Samarbetet mår bäst av mer profilering

Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt den 10 april 2012:

År 2006 kom att innebära att paradigmskifte i svensk politik. Sedan Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet tillsammans vann riksdagsvalet detta år har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Med jobbskatteavdragen lönar det sig idag bättre att arbeta. En ny skollag har införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts.

Borgerlighetens primära trumfkort inför valet 2006 stavades Allians för Sverige. Årtionden av trassliga försök till samarbeten de borgerliga partierna emellan hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans dito. Alliansen framstod helt enkelt som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle. Det borgerliga samarbete som i augusti 2004 lanserades genom en debattartikel i Dagens Nyheter är redan historiskt och har satt starka och tydliga avtryck på det svenska samhället.

Häromdagen enades höga företrädare för de fyra borgerliga partierna om ytterligare en skrift, om än en inte lika nydanande sådan. I en Brännpunkts-artikel (8/4) lät allianspartiernas partisekreterare meddela att ”väljarna vill se ett utvecklat allianssamarbete” och hänvisade till en opinionsundersökning utförd av Skop som visade på att nio av tio borgerliga sympatisörer vill att allianssamarbetet ska fortsätta att utvecklas.

Gott så. Men ett utvecklat borgerligt samarbete behöver inte, och bör inte heller, innebära ett fördjupat samarbete. Alliansen möter nämligen inte sina främsta framtidsutmaningar på det organisatoriska området, utan på det politiska. Väljarna känner förtroende för att regeringskoalitionen kan styra och ta ansvar för Sverige. Något som däremot saknas är visioner för framtiden.

Det senare är problematiskt, för det är väldigt viktigt att Alliansens berättelse om det goda samhället inte slutar i förvaltandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men för att undvika det behöver mer aktiva grepp tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.

Snart åtta år har gått sedan badtunnans år 2004 och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Den borgerliga fyrklövern ska även inför valet 2014 utgöra ett tydligt och trovärdigt regeringsalternativ. Men det politiska klimatet i dag är inte detsamma som det var då. De borgerliga partierna har visat att de kan hålla ihop, samarbeta och ta ansvar i regeringsställning. Huvudmotståndaren Socialdemokraterna, däremot, har gång på gång visat att de inte ens förmår att samarbeta sinsemellan internt, och än mindre med övriga oppositionspartier.

Så utveckla gärna allianssamarbetet. Men gör det på ett sätt och i en riktning som främjar visioner, idédebatt, och politikutveckling inom borgerligheten. Vad som behövs är varken gemensamma valsedlar med Alliansförtecken eller någon tjock unison valplattform. Det borgerliga samarbetet skulle istället må allra bäst av mer av profilering och intern borgerlig debatt.

Väljarna har förtroende för att KD, M, FP och C har såväl viljan som förmågan att fortsätta regera tillsammans efter valet 2014. Alliansen utgör dock inget mål i sig, utan är ett medel som underlättar det viktiga arbetet för ett Sverige byggt på mer av frihet och valfrihet. För att maximera genomslaget för borgerliga värderingar är ett lösare samarbete att föredra framför ett djupare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Annonser

Tvingande genusprojekt kan aldrig bygga jämställdhet

Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt den 22 september 2011:

”Äganderätten är aldrig absolut.”Det skriver Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten på Dagens Industris debattsida (21/9) och påtalar samtidigt att Moderaterna vid behov är beredda ”att öppna för en diskussion om reglerna om vilken standard bolagsstyrelserna ska hålla”.

Att ytterligare en högt uppsatt moderat företrädare nu går ut och öppnar upp för att sätta godtycke före såväl kvalifikationer som duglighet är anmärkningsvärt. Vi unga kristdemokrater är däremot tydliga i vår inställning. Vi säger nej till all form av kvotering – oavsett syfte, situation och sammanhang. Det finns flera anledningar till det.

För det första är all form av kvotering djupt orättvis. För varje person som kvoteras in på grund av sitt kön, sin hudfärg, sexuella läggning (eller vad det nu må vara) finns en annan människa som stängs ute på orättfärdig grund. Det är alltid fel.

För det andra är äganderätten visst absolut. Den är vår marknadsekonomis allra viktigaste fundament. Den som äger ett företag ska också få utse dess styrelse – helt på egen hand – och faktorer som kompetens, meriter och erfarenhet måste få vara utslagsgivande. I en alltmer globaliserad värld, med knivskarp konkurrens, är alla andra synsätt förödande.

För det tredje är kvotering rent kontraproduktivt som instrument för att nå ökad jämställdhet. Det väsentliga är likabehandling, att varje människa har samma rättigheter och bedöms som människa. Men den som förespråkar kvotering står för motsatsen, menar att en människas kompetens och lämplighet i första hand beror på kollektiv tillhörighet. ”Kvinnors underrepresentation i bolagsstyrelser är ett exempel på att kvinnor och män inte har samma möjligheter”, skriver Arkelsten. Ja, kanske det. Men den kan också bero på att kvinnors aktiva val i livet skiljer sig från männens.

För det fjärde är Arkelstens inställning och argumentation uttryck för en politisk grundsyn som olyckligt många svenska politiker står bakom, nämligen att alla identifierade samhällsproblem kan lösas med ännu mer av skatter, riktade bidrag samt tvingande lagar och regler. Men fördomar och dåliga attityder kan aldrig elimineras på det sättet. Ett jämställt samhälle måste byggas underifrån och inte genom tvingande genusprojekt från den politiska eliten.

Kvotering är alltid fel, oavsett om det handlar om tillsättandet av poster i styrelser, fördelningen av platser på akademiska utbildningar eller om hur föräldrar hanterar föräldraförsäkringen. Kvotering är ett sätt att hindra, hålla tillbaka och förminska människor. Den bygger på ett kollektivistiskt synsätt där grupper och strukturer sätts framför den enskilda människan. När de så kallade liberalerna sviker kommer vi unga kristdemokrater att i varje läge tro på, och stå upp för en politik som utgår ifrån, just människan. Det är den enda rätta utgångspunkten att ha.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Yrkespolitikerna är ett hot mot demokratin

Skrev i fredags på Politikerbloggen om de många rena yrkespolitiker vi har i Sverige samt hur detta faktum kan och bör ses som demokratiskt problem:

Det största problem vi har inom svensk politik idag är nämligen inte att för många politiker sitter i börsbolagsstyrelser, utan att på tok för få gör det. Vägen till den politiska toppen går alltför ofta från ungdomsförbund och partiombudsmannajobb, via kommunala nämnder och uppdrag som politisk sekreterare, men alltför sällan via karriärer inom ”vanliga jobb”, näringslivet eller akademin. I förlängningen har denna avskildhet från den övriga världen fått till konsekvens att det skapats något av en särskild ”klass” av yrkespolitiker, vilken de facto utgör ett stort demokratiskt problem.

Läs hela artikeln här.