Vi är på rätt väg i student- och utbildningspolitiken

De senaste årens reformer inom skol- och utbildningspolitiken utgör den borgerliga regeringens kanske främsta framgångssaga vid sidan om jobbskatteavdragen. Kårobligatoriet försvinner från och med den 1 juli nästa år och dessutom föreslås akademierna bli mer fristående från politiken samtidigt som utbildningens kvalitet, hör och häpna, ska vara en faktor att ta hänsyn till då medlen till universitet och högskolor fördelas. Nu bygger Allians för Sverige på förbättringarna ytterligare i och med de reformer av studiemedelssystemet som presenterades förra veckan.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2009 att studiemedlen ska höjas med cirka 430 kronor per månad från och med den 1 januari 2010. Just detta kommer förstås att underlätta många studenters ekonomiska situation, men personligen glädjer jag mig mest åt den andra delen av reformen – höjningen av det så kallade fribeloppet.

Fribeloppet är den årliga maxinkomst som en student får ha utan att studiemedlet minskas. Från och med den 1 januari 2011 höjs detta belopp med cirka 30 000 kronor, vilket ökar studenternas möjligheter att ta ansvar för den egna privatekonomin. Det är en förbättring som innebär att vi tar några steg bort från ett system som gör det onödigt krångligt att vara en ambitiös och arbetande student.

Den röd-gröna oppositionen motsätter sig förstås reformen och menar att det är klokare att satsa pengarna på större studiemedelshöjningar. De hävdar att det är synd om den typiske svenske studenten samt att studier ska ses som en heltidssysselsättning och att det därför inte går att jobba vid sidan om.

Båda dessa påståenden är felaktiga. För det första är Sveriges högre utbildning, liksom all annan utbildning, avgiftsfri. Därtill får en student idag, redan innan studiemedelshöjningen, drygt 7 800 kronor i månaden i form av bidrag och statligt subventionerade lån. Det är allt annat än synd om den vanlige studenten.

Det är inte heller vettigt att hävda att fribeloppet syftar till att ge mer utrymme åt studenten för studier på dennes fritid. Vad studenten väljer att göra på sin fritid är upp till honom eller henne, och då är det väl oftast trevligare om alkohol och festande väljs bort till förmån för jobb och extrainkomst. Varför inte ha en restriktion på biobesök och fikande när vi ändå håller på, dessa aktiviteter tar ju också värdefull tid från studierna.

Därtill finns det ytterligare en aspekt att ta i beaktande då fribeloppet diskuteras, nämligen det faktum att arbetslivserfarenhet blir alltmer betydelsefull då nyutexaminerade studenter söker sina första jobb. Den svenska arbetsmarknaden är trög samt full av trösklar och krav. Detta är i sig väldigt oroväckande inför framtiden, men det ställer även högre krav på studenternas meriter. För de flesta jobb förväntas kandidaterna ha åtminstone någon form av arbetslivserfarenhet redan innan studierna är avklarade. Att i det läget gå in och straffa de som anstränger sig för att hinna med flera goda engagemang är oförsvarligt.

Regeringen fortsätter med andra ord att göra Sverige till ett bättre land. Flit lönar sig i större utsträckning. Utformningen av samhällets skatte- och transfereringssystem ändras sakta men säkert så att de värnar om de som väljer att använda sin dyrbara fritid till arbete och egenföretagande. Även om jag själv, liksom många andra, önskar att fribeloppet höjs ytterligare, och i förlängningen tas bort helt, så vandrar vi åt rätt håll. Detta bör föras fram ytterligare under det knappa år som återstår till nästa riksdagsval.

Aron Modig
Förbundsordförande
Kristdemokratiska Studentförbundet

Återigen: Studiemedlen försämras inte, de förbättras!

Strax efter att den borgerliga regeringen tillträdde i september 2006 tillsatte man fyra utredningar med koppling till den högre utbildningen. Det rörde sig om resursutredningen, som gjorde en översyn av resurstilldelningssystemet till lärosätena; obligatorieutredningen, som behandlade kårobligatoriets avskaffande; frihetsutredningen, som såg över lärosätenas organisationsform samt den studiesociala utredningen, som såg över studiemedelssystemet. Alla dessa har nu lagt fram remisser som innehåller förslag som, om de implementeras, kommer att vara till gagn för det svenska utbildningsväsendet.

Tillsammans med debatten om kårobligatoriet har diskussionen kring den studiesociala kommitténs förslag varit tuffast. Den parlamentariska kommittén (Ella Bohlin representerade Kristdemokraterna) lade fram sin remiss i slutet av mars, men redan flera veckor dessförinnan läckte delar av den ut. Hårdast kritiserat, från såväl höger och vänster som från Sveriges förenade studentkårer, var förslaget om att den generella tid som studenter har rätt till studiemedel ska kortas till fyra år från nuvarande sex år. Studiemedelstiden kan därefter förlängas, med två eller tre år beroende på den aktuella utbildningens längd, om studenten tagit högskolepoäng motsvarande tre år heltidsstudier.

Personligen anser jag inte att det är nödvändigt att alla studenter är så effektiva som möjligt i sin utbildning och bara tar de kurser som ingår i ens huvudsakliga akademiska examen eller yrkesexamen. Det finns istället ett betydande värde, såväl personligt som samhälleligt, i vetenskaplig breddning, exempelvis genom att man som student läser en eller ett par kurser som kanske ligger helt utanför ens huvudsakliga studieområde. Möjligheten att bedriva denna typ av breddningsstudier påverkas dock inte negativt av den studiesociala kommitténs förslag, eftersom var och en ju fortfarande kommer att ha ett helt år på sig för breddning eller för att prova olika utbildningar. Samtidigt förlängs den maximala studiemedelstiden från sex till sju år, vilket underlättar för de studenter som läser långa utbildningar. Kravet på prestation höjs något, vilket enbart är bra. Flit uppmuntras mer, vilket är minst lika bra.

Kritikerna hävdar då att det föreslagna systemet försämrar möjligheterna för ungdomar från studieovana hem att bedriva högre studier. Jag tror inte heller på detta. Utredningen föreslår såväl en höjning av det generella studiemedlet som en höjning av det så kallade fribeloppstaket, vilket gör att studenter i framtiden kommer ha rätt att arbeta mer utan att få sitt studiemedel indraget. Detta kommer att förbättra den privatekonomiska situationen för alla studenter och likaledes göra högre studier mera lättillgängliga för alla.

Ella Bohlin och den övriga majoriteten i den studiesociala kommittén har gjort ett väldigt bra arbete och lagt fram fullt rimliga förslag. Vi Kristdemokrater bör välkomna detta och ta varje tillfälle att bemöta den obefogade kritik som förs fram. För studiemedelssystemet försämras inte, det förbättras!

Aron Modig
Förbundsordförande
Kristdemokratiska Studentförbundet

Studiemedlen försämras inte, de förbättras!

Förra veckan skrev ett antal företrädare för oppositionens studentförbund samt företrädare för studentkårer på SvD Brännpunkt om den studiesociala utredningens förslag om att ställa lite högre prestationskrav i studiemedelssystemet. Jag håller inte med om deras slutsatser.

Vi unga kristdemokrater ser det inte som nödvändigt att alla studenter är så effektiva som möjligt i sin utbildning och bara tar de kurser som ingår i den akademiska examen eller yrkesexamen man vill ta. Det finns istället ett betydande värde, såväl personligt som samhälleligt, i akademisk breddning. Möjligheten att bedriva denna typ av breddningsstudier påverkas dock inte negativt av den studiesociala kommitténs förslag om att korta den generella studiestödsperioden från tolv till åtta terminer. Alla studenter kommer fortfarande att ha rätt till studiemedel för motsvarande sex års heltidsstudier och i vissa fall kommer även studiemedel för sju års studier att beviljas. Skillnaden med det nya systemet skulle vara att kraven på prestation höjs något, och det är generellt sett bra.

Oavsett om man bedriver breddningsstudier eller studier inom sitt huvudsakliga utbildningsprogram så bör man slutföra de kurser man påbörjar. Utredningens förslag innebär att man som student ska ha slutfört tre års studier inom fyra år för att ha rätt till fortsatt studiemedel. Detta innebär att man har ett helt år på sig för breddning eller för att prova olika utbildningar. Kravlöshet är inte bra. Vad som är bra är flit – och det ska uppmuntras.

Kritikerna hävdar då att det föreslagna systemet försämrar möjligheterna för ungdomar från studieovana hem att bedriva högre studier. Jag tror inte heller på detta. I samband med sänkningen av studiemedelstiden föreslås såväl en höjning av det generella studiemedlet som en höjning av det så kallade fribeloppstaket, vilket gör att studenter i framtiden alltså har rätt att arbeta mer utan att få sitt studiemedel indraget. Detta kommer att förbättra den privatekonomiska situationen för alla studenter och därmed göra högre studier mera lättillgängliga för alla. Därför välkomnar vi den studiesociala utredningen.

Angående den studiesociala kommitténs förslag

Idag presenterade Studiesociala kommittén sina förslag angående ändringar av studiemedelssystemet. I stort var det vettiga förslag kommittén presenterade. Personligen anser jag att höjningar av det så kallade fribeloppstaket bör vara högre prioriterade än höjningar av det generella studiemedlet, men att Studiesociala kommittén nu föreslår höjningar av båda är förstås positivt. Genom att studiemedlet höjs med 400 kronor per månad förbättras den ekonomiska situationen för alla studenter. När fribeloppstaket dessutom höjs kan de studenter som vill, och klarar av det, arbeta extra utan att det påverkar studiemedlets storlek i samma utsträckning som det gör idag. Den gängse utgångspunkten måste alltid vara att flit ska belönas, inte bestraffas.

Till Studiesociala kommitténs på förhand mest kritiserade förslag hör att man sänka den generella studiemedelsberättigade tiden till fyra år, jämfört med tidigare sex år. Personligen ser jag dock inte detta som någonting negativt. Denna inställning vill jag förklara nedan.

I stort har universitet och högskolor två huvudmål med sin verksamhet: dels att studenterna genom undervisning tillägnar sig vetenskaplig kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt, dels att genom forskning generera ny vetenskaplig forskning. Det vetenskapliga arbete som bedrivs inom universitets- och högskoleväsendet är ett uttryck för människans naturliga kunskapstörst och sanningssökande och har därför ett värde i sig.

Jags er det alltså inte som nödvändigt att alla studenter är så effektiva som möjligt i sin utbildning och bara tar de kurser som ingår i den akademiska examen eller yrkesexamen man vill ta. Det finns istället ett betydande värde i vetenskaplig breddning, exempelvis genom att man som student läser en eller ett par kurser som kanske ligger helt utanför ens huvudsakliga studieområde.

Möjligheten att bedriva denna typ av breddningsstudier påverkas dock inte negativt av den studiesociala kommitténs förslag om att korta den generella studiestödsperioden från 12 till åtta terminer. Alla studenter kommer fortfarande att ha rätt till studiemedel för motsvarande sex års heltidsstudier och i vissa fall kommer även studiemedel för sju års studier att beviljas.

Skillnaden med det föreslagna nya systemet är att kraven på prestation höjs något, och det är jag generellt sett positiv till. Oavsett om man bedriver breddningsstudier eller studier inom sitt huvudsakliga utbildningsprogram så bör man slutföra de kurser man påbörjar. Det är helt enkelt inte hållbart att det tar sex år för den genomsnittlige studenten att slutföra en magisterexamen, som i vanliga fall ska motsvara fyra års studier. Det är så det ser ut idag.

Hur som helst, i stort har Studiesociala kommittén gjort ett bra arbete. Om alliansregeringen lyckas driva igenom även detta har man gjort väldigt mycket gott på utbildningsområdet under mandatperioden.