Tävling skulle kunna lyfta svenska skolor

Allra viktigast för att förbättra skolan är höjd kompetens hos lärare och rektorer. Detta har flertalet stora utredningar och rapporter framhållit, däribland de som lagts fram av konsultbyrån McKinsey. Våra politiker är väl medvetna om vikten av duktiga undervisare. Därför lyfts betydelsen av högre lärarlöner, minskad administrativ börda på lärarna samt lugn och ro i klassrummen ofta fram i debatten. Men trots att utbildningsministern och flera andra rikspolitiker är tydliga i sin kommunikation så har de begränsad makt att påverka.

En central anledning är att skolan sedan 1991 sköts på kommunal nivå. Huruvida det ska fortsätta att vara så är en fråga som ständigt diskuteras. Men under dagens förutsättningar är regeringens inflytande på området begränsat, hur viktig man än anser skolan vara för Sveriges utveckling. Besluten fattas framförallt av lokalpolitiker i landets 290 kommuner. Men kanske kan staten uppmuntra till utveckling även i dagens decentraliserade skolväsende? Det är faktiskt möjligt om vi hämtar inspiration från andra sidan Atlanten, exempelvis från delar av Barack Obamas politik.

När Obama tillträdde presidentämbetet hade han som ambition att höja skolornas resultat, samtidigt som han förstås var medveten om att det i USA är kontroversiellt att från den federala nivån centralstyra skolpolitiken som huvudsakligen utformas på delstatsnivå. Som lösning lanserade Obama-administrationen idén att uppmuntra till förbättring genom en ”tävling” i stället för att försöka detaljstyra fram förbättringar.

Drygt 4 miljarder dollar avsattes för reformen ”Race to the Top”. Hela tanken var att belöna de delstater som via reformer och innovationer lyckades förbättra sina skolresultat mest. Delstaterna hade fortsatt fria händer att utforma den egna skolpolitiken men deras prestationer utvärderades på basis av en rad parametrar som definierats i förväg av den federala staten. Bland annat mättes hur elevernas resultat, liksom lärarnas och skolledningarnas prestation, hade förbättrats. Delstaterna fick också poäng i tävlingen om de öppnade upp för friskolor, införde modern it i undervisningen eller lyckades förbättra skolor belägna i problemområden.

Reformen har visserligen mött viss kritik för att Obama trots allt inte kunnat hålla sig från frestelsen att centralplanera, genom att favorisera vissa former av skolpolitik före andra via poängsättningen. Men den innovativa idén att belöna prestation snarare än att bara tilldela skattemedel i förväg tycks ha fungerat väl. Studier visar att Race to the Top mycket riktigt främjat innovationer på skolområdet över hela USA. Exempelvis har delstaterna rört sig mot standardiserade system för att utvärdera skolresultat och i större utsträckning än tidigare öppnat upp för friskolor.

Varför inte införa en liknande modell på skolområdet också i Sverige? Kraften i ekonomiska incitament och konkurrens ska inte underskattas. Att uppmuntra till tävlan mellan lokalpolitiker, vara öppen för olika lösningar och belöna den form av politik som i slutändan visar sig fungerar bäst kan tjäna också den svenska skolan väl. Vi behöver verkligen alla goda idéer kring hur vi kan stärka läraryrkets status, öka lärarnas och rektorernas lönespridning, vända utvecklingen i problemskolor, lyfta upp de barn som klarar sig sämst samt stimulera de mest begåvade ytterligare.

Andra delar av världen, som exempelvis David Camerons Storbritannien, har tagit efter de historiska marknads- och valfrihetsreformer som genomfördes i Sverige under 1990-talet. Det är väl att vi inspirerar omvärlden. Men borde inte också vi vara öppna för influenser från andra länder? Läget i den svenska skolan är allvarligt och behovet av bättre skötta skolor akut. Låt oss därför lära av en av Obamas idéer som faktiskt har fungerat.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Nima Sanandji
Författare och debattör

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Toppstudenter skulle kunna ge skolor ett lyft

Många olika faktorer påverkar elevers prestation i skolan. Till de absolut viktigaste hör lärarnas kompetens och engagemang. I länder som klarar sig väl i internationella kunskapsjämförelser, som exempelvis Finland och Singapore, attraheras toppstudenter till läraryrket. Men i många västländer har istället en situation uppstått där de allra bästa studenterna sällan väljer en karriär som lärare. Dessvärre hör Sverige i dag till den senare kategorin länder.

År 1982 var lärarutbildningen en av de allra mest populära akademiska utbildningarna i Sverige, med betydligt högre söktryck än till exempel sociala linjen och juristlinjen. I dag har lärarutbildningen istället kommit att bli en av de mindre populära utbildningarna, i takt med att läraryrkets popularitet och status har eroderat. Som både Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet lyft fram relaterar det låga intresset för utbildningen till de låga lärarlönerna och den minskade yrkesfriheten. I en alltmer humankapitalintensiv världsekonomi är en av de centrala utmaningarna för Sverige att upprätthålla och främja utbildningens kvalitet. I det arbetet är det centralt att fundera över hur vi kan locka fler talangfulla och högpresterande personer till läraryrket.

Kanske kan Sverige hämta inspiration från det amerikanska initiativet Teach för America? Detta projekt, som drivs av den amerikanska sociala företagaren Wendy Sue Kopp, startades med målsättningen att lyfta utbildningskvaliteten i framförallt marginaliserade områden. Wendy insåg att många som nyligen tagit examen från de främsta universiteten, eller hade omfattande erfarenhet från arbetsmarknaden, kunde bidra med mycket kunskap och idéer till skolan, även om läraryrket inte ursprungligen var deras huvudsakliga profession. Hennes organisation riktade därför in sig på att förmå denna typ av toppresterare att under två år eller mer undervisa som lärare i skolor belägna i låginkomsttagarområden.

Sedan starten år 1990 har Teach for America fått mer än 20 000 personer att göra ett kortare avsteg från sin ordinarie karriär för att undervisa. Wendy har förklarat att målsättningen med organisationen hela tiden varit att möjliggöra även för barn och ungdomar som växer upp i områden med sociala problem att få ta del av högkvalitativ utbildning. Och visst har organisationen lyckats med detta. År 2010 fick Teach for America in hela 46 000 ansökningar, varav 4 500 personer togs ut för att undervisa. Ansökningarna omfattade smått otroliga 12 procent av alla sistaårsstudenter vid de topprankade amerikanska Ivy League-universiteten.

Wendy Sue Kopps sociala innovation bygger på vetskapen om att det är få av de som läser topputbildningar som vill söka sig till läraryrket, då denna karriärväg i USA, liksom i Sverige, präglas av låga ingångslöner och begränsade möjligheter att genom egen prestation förbättra sin inkomst. Däremot kan många toppstudenter tänka sig att lägga några år av sin tid på att undervisa, inte minst om det handlar om mindre privilegierade områden där de dessutom kan fungera som viktiga vuxna förebilder.

The Economist noterade nyligen hur Teach for America, genom sitt tydliga fokus på lärarnas kvalitet, bidrar till bättre studieresultat vid USA:s skolor. Samma tidskrift har också lyft fram det brittiska Teach First-projektet, som startats med inspiration av framgångarna i USA.

Ett liknande initiativ är onekligen värt att prova i Sverige. Varför inte aktivt uppmuntra riktigt duktiga studenter att spendera några år i början av karriären på att undervisa? Studenterna kan ges några månaders pedagogisk utbildning under sommaren och sedan få möjligheten att undervisa i olika skolor, inte minst i så kallade problemområden.

De som fastnar för läraryrket kan följa upp de inledande undervisningsåren genom att läsa in en lärarexamen, medan de som bara undervisar några år kan dela med sig av sina viktiga kunskaper och erfarenheter till skolungdomarna. Och kanske själva lära sig en livsläxa under processens gång. Som incitament kan kanske de som fullbordar programmet erbjudas en nedskrivning av sina studielån?

Det finns förstås ingen garant för att framgångarna i USA och Storbritannien ska realiseras också här, men vi hoppas ändå att Jan Björklund är villig att lyssna. Nog är skolan viktig nog för att vi ska våga satsa på goda idéer?

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Nima Sanandaji
Författare till bland annat Från fattigdom till framgång, som belyser den klassresa som många unga iranier i dag gör från barnfattigdom till högskoleutbildning

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Hur tänker du här, Jan Björklund?

Svenska Dagbladets ledarskribent PJ Anders Linder har nu två gånger inom loppet av en vecka (3/5 och 10/5) tagit upp problematiken kring att de nya intagningsregler till högskolan som införs från och med höstterminen 2010 kraftigt kommer att missgynna de elever som gått så kallade International Baccalaureate-program. Precis som Linder skriver måste detta rättas till så fort som möjligt, dels för att fler grundskoleelever ska uppmuntras att läsa IB-program och dels för att det från Sveriges perspektiv är ruskigt ovettigt att aktivt stöta bort duktiga och ambitiösa IB-elever från det svenska utbildningsväsendet. Här måste såväl Jan Björklund som Högskoleverket tänka om.

Större stat löser inte ungdomars utanförskap

I förra veckan presenterade den röd-gröna oppositionen en gemensam rapport kring hur man vill få fler unga i arbete. Det är i sig imponerande att de tre partierna lyckats komma överens om en gemensam skrivelse, men den här gången sätter de också fingret på ett tämligen angeläget problem. Sverige har idag den näst högsta ungdomsarbetslösheten i EU. Var fjärde svensk under 25 år är arbetslös. Detta är ovärdigt. Lösningen på problemet är dock inte en större stat, vilket är innebörden i de flesta av de förslag som oppositionen lägger fram.

Då TV4-nyheterna rapporterade om den höga arbetslösheten för en tid sedan lyfte man fram forskning som visade på tre förklaringar till den höga arbetslösheten; höga ingångslöner, strikt arbetsrätt och en alltför teoretisk yrkesutbildning. Vi unga kristdemokrater tror att det är här man bör starta för att komma tillrätta med problemen.

Höga ingångslöner är ett problem eftersom de stänger ute unga från arbetsmarknaden. Vi menar inte att man bara för det ska verka för låga löner, utan det finns andra sätt att hålla nere lönekostnaderna för unga. Ett exempel är regeringens beslut om sänkt arbetsgivaravgift för personer mellan 18-25 år. Här har regeringen alltså sedan länge agerat, och bör fortsätta på den inslagna vägen.

Vidare är alltså den strikta svenska arbetsrätten både en ungdomsfälla och en invandrarfälla. Det är dessa grupper som drabbas hårdast, eftersom det oftast är de som får lämna sina arbeten först, oavsett hur välutbildade och flitiga de är. Dessutom ger dagens ordning inlåsningseffekter. Anställda avstår från att byta jobb eftersom de då hamnar först i uppsägningskön. Vi unga kristdemokrater har länge arbetat för en uppluckring av LAS, exempelvis genom att lagen ändras så att arbetsgivare, oavsett vad facken säger, skall få undanta tio personer från turordningsreglerna.

För det tredje är det ett problem att svenska praktiska utbildningar är för teoretiska. Detta bär Socialdemokraterna, genom deras idoga arbete för att alla gymnasieutbildningar ska leda till grundläggande högskolebehörighet, ensamt ansvaret för. I den rapport man nu presenterat återkommer denna linje. Vi i KDU tror att detta är fel fokus. Alla kan och vill inte bli akademiker. Det behövs ett stort antal praktiker för att samhället ska fungera, och dessa ska inte tvingas att läsa ämnen de inte är det minsta intresserade av.

Den röd-gröna kartellens strävan efter fler kommunala sommarjobb, fler praktikplatser inom statliga myndigheter och så kallade traineeprogram inom välfärden leder alla till en större stat, och det är vi mycket kritiska till. Dessutom visar det på bristande ansvarstagande för de offentliga finanserna. Vänsterpartierna verkar nämligen tro att plånboken saknar botten och agerar därefter när man dag efter annan lägger ofinansierade förslag.

Vad som istället behövs är, utöver vad vi redogjort för ovan, ett lågt skattetryck, enklare regler för småföretagare och uppmuntran till entreprenörskap. Det är människors kraft som kan leda oss ut ur den finansiella krisen. Statens uppgift är att uppmuntra detta, inte att kväva människors initiativkraft för att gynna sin egen verksamhet.

Aron Modig
Mattias Svensson
Förbundsstyrelseledamöter KDU

Texten har tidigare publicerats på Newsmill.