framför allt bättre lämpad att vara med och ansvara för Sveriges politik på socialförsäkrings- och migrationsområdena.
  • De sätter Sverige i perspektiv. Långt ifrån alla riksdagsledamöter är särskilt beresta, och (det är min övertygelse) har man inte sett så mycket av världen utanför Sverige/Europa så är man fattigare i avseende på perspektiv och har sämre förmåga att bedöma vad som fungerar bra respektive mindre bra i Sverige jämfört med i andra länder, vad som är rimlig valuta för skattepengarna, hur ”åsiktskorridoren” rimligtvis borde utvidgas etc. Som Carl Bildt uttryckte det under sina är som utrikesminister: ”… större delen av världen ligger utanför Sveriges gränser.”
  • Några positiva effekter som till viss del också borde vara syften med sådana här resor är 1) det diplomatiska utbytet som sker med officiella företrädare från de aktuella länderna, med betonande av betydelsen av demokrati och mänskliga rättigheter samt 2) riksdagsledamöterna får bättre koll på, och bidrar till viss kontroll av, det svenska biståndet och den svenska utrikespolitiken.
  • Även om det varken är eller bör vara något huvudsyfte så bidrog resan även till ”team building”, vilket jag tror kommer att ha positiva effekter på både mitt och andras arbete i utskottet framöver.

Baserat på ovanstående är min bild att det finns tydliga värden i utskottsresorna.

En annan – men närbesläktad – fråga är förstås om det är skäligt att Kristdemokraternas 16 riksdagsledamöter lägger dyrbar arbetstid på detta (i månadens Sifomätning låg vi på 3 procent). Det tycker jag att man absolut bör diskutera. Men den diskussionen ska omfatta ganska många fler av ledamöternas arbetsuppgifter (självpåtagna, inte de formella) än enbart utskottsresorna.

Min åsikt är att det finns mycket annat vad gäller ledamöternas tid som bör regleras innan man kommer till dessa resor.

Sammantaget är jag positivt överraskad av resan. Den höll en bättre kvalitet än vad jag förväntade mig. Och jag måste säga att den (om än på marginalen, så klart) såväl gjorde mig till en bättre riksdagsledamot i stort, som bättre lämpad att arbeta med rikets politik inom migration och socialförsäkringar.

 

mahama

Jag talar med burundiska flyktingar i flyktinglägret Mahama i Rwanda.

 

au-delegation

Delegationen från Socialförsäkringsutskottet samlad utanför Afrikanska unionens sessionssal.

Arbetslinjen måste gälla även för politikerna

Debattartikel publicerad i Kristdemokraten den 21 november 2012:

Flera medier har rapporterat om en kartläggning från TT över riksdagsledamöternas inkomstgaranti. Denna undersökning visar att 62 av de idag sittande ledamöterna, om de är kvar i riskdagen efter valet 2014, skulle kunna sluta under nästa mandatperiod och ändå bli försörjda av skattepengar ända fram till pensionen. Detta trots att de då bara är mellan 50 och 55 år.

Reglerna som gäller riksdagsledamöternas inkomstgaranti och pension har länge varit alltför generösa. Men sedan en tid tillbaka förbereder nu en arbetsgrupp i riksdagen slutligen förändringar av dessa regler.

Enligt TT kommer deras förslag, som ska läggas fram den 30 januari, bland annat att innebära att inkomstgarantin ska gälla i högst två år, istället för i 15 år som är fallet just nu. En sådan förändring vore ett stort steg framåt, även om det vore rimligt att tiden förkortades ännu mer. Ett års inkomstgaranti skulle räcka gott och väl.

Tyvärr uppges flera partier – däribland vårt eget – vilja att de nya reglerna bara ska gälla för de nya ledamöter som väljs in i riksdagen i valet 2014. De som försvarar denna hållning påpekar tafatt att det inte vore rättssäkert att ändra sittande riksdagsledamöters villkor. Vissa kan ju ha räknat med de regler som gäller idag, hävdas det.

Men vad de då verkar ha missat är att en riksdagsledamots mandat gäller fyra år i taget. 2014 söker ledamöterna nytt mandat och det finns ingenting rättsosäkert med att villkoren då är annorlunda. Vanliga löntagare har inte rätt att få ersättning från a-kassan enligt de villkor som gällde när de gick med i den. I så fall skulle många arbetslösa ha det betydligt bättre ställt idag. Politikerna får på samma sätt acceptera förändrade villkor.

”Gärna nya regler, bara de inte drabbar oss själva”, verkar med andra ord vara den inställning som råder i inte minst vår riksdagsgrupp. Detta är en oförsvarlig hållning. Självklart ska ingen få en frisedel från ansvaret att stå för sin egen försörjning efter tiden i riksdagen. I Sverige gäller arbetslinjen, och ska så göra också för före detta politiker. Även politiker kan nämligen förväntas planera sin egen karriär och sin privatekonomi. Politikerföraktet växer – i detta fall med rätta – när vanligt folk via skatten måste betala för avdankade politikers försörjning år efter år.

Tuve Skånberg är den person som företräder KD på detta område. Min enkla fråga till honom är: när kommer Kristdemokraterna börja driva att arbetslinjen även gäller politiker? Då mätning efter mätning visar att stödet för vårt parti understiger 4 procent borde riksdagsgruppen ha annat för sig än att se efter sina egna ersättningar.

Det enda acceptabla är att också KD ansluter sig till den sunda hållning som MP, V, C och SD företräder sedan tidigare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Egenintresset ska inte vara främsta drivkraft

Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt den 15 december 2012:

I en debattreplik på Brännpunkt (13/12) bemöter pr-konsulterna Joakim Kellner och Erik Persson vår argumentation för mer begränsade inkomstgarantier och pensioner för våra riksdagsledamöter. De resonerar också kring vår åsikt att vi i Sverige har problem med en för stor utbredning av rena yrkespolitiker. Vi vill här svara på de tankegångar och den kritik som de för fram.

Till att börja med anför debattörerna att förekomsten av yrkespolitiker inte är någonting nytt i svensk kontext. Nej, det har vi heller inte påstått. Frågan är dessutom vad det har för betydelse? Kellner och Persson för ett resonemang kring att Tage Erlander faktiskt satt hela 43 år som statsminister, vilket är längre än vad Fredrik Reinfeldt kan tänkas stanna på samma ämbete.

Det är oklart vad detta har med saken att göra, men låt oss plocka upp bollen om Fredrik Reinfeldt. Man kan ha olika åsikter om hans politiska åsikter och färdigheter när det gäller att leda regeringens arbete, men nog är det anmärkningsvärt att vår högste politiske ledare aldrig haft ett jobb utanför den politiska världen. Situationen är densamma, eller åtminstone liknande, för flera av övriga statsråd.

Vidare påtalar Kellner och Persson att de generösa pensionsvillkoren för politiker funnits under en lång tid. Javisst, men det gör dem inte mindre fel. Det är viktigt att hålla på principen om att alla i samhället, i så stor utsträckning det går, svarar för sin egen försörjning. Det gäller särskilt politiker, i en tid då det från politiskt håll sägs vara arbetslinjen som råder.

Det finns ingen anledning att en före detta riksdagsledamot ska ha ersättning i mer än ett år efter att man avgått. På ett år är det fullt rimligt att en före detta toppolitiker ordnat ett annat jobb. Att vara riksdagsledamot är ett stort privilegium, med stora möjligheter att skapa kontakter och bygga nätverk, så det borde rimligtvis inte vara ett stort problem.

Om en riksdagsledamot inte under fyra år lyckats skaffa tillräckligt med erfarenhet, och knyta nog med kontakter, för att efter mandatperiodens slut ordna en ny sysselsättning på egen hand, så kan det knappast vara skattebetalarnas ansvar att finansiera deras leverne på en nivå långt över det som gäller för övriga medborgare.

Som Kellner och Persson, för det tredje, för fram ska man inte underskatta betydelsen för en politiker av att ha erfarenhet av hur partipolitiken och det politiska systemet fungerar. Men det finns ingen motsättning mellan att ha det å ena sidan och att helt ge upp en karriär inom vanliga jobb, näringsliv eller akademin å andra sidan – tvärtom. Om det är något vi har brist på i svensk politik så är det som sagt personer med verklighetsförankring, erfarenhet från andra delar av verkligheten än den partipolitiska. En politiker som sitter i riksdagen i tolv år, vilket är det vi föreslår som maxgräns, borde rimligtvis få nog med tid att sätta sig in i det politiska arbetet.

Vi håller med Kellner och Persson om att det naturligtvis inte är aktuellt att lagstifta om att begränsa antalet mandatperioder som en ledamot kan sitta i riksdagen. Men att uppmuntra fler partier att ta efter Miljöpartiets modell borde, utefter förutsättningarna, vara tämligen okontroversiellt.

Kellners och Perssons åsikter till trots, grundproblemet kvarstår. Vi har för många politiker i Sveriges riksdag, liksom ute i kommuner och landsting, som inte har någon annan erfarenhet, bakgrund eller karriär att falla tillbaka på än den politiska. Och det är ett problem.

För i situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt ett visst politiskt uppdrag finns en överhängande risk att det inte framför allt är partiet, den goda saken och den ideologiska övertygelsen – utan egenintresset – som ligger till grund för det politiska engagemanget. Politiker med egenintresset som främsta drivkraft vill vi inte ha.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU 

Björn Lindgren
Språkrör Grön ungdom

Låt riksdagsledamöter sitta max tre perioder

Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt den 12 december 2012:

Flera medier har rapporterat om en kartläggning från TT över riksdagsledamöternas inkomstgaranti. Denna undersökning visar att 62 av dagens ledamöter, om de är kvar i riskdagen efter valet 2014, skulle kunna sluta under nästa mandatperiod och bli försörjda av skattepengar ända fram till pensionen. Detta trots att de då bara är mellan 50 och 55 år. När reglerna för A-kassan har förändrats för vanligt folk – tycka vad man vill om den förändringen – är det stötande att våra främsta politiska företrädare lever i en helt annan verklighet och skaffar sig orimliga förmåner.

Sedan en tid tillbaka förbereder en arbetsgrupp i riksdagen förändringar av dessa regler. Enligt TT kommer deras förslag, som ska läggas fram den 30 januari, bland annat att innebära att inkomstgarantin ska gälla i högst två år, istället för i dagens 15 år. En sådan förändring vore ett stort steg framåt, även om vi unga kristdemokrater och miljöpartister gärna skulle se tiden förkortas ännu mer.

Tyvärr uppges flera partier vilja att de nya reglerna bara ska gälla för de nya ledamöter som väljs in i riksdagen i valet 2014. Detta vore fel. Självklart ska alla riksdagsledamöter omfattas av samma regler. Ingen ska få en frisedel från ansvaret att stå för sin egen försörjning efter tiden i riksdagen. Politikerföraktet växer, i detta fall med rätta, när vanligt folk via skatten måste betala för avdankade politikers försörjning år efter år.

Hur hamnade vi då i denna situation, med alltför generösa inkomstgaranti- och pensionssystem för toppolitiker? En orsak är att många ledamöter sällan har någon annan karriär än den politiska att luta sig tillbaka på om de skulle bli av med sitt uppdrag. I situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt en viss politisk position finns en överhängande risk att ersättningssystemen sväller.

Tidigare i år (10/1) gjorde Svenska Dagbladet en granskning av de svenska ministrarnas bakgrund. Granskningen visade att statsråden i snitt har studerat ungefär tre år, arbetat knappt sju år och varit heltidspolitiker eller arbetat politiskt i mer än hela 17 år. Många riksdagsledamöter har samma bakgrund. Utrymmet för människor med en annan bakgrund än den partipolitiska är högst begränsat. I allmänhet är det alltså en samling av långvariga yrkespolitiker som utgör de styrande i Sverige.

Är då detta ett problem? Ja, vi menar att så är fallet. Att vägen till den politiska toppen alltför ofta går från ungdomsförbund och partiombudsmannajobb, via kommunala nämnder och uppdrag som politisk sekreterare, men alltför sällan via karriärer inom ”vanliga jobb”, näringslivet eller akademin utgör ett potentiellt hot mot den representativa demokratin.

Risken är att denna avskildhet från den övriga världen får som konsekvens att det skapas något av en särskild ”klass” av yrkespolitiker, vilket de facto utgör ett stort demokratiskt underskott. De politiska makthavarna blir mindre representativa för den befolkning de är utsedda att representera.

Det är också relevant att fråga sig vart en politikers lojalitet främst ligger efter alltför många år i riksdagen: hos de politiska idéerna och väljarna man representerar, eller hos partiorganisationen som man måste hålla sig på god fot med för att ha kvar sin plats?

Hur kommer vi då bort från orimligt generösa ersättningar och riksdagsledamöter som borde ha lämnat sina uppdrag för länge sedan? Förutom förslaget om att de nya villkoren för inkomstgarantin borde gälla för alla ledamöter och max sträcka sig ett år efter avslutat uppdrag, tycker vi unga miljöpartister och kristdemokrater att fler partier borde titta närmare på Miljöpartiets rotationsprincip. Den innebär att en riksdagsledamot maximalt får sitta tre mandatperioder – sedan är det dags att lämna över till nya friska krafter.

Att vara politiker är inte detsamma som att ha ett vanligt jobb. Som politiker sitter man på ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag för att representera sina väljare och kämpa för de idéer man tror på. Den principen är väldigt viktig att hålla fast vid.

Vi behöver arbeta för att minska utbredningen av långvariga yrkespolitiker i Sverige och begränsa dagens orimliga ersättningar för avdankade politiker. Detta tjänar både allmänheten och de förtroendevalda på i längden.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Björn Lindgren
Språkrör Grön ungdom

Juholtgate bevisar problemet med yrkespolitiker

Debattartikel publicerad på Newsmill den 14 oktober 2011:

Med jämna mellanrum väcks debatten om politikers och före detta politikers ersättningar, arvoden och pensioner. Senast under den gångna veckan då Håkan Juholts utnyttjande av riksdagens ersättningssystem varit under lupp. Frågan var dessutom aktuell strax dessförinnan då Sveriges Radio gjorde en reportageserie om kommun- och landstingspolitikers pensioner. Av den senare granskningen framkom att landets kommuner och landsting under det senaste året betalat ut över 70 miljoner kronor i pension till lokalpolitiker som lämnat sina uppdrag. Därutöver går årligen 35 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till en inkomstgaranti för före detta riksdagsledamöter.

De politiker som omfattas av dessa ersättningssystem har ofta själva valt att lämna sina uppdrag men är i många fall garanterade 100 000-tals kronor om året i politikerpension, utan några krav på att söka ett nytt jobb. Vissa politiker, såsom exempelvis Stockholms förre finansborgarråd Annika Billström (S), tar parallellt med sin politikerpension också ut vinst från ett aktiebolag.

Det finns onekligen många problem med den här typen av ersättningssystem. De är omoraliska, eftersom de utgör ett avsteg från principen om att varje människa har ett eget ansvar att göra rätt för sig. De är orättvisa, eftersom det inte är rimligt att vanligt folk ska stå för avdankade politikers försörjning. De späder på politikerföraktet i samhället och undergräver förtroendet för oss politiker som grupp. Att vara ledare handlar om att gå före, visa vägen och ”leva som man lär”. Det är inte speciellt trovärdigt att argumentera för en arberslinje som ska gälla för alla förutom en själv.

Vidare uppmuntrar ersättningssystemen människor att bli yrkespolitiker – ett fenomen som är alltför vanligt förekommande i Sverige. Här går vägen till den politiska toppen alltför ofta från ungdomsförbund och partiombudsmannajobb, via kommunala nämnder och uppdrag som politisk sekreterare, men alltför sällan via karriärer inom ”vanliga jobb”, näringslivet eller akademin. I förlängningen har den här avskildheten från den övriga världen fått till konsekvens att det skapats något av en särskild ”klass” av yrkespolitiker, vilket de facto utgör ett stort demokratiskt problem. De politiska makthavarna blir mindre representativa för den befolkning de är utsedda att representera.

Självklart ska våra beslutsfattare vara väl betalda då de i många fall har ett stort ansvar och fyller en viktig samhällsfunktion. Men den ekonomiska ersättningen får aldrig bli ett mål i sig, utan ska vara ett medel som möjliggör en satsning av tid och kraft för samhällets bästa. Det är mycket farligt, för i situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt ett visst politiskt uppdrag finns en överhängande risk att det inte framförallt är partiet, den goda saken och den ideologiska övertygelsen – utan egenintresset – som ligger till grund för det politiska engagemanget.

Hur kan vi då komma tillrätta med denna problematik? Vi unga kristdemokrater driver följande förslag för att minska antalet yrkespolitiker:

  • Minska riksdagen till 199 ledamöter från dagens 349. Sverige har idag världens största parlament i förhållande till storleken på befolkningen. Landet skulle styras lika bra med färre politiker som trycker på knappar. Färre politiker gör det även lättare att utkräva ansvar – svårare att gömma sig i anonymitet.
  • Ta bort personvalsspärren helt i valen till riksdag, kommuner och landsting. Det skulle berika vårt valsystem, öka allmänhetens kännedom om våra folkvalda och stärka möjligheten till ansvarsutkrävande. Det skulle också göra det enklare för männisor utan 15 års erfarenhet från ett politiskt ungdomsförbund att ta sig in i demokratiska församlingar.
  • Begränsa samtliga politikerpensioner, för såväl politiker som tjänstemän, till maximalt ett år. Under den tiden är det var och ens ansvar att hitta en ny sysselsättning eller försörjningskanal.
  • Underlätta för politiker att ha andra sysselsättningar vid sidan om de politiska. Att politiska uppdrag kombineras med andra engagemang i världen utanför, inom näringsliv och civilsamhälle, bör inte bara accepteras och respekteras utan också uppmuntras. Det skulle öka intresset bland duktiga yrkesverksamma människor att ge sig in i politiken.

Att vara politiker är inte detsamma som att ha ett vanligt jobb. Som politiker sitter man på ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag för att representera sina väljare och kämpa för de idéer man tror på. Den principen är väldigt viktig att hålla fast vid. Vi behöver arbeta för att minska utbredningen av yrkespolitiker i Sverige. Risken är annars att vi framöver får uppleva många fler fall som Juholtgate.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Alf Svensson överdriver om åldersfixeringen i svensk politik

Debattartikel publicerad på Newsmill den 2 september 2011:

Min äldre partikamrat Alf Svensson skriver på Newsmill (1/9) att det är uppenbart att vi i Sverige och i svensk politik inte värderar erfarenhet. Han skriver också att det finns en för stor föryngringsfixering och antyder att Gustav Fridolin och Annie Lööf fått respektive kommer att få sina partiledarpositioner till följd av sin relativt låga ålder. Åldern sägs också vara en black om foten för de politiker som passerat 40-sträcket – ingen valberedning verkar nämligen vara intresserade av dessa. Alf Svensson är en klok och skicklig politiker, det är känt sedan länge. Men i det här fallet förstår jag inte hans resonemang. Det finns flera anledningar till det.

För det första ska det klargöras att Alf Svenssons bild av att det finns en utbredd åldersfixering inom politiken inte stämmer. Bland de nuvarande partiledarna för riksdagspartierna är medelåldern drygt 45 år. I de partier som just nu letar efter nya ledare finns kandidater i varierande åldrar, men inget av dem verkar ha något emot kandidater som passerat ungdomen. Bland de personer som Centerpartiets valberedning lyfte fram som huvudkandidater var två äldre än 40 år. I Vänsterpartiets process är läget detsamma.

Alf Svensson vill göra gällande att erfarenhet skulle vara överordnat andra viktiga egenskaper, men så kan man inte se det. I den process som föregår ett partiledarval granskas de aktuella kandidaterna till leda. Personliga egenskaper och färdigheter ställs mot varandra och garderober genomlyses efter lik, allt för att hitta den bäst lämpade kandidaten till det aktuella uppdraget. I denna process är erfarenheten förstås viktig, men den är långt ifrån det enda faktor som har betydelse. Politisk skärpa, ideologisk och värderingsmässig förankring, medial fallenhet samt förmåga att leda och engagera en rörelse är minst lika viktiga. Samtliga de senare egenskaperna och faktorerna har egentligen ingenting alls med ålder att göra. Det handlar snarare om intelligens, driv och ambition.

Att påstå att till exempel Annie Lööf inte skulle ha politisk erfarenhet är dessutom mycket felaktigt. Lööf har en juris kandidatexamen, har varit vice förbundsordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, personkryssat sig in i riksdagen och suttit där i fem år, varit vice gruppledare, ledamot i partistyrelsen och ekonomisk-politisk talesperson. Det känns onekligen som att partiledaruppdraget är det som står närmast på tur.

Alf Svensson har en olycklig syn på politiskt engagemang. Att vara politiker ska inte ses som ett yrke, att vara politiker är att ha förtroendeuppdrag i syfte att göra gott för samhället. Då Svensson skriver att Annie Lööf och vänsterpartisten Hans Linde skulle vara bättre partiledarkandidater om tio, 20 eller 30 år missar han en viktig detalj. Vad är det som säger att dessa intellektuella, driftiga och hungriga personer vill, och kommer att vara, heltidspolitiker på så lång sikt? De kanske har andra planer för livet och ser det som att partiledartiden, den är nu.

Zlatan Ibrahimovic, Peter Forsberg, Mats Wilander, Ulrika Knape, Carolina Klüft, Charlotte Kalla, Carola Häggkvist, Niklas Zennström och Daniel Ek. Alla är de svenskar som inom sina respektive verksamhetsområden är och var exceptionella utövare som tog sina äldre och mer rutinerade kollegor med storm. De hade helt enkelt färdigheter och förmågor som sträckte sig bortom erfarenheten. Denna typ av personer finns – och kommer att fortsätta finnas – också inom politiken. Gustav Fridolin och Annie Lööf är två exempel.

Då Alf Svensson blev partiledare för Kristdemokrater var han 34 år ung. Ja, vid den tiden var han till och med fortfarande ordförande för partiets ungdomsförbund, KDU. Ändå kom han att bli en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika politiker som förde sitt parti till stora framgångar, inte minst i valet 1998. Känner Alf Svensson att han vid den tiden egentligen var för ung för att ta över ansvaret för ett parti? Förhoppningsvis inte.

Inom politiken såväl som överallt annars bör jobb, poster och positioner fördelas utefter lämplighet, förmågor och kompetens, inte utefter någonting annat. För oss kristdemokrater är det en väldigt viktig princip. Att dela in människor i grupper, utefter kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning eller någonting annat är sällan konstruktivt. Låt oss sluta göra det.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Update: Uttalar mig även i Svenska Dagbladet i samma fråga.

Yrkespolitikerna är ett hot mot demokratin

Skrev i fredags på Politikerbloggen om de många rena yrkespolitiker vi har i Sverige samt hur detta faktum kan och bör ses som demokratiskt problem:

Det största problem vi har inom svensk politik idag är nämligen inte att för många politiker sitter i börsbolagsstyrelser, utan att på tok för få gör det. Vägen till den politiska toppen går alltför ofta från ungdomsförbund och partiombudsmannajobb, via kommunala nämnder och uppdrag som politisk sekreterare, men alltför sällan via karriärer inom ”vanliga jobb”, näringslivet eller akademin. I förlängningen har denna avskildhet från den övriga världen fått till konsekvens att det skapats något av en särskild ”klass” av yrkespolitiker, vilken de facto utgör ett stort demokratiskt problem.

Läs hela artikeln här.