På Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt pågår just nu en diskussion kring huruvida Högsta domstolen har upphöjt berusning till ursäkt för brott eller inte. Professorerna emeritus Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg menar (1/11) att så är fallet och att HD med ett ”penndrag sopat bort en grundregel i svensk straffrätt”. De hänvisar till ett fall från den 16 september i år då HD handhade ett åtal om mordförsök. En berusad och påverkad man ansågs då inte ha haft det uppsåt som krävs för att åtalet skulle kunna styrkas.
Professorerna Petter Asp och Magnus Ulväng, däremot, menar (1/11) att Leijonhufvuds och Wennbergs förklaring av den aktuella domen är missvisande samt att det är svårt att se att den skulle kunna leda till ”några mer påtagliga konsekvenser”. De påpekar vidare att HD:s tolkning är fullt förenlig med den tillämpliga lagtexten i brottsbalken 1 kap. 2 §.
För lekmän är det onekligen svårt att hänga med i dessa svängar men tydligt är att expertisen inom den juridiska världen har olika uppfattningar om hur den aktuella domen ska tolkas. Det skapar en onödig otydlighet och osäkerhet hos allmänheten.
Om det är så att det i och med den aktuella domen har skett en förskjutning juridiskt och att praxis har ändrats så måste det till en ny lagstiftning. Principen om det personliga ansvaret måste vara gällande – var och en av oss bär i varje läge det yttersta ansvaret för våra handlingar. Om de begångna handlingarna är av brottslig karaktär så ska vi straffas för dem, oavsett berusningsgrad.
Denna uppfattning kan verka självklar men faktum är att Sverige har en historia av ett rättstänkande som bygger på allt annat än på principen om det personliga ansvarstagandet. Istället har alla möjliga yttre förklaringsmodeller använts för att urskulda att människor begår brott. Det har handlat om dålig ekonomi, dålig barndom, att man bott i hyresrätt. Kort och gott, det har i för stor utsträckning varit ”samhället” som fått ta på sig skulden för att det skapats en brottsling. Med det synsättet har ansvaret för begångna brott alltför ofta lagts på andra än på brottslingen själv.
I grunden är detta en fråga om etik och moral och om vad som är rätt respektive fel. Det finns saker och ting som kan öka risken för att någon ska begå ett brott – alkohol och droger är några av dem – men alla människor har i slutändan ett val. Att skylla kriminalitet på externa faktorer är att frånta människor det moraliska ansvar vi har för oss själva och våra medmänniskor.
Principen om det personliga ansvaret får inte urholkas, utan behöver snarare stärkas genom strängare straff för vålds- och sexualbrott. Kränkningen av brottsoffret är nämligen lika allvarlig, och dennes men för livet lika stora, oavsett om gärningsmannen var berusad eller inte då brottet begicks.
Aron Modig
Förbundsordförande KDU
Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.
Aron Modig 