Nomineringsstämma i Göteborg – listorna fastställda

På måndagskvällen höll Kristdemokraterna i Göteborg nomineringsstämma på vilken partiets listor inför valen till riksdag samt kommun- och regionfullmäktige fastställdes. Riksdagslistan toppas av David Lega framför Annelie Enochson och KDU:aren Matilda Stålbert. Jag själv återfinns på åttonde plats.

Regionfullmäktigelistan toppas av före detta KDU-ordföranden Magnus Berntsson framför Ragnwi Marcelind och Anders Fasth medan kommunfullmäktigelistans tre främsta namn är Carina Liljesand, Maria Berntsson och Martin Hellström. Partiet har dessutom en ungdomslista till kommunfullmäktige. På denna toppar KDU Göteborgs ordförande Emma Blomdahl samt Rebecka Hagman och Matilda Stålbert. Här återfinns jag på fjärde plats.

Numera är jag med andra ord såväl riksdags- som kommunfullmäktigekandidat. Återkommer så småningom med någon form av valprogram.

Dagens mest deprimerande debattartikel

Skattebetalarnas förening har initierat ett utredningsprojekt om de stora klyftor som finns i avseende på de svenska medborgarnas tillgångar. På måndagen skrev Skattebetalarnas VD Robert Gidehag samt nationalekonomerna Helena Olsson och Nils Bohlin på DN Debatt att det som krävs för att jämna ut standardskillnaderna är ett kraftigt sänkt skattetryck och minskad progressivitet i inkomstskattesystemet:

Skatterna på inkomst är höga och progressiviteten är högst i världen, den högsta marginaleffekten sätter dessutom in på en internationellt sett låg nivå. Därför är den enda rimliga lösningen på detta att kraftigt sänka såväl det totala skattetrycket som progressiviteten i inkomstskattesystemet.

Det slentrianmässiga motargumentet att det är orättvist att sänka skatten på högre inkomster bemöts bäst med hur alternativet ser ut. Nämligen att ha det som i dag då det är viktigare att köpa ett radhus i en tillväxtregion än att utbilda sig, viktigare att vara född i den generation som var med om snabba prisstegringar på hus än att starta företag, viktigare att födas med en rik pappa än att födas med talang och flit. Är det verkligen så drömmen om jämlikhet ser ut?

Läs hela artikeln: Rik pappa är viktigare än talang och utbildning.

Om att ge mer makt till väljarna

Hampus Magnusson, distriktsordförande för Moderata ungdomsförbundet i Göteborg, skriver idag i Göteborgs-Tidningen om hur den svenska demokratiska processen kan förättras – om personvalsspärrarna slopades skulle väljarnas makt öka.

Det finns flera poänger med Magnussons argumentation. För det första handlar det om att partierna själva idag har alltför stor makt över vilka personer som ska företräda väljarna i de olika församlingarna samtidigt som det är för svårt för en enskild kandidat att kryssa sig in i exempelvis riksdagen:

Partierna har för stort inflytande över vilka som företräder väljarna och vi har trots de höga spärrarna fått bevittna flera exempel på hur väljarna trotsat partiernas placeringar.

För det andra handlar det om att dagens valsystem i väldigt stor utsträckning gynnar politiska broilers:

I dag står jag på valbar plats till kommunfullmäktige. Jag har dock observerat att det är få som orkar gå igenom de politiska hundåren. Dagens system gör det allt svårare med studier och karriär vid sidan av politiken. Många av mina tidigare kamrater från ungdomsförbundet har försakat detta för att vandra vidare till positioner i riksdag och departement.

Att slopa åttaprocentsspärren vid personval är också någonting som KDU står bakom.

”Många vet inte ens om att de är kristdemokrater”

Senare idag hålls nomineringsstämma inom Kristdemokraterna i Göteborg, på vilken riksdags-, kommun- och landstingslistorna inför höstens val ska fastställas. David Lega är en nykomling inom partiet som är föreslagen som förstanamn på riksdagslistan. Idag skriver han på Expressens debattsida om varför han ställer upp för vårt parti:

Utan att ha en kristen bakgrund, så fann jag att mina värderingar helt överensstämmer med Kristdemokraternas. Jag har ofta använt ord som eget ansvar, personlig utveckling, krav och beröm. Kristdemokratin använder ord som värderingar, subsidiaritetsprincipen, personalism och ofullkomlighetstanken.

För egen del tycker jag att det är glädjande att David Lega valt företagarfrågorna som ett av sina fokusområden inför valet. I Expressen skriver han:

Vi behöver också fler jobb! Få saker är så nedbrytande som arbetslöshet och känslan av att inte vara behövd. Vi behöver därför ett enkelt och smidigt företagarklimat. Mindre krångel ger fler kreativa företagare och därmed fler arbetstillfällen. Det skall vara lönsamt att driva företag.

Välkommen till Kristdemokraterna, David!

Söndagsläsning med Göran Hägglund

Göran Hägglund imponerar stort på debattsidan i dagens Dagens Nyheter då han går till attack mot kvoteringsivrare i allmänhet och den rödgröna oppositionen i synnerhet.

Svenska folket har rätt att få veta vad de rödgrönas speciella tolkning av begreppet jämställdhet egentligen innebär: att din frihet som enskild person är en illusion – använder du din frihet fel kommer den ändå att offras på statistikens altare. Och verktyget för detta heter kvotering.

Detta är värt att resonera om i botten. För vad det ytterst handlar om är faktiskt inte bara en jämställdhetsdiskussion utan också en fråga om vilken demokratisyn man har. Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare.

I den partiledardebatt som sändes i SVT Agenda för en vecka sedan diskuterades även inkvotering av kvinnor i börsbolagens styrelser. Maud Olofsson var då väldigt tydlig med vad detta skulle innebära för äganderätten och det fria näringslivet. Idag hakar Hägglund på. Vad kvoteringsivrarna suktar efter är ingenting annat än mer socialism.

Klart besked gavs också om att inte heller äganderätten är fredad från regleringskraven. Det är inte tu tal om att det är en frapperande liten andel kvinnor representerade i toppskikten av svenska företag. Men det är inte Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson som äger företagen. Det gör aktieägarna. Politiker kan rimligtvis inte sättas att bestämma över vilka som ska leda privata företag. Inte med mindre än att rent socialistiska principer tillåts göra sitt intåg i näringslivet.

Någonstans där är det som de rödgrönas kvoteringsambitioner hämtar sin näring. I den socialistiskt inspirerade viljan att lägga samhället tillrätta ovanifrån. Inte bara i viktiga delar som sjukvård, utbildning och omsorg, utan ett tillrättaläggande in i minsta detalj. Officiellt är det med ”respekt” för de enskildas val som Peter Eriksson så vackert uttryckte det. Och inte sällan med jämställdhet som täckmantel. Men hela tiden är det vanliga människor som får sina rättigheter och valmöjligheter åsidosatta och sina egna livsval ifrågasatta. Just de enskilda man påstår sig respektera och vilja representera.

Det är nu en vecka sedan Charlie Weimers skrev i Svenska Dagbladet om behovet av en borgerlig jämställdhetspolitik som belyser betydelsen av alla människors lika möjligheter snarare än reell jämställdhet genom kvotering. Det är också en vecka sedan KDU:s jämställdhetspolitiska kampanj We Can Do It! – utan kvotering lanserades, vilken bygger på samma inställning. I sin artikelavslutning är Göran Hägglund inne på samma spår:

Vi kristdemokrater är för jämställdhet och lika möjligheter mellan man och kvinna. Det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Men vi ser också att det finns gränser för vilka tvångsmedel politiker har rätt att ta till. Vi är därför också det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val och motsätter oss kvotering. Kanske för att vi är det parti i svensk politik som är mest tydligt värdeorienterat.

I alla händelser var den rödgröna uppställningen i partiledardebatten talande i ett avseende, som hittills förbisetts av analytiker: Det vi såg var konturerna av en kommande kvoteringsoffensiv i svenskt samhällsliv – om de rödgröna vinner valet. En av Kristdemokraternas huvuduppgifter kommer att vara att motverka detta.

I bloggosfären sluter ett flertal kristdemokrater upp, däribland Charlie Weimers, Ebba Busch, Andreas Olofsson, Marie-Louise Forslund Mustaniemi, Ramesh Chibba, Lilith Svensson och Sara Skyttedal.

Ohlssons liv är Ohlssons ensak

En debatt har blossat upp kring nyligen utsedde EU-minister Birgitta Ohlsson och hennes kommande föräldraskap. Jag förstår inte vad problemet är. Varje familj bör få bestämma över sina egna liv, oavsett om en av parterna är minster eller ej. Charlie Weimers och Ebba Busch håller uppenbarligen med.

Om kristendomens särställning i religionsundervisningen

Kristdemokraterna Tuve Skånberg och Rolf Åbjörnsson skrev på onsdagen tillsammans med ett flertal andra politiker och akademiker i Världen idag angående Skolverkets förslag om religionsämnets ställning i den nya läroplanen för grundskolan:

I förarbetena till riksdagsbeslutet, regeringens proposition 1992/93:220 ”En ny läroplan för grundskolan” (sid 58) står specificerat hur religionskunskapsämnet ska utformas:  ”Ämnet skall därför ge kunskaper om den kristna trons föreställningsvärld som en grund för förståelse av hur svensk och västerländsk kultur och samhällsutveckling påverkats och påverkas av Bibeln och kristen tro.”
Skolverket föreslår alltså att religionskunskapsämnet släpper kristendomens särställning och dess grundläggande betydelse för vårt land och folk. Det får inte ske.

Det skulle innebära att våra ungdomar förmenas ett viktigt idéarv och blir i stor utsträckning kulturlösa. Sverige är numera multietniskt och multireligiöst, men det kristna arvet har format det svenska samhället. Kristendomens värderingar är av största betydelse för ett gott samhälle.

Jag kan inte annat än hålla med. Kristendomen är mycket central för det svenska samhället och vår historia. Om Skolverkets förslag går igenom skulle eleverna berövas en grundläggande kunskap i den religion som i tusen år format Sverige och de värderingar som vi gemensamt sluter upp kring.

Läs gärna hela artikeln: Ny kursplan gör unga kulturlösa. Sista datum för att lämna in remissvar och synpunkter till Skolverket är den 5 februari.

Angående Reinfeldts jobbsiffra

Under söndagens partiledardebatt i SVT Agenda uttalade statsministern att antalet sysselsatta i Sverige ökat med 100 000 personer sedan maktskiftet hösten 2006. Detta visade sig vara fel, vilket fått stor uppmärksamhet i bloggosfären. Bakgrunden till fadäsen uppes vara att Fredrik Reinfeldt fick felaktig information från finansdepartementet innan debatten. Tidigare användes personer i åldrarna 16-64 år som underlag för arbetsmarknadsstatistiken medan man numera använder personer i åldrarna 15-74 år för att statistiken ska vara internationellt jämförbar. Det går förstås inte att jämföra siffror som tagits fram enligt den gamla modellen med siffror framtagna med den nya metoden. Detta var dock precis vad tjänstemännen från regeringskansliet gjorde.

Att statsministern gör en sådan miss är förstås både klantigt och pinsamt, men det har ändå startat en ganska välkommen debatt om sysselsättningen och arbetslösheten. Det är därför relevant att ta en titt på vad som egentligen gäller.

I september 2006, då regeringsskiftet ägde rum, var enligt SCB 4 440 000 personer sysselsatta i Sverige medan 4 452 000 personer var sysselsatta i december 2009, vilket är den senaste siffra som finns att tillgå. Det motsvarar en ökning med cirka 12 000 personer. Tittar man på den andel av befolkningen inom åldrarna 15-74 år som var sysselsatta i september 2006 låg denna på 65,8 procent medan den i december 2009 var 63,7 procent – en minskning med 2,1 procentenheter. Arbetslösheten var i september 2006 6,1 procent och i december 2009 8,5 procent – en ökning med 2,5 procentenheter.

Denna jämförelse är däremot också felaktig eftersom det finns säsongsvariationer i statistiken. Sysselsättningen och arbetslösheten uppvisar naturliga variationer mellan månaderna (under juni är arbetslösheten exempelvis alltid relativt sett hög). För att komma förbi detta bör man jämföra en månad ett år med samma månad ett annat år, alternativt jämföra ett kvartal ett år med samma kvartal ett annat år.

Sysselsättningssiffran för december 2009 kan exempelvis jämföras med siffran för december 2005 eller 2006. En sådan jämförelse visar på en ökning av sysselsättningen med 101 000 personer respektive 24 000 personer. Samma jämförelse vad gäller andelen sysselsatta visar på en minskning med 1,3 respektive 1,8 procentenheter samtidigt som arbetslösheten ökat med 1,2 respektive 2,5 procentenheter. Om man istället jämför sysselsättningssiffran för september 2009 med motsvarande siffra för september 2005 och 2006 visar det på en öknng av antalet sysselsatta med 115 000 respektive 39 000 personer.

Ett annat alternativ är alltså att använda sig av kvartalsdata i jämförelsen. Under det tredje kvartalet 2006, det vill säga juli till september, var 4 530 000 personer sysselsatta medan motsvarande antal för det tredje kvartalet 2009 ligger på 4 548 000 personer – en ökning med 18 000 personer. Om man istället jämför med det tredje kvartalet 2005 har sysselsättningen ökat med 129 000 personer. Enligt denna metod att göra jämförelsen har arbetslösheten ökat med 0,9 respektive 1,8 procentenheter.

Rörigt, javisst, men vilka slutsatser kan då dras? Sysselsättningen har ökat mätt i absoluta tal. Hur mycket den har ökat beror dock på vilken jämförelse som görs. Andelen sysselsatta, det vill säga antalet sysselsatta i förhållande till antalet personer i åldrarna 15-74 år, har däremot minskat något, beroende på att befolkningen som helhet har blivit större. Samtidigt beror denna befolkningsökning på invandringen snarare än på ett positivt födelsenetto, och invandrare har som bekant svårare att få arbete än vad infödda svenskar har. Utöver detta ska dock sägas att arbetslösheten ökat, mätt såväl i absoluta tal som i förhållande till arbetskraftens storlek.

Detta är förstås olyckligt. Men samtidigt måste man komma ihåg vad som präglat ekonomin under de senaste åren – finanskrisen och en djup internationell lågkonjunktur. Det finns flera statistiska bevis på detta. Exempelvis har arbetslösheten i USA, mätt av det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet, ökat från 4,9 procent i december 2005 och 4,5 procent i december 2006 till 10,0 procent i december 2009. Arbetslösheten i eurozonen, mätt av Eurostat, var 8,4 procent i december 2005 och 7,5 procent i december 2006. I december 2009 hade den också stigit till 10,0 procent.

De senaste åren har med andra ord präglats av en global ekonomisk kris och i denna är det Sverige som påverkats av omvärlden snarare än tvärtom. Detta måste man ha i åtanke då arbetsmarknadspolitiken utvärderas. Såväl antalet sysselsatta som andelen sysselsatta ligger på ungefär samma nivå nu som vid tiden för maktskiftet. Detta trots lågkonjunkturen. För min del talar det för att regeringens politik, såväl vad gäller skatter och arbetsmarknad som offentliga finanser, har haft önskad effekt. Detta kommer dessutom att bli än tydligare under de kommande månaderna.

We Can Do It! – utan kvotering

Idag presenterades KDU:s nya kampanj ”We Can Do It – utan kvotering”, under Kristdemokraterna kommundagar i Jönköping. Kampanjen är en del av KDU:s arbete för att formulera en borgerlig jämställdhetspolitik. På måndag tar vi med kampanjen ut på skolorna, för att prata med elever om kvotering, genus, kunskap, kompetens, jämställda löner och lika möjligheter. Jag är optimistisk. Att döma av reaktionerna på Charlie Weimers debattartikel igår (och av många diskussioner ute på skolorna), så finns det en längtan efter ett alternativ till radikalfeminismen.

I kampanjen får tre KDU:are uttala sig om olika aspekter av jämställdhet. Så här säger de:

- Kompetens istället för kvotering. Elin, 21 år, elektriker.

Jag valde att bli elektriker eftersom det alltid varit mitt intresse. Jämställdhet är att själv kunna välja vad man vill jobba med. Att kvotera in tjejer till exempelvis byggprogrammet är fel, eftersom det utgår ifrån att tjejer och killar inte vet sitt eget bästa. Att kvotera in killar till högskolans sjuksköterskeprogram gör att tjejer petas, trots att de har tillräckliga betyg för att komma in. Kunskap och erfarenhet borde stå i centrum istället för vilket kön man har.

- Jämställda löner är en självklarhet. Rebecca, 22 år, juridikstudent.

Jag vet att jag kommer att göra ett bra jobb när jag är färdig med studierna. För mig som jurist finns det många möjliga arbetsplatser, och jag kommer att kräva en bra lön av min framtida arbetsgivare. Många kvinnor jobbar inom offentlig sektor, och har ofta bara en enda arbetsgivare att välja. Det drar ner lönerna och gör det svårare att löneförhandla. Jämställdhet på riktigt är att kvinnor med likadan erfarenhet och kunskap som män får samma lön. Då måste vi dels se till att det blir fler arbetsgivare inom yrken där många kvinnor jobbar, och vi kvinnor måste också bli bättre på att löneförhandla och hjälpa varandra.

- Jag är inte hjärntvättad. Kelly, 22 år, modevetenskapsstudent.

Jag läser inte mode för att jag är kvinna. Jag läser mode för att det är kul och för att det kan ge spännande jobbmöjligheter i framtiden. Varför ska jag bli idiotförklarad av genusvetare som hävdar att jag blivit hjärntvättad till att bry mig om mode och design? Varför ska dagisbarn tvingas att sluta leka med dockor eller innebandyklubbor? Och varför måste alla studenter läsa genus, oavsett om det handlar om matematik eller tekniska utbildningar? Nej, bort med statliga genusexperiment på dagisbarn och avskaffa Nationella sekretariatet för genusforskning.

Ebba Busch frontar kampanjen. Charlie Weimers och David Högberg bloggar också om kampanjen.

Weimers: ”KD måste forma en borgerlig jämställdhetspolitik”

Igår skrev Charlie Weimers på SvD Brännpunkt om behovet av en borgerlig syn på jämställdhet inom svensk politisk debatt. Ett utdrag:

Kristdemokraterna skulle kunna formulera en borgerlig jämställdhetspolitik som bygger på alla människors lika värde och möjligheter snarare än på tanken om 50/50, som handlar om att jämställdhet endast kan uppnås när exempelvis föräldrarna delar exakt lika på föräldraförsäkringen eller när statsvetenskapskursen har precis lika många kvinnliga och manliga studenter.

När all fördelning är 50/50 inom varje yrkeskategori och på varje arbetsplats, så kallas detta av genusvetarna för ”reell jämställdhet” medan en politik som innebär lika möjligheter och rättigheter kallas för ”formell jämställdhet”. Den formella jämställdheten duger förstås inte för genusvetarna, utan de anser att ”reell jämställdhet” bara kan råda då fördelningen är 50/50.

Den kristdemokratiska jämställdhetspolitiken måste alltid bejaka att människor själva ska kunna välja yrkesinriktning, och avstå från att försöka få dem att välja ”rätt” i form av traditionella eller icke-traditionella programval på gymnasiet. Det är en politik som säger nej till kvotering av principiella skäl, eftersom kvotering utgår ifrån kollektivet istället för personen och för att den sätter kunskap och erfarenhet på undantag. En kristdemokratisk jämställdhetspolitik strävar efter att ge varje person det självförtroende som krävs för att veta att den egna kompetensen berättigar till en bra ingångslön och senare löneförhöjning. En kristdemokratisk jämställdhetspolitik vågar problematisera varför många kvinnor begär lägre ingångslöner än sina manliga kollegor, utan att bygga upp väderkvarnar i form av ”patriarkatet”. Det handlar också om att öppna för upp för fler arbetsgivare i kvinnodominerade yrken, så att den anställdes förhandlingsmöjligheter under lönesamtalen kan förbättras.

Lysande!