Alla elever måste få stimulans i skolan

Sedan 1990-talet har svenska elevers resultat i kunskapsmätningar försämrats. Nedgången märks tydligast i matematik och naturvetenskapliga ämnen men även i läsförståelse. Dessa slutsatser, som utbildningsminister Jan Björklund tidigare fått en enorm bassning för att dra, sluter sig nu Skolverket till i rapporten Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?.  Verket lyfter fram fyra faktorer – segregering, decentralisering, differentiering och individualisering – som tillsammans hävdas förklara varför svenska elever idag presterar sämre i skolan jämfört med under tidigt 1990-tal.

Två av dessa faktorer, en ökad segregering och en ökad differentiering av skolan, härleder Skolverket till friskolereformen och det fria skolvalet. Att eleverna har möjlighet att välja den skola de tycker passar dem har lett till att det blivit vanligare att elever med likartad bakgrund samlas i samma skola, vilket enligt Skolverket varit negativt för kunskapsutvecklingen. Användandet av nivågruppering inom skolan uppges även det vara problematiskt, ”eftersom kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet lågpresterande elever förloras”.

Det är möjligt att det finns poänger i den argumentation som Skolverket lägger fram, men personligen kan jag inte se det på något annat sätt än att fördelarna med såväl friskolor som nivågruppering överträffar nackdelarna med råge.

Respekten för att människor är olika måste vara utgångspunkten för den svenska skolan. Eftersom människor har olika intressen och är olika duktiga på olika saker inom olika områden behövs det en mångfald av såväl utbildningar som skolformer. Friskolereformen och det fria skolvalet bidrar till att skapa just en sådan pluralism. Den som tycker att den lokala skolan har brister kan utan problem söka en utbildning i en annan stadsdel eller annan kommun. Och den som tycker att det fattas någon typ av skola är välkommen att fylla tomrummet genom att starta en ny. Alla elever har likvärdiga möjligheter att söka till alla skolor, vilket skapar en rörlighet mellan olika områden och gör att exempelvis ambitiösa och drivna förortselever kan söka sig till mera populära innerstadsskolor. Ett system där den så kallade närhetsprincipen råder, så att alla tvingas gå i den skola som geografiskt sett ligger närmast hemmet, skulle mer än något annat bidra till en besvärande segregation.

Skolpolitiken måste även vara inriktad på att ge alla elever inspiration. Svaga elever behöver naturligtvis extra stöd från skolan och lärare, men av precis lika stor betydelse är det att högpresterande elever ges extra stimulans och utmaningar. För att tillfredsställa dessa båda behov är så kallad nivågruppering i skolan ett lysande instrument. De som behöver extra stöd i exempelvis matematik har lektioner tillsammans, så att läraren kan gå igenom teorin i lugn och ro, medan de som har lättare för matten bildar en egen grupp, i vilket undervisningen kan hålla ett högre tempo. Ingen lämnas efter och ingen hålls tillbaka. Att som Skolverket hävda att ”starka” elever behövs i alla skolor för att pusha de ”svagare” klasskamraterna framåt är fullständigt felaktigt. Det är lärarens och inte vissa elevers uppgift att ansvara för undervisningen.

Den av Skolverkets rapports slutsatser som är väsentlig att fokusera på är istället den så kallade individualiseringen av undervisningen. Klassisk lärarundervisning har fått kliva åt sidan till förmån för grupparbeten, egen ”forskning” och diverse flumpedagogik. Det är just detta som leder till den verkliga utslagningen. Elever som kommer från studieovana hem drabbas hårt av katederundervisningens marginalisering och det ökade ansvaret på den enskilde eleven.

Denna nya ordning är ett väldigt stort problem eftersom det drabbar den skola som är ett så viktigt instrument för att ge alla människor en så likvärdig start på livet som möjligt. Vad som nu behövs är både en återupprättelse av lärarens yrke och auktoritet samt en skolmiljö präglad av ordning och reda. Tillsammans med stora inslag av valfrihet i skolväsendet skulle detta kunna innebära en vändning av den negativa kunskapstrenden. Den borgerliga skolpolitik som bedrivs för tillfället är inriktad på just detta, varför det, så länge Jan Björklund får sitta kvar som utbildningsminister efter nästa års val, finns all anledning att ha stora förhoppningar på den framtida kunskapsutvecklingen.

Aron Modig
Andre vice förbundsordförande och skolpolitisk talesman för KDU

Texten har även publicerats på debattsajten Newsmill.

Angående Skolverkets skolrapport

Sedan 1990-talet har svenska elevers resultat i kunskapsmätningar försämrats. Nedgången märks tydligast i matematik och naturvetenskapliga ämnen men även i läsförståelse. Dessa slutsatser drar Skolverket i den rapport, Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?, som presenterades i fredags. Verket lyfter fram fyra faktorer – segregering, decentralisering, differentiering och individualisering – som tillsammans hävdas förklara varför svenska elever idag presterar sämre i skolan jämfört med under tidigt 1990-tal.

För det första konstaterar Skolverket att segregeringen i skolan har ökat, dels till följd av införandet av det fria skolavalet samt möjligheten att starta friskolor och dels till följd av att boendesegregationen ökat. Detta har lett till att det blivit vanligare att elever med likartad bakgrund samlas i samma skola, vilket enligt Skolverket varit negativt för kunskapsutvecklingen.

Det må vara så att skolsegregeringen ökat något sedan friskolereformen och införandet av det fria skolvalet. Vi vet exempelvis att det finns skolor och enskilda gymnasieprogram som lockar elever med väldigt höga meritvärden från gymnasieskolan. Jag har dock väldigt svårt att se detta som något negativt. Skolan måste vara anpassad efter alla elevers behov, vilket innebär att ”duktiga” elever har precis lika stor rätt till stimulans och utmaningar som ”svagare” elever har till extra stöd. Skolverket menar att ”kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet lågpresterande elever förloras”. Men det kan aldrig vara de högpresterande elevernas uppgift att ta ansvar för undervisningen, utan det är självklart skolans och lärarens uppgift. Dessutom har det fria skolvalet gjort det möjligt för duktiga förortselever att ta sig in på statsufyllda innerstadsskolor, en möjlighet som inte fanns tidigare. Om det är någonting som är segregerande är det väl att inte kunna påverka sin situation – att tvingas gå på den skola som geografiskt sett ligger närmast.

Den andra fraktor som Skolverket belyser är decentraliseringen av skolan till kommunal från statlig nivå. Under tidigt 1990-tal förändrades det svenska skolsystemet från att vara ett av västvärldens mest centraliserade system till ett av de mest avreglerade systemen. En av idéerna bakom kommunaliseringen var att kommunerna med sin kunskap om lokala behov bättre skulle kunna fördela resurserna för att göra skolan mer likvärdig. Idag ser vi dock att skolor ofta kompenseras blygsamt för socioekonomiska faktorer. Inte ens i de mest segregerade kommunerna tilldelas skolorna alltid extraresurser. Detta är förstås ett problem. Vi i KDU menar att resultatet av kommunaliseringen bör utredas grundligt. Om det sedan visar sig att omstruktureringen varit misslyckad bör situationen rättas till så fort och gott det är möjligt.

För det tredje menar Skolverket att differentieringen inom grundskolan har ökat, med vilket verket menar att det blir allt vanligare att skolor bedriver stödundervisning för svagare elever i särskilda grupper snarare än inom de ordinarie klasserna. Personligen tycker jag inte att detta är speciellt underligt. Skolan, och samhället i stort, bör vara utformat på så sätt att ingen lämnas efter men att ingen heller hålls tillbaka. Nivågruppering inom skolan gör ju att alla elever får möjlighet att utvecklas utifrån den individuella kunskapsnivån samt växa utifrån denna.

Avslutningsvis belyser Skolverket även individualiseringen av skolan, vilket jag tror är den absolut viktigaste faktorn. Under 1990-talet infördes nya läroplaner och kursplaner utan direkta anvisningar om innehåll och metoder i undervisningen. Tanken var att lärarna skulle få mer utrymme att forma undervisningen efter elevernas olika förutsättningar och behov. Men resultatet har snarast blivit ökad individualisering i form av mer arbete på egen hand och mindre lärarledd undervisning i helklass. Individualisering i den bemärkelsen påverkar elevernas resultat negativt och gör också att stödet hemifrån blivit allt viktigare.

Vad är det egentligen för fel med katederundervisning som gör att alla elever får maximal exponering gentemot läraren? Om det är någonting som drabbar svaga och omotiverade elever så är det ju när skolan sviker och ger för mycket eget ansvar till de som inte är mogna för detta. Svenska Dagbladets ledarsida benämnde denna flumpedagogik för Wikipedia-underising, vilket är väldigt träffande. Det är förstås här den verkliga särskiljningen av eleverna uppstår.

Kommentarer på regeringens förslag till ny skollag

Synen på den svenska skolan var sannolikt det som, näst jobbpolitiken, var viktigast för valutgången 2006. Många väljare trodde mer på det borgerliga synsättet och major Jan Björklund än på den havererade socialdemokratiska skolpolitiken med nuvarande partisekreterare Ibrahim Baylan i spetsen. Kunskap, ordning och arbetsro gick före kravlöshet och allehanda flumpedagogik.

Under förmiddagen presenterade Jan Björklund regeringens förslag till ny skollag, Den nya skollagen – för valfrihet, kunskap och trygghet (DS 2009:25). Denna nya lag omfattar utbildning från och med förskola till och med vuxenutbildning och innehåller bestämmelser om skolväsendet för barn, ungdomar och vuxna som anordnas av det allmänna eller av enskilda. Lagen kommer senare att kompletteras med innehållet i den proposition om gymnasieskolan, Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan, vars innehåll jag tidigare kommenterat bland annat här och här.

Hela regeringens förslag till ny skollag finns att läsa här medan en sammanfattning av lagen finns att läsa här. Förslaget innehåller förstås mängder av olika förslag inom allt som rör skolan, men personligen har jag fastnat för ett par områden som jag tycker är extra intressanta. Dessa kommenteras kortfattat nedan.

Till att börja med handlar det om ordningen i skolan. Om peroner beter sig så hotfullt och så våldsamt i skolan att andra elever och annan personal är rädda för att gå dit så är det självklart att man ska kunna flytta på, eller stänga av, en enskild elev i syfte att skapa trygghet för övriga. Detta är dock inte möjligt idag utan den åtgärd skolorna har möjlighet att vidta är istället att stänga hela skolan under några dagar i de fall det är riktigt bråkigt. Detta är inte rimligt. Varför ska flera hundra elever tvingas avstå från undervisning och kunskap för att en eller ett fåtal elever är bråkiga? Ja, det har uppenbarligen även personalen på Utbildningsdepartementet frågat sig. Mycket glädjande.

En annan självklarhet är att rektor och lärare ska ha möjlighet att omhänderta föremål som används på ett sätt som är störande för skolverksamheten eller som kan utgöra en fara för säkerheten i lokalen. Detta var dock inte lika självklart i socialdemokratins skola.

Personligen tycker jag att dessa bestämmelser bör kompletteras med ett skriftligt omdöme i ordning och uppförande samt med att ogiltig frånvaro skrivs in i elevernas betyg. Vi får hoppas på att Kristdemokraterna kan driva fram dessa reformer under nästa mandatperiod.

Bland de glädjande delarna av innehållet återfinns annars att det inte blir något stopp för religiösa friskolor. Personligen ser jag inte vad som är problemet med att fristående skolor ska kunna ha religiös inriktning på samma sätt som andra skolor har idrottslig eller kulturell inriktning. Självklart ska lektionerna vara icke-konfessionella och objektiva, men därutöver bör det finnas möjlighet för skolor att ha ett religiöst tema. Det väsentliga är att läroplanen följs samt att värdegrunden och de demokratiska värderingarna finns där. Skolverket har till uppgift att kontrollera detta. Man bör fokusera på att se till att denna myndighet gör sitt jobb snarare än att diskriminera vissa skolformer. Människor är olika, har olika intressen och är olika bra på olika saker. Skolpolitikens grund bör vara att beakta detta genom att främja framväxten av en så stor mångfald av olika skolformer som möjligt. Det gör att fler elever kan trivas i skolan, vilket i sin tur leder till att vi får se bättre studieresultat.

Vidare förlängs skolplikten ett år, till 17 års ålder, för de elever som inte klarar godkänt i grundskolan. Det förekommer redan idag att elever går ett extra år i grundskolan men när de fyller 16 år omfattas de inte längre av skolplikten och behöver inte slutföra grundskolan. Jag tror att detta är en bra idé. Det är viktigt att alla ungdomar får med sig de allra mest grundläggande kunskaperna från grundskolan och inte slussas vidare i utbildningssystemet utan att ha uppnått de kunskapsmål som satts upp. Ett sådant förhållningssätt missgynnar enbart eleverna själva. Eller som Jan Björklund uttrycker det: ”Förändringen behövs för att tydliggöra grundskolans skyldighet att inte släppa iväg elever som inte klarar sig till gymnasiet.”

Tidigare har missnöjda elever kunnat läsa upp sina betyg på Komvux för att få en större chans att komma in på högskolan. Om regeringens förslag till ny skollag går igenom kommer endast de studenter som saknar betyget godkänt kunna göra detta, vilket fått bland annat Sveriges Elevråds Centralorganisation att gå i taket. SVT, som står för ”fri television”, rapporterar kritiskt om denna föreslagna nya ordning, men personligen undrar jag vad som är problemet. Studenterna kommer naturligtvis även i fortsättningen ha möjlighet att på egen hand ”tenta upp” betyget för de kurser de har sämre betyg i. Skillnaden blir att de elever som redan har en komplett gymnasieutbildning inte ska ta upp samhällets resurser, som gör betydligt mer nytta på annat håll, för att få samma utbildning betald en andra gång. Skärpning nu! Den som är missnöjd med sitt VG i Svenska B får själv ta ansvar för att åtgärda detta; ta sig i kragen, öppna böckerna, läsa och sedan skriva en tenta för att förbättra sitt betyg. Staten ska och kan inte lösa alla problem utan vissa saker får man faktiskt ta ansvar för på egen hand.

Till hösten inleds försök med gymnasiala spetsutbildningar inom teoretiska ämnen på ett antal olika skolor i landet. Vid antagningen till dessa ska såväl betyg som särskilda kunskapsprov användas. Att regeringen nu även tillåter denna typ av utbildningar i högstadiet är mycket lovande. Det är viktigt att skolan kan erbjuda stimulans åt både svagare och starkare elever. Införandet av riksrekryterande spetsutbildningar inom ämnen som naturvetenskap, matematik, språk och samhällsvetenskap skulle säkerligen fungera som en utmärkt morot för landets allra mest högpresterande elever. Det är inte fulare att vara duktig i matematik eller kemi än att vara duktig i fotboll eller löpning.

En samlad elevhälsa införs med förebyggande och hälsofrämjande syfte. Utöver det tidigare kravet på att alla skolor ska ha skolläkare och skolsköterska måste det nu även finnas tillgång till psykolog och kurator. Detta är mycket positivt eftersom skolan förstås bär ett ansvar för barns och ungdomars psykiska hälsa. Ökande stress är oroande och bör ses som ett stort problem inom skolans värld. Jag tror också att det är viktigt att man tidigt under skoltiden väcker frågor som rör psykisk hälsa för att elever ska våga ta kontakt med psykolog och kurator om de mår dåligt.

Enligt det nya lagförslaget ska alla elever i samtliga skolformer utom förskolan och förskoleklassen ha tillgång till sådan kompetens att deras behov av vägledning och information inför val av framtida utbildnings- och yrkesverksamhet kan tillgodoses. Detta är mycket viktigt. En studie- och yrkesvägledning av god kvalitet är en förutsättning för att eleverna ska kunna göra väl underbyggda val. Information bör vara obligatorisk och innehålla besked om vilka universitets- och högskoleutbildningar som upprätthåller en god respektive mindre god kvalitet samt vilka professioner som kommer att vara särskilt efterfrågade i framtiden. Därtill bör eleverna få kunskap om de stora möjligheter som finns att, till en billig penning, genomgå sin universitetsutbildning utomlands. Denna information är idag ytterst bristfällig på de allra flesta skolor.

Avslutningsvis bör nämnas att beslut om den nya skollagen förväntas fattas någon gång under nästa år men att lagen kan träda i kraft tidigast den 1 juli 2011, vilket innebär att skolpolitiken åter lär bli en het valfråga. Om vi mot förmodan skulle få se ett nytt regeringsskifte 2010 kommer sannolikt stora delar av det arbete Allians för Sverige lagt ned på att utveckla skolan att gå förlorat och den socialdemokratiska skolvarianten lär åter ta över. Var och en bör be till högre makter för att detta inte ska hända.