Alliansen måste stå upp för borgerliga värderingar

År 2006 kom att innebära att paradigmskifte i svensk politik. Sedan Alliansen vann riksdagsvalet detta år har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Jobbskatteavdragen har gjort att det idag lönar sig bättre att arbeta. En ny skollag har införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts.

Under flera år nu har vi också sett hur en trött socialdemokrati försökt att åter hitta sin roll i svensk politik. Viljan att vara det samhällsbärande partiet som alla skulle kunna identifiera sig med ledde slutligen till ideologisk vilsenhet och politisk tomhet. Att förvalta en svällande offentlig sektor och försvara dåligt fungerande bidragssystem blev partiets enda, innehållslösa, idé. Detta har partiet också straffats för i de senaste valen. Såväl 2006 som 2010 framstod Alliansen som ett mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle.

Idag ser vi dock att det finns en uppenbar risk för att den svenska borgerligheten ska gå samma öde till mötes, som Socialdemokraterna gjorde 2006. I strävan efter att vara den samhällsförvaltande kraften är faran stor att idéerna och värderingarna glöms bort. Fler jobbskatteavdrag och stabila offentliga finanser är bra, men det kan inte vara de enda mål den alliansregeringen har för de år som återstår till nästa val och för tiden därefter. Extra farligt är detta nu när socialdemokratin åter har en värdig laguppställning på plats.

Den historiska möjlighet vi har att föra samhället och samhällsdebatten i borgerlig riktning, samt förflytta mittpunkten i svensk politik åt höger, måste tas tillvara. Men för att vi ska lyckas med det krävs idéer, visioner och en vilja att genomföra frihetliga reformer. Allt detta saknas just nu. Då statsministern i söndagens Agenda (26/2) fick drygt 20 minuter på sig att presentera sin framtidssyn fastnade samtalet i rakt igenom defensiva förklaringar till varför arbetslöshetssiffrorna är så höga som de är och vilka anledningarna egentligen är till att så många idag står utanför a-kassan. Så kan det inte få vara. Fredrik Reinfeldt måste som statsminister stå upp för den politik som har förts, men framförallt presentera den framtida politik som steg för steg ska föra oss mot ett frihetligare Sverige.

Idag är utanförskapet för stort och arbetslösheten bland unga för hög. Punkt. Alla ser det. Men framförallt, alla är intresserade av vilka åtgärder som regeringen har att komma med för att få bukt med problemen. Borgerliga lösningar på dessa problem måste rimligen inkludera att underlätta för företagande, göra det billigare för småföretag att anställa, ta bort föråldrade arbetsmarknadsregler som missgynnar unga samt att se till att dygder som utbildning och hårt arbete inte straffbeskattas. Det skulle inte bara ge fler jobb, utan också mer frihet och större rättvisa i samhället. Ändå är det ingenting som statsministern talar om.

Moderaten Kent Persson, oppositionsråd i Örebro och ledamot i partistyrelsen, skrev nyligen på Newsmill (27/2) att få svenskar ”önskar sig en politisk revolution”. Så är det tvivelsutan. Vi unga kristdemokrater är av den fasta övertygelsen att större förändringar ska ske varsamt och långsamt. Men nog finns det någon form av mellanläge mellan att tyst och fint sitta stilla på sin plats å ena sidan och fullständig revolution å andra sidan? Persson har rätt i att alla reformer inte kan genomföras samtidigt. Men det vore klädsamt om det för någon annan än Reinfeldt, Borg och Schlingmann var känt vad som egentligen är regeringens agenda för framtiden.

Jag har tidigare efterfrågat en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea party-rörelsen. Med det menar jag att det hade varit nyttigt med en utomparlamentarisk opposition som kunde granska och kritisera regeringen från ett borgerligt perspektiv. Detta behövs för att hålla den borgerliga idédebatten på en hög nivå samt tvinga regeringen att ständigt vara på tårna. KDU försöker oupphörligt bidra till att väcka liv i den borgerliga idédebatten, men tyvärr står vi ofta ganska ensamma i denna strävan.

Alliansens berättelse om det goda samhället får inte sluta i förvaltandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Mer aktiva grepp behöver tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.

Idéer, värderingar och ideologi är grunden för all politik – därifrån hämtas inspiration och engagemang. Det är därför idédebatten är så fundamental om vi på allvar ska kunna göra upp med det socialdemokratiska 1900-talet, flytta makt från sammanträdesrummen till köksborden och de enskilda människorna samt göra Sverige markant mer frihetligt. Detta är det yttersta syftet med åtminstone mitt politiska engagemang.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Svensk Tea Party-rörelse skulle utmana Reinfeldts skattetryck

I helgen höll de amerikanska Republikanerna provval i delstaten Iowa – en viktig värdemätare inför vårens primärval. Vem ska bli partiets utmanare till Barack Obama är frågan? Sett enbart till lördagens resultat blir det antingen Michele Bachmann eller Ron Paul, som båda är kongressledamöter från Minnesota respektive Texas. Bachmann och Paul har också gemensamt att de stöds av den så kallade Tea Party-rörelsen, vilken även omfamnar bland annat Texas-guvernören Rick Perry och före detta vicepresident-kandidaten Sarah Palin.

Den högerinriktade Tea Party-rörelsen har förstås sina kritiker – till viss del med rätta – men det finns också många som gillar rörelsen. Dels för att det finns ett reellt och utbrett missnöje med såväl det generella ekonomiska läget som med Obamas politik för en större offentlig sektor. Men också för att många ser det som befriande att någon kommer in med ett annat perspektiv och ”rör om lite i grytan”. Det skulle behövas en liknande rörelse också i Sverige – en klassiskt borgerlig folkrörelse som kunde ryta ifrån då alliansregeringen hamnar på fel spår eller antar fel fokus.

Nyligen meddelade regeringen att den skjuter det femte jobbskatteavdraget på framtiden. För lite görs för att sänka världens högsta skatt på utbildning, flit, företagsamhet och hårt arbete. Ledande företrädare för tre av de fyra allianspartierna har argumenterat för införandet av kvotering till bolagsstyrelser. Fler och fler pekpinnar införs i familjepolitiken. Ingen vilja visas att reformera den LO-certifierade arbetsmarknadspolitiken, som håller såväl unga som invandrare på behörigt avstånd från arbetsmarknaden. Försvarsbudgeten används som regulator i statsbudgeten istället för att baseras på det reella försvarsbehovet.

Ja, alliansregeringens felsteg är många. Ändå attackeras den svenska regeringen så gott som aldrig utifrån ett borgerligt perspektiv. De välbehövliga skattesänkningarna och de reformer som gjorts i den offentliga välfärden kritiseras istället alltid från vänster, inte minst i media. Det är tydligt att den offentliga debatten fortfarande präglas av arvet från folkhemstanken och den socialdemokratiska makthegemonin under 1900-talet.Men om vi på allvar ska lyckas förändra det svenska samhället i en mer borgerlig riktning måste vi, en gång för alla, göra upp med det mossigt sossiga tänkande som än idag ligger som en våt filt över det svenska samhället. För att lyckas med detta skulle en mer radikal högeropposition helt klart vara värdefull. En sådan skulle hjälpa till att flytta mittpunkten i svensk politik åt höger.

Inom samtliga de fyra borgerliga partierna finns företrädare som rimligtvis börjar tröttna på alliansregeringens alltför ofta vänsterinriktade politik och retorik. Den historiska möjlighet vi har att föra Sverige i en tydligt mer borgerlig och frihetlig inriktning riskerar att gå upp i rök då Reinfeldts och Borgs fokus istället ligger på att förvalta välfärdsstaten. Men Alliansens berättelse om det goda samhället får inte sluta där. Istället bör mer aktiva grepp tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.

Den svenska borgerligheten måste med ett stort mått av självförtroende våga ge sig in i idédebatten om den långsiktiga samhällsutvecklingen. Vill vi fortsätta leva i ett högskattesamhälle där familjer ständig ges nya pekpinnar om hur de ska leva sina liv och där brottsligheten tillåts breda ut sig? Eller vill vi på allvar få bukt med det höga skattetrycket, stärka familjens och civilsamhällets roll i samhället samt bekämpa kriminaliteten med hårdare straff och fler poliser? En svensk motsvarighet till Tea Party-rörelsen skulle garanterat hjälpa till att formulera berättelsen om framtidens borgerliga politik. Det hade varit mycket positivt.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.