Idag presenterade Studiesociala kommittén sina förslag angående ändringar av studiemedelssystemet. I stort var det vettiga förslag kommittén presenterade. Personligen anser jag att höjningar av det så kallade fribeloppstaket bör vara högre prioriterade än höjningar av det generella studiemedlet, men att Studiesociala kommittén nu föreslår höjningar av båda är förstås positivt. Genom att studiemedlet höjs med 400 kronor per månad förbättras den ekonomiska situationen för alla studenter. När fribeloppstaket dessutom höjs kan de studenter som vill, och klarar av det, arbeta extra utan att det påverkar studiemedlets storlek i samma utsträckning som det gör idag. Den gängse utgångspunkten måste alltid vara att flit ska belönas, inte bestraffas.
Till Studiesociala kommitténs på förhand mest kritiserade förslag hör att man sänka den generella studiemedelsberättigade tiden till fyra år, jämfört med tidigare sex år. Personligen ser jag dock inte detta som någonting negativt. Denna inställning vill jag förklara nedan.
I stort har universitet och högskolor två huvudmål med sin verksamhet: dels att studenterna genom undervisning tillägnar sig vetenskaplig kunskap och ett vetenskapligt förhållningssätt, dels att genom forskning generera ny vetenskaplig forskning. Det vetenskapliga arbete som bedrivs inom universitets- och högskoleväsendet är ett uttryck för människans naturliga kunskapstörst och sanningssökande och har därför ett värde i sig.
Jags er det alltså inte som nödvändigt att alla studenter är så effektiva som möjligt i sin utbildning och bara tar de kurser som ingår i den akademiska examen eller yrkesexamen man vill ta. Det finns istället ett betydande värde i vetenskaplig breddning, exempelvis genom att man som student läser en eller ett par kurser som kanske ligger helt utanför ens huvudsakliga studieområde.
Möjligheten att bedriva denna typ av breddningsstudier påverkas dock inte negativt av den studiesociala kommitténs förslag om att korta den generella studiestödsperioden från 12 till åtta terminer. Alla studenter kommer fortfarande att ha rätt till studiemedel för motsvarande sex års heltidsstudier och i vissa fall kommer även studiemedel för sju års studier att beviljas.
Skillnaden med det föreslagna nya systemet är att kraven på prestation höjs något, och det är jag generellt sett positiv till. Oavsett om man bedriver breddningsstudier eller studier inom sitt huvudsakliga utbildningsprogram så bör man slutföra de kurser man påbörjar. Det är helt enkelt inte hållbart att det tar sex år för den genomsnittlige studenten att slutföra en magisterexamen, som i vanliga fall ska motsvara fyra års studier. Det är så det ser ut idag.
Hur som helst, i stort har Studiesociala kommittén gjort ett bra arbete. Om alliansregeringen lyckas driva igenom även detta har man gjort väldigt mycket gott på utbildningsområdet under mandatperioden.
Aron Modig 