Vill vi ha Berlinmurare i regeringen?

Denna krönika är publicerad i veckans nummer av tidningen Kristdemokraten.

Förra måndagen, den 9 november, var det 20 år sedan gränsen mellan Väst- och Östtyskland öppnades. Berlinmuren började falla sönder, det totalitära DDR likaså och demokratiseringen av Östeuropa tog ytterligare ett steg framåt. Händelsen är av stor symbolisk betydelse och påminner inte enbart om det socialistiska förtryck som i årtionden drabbade den östra delen av vår kontinent, utan också om att friheten och demokratin aldrig får tas för givna.

Som Svenska Dagbladets ledarsida påpekade den 10 november upplevde inte alla Berlinmurens fall som en möjlighet. Till minoriteten av besvikna hörde garanterat Vänsterpartiet kommunisterna som så sent som 1978 hade Moskva-representanter på besök under partiets kongressförhandlingar och som upprätthöll kontakterna med övriga öststaters kommunistpartier en bra bit in på 1980-talet.

Även om ”kommunisterna” ströks ur partinamnet ett år efter murens fall återfinns de fortfarande i medlemsrullorna och i partiets vardag. Partikansliet på Kungsgatan 84 i Stockholm finansierades en gång i tiden, helt eller delvis, med pengar från Sovjet. Byggnaden är i samma ägo sedan 1930-talet, då Vänsterpartiet fortfarande formellt var en lokalavdelning till det sovjetiska kommunistpartiet.

Nuvarande partiledaren Lars Ohly gick år 1978 med i Kommunistisk ungdom och fortsatte kalla sig för kommunist även efter murens fall. Ja, det gjorde han faktiskt över partikongressen 2004, då han valdes till ordförande, och ända fram till hösten året därpå. Att Vänsterpartiet har ett minst sagt unket förflutet står med andra ord klart, samtidigt som företrädarna fortfarande svävar på målet när frågan dyker upp.

Hur står det till med idéerna då? Ja, inte blir gemene man lättare till mods av en snabb blick på exempelvis partiets ekonomiska politik. I 2006 års valrörelse förde Lars Ohly fram ett krav om 200 000 nya offentliga jobb. Modernt och framåtblickande – för det är ju inom den improduktiva offentliga sektorn som den ekonomiska tillväxten skapas. Eller hur är det nu?

När orosmolnen under förra hösten började torna upp sig på den världsekonomiska himlen kom så nästa vansinniga anspråk. Nu skulle det så kallade utgiftstaket, som syftar till att garantera förvaltarskap och ansvarstagande i de offentliga finanserna, inte längre hållas. Regeringen uppmanades istället att låna upp stora summor till högre bidrag och uppköp av problemtyngda bilfabriker. Allt på framtida generationers bekostnad.

Idag är Vänsterpartiet det parti som mest högljutt gormar efter högre skatter, inte minst med hänvisning till att ”de rika” ska sättas dit. Och det gör de i Sverige – det land som efter tre år med borgerligt styre fortfarande har såväl världens näst högsta skattetryck mätt i förhållande till BNP som den högsta marginalskattenivån.

Mona Sahlin – statsministerkandidaten – berörs dock inte av detta. Just nu fördjupar hon nämligen sitt och socialdemokratins samarbete med det forna kommunistpartiet i förhoppning om att vinna nästa års val. Även om jag personligen tror att det är ett bevis på dåligt omdöme som väljarna kommer att genomskåda, så blir konsekvenserna förödande om experimentet lyckas.

Då kommer fokus att flyttas från individerna och det civila samhället till staten, familjernas frihet inskränks ytterligare och de förbättringar som initierats inom skol- och utbildningspolitiken lär avbrytas. Det är illa. Men minst lika förödande är att Lars Ohly och ett antal andra vänsterpartister då tar plats i Sveriges högsta politiska organ. Vill vi verkligen ha Berlinmurare i regeringen? Det är en fråga som alla röstande bör ställa sig den 19 september nästa år.

Aron Modig
Ordförande, Kristdemokratiska studentförbundet
Andre vice förbundsordförande, Kristdemokratiska ungdomsförbundet

Malmström bra val

Igår utsågs folkpartisten Cecilia Malmström till ny svensk EU-kommissionär. Det var ett bra val av en kompetent politiker med ett stort Europaengagemang. Meritlistan innehållande en doktorsexamen i statsvetenskap, sju år som Europaparlamentariker och tre år som EU-minister är onekligen imponerande. Media och diverse vänsterdebattörer har dock fått det att låta som att hennes främsta bedrift är att vara kvinna. Denna inställning är väldigt tråkig och gynnar knappast feministens sak.

Per Ström skriver bra i dagens Expressen: Mansförtryck bakom valet av Malmström.

”Gör Rosengård och Rinkeby till ekonomiska frizoner”

Ja, det förelår Johnny Munkhammar och Johan Norberg på debattplats i Expressen idag. De redogör på ett mycket bra sätt för den ekonomiska vinstpotential som finns i invandringen.

Vägen in i ett samhälle heter arbete, så Sveriges inre gräns måste också öppnas. Men frågan är om stadsdelar som Rosengård, Rinkeby, Tensta, Gottsunda och Bergsjön kan vänta. När sysselsättningsgraden halkar under 50 procent uppstår ett utanförskap som har väldigt destruktiva effekter. Om trenden ska vändas måste vi agera snabbt.

Därför föreslår vi att dessa fem stadsdelar får bli frizoner i en tioårig försöksverksamhet. Alla boende som så önskar får F-skattsedel, arbetsgivaravgiften slopas för boende i området och individuella anställningsavtal tillåts. Det skulle vara ett kraftfullt reformpaket och en signal till invånarna att ta chansen.

Det skulle öka företagsamheten och sysselsättningen i den vita sektorn dramatiskt. Skattebortfallet skulle mer än väl kompenseras av fler i arbete och färre på socialbidrag. Det blir lätt att jobba och lätt att tjäna pengar vitt. Färre regler att hålla reda på gör det lättare att följa reglerna.

Hur påverkas integrationen av las och de höga skatterna?

År 2012 kommer det vara fler som lämnar den svenska arbetsmarknaden än vad som tillkommer. Det är ett faktum som är väl värt att ha i åtanke under den invandringsdebatt som uppkommit i och med Sverigedemokraternas debattartikel i Aftonbladet och Vellinge kommuns ovilja att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Frånsett att Sverige, i den mån det är möjligt, bör hjälpa de flyktingar och invandrare som kommer till oss utifrån – vi har en medmänsklig skyldighet att hjälpa de som är utsatta - så är det faktiskt så att vi är i behov av förstärkning utifrån. Vi behöver hjälp för att i framtiden klara av pensioner, sjukvård och övriga välfärdssystem.

Debatten bör därför handla om hur vi på bästa sätt tar hand om den viktiga resurs som immigranterna utgör, snarare än hur vi på mest effektiva sätt stänger våra gränser. I mångt och mycket handlar det här om att se till att alla följer svensk lag, att alla får möjlighet att ta ansvar för sina egna liv samt att alla genom arbete ges möjlighet att ta ansvar för sin egen försörjning.

Den främsta nyckeln till en framgångsrik integrationsprocess är arbete. Med tanke på det är det mycket besvärande uppgifter som folkpartisten Mauricio Rojas framförde i en krönika i Svenska Dagbladet i söndags. Enligt honom har Sverige under de senaste tre årtiondena varit exceptionellt dåligt på att skapa nya jobb. Tillväxten i antal arbeten har varit blygsamma 8,4 procent mellan 1980 och 2008, vilket kan jämföras med att motsvarande siffror för USA och Kanada varit 46,4 procent respektive 56,6 procent. Rojas skriver:

Jobbtillväxten i USA och Kanada har varit så dynamisk att den har överträffat befolkningsökningen och därmed kunnat både absorbera en mycket stor invandring och öka den allmänna sysselsättningsgraden. Det exakt motsatta har inträffat i Sverige och i de mer utvecklade länderna i Västeuropa. Kontrasten har varit ytterst slående. Ta bara ett exempel: 2007 var invandrarnas sysselsättningsgrad högre och arbetslösheten lägre än de inföddas i USA. I Sverige däremot var invandrarnas sysselsättning nästan 20 procent lägre och deras arbetslöshet 2,5 gånger högre än personer födda i Sverige.

Så stora skillnader pekar på existensen av två mycket annorlunda tillväxtmodeller. Den svenska/västeuropeiska modellen ger starkt skydd till den etablerade arbetskraften och högbeskattar arbetet till priset av en växande utsatthet och ett växande utanförskap för sårbara grupper. De klassiska invandringsländerna (samma sak gäller för Australien) har valt en lägre trygghets- och beskattningsnivå men får då också en mer dynamisk ekonomi, som inte bara skapar mer jobb åt alla utan också mer tillväxt och välstånd: 1980 hade en genomsnittlig amerikan 3640 dollar mer än en svensk att röra sig med; 2006 var skillnaden 6845 dollar (av samma köpkraft) till amerikanens fördel. För en genomsnittlig fransman hade det gått ännu sämre: från 3811 dollar mindre 1980 till 8263 dollar mindre 2006.

Detta är minst sagt besvärande för Sverige och visar på hur nära sammanflätade olika politikområden de facto är. Sverige behöver lägre skatter och en mer flexibel arbetsmarknad. Det är inte bara väsentligt för att öka människornas frihet eller för att minska ungdomsarbetslösheten. Det är även väsentligt för att få till stånd en mer effektiv integrationprocess.

Internationell politik i fokus under KDU:s förbundsråd

Under den gångna helgen höll KDU förbundsråd i Kristianstad. Utöver att budget samt val- och verksamhetsplan inför det kommande verksamhetsåret antogs låg fokus på internationell politik. KDU:s internationella utskott rapporterade om höstens verksamhet som bland annat inneburit aktiviteter i Kambodja, Tyskland, Danmark och Norge. Förbundsordförande Charlie Weimers ägnade sitt förbundsrådstal åt de tre globala utmaningarna: fattigdomen, terrorismen och ofriheten. Talet, som i sin helhet kan läsas här, innehöll bland annat följande utomordentliga passage:

I år är det åtta år sedan de mordiska terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon ägde rum, vilka kostade närmare 3000 människor livet. Efterdyningarna till attackerna har varit många och för svensk del har en av de viktigaste förändringarna varit att vi sedan årsskiftet 2001/2002 varit en del av den internationella styrka som varje dag riskerar sina liv för ett friare och säkrare Afghanistan. Två svenskar har stupat och ingen kan ha undgått att attackerna har trappats upp under det senaste året, nu senast för några dagar sedan när fem svenskar skadades i ett bombattentat.

Till de som vill ta hem trupperna, till de som vill överlämna Afghanistan till talibanernas förgiftade klor, till de som inte anser att frihet är värt att slåss för vill jag påminna om Winston Churchills ord: ”En eftergiftspolitiker är en som matar en krokodil i hopp att den ska äta honom sist.” Vi tror inte på eftergiftspolitik. Anledningen är enkel och kan sammanfattas i den äldsta av borgerliga lärdomar: ”När du belönar dåligt beteende så får du mer av det.” Det är en sanning som gäller i lika hög grad i daltandet av brottslingar inom svenskt rättsväsende som på Afghanistans slagfält.

För omkring ett halvt sekel sedan yttrade George Orwell rättframt: ”Människor sover i fred i sina sängar om natten därför att råa män står redo att begå våld å deras vägnar.” Sverige är idag skyddat av sina egen råa män – och kvinnor. Denna november år 2009 begär vårt land att dessa män och kvinnor att ska göra mer än bara ”stå redo.”
Vårt lands soldater tar stora risker men stödet hemifrån är tyvärr inte alltid på en motsvarande nivå. Detta är dock något som KDU kommer att gå i bräschen för att förändra – låt därför ingen tvivla på vart vi står – vi stödjer våra soldater!

Slutligen diskuterades och antogs även en rapport innehållande KDU:s politik för internationell utveckling. Nedanstående är några av förslagen i denna:

• Sveriges biståndspolitik ska vara generös och styras av effektmål.  
• Sverige måste aktivt verka för att samordna sina biståndsmål med andra länder.
• En större del av biståndet bör ske genom mikrokrediter.
• Sverige måste ha enhetliga och absoluta krav för samarbete med mottagarländer och inget bistånd utöver humanitärt bistånd ska delas ut till länder som inte uppfyller dessa krav.
• Inför avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer som arbetar med utveckling i fattiga länder.
• Sjukvård och utbildning ska vara prioriterade områden för den svenska biståndspolitiken.
• Sverige bör ta initiativ till multilaterala överenskommelser med läkemedelsföretag för indirekta subventioner av läkemedel.
• Biståndsbudgeten ska vid behov kunna användas för väpnade insatser som stödjer biståndsverksamhet.
• Ökad frihandel är ett prioriterat mål för svensk utvecklingspolitik.
• EU:s jordbrukspolitik CAP ska fasas ut.

Intressanta talare under Gaddens första dag

I dagarna pågår arbetsmarknadsdagarna Gadden på Handelshögskolan i Göteborg. Mässan, som jag själv var med och arrangerade år 2006, innebär framförallt nätverkande och möten mellan studenter och näringsliv, men faktiskt även en del som kan vara av politiskt eller PR-mässigt  intresse. Under onsdagen hade jag exempelvis möjlighet att lyssna till hela tre intressanta talare: Jan Carlzon, Ebba von Sydow och Leif Johansson.

Företagsledarlegendaren Jan Carlzon höll ett lysande invigningstal som innehöll ett flertal mycket intressanta passager. Dels talade han om den så kallade amerikanska drömmen och beklagade sig över att det saknas en motsvarande svensk dröm. Svenska ungdomar har visserligen förhoppningar om att vara med i dokusåpor och vinna på Lotto, men som Carlzon uttryckte det: ”Sådana drömmar är inte värdiga det svenska samhället”.

Vidare talade Carlzon om Sveriges ras i välståndsligan. Enligt hans tes hängde Sverige med bra i efterdyningarna av andra världskriget så länge de krigsdrabbade länderna tvingades fokusera på återuppbyggnad. Sedan läget i dessa länder normaliserades har Sverige däremot enbart halkat efter, vilket enligt Carlzon i mångt och mycket beror på att vi saknar visioner och affärsmannaskap. Liknelser drogs även till dagens personvagnstillverkare. Det spelar ingen roll hur bra man är på kostnadsstyrning och finansiell infrastruktur om man inte tillverkar bilar som kunderna är beredda att betala för.

Journalisten Ebba von Sydow talade om sociala medier samt om hur dessa kan användas i marknadsföring av såväl personer som organisationer. Föreläsningen var mycket uppskattad och visade åter att von Sydow, trots den kritik hon ofta får ta emot, verkligen är en duktig och hårt arbetande person.

Det senare passet med Volvos koncernchef Leif Johansson handlade framförallt om dennes karriär samt syn på Volvo och den ekonomiska utvecklingen. Generellt menar Johansson att vi sett lågkonjunkturens botten men att återhämtningen riskerar att bli seg. Angående Fords försäljning av Volvo Cars framförde Johansson att han naturligtvis är intresserad av processen men att han inte är orolig över att personvagnstillverkaren får en kinesisk ägare. Han tror helt enkelt inte att någon aktör är beredd att lägga ut flera tiotals miljarder kronor på ett företag för att sedan förstöra dess varumärke.

Under morgondagen talar Odd Mollys VD Christina Tillman, Aktiespararnas VD Günther Mårder, Handelsbankens VD Pär Boman, Nova 100-grundaren Fredrik Andersson samt Blondinbella. I övrigt ställer Börsgruppen ut. Kom gärna förbi vår monter.

Johan Norberg står upp för friheten

Till skillnad från ”liberala” Sundsvalls Tidning står liberale Johan Norberg upp för friheten. I sin kolumn i dagens Metro skriver han bland annat följande:

Alla arbetar inte heltid i stora industriföretag eller offentlig sektor längre. I dag arbetar vi både mer och mindre och på andra sätt och delar upp ledigheten i timmar snarare än månader. Då behöver vi mer frihet att utforma vår vardag, inte mindre. Barnfamiljer har inte direkt ett överskott på flexibilitet som det är.

Som S-ombudet Bo Eddie Rossbol konstaterade på kongressen finns det bara ett sätt att se på beslutet: ”vi omyndigförklarar våra väljare”.

Charlie Weimers skriver idag i NWT på samma tema.

Civilkurage

Londons konservative borgmästare Boris Johnson ingrep personligen mot ett gäng unga tjejer som attackerade en kvinna. Läs här.

Flexibel skolstart utreds

Regeringen har beslutat att utreda hur en försöksverksamhet med flexibel skolstart i grundskolan kan genomföras, det vill säga att elever ges möjlighet att börja vid andra tider på året än då höstterminen startar.

I dag kan ett barns vårdnadshavare begära att eleven börjar i årskurs ett i grundskolan vid höstterminens början det år eleven fyller sex eller sju år eller, om särskilda skäl föreligger, åtta år. Däremot är det inte möjligt att börja skolan på vårterminen.

Den särskilde utredaren ska föreslå hur en försöksverksamhet med flexibel skolstart kan utformas och hur många kommuner och skolor som ska kunna delta. Dessutom ska utredaren föreslå hur skolmognadsprov ska kunna erbjudas, som stöd för föräldrarnas beslut.

Detta är någonting som KDU förespråkat sedan länge. Barn mognar olika fort och det är därför bra om skolan kan anpassas ytterligare efter den enskilde elevens behov.

Aron i Sundsvalls Tidning: ”Liberala ST sätter systemen främst”

Svarar i dagens upplaga av Sundsvalls Tidning på den aktuella tidningens ledare från i fredags (30/10). ST, som kallar sig liberala, vill tredela föräldraförsäkringen. Jag menar att den åsikten inte är särskilt frihetlig:

Liberala ST sätter systemen främst
”Män borde ta ut en större del av föräldraledigheten. Av den anledningen borde föräldraförsäkringen tredelas.” Resonemanget härstammar från ST:s ledarsida den 30/10.

Med andra ord: De föräldrar som väljer att dela föräldradagarna på något annat sätt än 50/50 väljer fel och därför bör staten gå in och reglera. Det ska inte gå att välja på något annat sätt än det som den styrande majoriteten tycker är rätt.

Är det vad dagens liberaler kallar frihet? Vi kristdemokrater menar att denna typ av beslut ska fattas på familjenivå – runt köksbordet. Vi vill låta familjerna själva bestämma över deras eget vardagsliv.

Det blir mer och mer uppenbart att Kristdemokraterna är det verkliga frihetspartiet i svensk politik.

Aron Modig
Vice förbundsordförande KDU