Bristande skolledningar måste stärkas

Det råder inget tvivel om att resultaten i den svenska skolan har sjunkit under de senaste decennierna. Ständigt nås vi av nya rapporter om hur Sverige tappat i jämförelse med jämförbara länder. De så kallade PISA-undersökningarna är en mätning som ofta refereras i debatten, där resultaten är nedslående.

Kristdemokraterna och alliansen har gjort mycket bra för att vända den negativa trenden i utbildningsväsendet. Tidigare betyg, reformerad lärarutbildning och ny skollag är några av dem. Mycket kan alltså göras på nationell nivå för få bukt med problemen.

Men att vända utvecklingen och att städa upp efter 50 år av misslyckad socialdemokratisk politik tar tid. Skolan är en stor och komplex verksamhet som inte låter sig styras så lätt. Politiker och makthavare på nationell nivå varken kan eller ska kunna styra över allt. Det är i princip omöjligt att hitta någon ”quick-fix” eller supermodell som funkar i alla skolor. Därför behövs också krafttag och nya initiativ på lokal nivå och på enskilda skolor.

Som kristdemokrat menar jag att makten alltid ska ligga på lägsta effektiva nivå. Vi kallar detta för subsidiaritetsprincipen. Vi unga kristdemokrater är också övertygade om att det ytterst är skolledare, lärare och enskilda elever och familjer som vet bäst vad som fungerar på just deras skola eller i det enskilda klassrummet för att den enskilde eleven ska nå kunskapsmålen. Det fria skolvalet är en viktig del för att garantera denna maktfördelning, men det är inte tillräckligt. Lokala skolledningar måste också använda den makt de besitter.

Internationellt finns en omfattande forskning som kallas ”School Effectiveness Research” (SER). Enligt professor Bo Rothstein uppstod denna forskning på 1970-talet ”…som en reaktion på studier som hävdade att elevers skolprestationer nästan uteslutande kunde förklaras av från vilka socio-ekonomiska förhållanden de kom från” (DN 2012-04-08) . Istället belyser denna forskning hur skolor som lyckas uppnå goda resultat är organiserade och strukturerade.

De lokala skolledarna har här en viktig funktion att fylla. Oavsett vilken pedagogisk modell man väljer på den enskilda skolan är det avgörande för resultaten om skolledningen lyckas skapa uppslutning kring en gemensam undervisningsidé och åstadkomma en känsla av laganda eller inte. Bristen på en gemensam idé påverkar skolornas resultat negativt, vilket är en insikt som sällan hörs i den svenska debatten.

Skolinspektionen har pekat på just bristande ledarskap är vanligt förekommande i svenska skolor. Alltför ofta upplever lärare att rektor inte en aktiv pedagogisk ledare. Därtill är kommunikationen mellan lärare och rektor och ledningen blir på så sätt otydlig. Detta är ett allvarligt problem. Bristen på en gemensam målbild blir påtaglig och resultaten sjunker som en följd. Därför bör rektorer roll som pedagogisk ledare stärkas. Det krävs helt enkelt att svenska politiker, skoldebattörer och framförallt alla som arbetar inom utbildningsväsendet på allvar börjar diskutera hur lokala initiativ kan tas för att vända den negativa kunskapsutvecklingen i skolan.

Denna utveckling åstadkoms inte genom några enkla politiska beslut. Men politiken måste börja sända signaler om att mycket av ansvaret för skolan faktiskt ligger på det lokala planet. Allt annat är att blunda för den verkligheten.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten är även publicerad i Skolvärlden.

Inte skolans uppgift att uppfostra barn

Resultaten i den svenska skolan är ett ämne som aldrig upphör att engagera. Med rätta förstås. Ständigt överöses vi med statistik av olika slag som beskriver sakernas tillstånd. Hur stor andel av eleverna som går ut med ofullständiga betyg, vilka grupper som klarar sig bra respektive halkar efter och hur många som söker sig till friskolor är några av de saker som mäts.

Det finns dock en viktig kvalitetsaspekt i skolan som är svårare att fånga genom kvantitativa mätningar, nämligen den som rör den sociala miljön i klassrummet i allmänhet och förekomsten av mobbning i synnerhet. Det antal anmälningar om missförhållanden i skolan som inkom till Skolinspektionen och Barn- och elevombudet under första halvåret i år uppgick till 1 526 stycken (upp 8 procent jämfört med samma period 2011) men mörkertalet kan antas vara stort.

Både beslutsfattare och skolan som organisation kan göra mycket för att förebygga mobbning och kränkningar. Skollagen (2010:800) ställer höga krav på nolltolerans mot kränkande behandling och alla skolor ska ha en handlingsplan mot den här typen av problem. Det är såklart bra. Men ytterst grundar sig denna problematik i något som är svårt att definiera i lagstiftning och handlingsplaner.

Istället handlar det om djupare frågor kring hur vi behandlar varandra och vilka värderingar som barn och unga ges eller inte ges. Naturligtvis har skolan en roll i att utrusta ungdomar med en etisk kompass men skolan kan aldrig ersätta familjen och föräldrarna. Detta kanske låter som en självklarhet, men det tål likväl att understrykas!

Det har nämligen varit en generell trend i det svenska samhället under det socialdemokratiskt styrda 1900-talet att det offentliga tagit allt större plats och ansvar för människors liv. Staten och kommuner har organiserat alla samhällets sfärer genom ett högt skattetryck och en långtgående politisering av det privata. Konsekvensen har blivit att det personliga ansvar vi alla har för våra handlingar och medmänniskor har undergrävts.

Barnomsorgen och skolan är två exempel på där vi fått se baksidan av den svenska välfärdsstaten. Två exempel på hur små gemenskaper och mellanmänskliga relationer har trängts undan till förmån för det offentliga. Denna tendens blev inte minst tydlig då skolan kommunaliserades och nya läroplaner infördes under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. I samband med denna förändring blev omsorg och uppfostran en mer central del av läraruppdraget medan undervisningen nedprioriterades.

Vi unga kristdemokrater menar att detta är en utveckling som måste vändas. Det är nödvändigt att både utveckla valfriheten inom barnsomsorgen och att förtydliga ansvarsfördelningen mellan skolan och hemmet, så att fler kan ta ett ökat ansvar för sina barns uppfostran. Då ges lärarna också en ökad möjlighet att fokusera på det som är deras huvuduppgift – att undervisa. Ordning och reda i klassrummet, en stärkt föräldraroll och höjda resultat förutsätter varandra.

Denna utveckling åstadkoms inte genom några enkla politiska beslut. Men politiken måste börja sända signaler om att uppfostran är föräldrarnas primära ansvar och inte skolans. Föräldraansvaret måste återupprättas! En fortsatt utveckling i motsatt riktning kommer enbart att försämra resultaten i skolan ytterligare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på debattsajten Newsmill.