Havanna, Kuba: En resebetraktelse

Något osannolikt tillbringade jag föregående vecka på Kuba – landet som är känt för sin socialism, sin rom, sina cigarrer och Guantanamo Bay. Tillsammans med Johan Enochsson från KDU:s internationella utskott besöktes Havanna. På programmet stod en del arbete men det fanns även utrymme för att upptäcka såväl staden och landet som systemet.

Välkomnandet var varmt. Temperaturen var  hög samtidigt som väggrenar och husväggar var julpyntade med affischer och målade porträtt på goda och välgörande män. Bröderna Castro, Che Guevaara, Usama bin Laden och Hugo Chavez är några exempel. Sjukt.

Sjukast av allt lär dock det ekonomiska systemet vara. Inte nog med att i princip all näringsverksamhet är statlig, inklusive restauranger, hotell och barer. Kuba använder dessutom en hemsnickrad modell med dubbla nationella valutor – en för de inhemska och en för turister – vilket gör det möjligt att tillämpa helt olika prissättningar för de respektive grupperna. För turisterna är priserna riktigt höga, lätt i paritet med Sverige trots att kvaliteten på såväl mat som andra varor är betydligt lägre. Utöver det kan nämnas att en tioprocentig skatt, ovanpå en extra avgift och den svenska bankavgiften, tas ut på samtliga uttag från de statliga kontantautomaterna samt att skatten för att lämna landet ligger på motsvarande 25 dollar. Det senare gäller förstås också turister. Kubanerna är med ytterst få undantag förbjudna att lämna landet.

Att priserna för kubanerna är lägre är förstås tur eftersom exempelvis en taxichaufför, som arbetar uppemot 80 timmar per vecka och då tjänar mer än genomsnittet, drar in cirka tio dollar per månad. Den chaufför som jag och Johan använde oss av hade en hemmafru och tre barn i skolåldern. Man behöver inte ha alltför många magisterexamina för att inse att tio dollar dividerat med fem dividerat med 30 dagar innebär en inkomst per person och dag som hamnar en ganska bra bit under åtminstone Världsbankens definition av fattigdom. Vi kunde med andra ord inte dricksa för mycket.

Utöver de medel som samlas in genom utmjölkningen av turisterna lär landet till största delen leva på stöd från likasinnade ute i världen. Denna ”familj” tenderar dock, som tur är, att bli mindre. När Sovjetunionen nu fallit sönder och Nordkoreas ledare varken har pengar eller tid (har ju fullt upp med att spela golf och lägga sig i vad folket har för frisyrer) står nu hoppet till Venezuela. Landet byter olja i utbyte mot arbetskraft, främst läkare. De läkare som blir kvar gör enligt uppgift ofta professorerna sällskap som portierer på turisthotellen. Lönerna är betydligt högre där.

Bytesbalansen är inte heller speciellt mycket att hänga i julgranen så här i juletid. Importen är fyra gånger större än importen och 80 procent av maten köps från utlandet. Det har till och med gått så långt att Kuba numera importerar socker – landets gamla paradvara – vilket onekligen också är rätt sjukt. Eller som en av de oppositionella ekonomer vi besökte exemplifierade: ”Det är som om Sverige skulle importera Volvobilar”.

Så vad har de då lyckats med? Havanna är en väldigt vacker stad med fina byggnader och parker. Ja, de byggnader och parker som spanjorerna och amerikanerna uppförde alltså. De som nu är på god väg att falla sönder eftersom de inte lär ha underhållits sedan 1959. Stränderna, solen och havet är också vackra. Skapelseanhängarna och evolutionsfansen lär dock kunna enas om att det inte är kubanerna själva som skapat dessa under den tid som gått sedan revolutionen. Utöver det har de många poliser – minst en i varje knut. Det hade ju varit kanon om fokus bland dessa varit att beskydda medborgarna och inte bevaka dem, som nu.

För att summera kan man väl konstatera att cigarrer, förtryck och mojitos säkert räcker en bit om det är branding och internationell uppmärksamhet som eftersträvas. Men enbart dessa komponenter räcker varken till rikedom eller till mättade magar. Vissa har självklart råd med socialism. Ja, vissa till och med tjänar på ideologin. Men den kretsen tenderar att begränsas till ett lands yttersta elit, resten får lida. Den stora massan, som i varje rimligt fall borde vara den som ledningen ska värna, far illa. Om någon skola är egoistisk så är det inte kapitalismen – utan definitivt socialismen.

Annonser

8 responses

  1. Riktigt bra reseberättelse. Det som dessutom är riktigt sjukt är att Kuba i Sverige har någon form av fan-club / propagandamaskin i form av Svensk-Kubanska förening. Riktigt skrämmande förening.

  2. Kuba! Ett av många politiska uttryck att Gud inte är allsmäktig. Eller hur? 🙂

    Starkt att kunna åka till Kuba så där. Jag skulle inte palla, jag skulle gå i taket av upprördhet, tror jag, vilket förmodligen skulle rendera mig fängelsevistelse eller utkastning ur landet…i havet.

  3. Bra skrivet.

    Inte för att vara petig, men här har du en tryckfelsnisse på en avgörande mening

    ”Importen är fyra gånger större än importen och 80 procent av maten köps från utlandet. ”

  4. Det är intressant, Aron, att du inte nämner det handelsembargo som USA satte upp mot Kuba då du tydligen annars så väl har genomskådat landets ekonomiska situation.

    Din avslutande mening är direkt pinsam. Det glädjer mig att KD om några månader inte längre kommer att sitta i riksdagen.

  5. Aron! Hur tänkte du när du skrev ned det där om egoism? Är det dock inte den enskilde mäniskan som sätter gränsen för egoism, någonstans på vägen blir det ett stopp, hit men inte längre! Var någonstans stoppet blir kan vi nog inte förutse, men tålamodet tryter till slut!
    Uffe Jo KD

    • Tjena Ulf,

      Jag förstår nog inte riktigt vad du menar. Men mitt resonemang bygger på att kapitalismens fiender vanligen utmålar ideologin som en egoismens ideologi. Du kanske exempelvis minns SSU:s kampanj inför valet 2002. ”Sverige behöver mindre egoism”, eller något sådant.

      Jag menar snarare att socialismen är en egoistisk ideologi, vilket blev väldigt tydligt på Kuba. Bröderna Castro uppehåller det system som gynnar dem själva, men skickar resten av befolkningen i djup fattigdom.

      Allt gott,
      Aron

  6. Pingback: Min resa till Kuba | Aron Modig, ordf. KDU

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: