Jag hoppas att Romney vinner

När jag 2006 började engagera mig politiskt var det Kristdemokraternas mest fundamentala ideologiska principer som fällde avgörandet i valet av parti. Det handlade om betonandet av den personliga friheten och samtidigt av människans behov av gemenskap. Men också om värdesättandet av förvaltarskap, inte minst på det ekonomiska området, och om den grundläggande synen att beslut som rör vanliga människors vardag ska fattas så nära dem som möjligt.

Det USA som går till val i november har fyra förlorade år i bagaget. Vad Barack Obama i valrörelsen 2008 storstilat beskrev som Change har i praktiken endast inneburit fortsatt hög arbetslöshet och ökad statlig skuldsättning. Det är därför inte förvånande att Obamas popularitetssiffror är låga och att utmanaren Mitt Romney tycks ha goda möjligheter att ta över presidentskapet.

För mig som ung kristdemokrat och borgerlig politiker råder det ingen tvekan om att Republikanerna är det av de amerikanska partierna som står mig närmast. Detta innebär inte att jag håller med om allt som partiet eller dess företrädare står för, men den strävan som genomsyrar det republikanska partiet ligger utan tvekan närmast den borgerliga synen på samhället.

Hos Mitt Romney tar sig detta inte minst uttryck i synen på staten och civilsamhället. Då Obama och det demokratiska partiet talar om nya skattefinansierade reformer och mer offentliga utgifter är det Romneys och republikanernas strävan att krympa staten, just för att den stora staten står i motsats till enskilda människors frihet och det starka civilsamhället. Det är också anledningen till att Romney motsätter sig skattehöjningar för vanliga, hårt arbetande människor och företag.

Att Romney bygger sin politik på tydligt borgerliga värderingar och att Obama inte gör det visar sig också på det ekonomiska området. Den republikanske kandidaten är tydlig med sin åsikt att det är direkt oansvarigt att spendera pengar som den amerikanska staten inte har, ytterligare bygga på den galopperande statsskulden och sedan skicka notan till kommande generationer. Just för att detta underminerar förtroendet för USA och ytterst är ett hot mot hela den globala ekonomin. För Romney är förvaltarskap ledordet och han erbjuder ett ansvarsfullt alternativ som inte innebär en fortsättning på samma väg som länder som Grekland och Spanien vandrat de senaste åren.

De båda presidentkandidaterna skiljer sig också åt i sin grundläggande syn på makt. Obama ropar, liksom demokratiska politiker i gemen, ofta efter stora tvingande reformer från Washington. Mitt Romney däremot, eftersträvar mer av subsidiaritet och att mer makt ska ligga på delstatsnivå, närmare medborgarna.

Dessa mer principiella ståndpunkter får naturligtvis också konsekvenser i praktisk politik, vilket är tydligt i årets valrörelse. Obama har ingen politik för att ens dämpa den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden och i statens finanser. Om han skulle bli omvald kan amerikanerna vänta sig en skattechock, riktad speciellt mot företag och näringsverksamhet. Mitt Romney däremot, som själv har sin bakgrund inom näringslivet, går till val på att göra det mer lönsamt att driva företag och arbeta. Han har dessutom lovat att verka för mer frihandel och öppnare marknader, vilket är nödvändigt om den amerikanska ekonomin ska kunna återhämta sig.

Det är viktigt att komma ihåg att det främst är dessa ämnen som valrörelsen kretsar kring: jobb och ekonomi. I svenska medier framstår det ofta som om aborter och vapenlagar är de frågor som dominerar amerikansk politik. Vem som helst som följer valrörelsen via anglosaxiska medier eller pratar med vanliga väljare i USA kan dock konstatera att detta inte stämmer.

All politik utgår från värderingar. Och alla politiker baserar i någon mån sina handlingar på den grundläggande ideologi som de tror på. Medan Barack Obamas primära strävan tycks vara att öka de offentliga utgifterna och införa fler regleringar av olika slag, vill den republikanske kandidaten sänka skatterna, minska den federala statens inflytande och flytta makt från staten till de enskilda amerikanerna.

Därför är det en självklarhet för mig att stödja Mitt Romney i den pågående presidentvalrörelsen!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Expressen.

Ja till stabila finanser, nej till Tobinskatt

EU-kommissionen vill införa en skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt. Tanken är att banksektorn ska tvingas betala tillbaka en del av det stöd som Europas skattebetalare givit dem under de senaste åren av finansiell och ekonomisk kris. Sannolikheten att förslaget kommer att bli verklighet kan diskuteras, men det vore förödande för både Europas frihet och dess ekonomier om så skulle bli fallet.

– Det finns många principiella argument mot en överstatlig beskattning. Subsidiaritetsprincipen är en grundläggande del av både den kristdemokratiska politiska filosofin och själva EU-samarbetet i sig. Beslut ska helt enkelt fattas på lägsta effektiva nivå. KDU vill därför varken se en gemensam finanspolitik inom EU eller en beskattning på den överstatliga nivån, säger KDU:s förbundsordförande Aron Modig.

• En skatt på kapitaltransaktioner skulle också vara destruktiv för Europas ekonomier. Om en Tobinskatt införs i EU eller euroområdet skulle det innebära att mängder med kapital flyttar till andra delar av världen.
• EU-kommissionens förslag är varken principiellt eller praktiskt acceptabelt! Vad Europas ekonomier behöver är stabila statsfinanser och ett gott företagsklimat – inte en överstatlig skatt, avslutar Aron Modig.