Öppen data stärker välfärden

Debattartikel publicerad på Dagens Samhälles debattsajt den 23 maj 2013:

Efter att Sovjetunionen i början av 1980-talet av misstag skjutit ned ett sydkoreanskt passagerarflygplan, valde den amerikanske presidenten Ronald Reagan att tillgängliggöra landets militära navigationsteknik, GPS, för resten av världen. Den statliga teknologin släpptes fri på marknaden för att möjliggöra smartare navigering.

Sedan dess har entreprenörer kunnat utnyttja och utveckla tekniken på ett långt bättre sätt än statliga myndigheter kunnat drömma om att göra. Den moderna GPS-tekniken finns nu i var och ens smarta mobiltelefon. Den används för att öka precisionen inom jordbruket och för att skapa effektiva logistikkedjor i företag.

Idag går Barack Obama betydligt längre än vad Reagan gjorde då. I början av maj klargjorde presidenten att all information som skapats eller samlats in av den federala regeringen i USA ska tillgängliggöras för allmänheten, såvida det inte till exempel finns integritetsskäl som hindrar detta.

De möjligheter som följer på detta är omfattande. Inom kort kan exempelvis amerikanska konsumenter snabbt och enkelt få reda på vilka restauranger som har fått anmärkningar på grund av osanitära förhållanden, medan de som vill flytta kan ta del av detaljerad information om vilka utsläpp som sker i närheten av olika bostadsområden. Entreprenörer kommer att kunna använda och vidareutveckla denna data och statistik på sätt som vi idag inte kan tänka oss.

Det finns mycket goda skäl att tillämpa samma princip i Sverige. Den svenska staten har länge varit världsledande på att samla in data, och ofta tillgängliggöra den. Det är en anledning till varför samhällsforskare ofta inkluderar Sverige i sina studier.

Men samtidigt finns också omfattande data som den offentliga sektorn inte delar med sig av. Många svenska föräldrar vill exempelvis veta vilka skolor som är de bästa. Här sitter den svenska myndighetsvärlden på omfattande data om skolors kvalitet, där hänsyn har tagits till en rad faktorer som exempelvis barnens socioekonomiska bakgrund. Den enkla åtgärden att pedagogiskt presentera denna data skulle inte bara vara en tjänst gentemot medborgarna, utan det skulle också stärka konkurrensen mellan skolor och vidareutveckla det fria skolvalet.

På samma sätt borde offentlig sektor nå ut med information om vilka äldreboenden som har fått anmärkningar, hur vanligt det är med felbehandlingar, väntetider i olika vårdenheter och så vidare.

Mycket av denna information finns idag tillgänglig i Sverige, men den är i praktiken mycket svår att leta rätt på och förstå för den som inte har forskarbakgrund. Initiativ som ”Open Stockholm” har nyligen lanserats för att öka tillgängligheten av den offentliga sektorns data. Men visst borde väl vår ambition vara i nivå med Obamas; att all offentlig information – bortsett ifrån den som av synnerliga skäl ska hållas hemlig – ska finnas lättillgänglig för medborgarna?

Länge var politiken fokuserad på statlig detaljstyrning av samhället. Medborgarna antogs vara oförmögna att ta egna beslut om sin vardag och välfärd. Idag har dock politiker från vänster till höger insett både vikten av valfrihet och den kraft som finns hos drivna entreprenörer. Genom att släppa den offentligt skapade och insamlade informationen fri kan vi både stärka medborgarnas möjligheter att göra informerade val inom välfärden och stimulera framväxten av nya företag.

Nima Sanandaji
Tekn. Dr., samhällsdebattör och författare till boken ”I väntan på välfärden”.

Aron Modig
Borgerlig debattör, författare till boken ”Ansvarstagande och gemenskap – idéer för en starkare kristdemokrati”

Kommentera

Under Jobb och företagande, Välfärd och socialpolitik

Det etiskt rätta

Kommentar publicerad i Magasinet Neo nummer 3-2013:

Rättsfrågor upphör aldrig att ta stor plats i samhällsdebatten. Det är förståeligt och bra. Upprätthållandet av lag och ordning är en av statens absoluta kärnuppgifter och ämnet berör i grunden universella och tidlösa frågor som mänskligheten brottats med sedan urminnes tider. Vad är rätt och vad är fel?

Dessa frågor handlar i grunden inte om juridiska teknikaliteter i Sverige 2013, utan om hur vi behandlar våra medmänniskor. Därför får diskussionen kring brott och straff aldrig lämnas åt enbart experter – även om deras kunskaper naturligtvis är oerhört viktiga – utan den måste föras i en bred samhällelig kontext. Det är därför glädjande att förra numret av Neo belyste dessa frågor ur flera olika perspektiv.

Intervjun med Martin Borgeke illustrerade på ett bra sätt hur debatten skulle kunna se ut om den ensidigt skulle präglas av expertisens synsätt. Förutsägbarhet i systemet och likabehandling av brottslingar är naturligtvis av mycket stor vikt i en fungerande rättsstat. Men lika viktigt är att sätta brottsoffrets perspektiv i centrum. Fallet med misshandeln i Kortedala visar hur fel rättsystemet kan fungera när så inte sker. Tre veckors oavlönat arbete är ingen rimlig påföljd för personer som valt att förstöra livet för en annan människa.

Sverige har relativt låga straffsatser för våldsbrott som misshandel och mord och vi måste ställa oss frågan: är detta rimligt? Annars riskerar allmänhetens förtroende för rättsstaten att sakta men säkert urholkas. Att människor känner oro för brottsligheten är inget att förvånas över. Det måste tas på allvar. Hot mot hälsa och säkerhet drabbar vanliga människor i deras vardag och kan förstöra tillvaron för en person eller familj.

Mycket bra har uträttats sedan Kristdemokraterna och Alliansen tog över makten år 2006, exempelvis har straffen för en del våldsbrott höjts. Men tyvärr har detta inte fått önskad effekt och domstolarna dömer inte på det sätt som politiken avsett. Detta är en anledning till att den rättspolitiska diskussionen måste hållas fortsatt levande. Kristdemokraterna och Alliansen får inte nöja sig. Vi kan diskutera om straff minskar brottsligheten eller inte – det finns forskning som pekar åt båda håll. Men viktigare är det etiskt rätta i en påföljd. Det ska helt enkelt straffa sig att begå brott.

Detta måste den rättspolitiska diskussionen tas sin utgångspunkt i. Allt annat är djupt omoraliskt.

Aron Modig

Kommentera

Under Lag och ordning

Avrapportering: min tid som KDU-ordförande

Under perioden juni 2011 till maj 2013 var jag förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU). Men vad gjorde jag egentligen under denna tid? I denna avrapportering redogör jag för just detta. Läs den gärna!

Jag har precis avslutat mitt avslutningstal som förbundsordförande, vid riksmötet på Öckerö i maj 2013.

Jag håller mitt avslutningstal som förbundsordförande vid riksmötet på Öckerö 2013.

Kommentera

Under Okatergoriserade

Avslutningstal: ”Mitt hjärta är blått!”

Förbundsvänner,

Det är härligt att åter samlas till riksmöte med Sveriges bästa och borgerligaste ungdomsförbund. Det har redan gått ett år sedan riksmötet på Ekerö. Vad kan då vara mer passande än att följa upp detta med att nu träffas på en ö, på andra sidan av Sverige.

Ja, vi har ju valt att hålla vårt 48:e riksmöte här på vackra Öckerö den här Kristi himmelfärdshelgen. Och det är en lämplig plats för KDU att hålla riksmötet på.

Öckerö är landets nionde bästa kommun att bo i, enligt tidningen Fokus. Och förra året utsågs Öckerö till landets allra tryggaste kommun. Så mina vänner, ni kan känna er trygga ikväll när ni går och lägger er i sovsalarna.

På Öckerö ligger också Kristdemokraterna bra till. Det visade sig inte minst i det senaste kommunvalet när vårt parti fick närmare 20 procent av rösterna. Här råder lag och ordning, människor håller ihop och civilsamhället  - det är starkt.

Som vanligt när vi ses för riksmöte står förbundet inför flera viktiga beslut. Det gäller också den här gången. Vi ska diskutera och tillsammans slå fast förbundets linje i propositioner och motioner. Men vi ska också välja ny förbundsordförande och förbundsstyrelse. Årets riksmöte blir därför en start på det planeringsarbete som ligger framför oss inför valen nästa år.

Oavsett om ni är på ert första, tredje eller åttonde riksmöte den här helgen hoppas jag att ni känner er välkomna. Jag hoppas att ni tar vara på möjligheten att umgås, diskutera och framför allt ha roligt. Tillsammans ska vi göra det här till en riktigt bra helg!

***

Vänner,

Mitt hjärta är blått. Ja, så heter KDU:s senaste kampanj. Det är inte bara en schysst slogan, utan något som faktiskt har en djupare ideologisk betydelse.

Mitt hjärta är blått för att jag tror på solidaritet, inte genom skatter och bidrag utan mellan människor. För att jag tycker att man ska bete sig schysst mot dem man har omkring sig och i alla lägen göra sitt bästa.

Mitt hjärta är blått för att jag vet att samhället är större än staten. Jag ser att ett livskraftigt civilsamhälle är en forutsättning för att människor ska ges möjlighet att leva i nära relation med familj och vänner.

Mitt hjärta är blått för att jag tror på det personliga ansvarstagandet. På att var och en av oss har ett ansvar för våra handlingar. Men också ett ansvar för våra medmänniskor och för vår omvärld. Det goda samhället skapas inte bara i sammanträdesrummen. Det börjar här och nu med dig och mig.

De här grundläggande övertygelserna var det som gjorde att jag gick med i KDU i februari 2006. Det är dem som har gjort att jag har stannat kvar som medlem, och det är dem som under de senaste åren har drivit mig i arbetet för vårt förbund.

***

Det har nu gått sju år sedan jag deltog på mitt första riksmöte. Det var en härlig upplevelse och jag har många goda minnen därifrån.

Jag minnas att jag tyckte det var fascinerande att se så många ungdomar välja bort en ledig helg i vårvärmen, och istället sitta i en förhandlingssal med yrkanden, voteringar och ordningsfrågor. Det var inspirerande att se duktiga debattörer vrida och vända på argumenten för att få just sina idéer igenom. Och för mig var det glädjande att få känna den gemensamma vilja som fanns att förbättra svensk politik och i förlängningen hela Sverige.

Jag hoppas att ni som är på ert första riksmöte den här helgen känner en liknande känsla som jag kände på riksmötet 2006. Jag hoppas att ni känner samma inspiration och samma vilja att förändra. Och kanske vågar ni er på någonting som inte jag vågade då – nämligen att gå upp i talarstolen och hålla ett anförande om något som just ni brinner för.

***

Vänner,

Under de sju år jag varit engagerad i KDU har det skett stora förändringar i svensk politik. Då – 2006 – när jag deltog på mitt första riksmöte såg Sverige annorlunda ut än vad det gör idag.

Då hade Sverige styrts av socialdemokrater under 61 av de senaste 70 åren. Vi levde i ett land där flumskolan var rådande. Där människor drevs från hus och hem på grund av fastighetsskatten. Och där det var i princip omöjligt att köpa huvudvärkstabletter på lördag kväll, man fick helt enkelt vänta till måndag morgon. Då levde vi i ett Sverige som på många sätt var sämre än idag. Men valet 2006 kom att bli en vändpunkt.

Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centern hade gått samman och bildat ”Allians för Sverige”. Årtionden av trassliga försök till samarbeten hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans. Alliansen framstod som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé om framtidens Sverige.

Två valsegrar senare är det borgerliga allianssamarbetet redan historiskt, och det har satt starka och tydliga avtryck på det svenska samhället. Ni som såg partiledardebatten i Agenda i söndags förstår vad jag menar. Spelplanen är helt förändrad, och det är idag vänstersidan som inte kan ge svar på frågan om hur de har tänkt bilda sin regering.

Utöver den nya trovärdigheten i regeringsfrågan, var det arbetslinjen som vann valet åt Alliansen 2006.

Genom jobbskatteavdrag skulle skatten för de som arbetade sänkas. Det skulle helt enkelt löna sig bättre att arbeta och göra rätt för sig.

***

Den första mandatperioden blev också en succé! Utöver arbetslinjen beslutades det om en ny skollag med syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det blev billigare att anställa unga. Valfriheten ökade väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet minskade.

Straffen på grova våldsbrott höjdes och antalet poliser ökade. Med hjälp av skatteavdrag för hushållsnära tjänster blev det inte bara fler vita jobb, utan tusentals familjer fick också större möjligheter att spendera mer tid med varandra.

Då vi sedan gick till val tillsammans igen – år 2010 – hade världen drabbats av finanskrisen. De ekonomiska svallvågorna gick höga, banker gick omkull och stora budgetunderskott spreds över världen. I denna tid stod Sverige starkt och i valrörelsen blev begreppet ”stabila statsfinanser” borgerlighetens nya ledord. Tillsammans med våra allianskollegor lyckades vi vinna valet på nytt.

Jobbskatteavdrag, budgetbalans och regeringsduglighet är därför uttryck som väljarna starkt förknippar med Alliansen  idag. Och det är förstås bra. Men om vi stannar där, kommer vi varken att vinna valen 2014 eller fortsätta att göra Sverige friare.

***

Sedan en tid tillbaka är det många som anklagar regeringen för att vara idélös. Och visst ligger det mycket i det.

Jag vet att jag tar i nu. Men det största hotet mot borgerligheten idag är inte den splittrade vänsteroppositionen med Stefan Löfven i spetsen. Nej, det största hotet utgörs av borgerligheten själv. Om vi inte lyckas få fart på den interna idédebatten så ligger vi tyvärr illa till.

Jag har vid ett antal tillfällen under min ordförandetid efterfrågat en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Party-rörelsen. Den borgerliga gräsrotsrörelse i USA, som förenas av sitt motstånd mot statliga stödpaket till bankerna, och kraftiga utbyggnader av den offentliga sektorn.

Med det menar jag att det hade varit nyttigt med en oppositionsrörelse även utanför riksdagen, som kunde granska och kritisera regeringen från ett borgerligt perspektiv. En sådan rörelse hade varit vital för just den borgerliga idédebatten och för att tvinga regeringen att ständigt stå på tå. Men också för att förhindra att samhällsdebatten som sådan förflyttas åt vänster.

I avsaknaden av en svensk Tea Party-rörelse – en ohelig allians av liberaler och konservativa – fyller de borgerliga ungdomsförbunden väldigt viktiga roller. Det är vi som ska förse våra moderpartier med framtidens ledare, framtidens idéer och framtidens politik.

Under de två år jag har varit förbundsordförande för KDU har jag sett det som viktigt att just bidra till idédebatten. I drygt 200 debattartiklar som publicerats i tidningar och på debattsajter har jag fört fram våra ståndpunkter i sakfrågor utifrån en ideologisk och idépolitisk argumentation. De bästa artiklarna har jag samlat i den här idéskriften.

Den heter ”Ansvarstagande och gemenskap – idéer för en starkare kristdemokrati” och ni kommer alla att få den hemskickad inom någon vecka. Förhoppningsvis kan den leda till ny inspiration och nya idéer. Både inom vårt parti och inom borgerligheten i stort.

***

Vänner,

Vi kristdemokrater tillför ett unikt perspektiv i svensk politik, och vi har goda möjligheter att komma med relevanta inslag till idédebatten. Det finns många anledningar till det.

För det första handlar det om de värderingar som ligger till grund för vår politik. Den kristdemokratiska värdegrunden är någonting fantastiskt och väldigt djupt. Den säger mycket om människans natur, om att vi har såväl materiella och själsliga som andliga behov.

Vår politiska filosofi vilar på insikten om att allt inte går att mäta i pengar, utan att det finns saker som är större och viktigare. Vi blir inte lyckliga enbart av att få mer pengar eller saker, vi blir lyckligare av att ha människor runt omkring oss som vi älskar och blir älskade av.

Men vår värdegrund säger också att vi som människor är ofullkomliga. Därför är det viktigt att de människor som vi lever i gemenskap med, talar om för oss när vi gör fel, men också uppmuntrar oss när vi gör rätt.

Det är att bry sig om sin nästa och att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Det är för mig att ta socialt ansvar och att sätta människovärdet i centrum.

Som en logisk konsekvens av att vi är ofullkomliga kan vi välja mellan rätt och fel. Vi är utrustade med ett förnuft som vi alla kan använda bara vi ges rätt förutsättningar för det. På så sätt växer vi som människor och blir våra bästa jag.

Och just det är min roll som politiker. Att se till att skapa förutsättningar för alla människor – i och utanför Sverige – att växa och bli sina bästa jag. Kort sagt, att skaffa sig ett liv!

***

Vänner,

För det andra handlar det om synen på frihet. Vi måste ständigt och konsekvent driva opinion för att friheten i samhället ska öka, för den enskilda människan och för familjerna. Det handlar då om att argumentera för fortsatta skattesänkningar – eftersom det ger människor större inflytande över sina egna liv – men också om att ytterligare driva på för ökad valfrihet inom välfärden. Människor är olika och var och en måste i största möjliga mån få möjlighet att leva sitt liv som man vill.

Just detta kan nog de flesta alliansanhängare ställa upp på. Men vi kristdemokrater skiljer ut oss. Vi vågar stå upp för friheten även om det exempelvis visar sig att den leder till att män och kvinnor gör olika livsval.

Ja, vi står också upp för deras rätt att välja, även om Folkpartiet tycker att de väljer fel. Som en konsekvens av detta är vi det enda politiska alternativet för familjer, som själva vill välja hur de ska forma sina liv och sin vardag.

***

Då vi talar om frihet är det dock ofrånkomligt att också lägga till dess parhäst – det personliga ansvarstagandet. Det vill säga det ansvar vi alla har för oss själva och våra handlingar men också för våra medmänniskor och vår omgivning.

Det kan låta självklart. Men faktum är att Sverige har en historia som bygger på allt annat än på principen om det personliga ansvarstagandet.

Istället har alla möjliga förklaringsmodeller använts för att urskulda att människor misslyckas. Det har handlat om dålig ekonomi, dålig barndom eller klyftor i samhället. Kort och gott, det har i för stor utsträckning varit ”samhället” som fått ta ansvaret för att enskilda människor halkat in på villospår i livet.

Vi har under för lång tid vaggats in i en falsk trygghet om att det alltid finns någon annan som löser våra problem, oavsett om det rör sig om ekonomiska, sociala eller familjerelaterade frågor.

Det offentliga har helt enkelt alltid funnits där, med sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor. Och man har därigenom undergrävt både ansvarstagandet och moralen hos människorna.

***

Den fjärde princip som jag vill lyfta är synen på rättvisa. För oss kristdemokrater är rättvisa inte synonymt med att alla världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation.

För oss handlar rättvisa istället om att alla människor har möjlighet att påverka sin egen situation, genom att det finns möjligheter att röra sig i samhället.

Ingen ska behöva leva i fattigdom, och vi har ett moraliskt ansvar att visa solidaritet med svaga och utsatta. Men samtidigt måste alla människor ges möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar. Ingen ska tryckas ned i avundsjukans eller Jantelagens namn.

Som ung kristdemokrat ser jag det därför som en av de allra viktigaste samhälls­utmaningarna inför framtiden att bekämpa fattigdomen – inte att bekämpa rikedom.

***

Vänner,

För mig handlar politik inte bara om sakfrågor och om dagsaktuella händelser, även om detta också är viktigt. För mig handlar politik i grunden om att på lång sikt skapa förutsättningar för ett gott samhälle.

Detta gör vi inte om vi reducerar politiken till att bara handla om en blind och döv arbetslinje. Politiken måste utgå ifrån en helhetssyn på människan och ha sin förankring i en fast värdegrund. Det gäller inte bara i en svensk kontext, det gäller i hela världen.

***

Förra sommaren var jag med om en otäck händelse under en resa till Kuba, dit jag hade rest för att ge mitt stöd till den kristdemokratiska rörelsen i landet.

Det kristdemokratiska partiet, MCL, är den internationellt sett mest kända och erkända oppositionella kraften i Kuba. Det är den främsta utmanaren till den auktoritära kommunistiska regim som styrt Kuba sedan revolutionen år 1959.

Tillsammans gjorde bröderna Castro och Che Guevara Kuba till en av de värsta kommunistiska diktaturerna. Enligt den amerikanska stiftelsen Freedom House, som publicerar rapporter över situationen för politisk frihet i världen, klassificeras Kuba som ett av de allra minst fria länderna.

Vad innebär då detta i praktiken? Ja, att det kubanska folket inte har möjlighet att påverka vem som ska representera dem i landets parlament. De har inte heller laglig rätt att engagera sig i någon annan politisk organisation än kommunistpartiet.

De får inte demonstrera eller på annat sätt uttrycka sitt missnöje eller sin politiska åsikt. De får inte starta en tidning eller en TV-kanal om de skulle vilja det. I landet finns nämligen bara inhemska, statskontrollerade media.

***

Som om inte detta elände vore nog ska det också nämnas att Kuba är ett av de fattigare länderna i världen. Den politiska ofriheten går hand i hand med ekonomisk socialism.

I stort sett allt företagande är statligt, ransoneringssystem har använts sedan 1950-talet och det är svårt för en genomsnittlig kuban att klara sig på sin lön, som motsvarar mellan 200 och 500 kronor per månad.

Situationen för den vanlige kubanen kan med andra ord inte beskrivas som annat än fördjävlig. Folket lider av kommunismens illdåd, samtidigt som det råder nolltolerans mot oliktänkande. Det krävs ett stort mod av den som ändå väljer att sätta sig emot systemet.

De personer som engagerar sig i det kristdemokratiska partiet, och i andra oppositionsrörelser, gör väldigt stora uppoffringar och arbetar i ständig motvind. De ger upp sina normala liv och tar stora risker, inte bara för sig själva utan också för sina familjer.

Men de tycker att det är värt att ta riskerna eftersom dem vet att det dem arbetar för är större. De arbetar för demokrati, frihet och för att de mänskliga fri- och rättigheterna ska respekteras.

***

Vänner,

Det som jag tagit med mig från sommarens resa till Kuba är inte framför allt rädslan eller ovissheten. Istället är det den oerhört konkreta upplevelsen av hur en diktatur fungerar. Jag reste iväg för att i all välmening göra något för att bidra till ett friare och mer demokratiskt Kuba, men blev fängslad och förhörd. Och så behandlas vanliga kubaner varje dag.

En av grundpelarna i vår ideologi är solidaritetsprincipen, eller syskonskapstanken. Vi har alla har ett moraliskt ansvar, inte bara för oss själva utan också för varandra. Vi har ett ansvar att göra vad som står i vår makt, för att alla människor på jorden ska ges en tillvaro som är värdig. Det gäller både politiskt och ekonomiskt.

Vi kan helt enkelt inte ta att människor lever i förtryck och fattigdom, samtidigt som vi inte gör vad vi kan för att förbättra deras situation.

***

All politik bygger på värderingar, det gäller inte minst utrikespolitiken. Sverige har som ett litet land, beläget i Europas utkant, naturligtvis begränsade möjligheter att genomdriva enorma förändringar i världspolitiken. Men vad vi kan göra är att sända signaler om vilka värderingar, vi anser ska ligga till grund för en värld som steg för steg utvecklas i rätt riktning.

Vi ska ha en åsikt om vad som är rätt respektive fel behandling av människor. Vi ska i alla lägen markera mot förtryck och ofrihet, även om det kortsiktigt drabbar våra egna ekonomiska intressen.

Vi har en skyldighet att visa att de som förtrycks i diktaturer inte står ensamma i sin kamp. Och det är därför vi måste vara ett starkt moraliskt stöd för de oppositionella krafter som i diktaturer offrar sina liv för sådant som vi tar för givet.

Ronald Reagan sammanfattade det hela på ett bra sätt. Han sade:

”Friheten är aldrig mer än en generation från att dö ut. Den finns inte automatiskt i blodet hos våra barn. Nej, vi måste kämpa för den, skydda den och föra den vidare till våra barn så att de kan göra detsamma till kommande generationer.”

***

Vänner,

Inför riksmötet i Eskilstuna 2011 presenterade jag tre fokusområden för den tid som jag skulle vara ordförande i KDU. Det handlade om att arbeta med att stärka förbundets organisation. Om att bredda bilden av KDU i samhällsdebatten. Och om att stärka relationen mellan KDU och vårt moderparti Kristdemokraterna.

Jag tänkte säga något om vad jag och förbundsledningen har gjort under de senaste åren för att flytta fram positionerna på dessa tre områden.

För att stärka organisationen har vi arbetat aktivt med medlemsvärvning, sjösatt värvartävlingarna Alfsvenskan, Weimers Cup och Årets gaselldistrikt. Och förra sommaren hade vi ett kampanjteam som under ledning av Linus Rehn besökte sommarfestivaler över hela landet.

I förbundsstyrelsen har vi lagt mer fokus på organisationsfrågor, genom att Christian Carlsson haft detta som huvudsakligt ansvarsområde. Under Christians ledning har styrelsen arbetat mer målinriktat och kontinuerligt följt upp verksamheten gentemot de verksamhetsmål vi gemensamt slagit fast på förbundsrådet.

Vi har instiftat det nya eventet Frihetsdagarna och utvecklat konceptet med höst- och vår-kickoffer. Syftet har varit att skapa mer engagerande nationella evenemang, med mer fokus på utbildning och inspiration. Under året anordnar vi en spetsutbildning för tolv extra lovande KDU:are som alla vill vara med och ta ett stort ansvar i valrörelserna nästa år.

Utifrån filosofin att engagemang föder engagemang har vi lanserat en ny webbplats, intensifierat arbetet i sociala medier, återuppstartat förbundets medlemstidning Ny Framtid och börjat med podcast-sändningar. I det senare arbetet har Emil Svensson dragit ett tungt lass.

***

För att bredda bilden av KDU i samhällsdebatten har förbundsledningen och förbundsstyrelsen lagt ner ett stort arbete i att producera debattartiklar och få medial närvaro på olika sätt. Men vi har också sett till att i alla lägen framföra en frihetligt inriktad politik med fokus på skola, arbetsmarknad, lag och ordning, internationell utveckling och de små gemenskaperna i samhället.

Dessa områden har också förbundets två senaste kampanjer kretsat kring; ”Skaffa dig ett liv!” och ”Mitt hjärta är blått!”.

Under Saras Skyttedals ledning har vi varit fortsatt mycket aktiva inom ramen för vår europeiska samarbetsorganisation, YEPP. Men vi har också blivit fullvärdiga medlemmar i den internationella mitten-höger-organisationen IYDU och återuppstartat samarbetet med KDU i Norge och Finland. Allt i syfte att stärka våra nätverk och få mer inspiration från våra vänner och likasinnade utanför Sverige.

***

I arbetet med att stärka relationen till moderpartiet Kristdemokraterna har det av naturliga skäl handlat mycket om att bygga sociala relationer mellan organisationerna. Jag och Sara har som representanter i partistyrelsen varit närvarande och aktiva. Samma sak i de av partiets arbetsgrupper där KDU har haft representation. Konstruktivt och ihärdigt samarbete skapar tillit.

Det kan också finnas skäl att säga någonting om det som hände i partiet förra vintern i samband med partiledarstriden mellan Göran Hägglund och Mats Odell. Som ni vet tog KDU då ställning för Mats Odell och vi framförde kritik mot det rådande ledarskapet; att det var för inåtriktat och för dålig transparens. När Göran Hägglund sedan tog hem kampen skulle man kunna tro att vi skulle hamna ute i kylan. Men jag skulle säga att det har blivit precis tvärtom.

Vårt ställningstagande och vår kritik vann respekt, också hos många av dem som i sak inte höll med oss. Och det uppskattades att vi så tydligt slöt upp bakom den valda ledningen så fort det extra rikstinget var över.

Det här var några kommentarer. Men läs gärna mer i den avrapportering som jag kommer att publicera på min hemsida, aronmodig.se, senare ikväll.

***

Vänner,

Jag har tänkt att också säga någonting om framtiden. Det känns på sin plats. Nästa år hålls två val i Sverige. Och då avgörs det vilken typ av politiska lösningar vi ska använda för att bemöta de gemensamma utmaningar som vi ser framöver.

För två år sedan tillsatte regeringen en framtidskommission som under ledning av statsministern fick i uppgift att klarlägga vilka dessa utmaningar egentligen är. Framtidskommissionen har sedan dess släppt delrapporter om exempelvis framtidens välfärd och den åldrande befolkningen. Om vilka krav som ställs på arbetsmarknaden då allt färre ska försörja allt fler. Men också om jämställdhet, integration, demokrati och miljö.

Personligen tyckte jag dock att en annan delrapport var den mest intressanta. Nämligen den som behandlar rättvisa och social sammanhållning. På ett systematiskt sätt går här Charlotta Levay, som är lektor i företagsekonomi vid Lunds universitet, igenom vilka trender vi kan se och vad dessa innebär för den framtida gemenskapen och sammanhållningen i samhället.

De flesta kan nog hålla med om att det här är viktiga frågor, helt avgörande för om Sverige är ett bra land att leva i. Och de är särskilt viktiga i ett framtidsperspektiv. Hur väl vi står rustade för eventuella kriser och hur väl vi förmår ta vara på nya möjligheter, det beror till stor del på vår förmåga att hjälpas år, dela bördorna och komma överens om gemensamma lösningar.

“Sverige slits isär. Klyftorna växer. De fattiga drabbas hårt av Alliansens politik. De lämnas till och med att svälta på gatan.”

Ja, så brukar det låta från vänsteroppositionen i debatten. Man målar upp en bild av ett Sverige på väg mot undergång. Men se, forskningen verkar inte hålla med. Inte heller efter snart sju år med Alliansen vid makten.

På det stora hela är det nämligen en positiv bild av Sverige som Charlotta Levay målar upp. Sverige utmärks på flera sätt av en stark sammanhållning och av en utveckling som tyder på stabilitet. Det verkar inte finnas skäl att tro att samhället håller på att falla isär. Varken när det gäller nära relationer, civilsamhället eller samhället som helhet.

Men självklart lyfter Framtidskommissionen också fram utmaningar i rapporten. Jag tycker att åtminstone tre av dem är värda att lyfta fram här och diskutera lite.

***

Dels konstaterar Framtidskommissionen att minskningen av antalet familjer som splittras har avstannat och att barn i dem familjerna riskerar att få sämre uppväxtvillkor än andra. De nära familjerelationerna utsätts för allt större påfrestningar genom stor tidspress och tilltagande krav på flexibilitet i arbetslivet.

Då kan man ju fråga sig vilken typ av politik som är det bästa svaret på detta. Är det att som vänsteroppositionen föreslår, att höja skatterna och lägga ytterligare pålagor på familjerna om hur de ska leva sina liv.

Eller är det att som vi kristdemokrater föreslår att sänka skatterna för vanligt folk, öka valfriheten för barnfamiljer och skapa möjligheter för mer tid med barnen. Ja, det kan ni ju fundera på.

***

Framtidskommissionen lyfter också fram att skillnaderna ökar mellan olika skolor när det gäller elevernas resultat. Även om familjebakgrundens betydelse inte ökar blir det allt viktigare vilken skola man går i.

Kommissionen fastslår också att det pågår en ökad uppdelning i medielandskapet mellan vad man kallar för ”nyhetssökare” och ”nyhetsundvikare”. I förlängningen kan det göra att olika grupper utvecklar helt olika världsbilder och får svårare att förstå varandra och komma överens.

Vad är då vänsterns lösning på detta? Jo, att begränsa möjligheterna för elever och föräldrar att välja skola och att fortsätta arbetet för flumskolans återinrättande.

Vi säger istället att vi vill att fler ska göra aktiva och informerade skolval, och att skolor som inte håller måttet ska stängas. Vi säger också att vi vill se ett återupprättat bildningsideal i skolan, där kunskap och bildning ses som något viktigt och häftigt.

Ja, jag vet vad jag tror är det bästa att göra.

***

Till sist skriver Framtidskommissionen också att inkomstskillnaderna i Sverige förväntas öka i framtiden. Delvis på grund av att välutbildade gynnas mer än andra av den teknologiska utvecklingen och globaliseringen.

Det är lätt att förstå. I en värld som blir alltmer komplicerad blir det allt viktigare att ha goda kunskaper och en stabil utbildning att stå på. De som saknar en utbildning kommer att hamna mer utanför.

Då är frågan vad som är lösningen på detta? Är det att som vänstern vill ytterligare höja skatten för dem som jobbar och göra det allt svårare för människor att försörja sig själva?

Eller är det att arbeta för ett mer företagsamt Sverige där fler kan komma i arbete. Ett Sverige där det är mer lönsamt att gå från bidrag till jobb.

Ja, ni förstår själva. Kristdemokraterna har en väldigt viktig roll att spela i svensk politik också i framtiden. Med vår utgångspunkt i goda värderingar, frihet, personligt ansvarstagande och på rättvisa har vi lösningar på framtidens utmaningar.

Vi är inte bara viktiga för oss själva utan vi är en viktig del i framtidsdebatten.

***

Vänner,

Avslutningsvis vill jag säga att mitt engagemang i KDU har gett mig väldigt mycket. Det har varit en värdefull skola i ledarskap, retorik och organisation. Det har förbättrat mitt politiska kunnande men också gett mig mängder av nya vänner och bekanta, i Sverige men också utomlands.

Allt detta har varit viktigt. Men när jag nu summerar mina år i ungdomspolitiken är det framförallt tre andra saker som jag vill lyfta fram.

För det första handlar det om den känsla av tillfredsställelse det innebär att arbeta för någonting gott. För demokratin i allmänhet men för kristdemokratin i synnerhet. Sverige står alldeles uppenbart inför stora utmaningar, och i denna tid behöver vi mer av politik som utgår ifrån den kristna värdegrunden, som betonar det personliga ansvarstagandet och som uppmuntrar människor att göra rätt för sig.

För det andra handlar det om glädjen i att se så många ordentliga och duktiga ungdomar utvecklas inom klubb-, distrikts- och förbundsstyrelser. Att se unga människor ta viktiga steg mot att bli sina bästa jag är stort. Samtidigt känns det tryggt att KDU fortsätter att förse samhällets olika delar med ledare, som står på en stabil grund av goda värderingar.

För det tredje handlar det om uppvaknandet av att på resor till världens mindre välbevakade länder, personligen få möta och göra något för att hjälpa människor som lever i en helt annan situation än vi i Sverige. Människor som lever i ofrihet och förtryck, och som gör väldigt stora uppoffringar i sina egna liv för demokratins och frihetens sak.

Nu har det dock blivit dags för mig att tacka för de här åren. De kommande dagarna står vi som sagt inför flera viktiga beslut. Imorgon bitti väljer vi ny förbundsordförande och förbundsledning. De personer som väljs då vill jag ge mitt största och varmaste lycka till.

Det är ett oerhört viktigt arbete som ligger framför er. Och jag vill be er: Var förnuftiga, agera som goda förebilder och ta väl hand om förbundet.

Till er alla vill jag förstås uttrycka ett stort, stort tack för de senaste åren! Men jag vill också skicka med en uppmaning: fortsätt att engagera er, fortsätt att bry er och fortsätt att fördjupa er i den kristdemokratiska politiken.

De sju år jag har varit engagerad i KDU, har varit väldigt betydelsefulla för mig. Förhoppningsvis har också jag gett någonting tillbaka till förbundet.

Mina vänner, Mitt hjärta är blått, och det kommer det fortsätta vara även efter det att jag lämnat mitt engagemang i KDU.

Tack för att ni har lyssnat!

Kommentera

Under Linjetal

Det finns ingen genväg till fler jobb

Debattartikel publicerad på Newsmill den 11 maj 2013:

Sedan några dagar genomför Aftonbladet en viktig granskning av de så kallade bidragsjobben, arbeten som helt eller delvis finansieras med statliga stöd. Idag sysselsätts 124 000 arbetslösa svenskar med hjälp av sådana stöd, till en kostnad av över 18 miljarder kronor. I det läget är det förstås i högsta grad relevant att ställa sig frågan: leder dessa bidragsjobb till vanliga jobb?

I mars hade vi en arbetslöshet i Sverige på 8,8 procent, enligt SCB. Det finns människor som av olika skäl står långt ifrån arbetsmarknaden. För många av dem kan vägen in, eller tillbaka, vara både lång och mödosam och för detta måste det finnas en stor respekt. Samtidigt belyser Aftonbladets granskning på ett bra sätt de problem som uppstår när staten på konstgjord väg försöker skapa jobb.

Genom att subventionera fram en anställning med skattepengar skapas en ojämn konkurrenssituation, vilket i många fall missgynnar de företag som inte tar emot stöd. Det gör att en stor del av bidragsjobben i själva verket skapas på bekostnad av riktiga jobb. Enligt IFAU är exempelvis så många som sex av tio nystartsjobb en undanträngning av vanliga jobb, som alltså skulle ha funnits även utan subventionen.

I verkligheten finns det inga genvägar till en minskad arbetslöshet. Vi behöver se till att fler jobb skapas och vi behöver se till att ta bort osunda och stelbenta regler på arbetsmarknaden. Alliansen har gjort mycket gott – exempelvis genom att sänka bolagsskatten – men vi behöver ständigt arbeta för att skapa bättre villkor för företag att starta och växa. Arbetslinjen måste kompletteras med en företagarlinje!

Vi unga kristdemokrater vill se en flexiblare arbetsmarknad där riktiga jobb skapas. Vi arbetar för att generellt sänka arbetsgivaravgifterna, reformera inte minst LAS så att den inte missgynnar de grupper som står allra längst ifrån arbetsmarknaden (framför allt ungdomar och invandrare) och vi behöver en större lönespridning så att företag är intresserade av att anställa också dem som har mindre erfarenhet och lägre arbetskapacitet.

Att enskilda arbetsgivare på ett omoraliskt vis använt sig av arbetskraft med anställningsstöd är naturligtvis inte acceptabelt, men det sätter också fingret på ett djupare problem på arbetsmarknaden. Dagens strikta arbetsrätt och höga ingångslöner tar inte hänsyn till att människor är olika och har olika förutsättningar, vilket gör att företag inte är intresserade av att anställa dessa människor utan att få extra stöd. Detta är en problematik som kräver reella förändringar och inte bara små och dyra justeringar.

Att fackförbunden, med LO i spetsen, fortsätter kämpa för ett system med höga ingångslöner och strikt arbetsrätt är förstås ingen nyhet. Fackförbunden företräder inga andra än sina medlemmar, de löntagare som redan har ett jobb. Det är dessa som facket vill ska ha bästa möjliga villkor.

Detta är ett exempel på hur facken sätter systemet och egenintresset före alla människors bästa. Hur det ser ut för de som lever i arbetslöshet och utanförskap är inte av samma intresse. I den nationalekonomiska forskningen går detta fenomen under benämningen insider-outsider-hypotesen; de som redan har jobb håller, bland annat med fackförbundens hjälp, de arbetslösa utanför arbetsmarknaden.

Det är bra att dessa frågor belyses. Förhoppningsvis kan det också leda till en mer sansad debatt om förhållandena på arbetsmarknaden och om hur vi kan sänka arbetslösheten – inte minst bland unga.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Kommentera

Under Jobb och företagande

Upphovsrätten måste försvaras

Debattartikel publicerad på SVT:s debattsida den 10 maj 2013:

Marknaden för betalfilmtjänster, som Netflix och HBO, växer. Men samtidigt som nya lagliga alternativ hårdlanseras blomstrar även den illegala streamingen i Sverige, vilket nyligen rapporterades i SvD. Att teknikutvecklingen används i illegala syften är oroande och något vi måste ta på allvar.

Under kommande helg håller KDU sitt 48:e riksmöte. Där kommer en proposition rörande immateriella rättigheter och integritet på internet att behandlas. Även om enskilda lagar och förslag kan diskuteras, så är utgångspunkten självklar för oss unga kristdemokrater: människor har rätt till det man skapar genom hederligt arbete.

Detta är en princip som måste upprätthållas i ett rättssamhälle och som naturligtvis också ska gälla kulturarbetare och filmskapare. Upphovsrättsmännen förtjänar samhällets skydd och måste få lön för sitt arbete. Mot bakgrunden av detta blir framväxten av illegala alternativ för delning av upphovsrättsskyddat material mycket problematisk.

Ibland framförs motargumentet att informationen och kunskapen måste få röra sig fritt. Detta är dock en tankevurpa. Information i sig kan inte ha några rättigheter, det kan bara människor ha. Våra lagar finns till för att skydda människor och inte för att ge objekt rättigheter. Det offentligas huvudsakliga ansvar på detta område borde vara att skapa ett legalt ramverk för dessa branscher och internet – samt att se till att detta följs. Genom att göra det skapas fungerande och reglerade marknader där legala vinstdrivande aktörer kan verka.

I den svenska debatten sker ofta låsningar mellan två extremlägen. På ena sidan finns de som till varje pris vill bevara nuvarande lagstiftning – och på andra sidan de som inte vill ha några upphovsrätter alls. Balanserande lösningar måste hittas. Upphovsrätten ska bevaras, samtidigt som det förstås inte är konstigt att göra mindre korrigeringar i framtiden i takt med att marknaders villkor förändras.

Straffrättsligt måste påföljder finnas för den som väljer att bryta mot lagar om upphovsrätt. Det gäller både illegal streaming och fildelning. Svarta marknader får inte slå ut vita aktörer och omöjliggöra för framväxten av nya legala tjänster. Det nuvarande systemet där en liten grupp personer bestraffas hårt, som avskräckande exempel, är ingen rimlig eller effektiv väg att gå. Istället bör fler bestraffas med lägre bötesbelopp enligt den modell som gäller för exempelvis fortkörning. Straffet ska alltså stå i proportion till brottet och de som begår brott ska straffas, inte bara ett fåtal av dem. Så åstadkommer vi en långsiktigt hållbar situation där människor uppmuntras att göra rätt för sig.

Samtidigt måste rättssäkerheten upprätthållas. Den svenska varianten av Ipred-lagen från 2009 är problematisk, främst när det gäller så kallat ”informations-föreläggande”. Detta innebär att en upphovsrättsinnehavare har möjlighet att begära ut information via domstol om ip-nummer för att överväga polisanmälan.

Informationsförläggande är inte en rättssäker metod då den leder till att privatpersoner ges information som rätteligen ska behandlas enbart av polisen. Därför bör Ipred-lagen reformeras. Lagstiftningen kring upphovsrätten måste alltså utgå både ifrån konsumentens och producentens perspektiv.

Vi unga kristdemokrater är övertygade om att det är när enskilda aktörer kan få lön för sitt slit och fungerande marknadsregler upprätthålls som både konsumenter och producenter får allra mest tillgång till kultur.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Hugo Fievet
Förbundsstyrelseledamot KDU

Kommentera

Under Kultur, Lag och ordning

Så får vi fler jobb åt unga

Debattartikel publicerad i Folkbladet den 8 maj:

I Sverige i dag skapas det för få nya jobb och för många ungdomar går arbetslösa. Så långt har den kvartett av företrädare från SSU och LO rätt, när de skriver en gemensam debattartikel i Folkbladet (30/4). Det är riktigt att den höga svenska ungdomsarbetslösheten är en skamfläck på det borgerliga styret.

Problemet med de socialdemokratiska företrädarnas politik är att den inte erbjuder några lösningar på detta bortsett från vaga och tomma löften, denna gång om ”lägst arbetslöshet i EU år 2020” och om att arbetslösa ungdomar inom 90 dagar ska ”garanteras antingen jobb, utbildning eller praktik”. I vanlig ordning ges varken trovärdiga svar på hur de nya jobben ska skapas eller på hur ungas ställning på arbetsmarknaden kan stärkas.

Sosseföreträdarnas förslag om att på konstgjord och tvingande väg putsa till arbetslöshetssiffrorna genom att skapa olika typer av ”låtsasjobb” är ingenting annat än slöseri med våra gemensamma resurser. Vad som behövs är ju en politik för ett starkare näringsliv och mer företagande, så att fler riktiga jobb kan skapas. Behövs gör också en politik för en arbetsmarknad som inte missgynnar unga och reformer som gör det ännu mer lönsamt att arbeta visavi att inte göra det.

Men kanske är det inte så förvånande. LO, socialdemokrater och allehanda socialister har ju till stor del byggt upp den mur runt arbetsmarknaden som våra unga möter när de efter skola och högre studier vill ut i arbetslivet. Det handlar om höga ingångslöner, höga kostnader för att anställa, missgynnande turordningsregler och skadliga skattesatser som minskar såväl utrymmet för investeringar som incitamenten att gå från bidrag till arbete.

De bakomliggande anledningarna till detta känner vi till. Dessa företrädare har alltid lagt vikten på att stärka ställningen för de som har ett jobb snarare än att bry sig om de negativa konsekvenser detta medfört för de utan jobb. Vi unga kristdemokrater ser ytterst allvarligt på den höga arbetslösheten bland unga och vi ser det som centralt att våra ungdomar så tidigt som möjligt får in en fot på arbetsmarknaden. Men för att detta ska kunna ske måste trösklarna till arbetsmarknaden sjunka ordentligt, så att fler jobb med lägre krav kan komma till stånd.

Lösningen på detta samhällsproblem har aldrig varit – och kommer aldrig att vara – att med konstgjorda medel försök trycka ut unga i sysselsättning, med stora pengapåsar från skattebetalarna som medel. I stället behövs en större lönespridning, låga arbetsgivaravgifter för unga och lägre skatter på arbete som ger förutsättningar för fler jobb i Sverige.

Thomas Nordvall
Ordförande KDU Umeå

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Kommentera

Under Jobb och företagande