Har vi inte lärt oss mer av historien?

Nyligen nåddes vi av beskedet att Venezuelas president Hugo Chavez avlidit. Det tog inte lång tid innan hyllningskören i de svenska medierna var igång. I Aftonbladet skrev Kalle Malmqvist att Chavez är ”… en av de största frihetshjältarna” och kallade honom för ”… den glödande patrioten som stödde alla folks rätt till frihet…” (Ab 6/3). Dagens Nyheters Erik de la Reguera stämde in i kören och skrev att Chavez länge var ”den självklara fixstjärnan i denna vänstervåg” (DN 6/3).

Också den partipolitiska vänstern, med utrikespolitiske talespersonen Hans Linde i spetsen, talade i varma ordalag om Chavez styre och klargjorde att ”det är vår förhoppning att Venezuelas nästa ledare kommer att bygga vidare på de framgångar som uppnåtts när det kommer till fattigdomsbekämpning och utbyggd välfärd”.

Denna bild av Hugo Chavez är dock långt ifrån sanningen. Som ung kristdemokrat blir jag djupt bekymrad när personer på Sveriges största dagstidningar och ledande företrädare för våra riksdagspartier talar sig varma för en politiker som starkt bidragit till att inskränka sin befolknings grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Chavez-regeringen talade visserligen ibland om vikten av mänskliga rättigheter men i praktiken betydde det ofta det motsatta. En rapport från UD (2010) konstaterar exempelvis: ”Trots ett gott formellt skydd för de mänskliga rättigheterna förekommer allvarliga kränkningar, såsom utomrättsliga avrättningar och tortyr, begångna av landets säkerhetsstyrkor.”

Även situationen vad gäller press och media är djupt problematisk i Venezuela. Organisationen Freedom House – som varje år mäter graden av pressfrihet i världens länder – beskriver landet som ”not free”, vilket är sämst på mätskalan. Detta placerar Venezuela i samma liga som Zimbabwe och Ryssland.

Under sin tid som president har Chavez också allierat sig med några av världens värsta diktaturer, såsom Iran och Kuba. Där fängslas människor för sina åsikters skull och inget rättssystem värt namnet existerar.

Mot bakgrund av detta blir de ovan nämnda tongångarna i svenska medier mycket osmakliga. Att vänsterpersoner väljer att hylla politiker som har ett dåligt ”track record” vad gäller grundläggande fri- och rättigheter är i och för sig inget nytt. Olof Palmes resa till Castros Kuba under 1970-talet är ett exempel på detta. Att Lars Ohly kallade sig ”leninist” så sent som på 1990-talet är ett annat.

Vänstern kritiserar gärna USA och Israel – som av Freedom House rankas som helt fria länder och solida demokratier – men talar sig i samma andetag varma för den fina sjukvården på Kuba eller de ”sociala framsteg” som gjorts i Venezuela. Detta tyder på en grumlig demokratisyn. Att kränka mänskliga fri- och rättigheter är tydligen inget större problem i vänsterns värld, så länge det görs för ett socialistiskt syfte.

Att det fortfarande år 2013 kan finnas politiska krafter i Sverige som resonerar på detta sätt – och som både betraktas som rumsrena och respektabla – är för mig skrämmande. Har vi verkligen inte lärt oss mer av historien?

Vi unga kristdemokrater vill se en värld där alla människors medfödda och okränkbara värde respekteras, oavsett var på jorden man råkar bo. Det kan aldrig vara okej att kränka grundläggande fri- och rättigheter oavsett vilket syftet är.

Frågan är om vänstern någonsin kommer att komma till denna insikt?

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Frivärld Magasin.

Vi måste fortsätta arbeta för kubanernas frihet!

På eftermiddagen den 22 juli i år vaknade jag upp blodig och kraftigt förvirrad i en ambulans. Det var på den kubanska landsbygden och det kom att bli starten på den värsta veckan hittills i mitt liv. En sjukhusvistelse följdes av förhör med lokal kubansk polis, som följdes av isolering och bevakning av beväpnade vakter samt förhör av landets säkerhetspolis.

Jag var i Kuba för att ge mitt stöd till den kristdemokratiska rörelsen i landet. Den är internationellt sett den mest erkända oppositionella kraften mot den auktoritära kommunistiska regimen.

Resan slutade mycket tragiskt. Två kubanska oppositionspolitiker omkom i en bilkrasch.

Den bil som jag och min spanske resekamrat färdades i kolliderade med ett träd i Granmaprovinsen, 75 mil öster om Havanna. De som dog var det kubanska kristdemokratiska partiets ledare Oswaldo Payá och ledaren för dess ungdomsförbund, Harold Cepero.

Kuba är en kommunistisk diktatur och Castroregimen är en av de mest enväldiga i världen.

Enligt den amerikanska stiftelsen Freedom House, som publicerar rapporter över situationen för politisk frihet i världen, klassificeras Kuba som ”ej fritt” och på organisationens sjugradiga frihetsskala (ju lägre, desto friare) fick landet i år det föga smickrande betyget 6,5.

I The Economists årliga Democracy Index klassas Kuba som en auktoritär regim och omnämns dessutom, tillsammans med Kina, som den minst sårbara auktoritära regimen.

I Kuba ”pryds” vägrenar och husfasader av landets hjältar, såsom Che Guevara, Usama bin Ladin och Hugo Chávez.

Kubanerna har varken möjlighet att påverka vem som ska representera dem i landets parlament eller laglig rätt att engagera sig i någon annan politisk organisation än kommunistpartiet. De får inte demonstrera eller på annat sätt uttrycka sitt missnöje eller sin politiska åsikt. Och de tillåts inte starta en egen oberoende tidning eller TV-kanal, utan hålla till goda med regimens nyhetsrapportering.

Mina erfarenheter från Kuba kommer inte bara från årets resa. När jag var där 2009 för att träffa en grupp oberoende journalister hörde jag också många berättelser om övervakning, förföljelser och trakasserier.

I Kuba är människor fattiga. Den politiska ofriheten går hand i hand med ekonomisk socialism. I princip allt företagande är statligt, ransoneringssystem har tillämpats sedan 1950-talet och det är svårt för en genomsnittlig kuban att klara sig på sin månadsinkomst, motsvarande mellan 200 och 500 kronor. Många är beroende av svartarbete vid sidan om sina ordinarie jobb för att klara sitt uppehälle.

Visst har en del råd med den socialism som finns på Kuba. Vissa till och med tjänar på den. Men de tenderar att finnas i landets yttersta elit. Resten får lida. Den stora massan, som i varje rimligt fall borde vara den som ledningen ska värna, far illa.

Vi i den fria delen av världen kan göra mycket för att förbättra situationen på Kuba. Vi kan alla hjälpa till att sprida information om det förtryck som människor lever under genom samtal med vänner och bekanta. Att resa på semester till den karibiska ön är ett sätt att bryta de vanliga kubanernas isolering.

På det politiska planet kan såväl Sverige som andra demokratiska stater sätta press på den kubanska regimen att genomföra reformer i frihetlig riktning. Och enskilda politiker kan, likt många svenska kristdemokrater och liberaler gjort genom åren, resa till Kuba och visa sitt moraliska stöd för oppositionen.

Omvärlden måste ha en åsikt om vad som är rätt respektive fel behandling av enskilda människor. Vi har en skyldighet att visa att de som förtrycks i diktaturer inte står ensamma i sin kamp.

Ett starkt civilsamhälle, grupperingar, partier, föreningar och organisationer som existerar oberoende av staten, är nödvändiga i byggandet av en demokrati. Vi i västvärlden har ett stort ansvar att bidra med erfarenheter som vi samlat på oss i utvecklingen av, och arbetet inom, våra respektive politiska system.

Demokrati är aldrig något självklart, utan måste erövras av varje generation genom engagemang för en värld byggd på principen om det okränkbara människovärdet.

Det som jag framför allt tagit med mig från sommarens resa till Kuba är inte rädslan eller erfarenheten av att sitta fängslad och att bli förhörd. Det är den oerhört konkreta upplevelsen av hur olika politiska system fungerar. Jag åkte iväg för att i all välmening bidra till ett friare och mer demokratiskt Kuba men blev fängslad och förhörd. Och så behandlas kubaner varje dag.

Vi som lever i ett fritt land som Sverige tar lätt våra rättigheter och vårt demokratiska styrelseskick för givet. Det bästa vi kan göra för att hedra Oswaldo Payás minne är att föra vidare insikten om att ett demokratiskt samhälle alltid byggs bäst underifrån och fortsätta kampen för ett fritt och demokratiskt Kuba.

Det är enbart diktaturerna och despoterna som vinner om vi av rädsla efter de incidenter som skett trappar ned vårt stöd för dem som dagligen lever utan frihet.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Sydsvenskan.

Solidaritet är inte synonymt med socialism

För några veckor sedan var jag på plats på Kuba för att stödja delar av den oppositionsrörelse som finns där mot den kommunistiska auktoritära regimen. Denna resa slutade på ett mycket tragiskt sätt där en av Kubas främsta frihetskämpar, Oswaldo Paya, omkom. Det bästa vi kan göra för att hedra hans minne är att föra vidare insikten om att ett demokratiskt samhälle alltid byggs bäst underifrån.

Vi unga kristdemokrater menar att vi alla har ett moraliskt ansvar för våra medmänniskor, att göra vad som står i vår makt för att alla människor på jorden ska ges en tillvaro som är värdig. Vi som lever i den rika delen av världen har naturligtvis ett extra ansvar för att bidra till att skapa förutsättningar för utveckling över hela jorden. Solidariteten och medmänskligheten får inte sluta vid nationsgränserna!

Det fanns en tid då solidaritet var detsamma som socialism. Det var då det fanns en övertygelse om att någon alltid måste förlora för att en annan person ska kunna få det bättre. Idag vet vi, eller åtminstone de flesta av oss, att de framsteg som gjorts i världen under de senaste decennierna aldrig skulle varit möjliga med en sådan snäv syn på ekonomi. Det är genom att fokusera på att bekämpa fattigdom – inte rikedom – som vi kan skapa en dräglig tillvaro för alltfler människor. Två av de viktigaste verktygen för att åstadkomma detta stavas frihandel och ett generöst men effektivt bistånd.

På handelsområdet är det märkligt hur lite ansvar vi européer faktiskt är beredda att ta, trots att högt uppsatta politiker är duktiga på att använda vackra ord om frihandel. Det är ord som bara tycks gälla så länge inte det egna landets bruk och näringsliv påverkas. I synnerhet EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP), med höga tullar på jordbruksprodukter, är ett skrämmande exempel på detta. Sverige måste här ständigt vara drivande för att fler länder, inte minst mindre utvecklade sådana, ska ges möjligheten att konkurrera på lika villkor på den europeiska marknaden. Världen behöver mer handel och globalisering – inte mindre!

Vad gäller stöd till utvecklingsländer har Sverige en stolt tradition av ett högt bistånd, vilket vi inte minst kan tacka Alf Svensson, biståndsminister 1991-94, för. Samtidigt har långt ifrån allt bistånd varit effektivt eller gett önskvärda resultat.

Den uppstädning på biståndsområdet som regeringen nu genomför är därför mycket önskvärd. Det räcker nämligen inte att ha goda intentioner. De pengar som skänks bort måste också leda till tydliga resultat. Därför är det önskvärt att ytterligare stärka utvärderingen och uppföljningen av det svenska biståndet.

Det är dock inte bara på det ekonomiska området som världen är i behov av utveckling. Lika viktigt är det med kunskapsöverföring, inte minst inom utbildningssektorn och den politiska sfären. Vi i den demokratiska delen av världen kan göra mycket för att stödja de små oppositionella rörelser som finns i världens mest auktoritära länder, till exempel på Kuba. Vi kan inte minst ställa upp genom att dela med oss av de kunskaper och erfarenheter som vi samlat på oss i utvecklingen av vårt eget demokratiska system. Demokrati är aldrig något självklart, utan något som måste erövras av varje generation, genom engagemang för en värld byggd på principen om det okränkbara människovärdet.

All politik bygger på värderingar. Det gäller inte minst utrikespolitiken. Sverige har som litet land, beläget i Europas utkant, naturligtvis små möjligheter att genomdriva enorma förändringar i världspolitiken. Men vad vi kan – och ska – göra är att sända signaler om vilka värderingar vi anser ska ligga till grund för den värld som steg för steg utvecklas i rätt riktning.

Vi ska ha en åsikt om vad som är rätt respektive fel behandling av enskilda människor. Vi ska i alla lägen markera mot förtryck och ofrihet, även om det kortsiktigt drabbar våra ekonomiska intressen. Vi ska göra det lilla vi kan för att lyfta fler människor ur fattigdom och vara ett starkt moraliskt stöd för de oppositionella krafter som i auktoritära stater offrar sina liv för det som vi tar för givet.

Detta är inte en möjlighet vi har. Det är vårt ansvar.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Frivärld Magasin.

Min resa till Kuba

Onsdagen den 18 juli flög jag från Stockholm, via Madrid, till Kubas huvudstad Havanna. I sällskap hade jag Angel Carromero Barrio, vice ordförande för Nuevas Generaciones (spanska regeringspartiet Partido Populars ungdomsförbund) i Madrid-regionen. Syftet med resan var att under en vecka i landet på olika sätt visa vårt stöd för de rörelser, framför allt MCL (Christian Liberation Movement), som verkar för kubansk demokrati och frihet.

Den mycket tragiska bilkrasch som inträffade den 22 juli gjorde att resan fick en abrupt vändning. Den omkomne Oswaldo Paya, som i årtionden kritiserade den Castro-regimen, mottog Europaparlamentets Sacharov-pris (2003) samt var tvåfaldigt nominerad till Nobels fredspris, var under lång tid en av de allra främsta och mest erkända regimkritikerna på Kuba. Ordföranden för MCL:s ungdomsrörelse, Harold Cepero, som också omkom i kraschen, var också han viktig för den kubanska frihetsrörelsen.

Bortfallet av det två innebär en stor förlust som självklart kommer att ha påverkan på den kubanska oppositionen. Det är nu viktigare än någonsin att vi i den fria världen intensifierar vårt stöd för det kubanska folket, liksom för de människor vars mänskliga rättigheter förtrycks av andra auktoritära regimer världen över.

Nedan har jag samlat ett urval av redaktionella artiklar och reportage, ledarartiklar och blogguttalanden samt mina egna mediala kommentarer av händelsen.

Redaktionell rapportering (i urval)

Time (22/7): ”Cuban dissident Oswaldo Paya dies in car crash”

SVT (23/7): ”Svenske KDU-ledaren skadad i olycka”

Dagens Nyheter (23/7): ”KDU-ordförande skadad i dödskrasch på Kuba”

TV4 (23/7): ”Regimkritiker död i omtvistad krasch”

Dagens Nyheter (23/7): ”Kämpade för mänskliga rättigheter i decennier”

Svenska Dagbladet (23/7): ”Aron Modig ute från sjukhuset”

P4 Extra (23/7): ”Aron Modig i allvarlig bilkrasch på Kuba”

Svenska Dagbladet (24/7): ”Dissidenter gripna efter begarvning”

Nya Wermlands Tidningen (25/7): ”Vill bara få hem Aron”

SR Ekot (27/7): ”Oklart när Kuba släpper Aron Modig”

Expressen (28/7): ”Ambassaden fick inte träffa Aron Modig”

TV4 (28/7): ”Kuba vägrar släppa svensk politiker”

Svenska Dagbladet (30/7): ”Modig kan lämna Kuba”

TV4 (31/7): ”KDU-ordföranden Aron Modig har släppts fri på Kuba”

Dagens Nyheter (31/7): ”Modig tillbaka i Sverige”

TV4 (3/8): ”KD ger fortsatt stöd för Kubas opposition”

Dagens Nyheter (3/8): ”KD tiger om Kuba”

Ledare och bloggar

Alf Svensson (23/7): ”Oswaldo Paya In Memoriam”

Skånska Dagbladet (23/7): ”Olycka eller inte?”

Svenska Dagbladet (23/7): ”En kubansk tragedi”

Expressen (24/7): ”Res till Kuba”

Dagens Nyheter (24/7): ”Ingen karibisk vår”

Västerviks Tidningen (24/7): ”Demokrati är inte gratis”

Smålands Posten (24/7): ”Mannen som Castro ville tysta är död”

Östgöta Correspondenten (24/7): ”En klar frihetsröst har tystnat”

Västerviks-Tidningen (24/7): ”Demokrati är inte gratis”

Dagen (29/7): ”Släpp Aron Modig!”

Mårten Schultz (30/7): ”I förvar på Kuba”

Trelleborgs Allehanda (30/7): ”Vämjelig vänsterreflex”

Carl Bildt (31/7): ”Glädjande – och besvärligt”

Svenska Dagbladet (31/7): ”Kubas rättssystem är regimens förlängda arm”

Sundsvalls Tidning (31/7): ”Ständiga hot mot demokratin”

Gotlands Allehanda (31/7): ”Modig i Kubaregimens förvar”

Östgöta Correspondenten (31/7): ”Aron Modig friges”

Eskilstuna Kuriren (31/7): ”Varför låstes Modig in av Kuba?”

Upsala Nya Tidning (31/7): ”Kubansk frihet”

Borås Tidning (1/8): ”Aron Modig är äntligen på väg hem till Sverige”

Örnsköldsviks Allehanda (1/8): ”Fortsätt stödja demokratikämparna”

Svenska Dagbladet (2/8): ”Kubakramare i Aftonbladet Kultur”

Expressen (2/8): ”Castros hustomte”

Gubbar Hökmark (4/8): ”Skuggan över Aftonbladet”

VLT 10/8): ”Hur länge överlever diktaturen på Kuba?”

Svenska Dagbladet (11/8): ”Ändå värre för vanliga kubaner”

Nya Wermlands Tidningen (11/8): ”Modigt på Kuba”

Inblick (15/8): ”I Fidel Castros klor på Kuba”

Mina kommentarer

Dagens Nyheter (10/8): ”Så här blir kubaner behandlade varje dag”

SVT Nyheter (10/8): ”Aron Modig: ingen visste var jag var”

P1 Morgon (10/8): ”Modig minns inget”

Studio Ett (10/8): ”Läget på Kuba hårdnar”

P4 Extra (10/8): ”Aron Modig om den hemska olyckan på Kuba”

Washington Post (10/8): ”Swede involved in Cuba dissident car crash concerned about fate of Spanish driver”

Världen Idag (15/8): ”Grotesk situation på Kuba”

Jag besökte Kuba också i december 2009, i syfte att bland annat besöka en grupp oberoende journalister på ön. Den resan kommenterade jag i detta blogginlägg.

Tydligt att det handlar om hatpropaganda

I lördags (10/12) skrev jag på SvD Brännpunkt om artisten Mikael Wiehes världsfrånvända, kapitalismhatande och Kubahyllande idéer och sångtexter. Då Wiehe sedan svarar på samma plats (12/12) väljer han att med all önskvärd tydlighet både understryka och förstärka alla de resonemang och ståndpunkter som jag kritiserar honom för.

Wiehe erkänner utan omsvep att syftet med en av hans texter på senaste skivan är just att kanalisera hat mot marknadsekonomin och ”dom jävlarna” som bär upp den. Det är ganska tydligt att detta rör sig om både hat och propaganda, varför jag menar att det är fullt befogat att använda just begreppet ”hatpropaganda” för att beskriva vad Wiehe ägnar sig åt.

I övrigt väljer Wiehe att beskriva världen i svartvita termer där USA och marknadsekonomin står för all ondska medan Kuba är en av få utposter i världen som står för mänskliga rättigheter och välfärd. Man kan onekligen undra vad Wiehe egentligen har för grund för påståenden som att marknadsekonomin skulle vara roten till ”…fattigdom, undernäring, sjukdomar och för tidig död…”.

Enligt Världsbanken har den extrema fattigdomen halverats sedan 1980-talet, i ungefär samma takt som större delar av världen blivit fria ekonomier. Vi såg skillnaden mellan det kommunistiska DDR och det fria Västtyskland och vi ser skillnaden idag mellan den planekonomiska nordliga delen av Koreahalvön och den marknadsekonomiskt baserade södra sidan. Exemplen är många. Mikael Wiehes påståenden passar säkert som hand i handske med hans egen världsbild, men har ytterst liten koppling till verkligheten.

Den eventuella kritik mot diktaturen Kuba som Wiehe medger är befogad reducerar han till att handla om den politiska traditionen i regionen. Att oliktänkande fängslas, att resande är mer eller mindre förbjudet eller att företagande och ägande är begrepp som helt saknas i vokabulären lämnas däremot utan kommentar. Att situationen är och varit densamma i princip alla länder som praktiserar eller har praktiserat socialismen tycks att han också blunda för helt.

Mikael Wiehe menar att begrepp som demokrati och frihet är täckmantlar i USA:s strävan efter världsheravälde. Detta är naturligtvis befängt. Sanningen är istället att det är just dessa ideal som hör framtiden till och som kommer att bygga dess välstånd. Jag är glad att såväl vi kristdemokrater som Sverige i stort står upp för friheten och marknadsekonomin både inom och utom rikets gränser.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Fel att TV4 hyllar en diktaturkramare

Idag är det sångaren Mikael Wiehes tur att vara huvudperson i TV4:s uppskattade programserie ”Så mycket bättre”. Han får då själv bestämma upplägget för den dag som programmet skildrar och några av Sveriges mest folkkära artister kommer att tolka hans musik. Att Wiehe är en uppskattad och duktig artist råder det ingen tvekan om. Men han har heller aldrig gjort någon hemlighet av sina vänstervridna politiska åsikter, utan använder sig istället av sin musik för att sprida dem.

Rent principiellt finns det förstås inget problematiskt i detta. Men artister och konstnärer har, precis som alla vi andra, ett personligt ansvar för vilka värderingar och ideal som de väljer att sprida.

De flesta av oss trodde nog att den socialistiska världsbild som Wiehe förmedlar tynade bort efter 1970-talets vänstervåg och dog slutgiltigt i och med Berlinmurens fall. Wiehe är dock en av få som ännu idag håller fanan högt för en revolutionär socialism där våld glorifieras i arbetarklassens namn. En text om finanskrisen och situationen i dagens Sverige, på hans senaste skiva ”Ta det tillbaka” från 2010, lyder exempelvis:

”Hatar du dom jävlarna, som köper upp och lägger ner? Vill du skära dom i bitar och slå in dom i paket? Drömmer du om huvuden som ligger i en korg? Vill du sätta upp en galge på närmsta stora torg? Vägrar dom att lyssna när du berättar vad du vet”

Det är lätt att förundras över att en sådan text kan anses vara rumsren och får framföras i nationell tv på bästa sändningstid (TV4 Nyhetsmorgon, 23/7 2010), men så är det också få andra artister som skulle komma undan med att sprida sådan hatpropaganda.

Att Wiehe väljer att skriva som han gör är dock egentligen ingenting som förundrar. Budskapet ligger nämligen helt i linje med den världsbild han givit uttryck för i många andra sammanhang under hela sin karriär, och inte minst under de senaste åren.

Wiehes engagemang i internationella frågor har nämligen många gånger tagit sig smått bisarra uttryck. Ofta väljer han att relativisera begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter. Han föraktar västvärlden, i synnerhet USA, och vurmar för den socialistiska diktaturen Kuba. Så sent som för ett par år sedan skrev Wiehe i en debattartikel i Dagens Nyheter (5/3 2007) att ”Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna”.

Wiehe menar alltså att ett land där det inte hålls några fria val och där statsmakten fängslar oliktänkande och förföljer demokratikämpar skulle vara ett gott föredöme för andra länder i regionen vad gäller arbetet för mänskliga rättigheter. Det är beklämmande att höra någon tala så om en diktatur och det blir ännu värre när just Wiehe gör det, som ju är en person som många beundrar och lyssnar till.

När jag själv besökte Kuba och Havanna för ett par år sedan fick jag uppleva en mycket sliten stad, ett svagt planekonomiskt system och ett folk präglat av ofrihet och ständig övervakning. Med bakgrund i det kan jag inte se Wiehes inställning som något annat än ett hån mot alla de modiga kubanska män och kvinnor som dagligen kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Wiehe må vara en duktig och folkkär artist, men det förtar inte det tragiska i att han tycks sakna demokratisk kompass och använder sitt artistskap för att sprida dessa antidemokratiska idéer.

Det skulle därför vara klädsamt om åtminstone en del av lördagens program ägnades åt att uppmärksamma vad Wiehe faktiskt står för. Att en av Sveriges största tv-kanaler ägnar sig åt att helt oproblematiskt hylla en diktaturkramare bara för att han råkar vara en duktig artist är minst sagt beklagligt.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Havanna, Kuba: En resebetraktelse

Något osannolikt tillbringade jag föregående vecka på Kuba – landet som är känt för sin socialism, sin rom, sina cigarrer och Guantanamo Bay. Tillsammans med Johan Enochsson från KDU:s internationella utskott besöktes Havanna. På programmet stod en del arbete men det fanns även utrymme för att upptäcka såväl staden och landet som systemet.

Välkomnandet var varmt. Temperaturen var  hög samtidigt som väggrenar och husväggar var julpyntade med affischer och målade porträtt på goda och välgörande män. Bröderna Castro, Che Guevaara och Hugo Chavez är några exempel. Sjukt.

Sjukast av allt lär dock det ekonomiska systemet vara. Inte nog med att i princip all näringsverksamhet är statlig, inklusive restauranger, hotell och barer. Kuba använder dessutom en hemsnickrad modell med dubbla nationella valutor – en för de inhemska och en för turister – vilket gör det möjligt att tillämpa helt olika prissättningar för de respektive grupperna. För turisterna är priserna riktigt höga, lätt i paritet med Sverige trots att kvaliteten på såväl mat som andra varor är betydligt lägre. Utöver det kan nämnas att en tioprocentig skatt, ovanpå en extra avgift och den svenska bankavgiften, tas ut på samtliga uttag från de statliga kontantautomaterna samt att skatten för att lämna landet ligger på motsvarande 25 dollar. Det senare gäller förstås också turister. Kubanerna är med ytterst få undantag förbjudna att lämna landet.

Att priserna för kubanerna är lägre är förstås tur eftersom exempelvis en taxichaufför, som arbetar uppemot 80 timmar per vecka och då tjänar mer än genomsnittet, drar in cirka tio dollar per månad. Den chaufför som jag och Johan använde oss av hade en hemmafru och tre barn i skolåldern. Man behöver inte ha alltför många magisterexamina för att inse att tio dollar dividerat med fem dividerat med 30 dagar innebär en inkomst per person och dag som hamnar en ganska bra bit under åtminstone Världsbankens definition av fattigdom. Vi kunde med andra ord inte dricksa för mycket.

Utöver de medel som samlas in genom utmjölkningen av turisterna lär landet till största delen leva på stöd från likasinnade ute i världen. Denna ”familj” tenderar dock, som tur är, att bli mindre. När Sovjetunionen nu fallit sönder och Nordkoreas ledare varken har pengar eller tid (har ju fullt upp med att spela golf och lägga sig i vad folket har för frisyrer) står nu hoppet till Venezuela. Landet byter olja i utbyte mot arbetskraft, främst läkare. De läkare som blir kvar gör enligt uppgift ofta professorerna sällskap som portierer på turisthotellen. Lönerna är betydligt högre där.

Bytesbalansen är inte heller speciellt mycket att hänga i julgranen så här i juletid. Importen är fyra gånger större än importen och 80 procent av maten köps från utlandet. Det har till och med gått så långt att Kuba numera importerar socker – landets gamla paradvara – vilket onekligen också är rätt sjukt. Eller som en av de oppositionella ekonomer vi besökte exemplifierade: ”Det är som om Sverige skulle importera Volvobilar”.

Så vad har de då lyckats med? Havanna är en väldigt vacker stad med fina byggnader och parker. Ja, de byggnader och parker som spanjorerna och amerikanerna uppförde alltså. De som nu är på god väg att falla sönder eftersom de inte lär ha underhållits sedan 1959. Stränderna, solen och havet är också vackra. Skapelseanhängarna och evolutionsfansen lär dock kunna enas om att det inte är kubanerna själva som skapat dessa under den tid som gått sedan revolutionen. Utöver det har de många poliser – minst en i varje knut. Det hade ju varit kanon om fokus bland dessa varit att beskydda medborgarna och inte bevaka dem, som nu.

För att summera kan man väl konstatera att cigarrer, förtryck och mojitos säkert räcker en bit om det är branding och internationell uppmärksamhet som eftersträvas. Men enbart dessa komponenter räcker varken till rikedom eller till mättade magar. Vissa har självklart råd med socialism. Ja, vissa till och med tjänar på ideologin. Men den kretsen tenderar att begränsas till ett lands yttersta elit, resten får lida. Den stora massan, som i varje rimligt fall borde vara den som ledningen ska värna, far illa. Om någon skola är egoistisk så är det inte kapitalismen – utan definitivt socialismen.