Egenintresset ska inte vara främsta drivkraft

I en debattreplik på Brännpunkt (13/12) bemöter pr-konsulterna Joakim Kellner och Erik Persson vår argumentation för mer begränsade inkomstgarantier och pensioner för våra riksdagsledamöter. De resonerar också kring vår åsikt att vi i Sverige har problem med en för stor utbredning av rena yrkespolitiker. Vi vill här svara på de tankegångar och den kritik som de för fram.

Till att börja med anför debattörerna att förekomsten av yrkespolitiker inte är någonting nytt i svensk kontext. Nej, det har vi heller inte påstått. Frågan är dessutom vad det har för betydelse? Kellner och Persson för ett resonemang kring att Tage Erlander faktiskt satt hela 43 år som statsminister, vilket är längre än vad Fredrik Reinfeldt kan tänkas stanna på samma ämbete.

Det är oklart vad detta har med saken att göra, men låt oss plocka upp bollen om Fredrik Reinfeldt. Man kan ha olika åsikter om hans politiska åsikter och färdigheter när det gäller att leda regeringens arbete, men nog är det anmärkningsvärt att vår högste politiske ledare aldrig haft ett jobb utanför den politiska världen. Situationen är densamma, eller åtminstone liknande, för flera av övriga statsråd.

Vidare påtalar Kellner och Persson att de generösa pensionsvillkoren för politiker funnits under en lång tid. Javisst, men det gör dem inte mindre fel. Det är viktigt att hålla på principen om att alla i samhället, i så stor utsträckning det går, svarar för sin egen försörjning. Det gäller särskilt politiker, i en tid då det från politiskt håll sägs vara arbetslinjen som råder.

Det finns ingen anledning att en före detta riksdagsledamot ska ha ersättning i mer än ett år efter att man avgått. På ett år är det fullt rimligt att en före detta toppolitiker ordnat ett annat jobb. Att vara riksdagsledamot är ett stort privilegium, med stora möjligheter att skapa kontakter och bygga nätverk, så det borde rimligtvis inte vara ett stort problem.

Om en riksdagsledamot inte under fyra år lyckats skaffa tillräckligt med erfarenhet, och knyta nog med kontakter, för att efter mandatperiodens slut ordna en ny sysselsättning på egen hand, så kan det knappast vara skattebetalarnas ansvar att finansiera deras leverne på en nivå långt över det som gäller för övriga medborgare.

Som Kellner och Persson, för det tredje, för fram ska man inte underskatta betydelsen för en politiker av att ha erfarenhet av hur partipolitiken och det politiska systemet fungerar. Men det finns ingen motsättning mellan att ha det å ena sidan och att helt ge upp en karriär inom vanliga jobb, näringsliv eller akademin å andra sidan – tvärtom. Om det är något vi har brist på i svensk politik så är det som sagt personer med verklighetsförankring, erfarenhet från andra delar av verkligheten än den partipolitiska. En politiker som sitter i riksdagen i tolv år, vilket är det vi föreslår som maxgräns, borde rimligtvis få nog med tid att sätta sig in i det politiska arbetet.

Vi håller med Kellner och Persson om att det naturligtvis inte är aktuellt att lagstifta om att begränsa antalet mandatperioder som en ledamot kan sitta i riksdagen. Men att uppmuntra fler partier att ta efter Miljöpartiets modell borde, utefter förutsättningarna, vara tämligen okontroversiellt.

Kellners och Perssons åsikter till trots, grundproblemet kvarstår. Vi har för många politiker i Sveriges riksdag, liksom ute i kommuner och landsting, som inte har någon annan erfarenhet, bakgrund eller karriär att falla tillbaka på än den politiska. Och det är ett problem.

För i situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt ett visst politiskt uppdrag finns en överhängande risk att det inte framför allt är partiet, den goda saken och den ideologiska övertygelsen – utan egenintresset – som ligger till grund för det politiska engagemanget. Politiker med egenintresset som främsta drivkraft vill vi inte ha.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Björn Lindgren
Språkrör Grön ungdom

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Låt riksdagsledamöter sitta max tre perioder

Flera medier har rapporterat om en kartläggning från TT över riksdagsledamöternas inkomstgaranti. Denna undersökning visar att 62 av dagens ledamöter, om de är kvar i riskdagen efter valet 2014, skulle kunna sluta under nästa mandatperiod och bli försörjda av skattepengar ända fram till pensionen. Detta trots att de då bara är mellan 50 och 55 år. När reglerna för A-kassan har förändrats för vanligt folk – tycka vad man vill om den förändringen – är det stötande att våra främsta politiska företrädare lever i en helt annan verklighet och skaffar sig orimliga förmåner.

Sedan en tid tillbaka förbereder en arbetsgrupp i riksdagen förändringar av dessa regler. Enligt TT kommer deras förslag, som ska läggas fram den 30 januari, bland annat att innebära att inkomstgarantin ska gälla i högst två år, istället för i dagens 15 år. En sådan förändring vore ett stort steg framåt, även om vi unga kristdemokrater och miljöpartister gärna skulle se tiden förkortas ännu mer.

Tyvärr uppges flera partier vilja att de nya reglerna bara ska gälla för de nya ledamöter som väljs in i riksdagen i valet 2014. Detta vore fel. Självklart ska alla riksdagsledamöter omfattas av samma regler. Ingen ska få en frisedel från ansvaret att stå för sin egen försörjning efter tiden i riksdagen. Politikerföraktet växer, i detta fall med rätta, när vanligt folk via skatten måste betala för avdankade politikers försörjning år efter år.

Hur hamnade vi då i denna situation, med alltför generösa inkomstgaranti- och pensionssystem för toppolitiker? En orsak är att många ledamöter sällan har någon annan karriär än den politiska att luta sig tillbaka på om de skulle bli av med sitt uppdrag. I situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt en viss politisk position finns en överhängande risk att ersättningssystemen sväller.

Tidigare i år (10/1) gjorde Svenska Dagbladet en granskning av de svenska ministrarnas bakgrund. Granskningen visade att statsråden i snitt har studerat ungefär tre år, arbetat knappt sju år och varit heltidspolitiker eller arbetat politiskt i mer än hela 17 år. Många riksdagsledamöter har samma bakgrund. Utrymmet för människor med en annan bakgrund än den partipolitiska är högst begränsat. I allmänhet är det alltså en samling av långvariga yrkespolitiker som utgör de styrande i Sverige.

Är då detta ett problem? Ja, vi menar att så är fallet. Att vägen till den politiska toppen alltför ofta går från ungdomsförbund och partiombudsmannajobb, via kommunala nämnder och uppdrag som politisk sekreterare, men alltför sällan via karriärer inom ”vanliga jobb”, näringslivet eller akademin utgör ett potentiellt hot mot den representativa demokratin.

Risken är att denna avskildhet från den övriga världen får som konsekvens att det skapas något av en särskild ”klass” av yrkespolitiker, vilket de facto utgör ett stort demokratiskt underskott. De politiska makthavarna blir mindre representativa för den befolkning de är utsedda att representera.

Det är också relevant att fråga sig vart en politikers lojalitet främst ligger efter alltför många år i riksdagen: hos de politiska idéerna och väljarna man representerar, eller hos partiorganisationen som man måste hålla sig på god fot med för att ha kvar sin plats?

Hur kommer vi då bort från orimligt generösa ersättningar och riksdagsledamöter som borde ha lämnat sina uppdrag för länge sedan? Förutom förslaget om att de nya villkoren för inkomstgarantin borde gälla för alla ledamöter och max sträcka sig ett år efter avslutat uppdrag, tycker vi unga miljöpartister och kristdemokrater att fler partier borde titta närmare på Miljöpartiets rotationsprincip. Den innebär att en riksdagsledamot maximalt får sitta tre mandatperioder – sedan är det dags att lämna över till nya friska krafter.

Att vara politiker är inte detsamma som att ha ett vanligt jobb. Som politiker sitter man på ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag för att representera sina väljare och kämpa för de idéer man tror på. Den principen är väldigt viktig att hålla fast vid.

Vi behöver arbeta för att minska utbredningen av långvariga yrkespolitiker i Sverige och begränsa dagens orimliga ersättningar för avdankade politiker. Detta tjänar både allmänheten och de förtroendevalda på i längden.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Björn Lindgren
Språkrör Grön ungdom

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Juholtgate bevisar problemet med yrkespolitiker

Med jämna mellanrum väcks debatten om politikers och före detta politikers ersättningar, arvoden och pensioner. Senast under den gångna veckan då Håkan Juholts utnyttjande av riksdagens ersättningssystem varit under lupp. Frågan var dessutom aktuell strax dessförinnan då Sveriges Radio gjorde en reportageserie om kommun- och landstingspolitikers pensioner. Av den senare granskningen framkom att landets kommuner och landsting under det senaste året betalat ut över 70 miljoner kronor i pension till lokalpolitiker som lämnat sina uppdrag. Därutöver går årligen 35 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till en inkomstgaranti för före detta riksdagsledamöter.

De politiker som omfattas av dessa ersättningssystem har ofta själva valt att lämna sina uppdrag men är i många fall garanterade 100 000-tals kronor om året i politikerpension, utan några krav på att söka ett nytt jobb. Vissa politiker, såsom exempelvis Stockholms förre finansborgarråd Annika Billström (S), tar parallellt med sin politikerpension också ut vinst från ett aktiebolag.

Det finns onekligen många problem med den här typen av ersättningssystem. De är omoraliska, eftersom de utgör ett avsteg från principen om att varje människa har ett eget ansvar att göra rätt för sig. De är orättvisa, eftersom det inte är rimligt att vanligt folk ska stå för avdankade politikers försörjning. De späder på politikerföraktet i samhället och undergräver förtroendet för oss politiker som grupp. Att vara ledare handlar om att gå före, visa vägen och ”leva som man lär”. Det är inte speciellt trovärdigt att argumentera för en arberslinje som ska gälla för alla förutom en själv.

Vidare uppmuntrar ersättningssystemen människor att bli yrkespolitiker – ett fenomen som är alltför vanligt förekommande i Sverige. Här går vägen till den politiska toppen alltför ofta från ungdomsförbund och partiombudsmannajobb, via kommunala nämnder och uppdrag som politisk sekreterare, men alltför sällan via karriärer inom ”vanliga jobb”, näringslivet eller akademin. I förlängningen har den här avskildheten från den övriga världen fått till konsekvens att det skapats något av en särskild ”klass” av yrkespolitiker, vilket de facto utgör ett stort demokratiskt problem. De politiska makthavarna blir mindre representativa för den befolkning de är utsedda att representera.

Självklart ska våra beslutsfattare vara väl betalda då de i många fall har ett stort ansvar och fyller en viktig samhällsfunktion. Men den ekonomiska ersättningen får aldrig bli ett mål i sig, utan ska vara ett medel som möjliggör en satsning av tid och kraft för samhällets bästa. Det är mycket farligt, för i situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt ett visst politiskt uppdrag finns en överhängande risk att det inte framförallt är partiet, den goda saken och den ideologiska övertygelsen – utan egenintresset – som ligger till grund för det politiska engagemanget.

Hur kan vi då komma tillrätta med denna problematik? Vi unga kristdemokrater driver följande förslag för att minska antalet yrkespolitiker:

• Minska riksdagen till 199 ledamöter från dagens 349. Sverige har idag världens största parlament i förhållande till storleken på befolkningen. Landet skulle styras lika bra med färre politiker som trycker på knappar. Färre politiker gör det även lättare att utkräva ansvar – svårare att gömma sig i anonymitet.
• Ta bort personvalsspärren helt i valen till riksdag, kommuner och landsting. Det skulle berika vårt valsystem, öka allmänhetens kännedom om våra folkvalda och stärka möjligheten till ansvarsutkrävande. Det skulle också göra det enklare för männisor utan 15 års erfarenhet från ett politiskt ungdomsförbund att ta sig in i demokratiska församlingar.
• Begränsa samtliga politikerpensioner, för såväl politiker som tjänstemän, till maximalt ett år. Under den tiden är det var och ens ansvar att hitta en ny sysselsättning eller försörjningskanal.
• Underlätta för politiker att ha andra sysselsättningar vid sidan om de politiska. Att politiska uppdrag kombineras med andra engagemang i världen utanför, inom näringsliv och civilsamhälle, bör inte bara accepteras och respekteras utan också uppmuntras. Det skulle öka intresset bland duktiga yrkesverksamma människor att ge sig in i politiken.

Att vara politiker är inte detsamma som att ha ett vanligt jobb. Som politiker sitter man på ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag för att representera sina väljare och kämpa för de idéer man tror på. Den principen är väldigt viktig att hålla fast vid. Vi behöver arbeta för att minska utbredningen av yrkespolitiker i Sverige. Risken är annars att vi framöver får uppleva många fler fall som Juholtgate.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på debattsajten Newsmill.