Regeringen är på fel spår

Om några veckor väntas regeringen presentera sitt förslag till ny statsbudget. Redan innan budgetförhandlingarna drog igång hade samtliga medlemmar av den borgerliga fyrklövern redogjort för sina respektive prioriteringar och sedan dess har ett antal överenskommelser lagts fram. Även om huvudinriktningen på den ekonomiska politiken är riktig, och ljusår bättre än det rödgröna alternativets dito, så finns det starka skäl att vara skeptisk till ett flertal av de åtgärder som regeringen väntas vidta.

För det första bör regeringen inte ge några extrapengar till kommunerna. Färska rapporter från såväl Svenskt Näringsliv som Timbro visar på att kommuner som låter sina utgifter skena iväg paradoxalt nog inte satsar mer på vård, skola och omsorg. De statliga bidragen går alltför ofta till annat än till den kommunala kärnverksamheten. Dessutom måste kommunerna lära sig att planera, effektivisera och ta ansvar för budgetarbetet. Det håller inte att springa till staten så fort det blåser lite snålt.

Vidare gäller det de 40 000 låtsasjobben inom den arbetsmarknadspolitiska satsningen Lyft som lanserats av regeringen. Vi är många som minns hur debatten gick inför riksdagsvalet 2006 då allianspartierna konsekvent, och med rätta, dömde ut socialdemokratins politik som gick ut på att administrera arbetslösheten snarare än på att arbeta för att minska den. Tyvärr tycks den nuvarande regeringen nu närma sig samma spår.

Hur tänker regeringen egentligen få till de här jobben? Om de är samhällsnyttiga borde de väl redan finnas? Och om de redan finns så leder de till undanträngning. Det är inte fler rastvakter eller folk som till statlig ersättning röjer i skogen som kommer att föra Sverige ut ur krisen.

Vad som måste till är riktiga och självbärande jobb som genererar pengar till statskassan – inte tvärtom. Sedan när blev det borgerlig politik att ge växtmedel åt den offentliga sektorn i stället för att stärka näringslivets förutsättningar att blomstra?

I stället för att administrera den stora socialdemokratiska statsapparaten bör regeringen fokusera på att stärka arbetslinjen och näringslivet samt göra arbetsmarknaden mer flexibel. Om det finns reformutrymme i budgeten bör vi satsa på ytterligare jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter. En sådan politik stimulerar såväl arbetsutbudet som efterfrågan på arbetskraft samtidigt som det i direkt mening sänker kommunernas kostnader. Tillsammans med reformer av Las turordningsregler skulle en sådan politik stärka Sverige inför framtiden. Det är riktigt synd att regeringen drar åt vänster då det bästa för Sverige vore att gå åt motsatt håll.

Charlie Weimers
Ebba Busch
Aron Modig

Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten.

Annonser

Alliansen bör prioritera sänkta skatter

Torsdagen i förra veckan, den 23 juli, var av Skattebetalarnas förening utsedd till Skattefridagen 2009. Denna årligen återkommande ”högtidsdag” är den dag på året då alla löntagarnas skatter blivit betalda, förutsatt att den totala skattebördan fördelas från årets början.

Fram till ifjol hade Sverige högst skatter i världen, men den föga ärofyllda positionen har nu tagits över av Danmark. Alliansregeringen har gjort ett mycket bra jobb sedan tillträdandet hösten 2006, med bland annat tre jobbskatteavdrag, slopad förmögenhetsskatt samt sänkt fastighetsskatt och bolagsskatt på meritlistan. Att dessa reformer burit frukt illustreras inte minst av att Skattefridagen i år infaller drygt två veckor tidigare än vad som var fallet 2006.

Det finns med andra ord goda anledningar att vara nöjd med de senaste årens utveckling, men ändå flera skäl att sträva efter mer. En genomsnittlig löntagare betalar exempelvis fortfarande 55,6 procent av sin totala lön i skatt om alla skatter räknas med.

Nästa höst är det åter val till den svenska riksdagen. Innan dess är det min stora förhoppning att Kristdemokraterna och de övriga allianspartierna enas om en plan för att sänka det svenska skattetrycket ytterligare. Att det just nu, i de ekonomiska kristiderna, inte finns något större utrymme för stora skattesänkningar förstår nog de flesta. Det gäller att vara ansvarsfull i hanteringen av de offentliga finanserna. Men inför kommande val behöver vi kunna förmedla en långsiktig vision till väljarna om ett Sverige med lägre skattetryck.

Göran Hägglund var beundransvärd i sitt Almedalstal då han levererade oneliner efter oneliner om vänsteroppositionens strävan efter fler och högre skatter, men den borgerliga planen behöver konkretiseras. En överenskommelse behövs angående fler steg av jobbskatteavdrag, slopad värnskatt, sänkta arbetsgivaravgifter och så vidare.

Det finns mängder av anledningar till varför sänkta skatter bör prioriteras. De vanliga människornas frihet behöver ökas. För det är ju så att ju större del av lönen som löntagaren får behålla i sin egen plånbok, desto större möjlighet har densamme att bestämma över sitt eget liv. Dessutom behöver arbete uppmuntras ytterligare. Det bör löna sig mer att gå från bidragsförsörjning till egen försörjning.

Det behöver skapas incitament för företagande och kapitalbildning samt bli mer lönsamt att utbilda och förkovra sig. Det av regeringen tillsatta globaliseringsrådet betonade exempelvis att Sverige i internationell jämförelse uppvisar en låg privatekonomisk avkastning på högre utbildning samt att den höga inkomstbeskattningen drar ner denna avkastning för alla typer av utbildningar.

Avslutningsvis behöver staten också minska i storlek för att det civila samhället ska ges större utrymme. Som Göran Hägglund sade i Almedalstalet behöver det finnas en balans mellan det offentliga, det civila samhället och näringslivet. Införandet av avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer vore ur det perspektivet att ta ett väldigt stort steg framåt.

Sverige av idag skiljer sig mycket från det land vi levde i sommaren 2005. De flesta förändringar har varit till det bättre, men mycket finns kvar att göra. ”Det är inte någon liten skog vi ska ta oss ur”, som Göran Hägglund själv uttryckte det på Gotland. Skattepolitiken bör finnas med bland valfrågorna inför nästa års val. Det är en fråga om att skapa frihet, trygghet och egenmakt till den vanliga människan som vårt parti ju strävar efter att sätta i centrum.

Aron Modig
Förbundsordförande
Kristdemokratiska studentförbundet

Skattefridagen 2009

Idag firar vi Skattefridagen 2009, den dag på året då alla löntagares skatter har blivit betalda om den totala skattebördan fördelas från årets början. En genomsnittlig löntagare betalar 55,6 procent av den totala lönen i skatt om alla skatter räknas med. Utslaget på antalet dagar betyder att dag 204, det vill säga idag den 23 juli, är den första ”skattefria” dagen.

Fram till ifjol hade Sverige högst skatter i världen, men den föga ärofyllda positionen har nu tagits över av Danmark. Alliansregeringen har gjort ett mycket bra jobb sedan tillträdandet hösten 2006, med bland annat tre jobbskatteavdrag, slopad förmögenhetsskatt samt sänkt fastighetsskatt och bolagsskatt på meritlistan. Att dessa reformer burit frukt illustreras inte minst av att Skattefridagen i år infaller drygt två veckor tidigare än vad som var fallet 2006.

Nästa höst är det åter val till den svenska riksdagen. Innan dess är det min stora förhoppning att Kristdemokraterna och de övriga allianspartierna enas om en plan för att sänka det svenska skattetrycket ytterligare. Att det just nu, i de ekonomiska kristiderna, inte finns något större utrymme för stora skattesänkningar förstår nog de flesta. Det gäller att vara ansvarsfull i hanteringen av de offentliga finanserna. Men inför kommande val behöver vi kunna förmedla en långsiktig vision till väljarna om ett Sverige med lägre skattetryck.

Detta är viktigt av flera anledningar, men inte minst för att öka den vanliga människans frihet, trygghet och egenmakt.

Wallenberg ger sig in i bonusdebatten

Debatten om chefers och direktörers bonusar har varit hätsk den senaste tiden. Flera höga näringslivsledare har tvingats avstå från sin ersättning och oprofessionellt styrelsearbete har nästintill fått LO-ledaren Wanja Lundby-Wedin på fall. På debattplats i dagens DN ger sig nu även Jacob och Marcus Wallenberg in i debatten. Nedanstående är ett antal citat ut debattartikeln.

Vi måste slå vakt om möjligheten att erbjuda bonusar som baseras på relevanta, tydliga och begripliga mål. Däremot håller vi med om kritiken mot bonusar som ges utan krav på motprestation, eller rörliga ersättningar som belönar överdrivet risktagande.

Rörliga löner, eller bonusar, är ingenting negativt. De för med sig positiva effekter eftersom de ger incitament till människor att göra ett bra arbete. Detta måste vi alltid ha i tankarna när vi diskuterar frågor av det här slaget. Däremot är det en självklarhet att bonusar ska baseras på rätt faktorer. Rörliga lönedelar ska betalas ut om vederbörande gjort någonting bra och presterat bra resultat. Bonussystem som baseras på felaktiga mål är ofta dåliga.

Vi måste forma ersättningssystem i företagen som är både försvarbara och förklarbara, system som fungerar i både nedgångs- och tillväxttider. Det är nödvändigt att säkra vår förmåga att långsiktigt rekrytera och behålla särskilt kompetenta personer, inte minst i en hård internationell konkurrens. För att ha trovärdighet som arbetsgivare den dag konjunkturen vänder måste vi också respektera träffade överenskommelser.

Det är inte företagsledarna som bär ansvaret för sina ersättningssystem. Bakom dessa står bolagsstyrelserna. Om några är det dessa som bör ifrågasättas och kritiseras. Är företags aktieägare missnöjda med sina styrelser så kan man byta ut dem kommande bolagsstämmor.

I Sverige har vi globala företag med världsledande varumärken samt framgångsrika små och medelstora företag. Femtio procent av vår BNP genereras genom export av varor och tjänster. Detta är möjligt bland annat genom att svenska företag är i världstopp när det gäller produktivitet, teknisk utveckling och – tro det eller ej – företagsledning. Det bekräftas i internationella undersökningar.

Den senaste tiden har svenska företagsledare och chefer utmålats som inkompetenta och giriga. Det stämmer förstås inte. De allra flesta svenska, och utländska också för den delen, ledare är duktiga och mycket hårt arbetande. Flit och ambition har fört dem till de uppdrag de har. Att detta helt kommit bort i debatten är tråkigt.

Från politisk sida måste man nu undvika att falla tillbaka i det moras av höga och slumpmässigt drabbande skatter som vi börjat ta oss ur. Att höja skatten på ägande och utbildning i ett läge där omvärlden fortsätter att sänka sådana skatter, skulle vara kontraproduktivt och medföra utflyttning av både kapital och hjärnkraft när Sverige behöver detta som mest.

Wallenberg levererar en hård känga mot socialdemokratin och den övriga oppositionen. Nyligen presenterade (S) sin plan för hur Sverige ska ta sig ur den ekonomiska krisen. Denna innehöll framförallt höjda skatter; höjd inkomstskatt och återinförd förmögenhetsskatt. Vad som behövs är någonting helt annat. Sverige har det näst högsta skattetrycket i världen. Allians för Sverige har gjort mycket men inkomstskatterna behöver fortsätta sänkas. Därutöver är värnskatten någonting som regeringen uppenbarligen glömt bort helt. Flit, hårt arbete och personligt risktagande måste alltid löna sig!

En rejäl satsning på kompetens är en nyckelfaktor för att Sverige ska gå stärkt ur krisen. Ökad kvalitet i skolan, satsning på att svenska universitet och högskolor ska ligga i topp i världen, en offensiv forskningspolitik i samarbete med näringslivet – allt detta är viktiga inslag för att skärpa vår konkurrensförmåga.

Satsningar på infrastruktur, entreprenörskap samt utbildning och forskning leder till ekonomisk utveckling. Precis som skribenterna menar är det hit vi bör fokusera våra resurser. Att två så respekterade företagsledare som Jacob och Marcus Wallenberg gett sig in i debatten på allvar är glädjande. Hos dessa finns mycket av såväl kunskap som klokhet som behövs för att åter få den svenska ekonomin på fötter.