Dags att ställa föräldrarna till svars när ungdomar flippar ur

Debattartikel publicerad på SVT:s debattsida den 5 februari 2013:

I torsdags deltog jag i SVT Debatt och diskuterade de så kallade Instagram-upploppen i Göteborg. Anledningen till att diskussionen åter aktualiserats var en artikel i Aftonbladet (25/1) skriven av två tjejer som var med vid upploppen. De skriver i artikeln om en generation som ”kommer att flippa ur”, som känner att vuxna inte lyssnar och som påstår sig bli trakasserade av polisen.

Det är alltså en bild av att vuxenvärlden har svikit de unga som målas upp.

En del debattörer vill reducera detta till en fråga som endast handlar om människor i storstädernas förorter. Jag menar att detta är ett sätt att nedvärdera alla de hårt arbetande och strävsamma personer som bor på dessa platser i vårt land. Att klumpa ihop dem med bråkstakar som ställer till problem och orsakar stora kostnader för samhället är inget annat än ett hån.

I stället för att peka ut någon enskild grupp vill jag som politiker vara med och skapa goda förutsättningar för människor att förverkliga sina drömmar – oavsett bakgrund, livssituation eller bostadsort.

Jag tror inte att artikelförfattarna talar för någon majoritet av Sveriges ungdomar. De allra flesta har det trots allt bra i vårt land. Men samtidigt kan jag mycket väl förstå den känsla av frustration som en del unga människor känner i tillvaron. Att växa upp och bli vuxen är ingen lätt process – det har aldrig varit enkelt – och kan präglas av osäkerhet och oro inför framtiden.

Men alla människor kan ha problem i olika stadier av livet – med både jobb, skola, familj och vänner. Detta är något vi måste lära oss att hantera, utan att omgivningen blir lidande för det. Samhället får aldrig acceptera att någon använder en jobbig livssituation som ursäkt för att ställa till problem för andra människor, och till och med att starta upplopp riktade mot enskilda personer. Det som hände i Göteborg i december är helt enkelt oacceptabelt och ska behandlas därefter.

Vuxenvärlden måste med tydlighet markera att detta inte är okej!

Att sätta gränser och utrusta unga människor med en moralisk kompass är nämligen en skyldighet som vuxna har gentemot de yngre generationerna. Detta är ett ansvar som främst ligger på föräldrarna. Varken skolan, polisen eller socialtjänsten kan ersätta familjen i en ung människas liv, eller ta ansvar för barns och ungas uppfostran. Därför krävs istället att föräldrarna är närvarande och är en aktiv del i sina barns vardag.

I Sverige har vi länge varit alldeles för dåliga på att tala om detta föräldraansvar. En generell trend i det svenska samhället under det socialdemokratiskt styrda 1900-talet var att det offentliga tog allt större plats och ansvar för människors liv. Stat och kommun har i linje med det organiserat alla samhällets sfärer genom ett högt skattetryck och en långtgående politisering av det privata.

Konsekvensen har blivit att det personliga ansvar vi alla har för våra handlingar och medmänniskor har undergrävts.

Jag menar att upploppen i Göteborg är ett uttryck för detta. Vi ser föräldrar som inte tar ansvar för sina barns beteende, och unga bråkstakar som skyller sitt uppförande på samhället. Att förändra dessa attityder sker inte genom enkla politiska beslut. Det är istället en lång process där det personliga ansvaret kraftigt måste uppvärderas och möjligheter för föräldrar att tillbringa tid med sina barn skapas.

Just detta är grunden för mitt politiska engagemang som ung kristdemokrat. En fortsatt utveckling i motsatt riktning kommer enbart att försämra uppväxtvillkoren för barn och unga.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Alla har ett ansvar för sina handlingar

Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt den 4 oktober 2012:

En princip som ligger oss unga kristdemokrater varmt om hjärtat är betonandet av det personliga ansvarstagandet. Vi menar att varje människa i alla lägen har det yttersta ansvaret för sina handlingar, liksom för sin omgivning och sina medmänniskor. Detta ansvar kan aldrig tas ifrån en person, oavsett uppväxtförhållanden, ekonomiska förutsättningar eller social närmiljö.

Det är från denna utgångspunkt vi ser på den senaste tidens stenkastning och våldsdåd i förorter till Stockholm, Göteborg och Malmö. Självklart finns det omständigheter som kan öka risken för att en människa ska hamna på glid och begå brott. Men detta är inget skäl att ta ifrån någon människa hennes personliga ansvar! Det vore detsamma som att ta ifrån henne möjligheten att påverka sitt eget liv, vilket vore djupt omänskligt.

Jag förstår verkligen inte hur Joel Ensjö (S) kan ursäkta de ligister som kastar sten mot de människor som finns för att hjälpa, såsom polis och räddningstjänst (Brännpunkt 3/10). Han väljer också att sätta likhetstecken mellan stenkastarna och förorten generellt. Den som fördömer ligisterna ser ner på ett helt område, i Ensjös värld. Det om något är att nedvärdera alla som bor i områden som Rosengård och Backa.

Vi unga kristdemokrater står istället upp för alla de vanliga och hederliga människor som bor och verkar i dessa områden. Ingen förtjänar inte att se sin närmiljö förstöras av en liten minoritet kriminella. Det är de som bryter mot de samhälleliga spelregler som vi gemensamt satt upp som också ska stå till svars för detta. Inte hela bostadsområden.

Naturligtvis ska brottslighet förebyggas genom att vi på alla sätt försöker bygga ett starkt och inkluderande samhälle. I Sverige har vi en generös föräldraförsäkring, barnbidrag, gratis skola och högre utbildning. Sjukvården är fri och likaså tandvården för unga. Idrott, kultur och andra fritidsaktiviteter subventioneras. Den som inte studerar, och inte lyckas skaffa sig ett jobb, har möjlighet att ta del av det ekonomiska stöd från Socialtjänsten som omfattar alla.

Trots detta skyller vänstern alltså den senaste tidens våldsdåd i förorten på ”fattigdom och klyftor”. Ingen behöver ta ansvar för sina handlingar så länge hon kan åberopa någon form av upplevd orättvisa, är deras melodi.

Naturligtvis finns det alltid saker som kan förbättras i samhället. Vi unga kristdemokrater kämpar dagligen för en bättre skola där alla ges möjligheter att växa, en arbetsmarknad som också inkluderar unga och ett stärkt civilsamhälle med trygga familjer. Men detta ska inte ställas mot samhällets plikt att bekämpa brottslighet när den uppstår. Staten måste ta sitt ansvar för att upprätthålla lag och ordning och för att vanliga människor ges utrymme att leva sina liv som de själva vill i en trygg närmiljö.

I sin avslutning låter Joel Ensjö meddela att det i förorten visserligen finns stora problem med fattigdom och utanförskap, men att det där också finns ”mycket vänskap, kärlek, kreativitet och vilja”. Så bra då. Varför inte släppa fram det istället för att kasta sten och sedan skylla våldsdåden på politiker, samhället eller den upplevda bristen på fritidsgårdar?

Arbetslösheten har aldrig tänt på någon bil eller kastat sten mot en enda polis. Det är alltid enskilda ligister som fattar aktiva val om att agera på detta sätt. Och mot det måste råda nolltolerans.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Hårda tag behövs mot stenkastande unga

Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt den 2 oktober 2012:

På måndagskvällen var det dags igen. En bil sattes i brand i närheten av en skola i Rinkeby. När polis och räddningstjänst kom till platsen möttes de av stenkastning från ett 20-tal ungdomar. En elvaårig pojke, som inte hade någonting med upploppet att göra, skadades i ögat och fick föras till sjukhus (SvD 1/10).

Tidigare i september tvingades en polispatrull i samma Stockholmsförort att använda pepparsprej och kalla på förstärkning då de angreps av ett antal stenkastande ungdomar. Vad polisen hade ställt till med för att förtjäna detta? De hade stannat en bil för kontroll. Det har rapporterats om liknande historier vid flera tillfällen under våren och sommaren, också i förorter till Göteborg och Malmö.

Dessa händelser har alla utförts av en liten grupp ligister, ofta unga sådana, som fattat aktiva val om att sätta sig över lagen i syfte att terrorisera sin omgivning, samhället och vanligt folk. Det är minst sagt märkligt att reaktionerna från politiskt håll i alla dessa fall varit så klena. Knappast några offentliga fördömanden. Inga förslag om att förstärka ordningsmakten på plats i förorten. Och inte heller några besked om reformer på de sönderreglerade arbets- och bostadsmarknaderna.

Att ett fåtal kriminella förstör livet för alla de skötsamma människor och familjer som lever i närheten är förstås varken hållbart eller acceptabelt. Statens absoluta huvuduppgift är att upprätthålla lag och ordning samt garantera medborgarnas trygghet. Att staten lyckas med denna uppgift är en förutsättning för att medborgarna ska ha förtroende för den demokratiska rättsstaten och det civiliserade samhället. Det är ett villkor för att samhället överhuvudtaget ska fungera.

Polisen måste därför få ta till de medel som krävs för att upprätthålla ordningen. Varför inte kraftsamla med särskilda polisinsatser i de allra oroligaste områdena? Verkligheten är sådan att det ibland är nödvändigt med hårda tag och statens signal till våldsverkarna måste vara tydlig: Det lönar sig aldrig att begå brott eller att utmana rättsstaten!

Hårda straff och nolltollerans brukar utmålas som gammaldags och mossigt. Men det enda som är förlegat är en låt-gå-attityd mot våldsverkare. Hårda tag är receptet för att lösa situationen här och nu. Långsiktigt handlar det om att bygga förutsättningar för ett starkt civilsamhälle, stabila familjer och en skola med ordning och reda. Rent generellt en värdebaserad politik som säkerställer en hög respekt för medmänniskor. Där till behöver vi systemskiften i politiska kärnområden som arbetsmarknads- och bostadspolitiken, som fortfarande styrs av 1970-talets politiska dogmer. Detta är i grunden det enda recept som långsiktigt kan lösa ligistproblematiken i förorterna.

Som ung kristdemokrat tar jag ansvar för att bilda opinion för detta. Men mitt tydliga budskap till de kriminella ungdomarna i Rinkeby och andra förorter är också: skaffa er ett liv! Det kanske låter hårt, men tro mig, ingen annan kommer att göra det åt er. Sluta upp med att hindra polisen från att göra sitt jobb, sköt er i skolan, gör era läxor, engagera er i en ideell förening och ta hand om era nära och kära. Hjälp till att bygga upp samhället istället för att förstöra det.

Om vi vill få ordning i våra förorter är det ett återupprättat personligt ansvarstagande, goda värderingar och en mer marknadsorienterad politik som måste till!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Det personliga ansvaret får inte urholkas

Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt den 3 november 2011:

På Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt pågår just nu en diskussion kring huruvida Högsta domstolen har upphöjt berusning till ursäkt för brott eller inte. Professorerna emeritus Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg menar (1/11) att så är fallet och att HD med ett ”penndrag sopat bort en grundregel i svensk straffrätt”. De hänvisar till ett fall från den 16 september i år då HD handhade ett åtal om mordförsök. En berusad och påverkad man ansågs då inte ha haft det uppsåt som krävs för att åtalet skulle kunna styrkas.

Professorerna Petter Asp och Magnus Ulväng, däremot, menar (1/11) att Leijonhufvuds och Wennbergs förklaring av den aktuella domen är missvisande samt att det är svårt att se att den skulle kunna leda till ”några mer påtagliga konsekvenser”. De påpekar vidare att HD:s tolkning är fullt förenlig med den tillämpliga lagtexten i brottsbalken 1 kap. 2 §.

För lekmän är det onekligen svårt att hänga med i dessa svängar men tydligt är att expertisen inom den juridiska världen har olika uppfattningar om hur den aktuella domen ska tolkas. Det skapar en onödig otydlighet och osäkerhet hos allmänheten.

Om det är så att det i och med den aktuella domen har skett en förskjutning juridiskt och att praxis har ändrats så måste det till en ny lagstiftning. Principen om det personliga ansvaret måste vara gällande – var och en av oss bär i varje läge det yttersta ansvaret för våra handlingar. Om de begångna handlingarna är av brottslig karaktär så ska vi straffas för dem, oavsett berusningsgrad.

Denna uppfattning kan verka självklar men faktum är att Sverige har en historia av ett rättstänkande som bygger på allt annat än på principen om det personliga ansvarstagandet. Istället har alla möjliga yttre förklaringsmodeller använts för att urskulda att människor begår brott. Det har handlat om dålig ekonomi, dålig barndom, att man bott i hyresrätt. Kort och gott, det har i för stor utsträckning varit ”samhället” som fått ta på sig skulden för att det skapats en brottsling. Med det synsättet har ansvaret för begångna brott alltför ofta lagts på andra än på brottslingen själv.

I grunden är detta en fråga om etik och moral och om vad som är rätt respektive fel. Det finns saker och ting som kan öka risken för att någon ska begå ett brott – alkohol och droger är några av dem – men alla människor har i slutändan ett val. Att skylla kriminalitet på externa faktorer är att frånta människor det moraliska ansvar vi har för oss själva och våra medmänniskor.

Principen om det personliga ansvaret får inte urholkas, utan behöver snarare stärkas genom strängare straff för vålds- och sexualbrott. Kränkningen av brottsoffret är nämligen lika allvarlig, och dennes men för livet lika stora, oavsett om gärningsmannen var berusad eller inte då brottet begicks.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

KDU-kampanj betonar ansvar och gemenskap

Debattartikel publicerad i senaste numret av Kristdemokraten:

Elisabeth Lann kritiserar på ledarplats i Kristdemokraten (16/9) KDUs senaste skolkampanj ”Skaffa dig ett liv!”. Lann framhåller visserligen att KDU har rätt i att ”var och en har ett personligt ansvar för sitt liv” samt att det finns ”viktiga poänger i kampanjens budskap om trygghet och arbete”. Men hon påtalar också att det är synd att KDU ”väljer en individualistisk ansats för sin höstkampanj, istället för att betona ansvaret vi har för varandra”.

”Skaffa dig ett liv!” är en omarbetad variant av en kampanj med samma slogan som drevs under Jakob Forssmeds förbundsordförandetid. Den nya kampanjen syftar till att belysa två väldigt viktiga fundament i den kristdemokratiska ideologin: det personliga ansvarstagandets betydelse samt principen om politikens gränser. Var och en av oss är ytterst ansvarig för vårt eget liv och våra handlingar, medan politikens roll är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för oss alla att ”skaffa oss ett liv”.

I KDU fokuserar vi under denna termin på att lyfta fram just dessa principer men tillsammans, och över tid, bildar våra kampanjer en ideologisk och sakpolitisk helhet. Två av våra sex senaste kampanjer (”Ovärderligt” från 2008 samt Lämna familjen ifred – ska det vara så svårt?” från 2010) betonar till exempel just betydelsen av gemenskap och det ansvar vi har för varandra.

Elisabeth Lann berömmer alltså just de principer som ”Skaffa dig ett liv!” syftar till att belysa men kritiserar att KDU inte i varje kampanjmaterial lyfter fram samtliga delar av den kristdemokratiska ideologin. Det är en märklig och osaklig kritik. Vi kan försäkra Lann om att KDU och förbundets kampanjer står på en fast ideologisk grund.

”Skaffa dig ett liv!” ska dessutom ses i ljuset av Kristdemokraternas fokusområde barns och ungas uppväxtvillkor. Kampanjen är ett försök att konkretisera detta fokusområde genom att presentera politik för en skola med kunskap i fokus, fler jobb och ett samhälle där lag och ordning råder. Det ger bra och trygga uppväxtvillkor åt barn och unga.

I samband med att vi i våras valdes till ny ledning för KDU lyfte Aron Modig i sitt installationstal fram tre ideologiska principer som gör honom till en stolt kristdemokrat. Det rörde sig dels om det personliga ansvarstagandet men även om det civila samhällets betydelse och vikten av att flit alltid lönar sig. Inför framtagandet av nästa stora KDU-kampanj kommer sannolikt något av dessa teman att belysas.

Vi unga kristdemokrater i KDU har nämligen ambitionen att även fortsättningsvis vara en bred men ideologiskt tydlig röst i den svenska debatten.

Aron Modig
Sara Skyttedal
Christian Carlsson

Mitt installationstal: Därför är jag kristdemokrat!

Installationstal hållet vid Kristdemokratiska Ungdomsförbundets riksmöte i Eskilstuna den 4 juni

Inledning
Vänner, unga kristdemokrater, Jönköpingsbor, allierade i kampen mot Jantelagen, mot trams och mot sosserier i största allmänhet, riddare som strider för den västerländska civilisationens överlevnad,

En sak som fascinerar mig är hur enskilda händelser, till synes slumpmässigt, kan få väldigt stor påverkan på ens liv och personliga utveckling. Den 30 april 2003 gick jag i tvåan på gymnasiet.  Den här dagen hade skolan sitt traditionsenliga Valborgsmässofirande och elevrådets ordförande, som hette Caroline, stod på Domkyrkoplan i Göteborg och höll vårtal inför hela skolan. Jag stod där bland åhörarna och tänkte att: ”att få hålla tal för hela skolan – det verkar roligt”. I det här läget såg jag bara en väg till att själv få prova på detta – att själv blir ordförande för elevrådet. Så någon vecka senare gick jag till elevrådets årsmöte. Jag minns att det fanns tre ytterligare kandidater men jag hade förberett mig väl och skrivet ett eldigt anförande där jag lade fram mina tre främsta argument, så jag var inte speciellt orolig. Jag hade identifierat tre problem: (1) att ledtiden mellan det att ett beslut fattats i elevrådet tills dess att det verkställdes var för lång, (2) att klockorna i korridorerna gick fel samt (3) att det fanns för få papperskorgar. Nu krävdes handlingskraft! Min argumentation gick hem och jag valdes till elevrådets ordförande, så ett år senare var det jag som stod där på Domkyrkoplan och höll vårtal. Och jag kan säga det, att om jag inte bestämt mig för att kandidera till elevrådet den där dagen 2003, då hade jag förmodligen inte stått här idag.

Även om detta inte är Domkyrkoplan i Göteborg, utan aulan på S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna så är jag är väldigt glad, väldigt stolt, och inte minst, väldigt tacksam för att jag får stå här idag och tala till er som nyvald ordförande, den 16:e i ordningen, för det kristdemokratiska ungdomsförbundet, KDU. Att få chansen att bygga vidare på det som en gång startades av kristdemokratiska giganter som Alf Svensson och Mats Odell, och som nu senast vidareutvecklats av Charlie – det känns stort, riktigt stort. Samma sak när det kommer till möjligheten att fortsätta arbetet med att stärka KDU:s position ytterligare som det självklara alternativet bland borgerliga, värderingsdrivna ungdomar.

Det är er jag har att tacka för den här möjligheten. Stort tack för de uppmuntrande kommentarer jag fått under den tid jag varit aktiv i KDU – de har gjort det ännu roligare att stå här idag. Stort tack för de nomineringar jag fått på vårens distriktsstämmor och av valberedningen. Och stort tack för det stöd jag fick under gårdagen. Jag kommer att göra mitt absolut yttersta för att ta tillvara det här förtroendet, för att utveckla förbundet såväl politiskt som organisatoriskt och för att arbeta tillsammans med er; för ett friare, tryggare och mänskligare Sverige.

Varför är vi engagerade?

Vänner,

Ni känner säkert igen frågan. Den obligatoriska frågan som kommer när kompisar, bekanta och andra människor man möter kommer på att man är politiskt engagerad. Och inte engagerad i vilket parti som helst, utan i Kristdemokraterna. “Varför valde du Kristdemokraterna? Hur kommer det sig att det blev just KDU?” Mångas svar på den frågan är: “Ja, som 15-åring läste jag igenom alla partiers partiprogram och Kristdemokraterna var det parti som stämde bäst överens med mina värderingar.” Av FS-kandidathäftet att döma finns det åtminstone ett par med den bakgrunden också här i salen. Det är de ambitiösa personerna. De som alltid är pålästa och fattar rationella beslut. För min del var det inte så det gick till. Att jag ansökte om medlemskap i KDU, och inte i något av de andra borgerliga ungdomsförbunden, det var inte självklart från början.

Vid den här tiden, och nu talar vi våren 2006, hade jag visserligen under en längre tid varit ordentligt politiskt intresserad. Jag hade följt åtminstone den svenska debatten ganska ingående sedan gymnasietiden och var från ett tidigt skede övertygat borgerlig. Det här var också en tid då det var roligare än på länge att vara höger. Allians för Sverige hade ganska nyligen bildats, valrörelsen närmade sig och det såg allt ljusare ut i opinionsmätningarna. Så jag bestämde mig för att engagera mig, på riktigt.

Gott så långt. Men sedan skulle man ju välja ett av de fyra borgerliga ungdomsförbunden också. LUF och CUF gick båda bort direkt – de var helt enkelt för flummiga. Då fanns MUF och KDU kvar, förbund som i mina ögon enbart skiljde sig åt genom att MUF:arna värvade med hjälp av alkohol medan KDU:arna använde sig av biobiljetter. Även om båda de här värvningsteknikerna med fog kan anses vara rätt tvivelaktiga, så finns det ju gradskillnader också i helvetet. Och för mig återfanns blaskiga lådvin ett par snäpp under “Big Mommas House 2” på den skalan.

Nej, men skämt åsido. Faktum är att jag vid den tiden inte hade en aning om att det fanns en särskild ideologi som kallades för “kristdemokrati”. Jag kunde heller ingenting om syskonskap, subsidiaritet eller personalism. Nej, för mig var KDU ett allmänborgerligt ungdomsförbund men som samtidigt betonade att man “ska behandla sin nästa som sig själv”, att man ska vara schysst mot sina polare. Eftersom jag några år tidigare gått på en kristen gymnasieskola, med en stor majoritet borgerliga elever, var båda dessa faktorer något som tilltalade mig och som jag kände mig hemma i.

Den slutsats man kan dra är väl att anledningen till att man engagerar sig i KDU skiljer sig väldigt mycket åt från person till person. Det kan vara så att man hamnar här lite grand av en slump, som jag gjorde, eller så har man suttit där med alla partiprogram på köksbordet och jämfört. Oavsett vilken bakgrunden är till att alla vi är här idag, så tycker jag inte att någon av oss ska skämmas. Ingen anledning är nämligen bättre än den andra.

En långt mer intressant diskussion att föra är den kring vad som gör att vi stannar kvar. Vad är det som gör att vi fortsätter engagera oss för rörelsen? Vad är det som gör att vi tycker det är värt att lägga ned all denna tid, helt ideellt, på den sak som det egna förbundet eller partiet företräder. Skälet till att jag har tyckt det vara värt att lägga ned tid och kraft, åka på förbundsråd och styrelsemöten i landets alla hörn, och kampanja såväl sena nätter som tidiga morgnar, det har jag tänkt berätta för er nu.

Det personliga ansvarstagandets betydelse

Vänner,

Fyra av tio unga Stockholmskvinnor, i åldern 18-24 år, är oroliga för att utsättas för en våldtäkt. 37 procent känner sig mycket otrygga att gå ute i sitt bostadsområde när det är mörkt och väljer ibland att stanna hemma enbart på grund av att de inte känner sig trygga. Nästan var tionde ung man uppger sig ha blivit utsatt för misshandel under det senaste året. Det visar en undersökning bland drygt 20 000 stockholmare som genomfördes förra året. Av liknande undersökningar, utförda av bland annat Barnombudsmannen och Brottsförebyggande rådet, är läget lika alarmerande på flera håll i landet. Väldigt många unga i Sverige känner sig otrygga.

Som en reaktion på denna otrygghetskänsla lanserade KDU inför valet i höstas kampanjen “Lag och ordning – ska det vara så svårt”, genom vilken vi förklarade vilka åtgärder vi vill se för att minska brottsligheten i samhället och skapa mer trygghet. De politiska förslag som fick störst genomslag var kravet på fler patrullerande poliser på gator och torg och kravet på strängare straff för vålds- och sexualbrott. Väldigt tydliga och konkreta förslag som stack ut i den svenska debatten.

Det här var också en kampanj som var väldigt effektiv, som både hjälpte oss att värva väldigt många nya förmågor till rörelsen och att engagera flera redan befintliga medlemmar. Min bestämda uppfattning är att den främsta anledningen till succén var kampanjens ideologiska anslag, som dels betonade alla människors ofullkomlighet – vi gör alla fel ibland – men även det ansvar som vi alla bär för våra handlingar. Vi sade att också den som begått ett brott måste kunna få förlåtelse när hon avtjänat sitt straff och sonat sina synder. Men för att brottsoffer och allmänhet ska kunna förlåta så krävs det att det utdömda straffet är att betrakta som rättvist, helt enkelt att det står i proportion till det aktuella brottet.

Det här kan låta självklart, men faktum är att Sverige har en historia av ett rättssystem som bygger på allt annat än på personligt ansvar. Istället har man letat alla möjliga yttre förklaringsmetoder till att människor begår brott. Det kan handla om dålig ekonomi, dålig barndom, att man bott i hyresrätt – kort och gott, det är samhället som ligger bakom att det skapats en brottsling. Med det synsättet lägger man i varje läge ansvaret för det genomförda brottet på någon annan än på brottslingen själv.

Det som ligger bakom detta sätt att se på ansvar är att vi under för lång tid vaggats in i en falsk trygghet om att det alltid finns någon annan som löser våra problem, oavsett om det rör sig om ekonomiska, sociala eller familjerelaterade frågor. Staten har helt enkelt alltid funnits där, med sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, och därigenom undergrävt ansvarstagandet och moralen hos människorna. Det är den socialdemokratiska jättestaten som i allt större utsträckning suddat ut medborgarnas känsla för att deras handlingar alltid får konsekvenser – för sig själva, för andra och för samhället i stort. Det har helt enkelt inte varit nödvändigt för människorna att ta eget ansvar eftersom staten alltid gjort det åt dem.

Detta är ett stort problem. Dels på ett mänskligt plan, men även för att det ofrånkomligen leder till inskränkningar av den personliga friheten. Naturligtvis måste friheten värnas i alla lägen, men detta kräver också att människorna tar ansvar för sina egna handlingar. De måste ha känsla för såväl rätt och fel som lag och ordning. Staten kan och ska inte lösa alla problem – det är inte önskvärt, utan utrymme måste även ges till människorna och det civila samhället.

Men detta utrymme är inte intressant för vänstern. De lägger istället allt fokus på att skapa motsättningar mellan grupper. Direktörer mot arbetare, rika mot fattiga, friska mot sjuka och så vidare. Motsättningar som i förlängningen gör det legitimt att alltid skylla på någon annan så fort något är orättvist eller dåligt. Och det här synsättet är inte heller intressant för liberalerna, som visserligen menar att vi har en skyldighet gentemot oss själva att ta ett personligt ansvar, men inte att vi har en skyldighet att ta ansvar gentemot våra medmänniskor.

Det är uppenbart att det inte fungerar att bygga ett samhälle på något av de här perspektiven. Istället måste vi hjälpas åt, arbeta tillsammans och ta ansvar både för oss själva och för andra. I svensk politik är det bara vi krisdemokrater som har den här helhetssynen. Det är bara vi som ser att en stor stat står i motsatsförhållande till omtanke, civilkurage och verklig solidaritet.

Bara vi – inga andra! Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.

Det civila samhället

Vänner,

Många av er vet nu att jag under de senaste året bott och arbetat i Stockholm. En del av er vet också att jag dessförinnan pluggade i Göteborg under ganska många år, och att det var där som jag inledde min KDU-bana. Men jag har inte alltid bott i landets stora städer. Nej, faktum är att jag föddes och växte upp i Söderhamn, en liten stad i Hälsingland. Eller, det är faktiskt också en sanning med viss modifikation. För egentligen bodde jag mina första 16 år i Stugsund, som är en liten ort några kilometer utanför Söderhamn.

Det var i Stugsund, i radhusområdet Briggvägen, som jag växte upp i början av 1990-talet. Vid den tiden var det här faktiskt ett ganska levande samhälle. Men sedan Söderhamn under loppet av bara några år förlorade både flygflottiljen F15 och Ericssons produktionsfabrik, ortens två största icke-kommunala arbetsgivare, så gick det nedåt också för Stugsund. I det lilla centrumet stängde först ICA-butiken, sedan postkontoret och till sist också pizzeria Napoli.

Lite tidigare i våras var jag tillbaka i Stugsund för första gången på länge. Jag såg då att det nu, utöver den lokala grundskolan, bara fanns en enda institution kvar. Men det är en institution som faktiskt tycks hålla en högre profil nu än vad den gjorde när jag flyttade ifrån Stugsund 2001. Är det någon som kan gissa vilken institution det handlar om?

Det var fotbollsklubben – Stugsunds IK – med A-lag i division fyra, men framförallt med en imponerande ungdomsverksamhet. Det var här jag vid sju års ålder började spela fotboll, i ett knattelag med resten av killarna från lågstadieklassen. Ska jag vara helt ärlig så var det nog aldrig någonting jag brann särskilt mycket för. Men det var liksom inte läge att stå utanför, så jag gick på träningarna och matcherna, 3-4 dagar i veckan i sex år. Senare gick jag över till tennis istället. Den lokala tennisföreningen hette Söderhamns Tennissällskap och hade även den en imponerande ungdomssektion.

Och varför berättar jag då detta? Jo, för att förklara att jag är uppvuxen i och med den svenska idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen som utgör en väldigt viktig del av det svenska civila samhället.

I Stugsunds IK och Söderhamns TS fanns gemenskap. Här fick jag umgås med andra ungdomar med olika bakgrund och öva upp min sociala förmåga. Här fick jag lära mig om kamratskap, hur man beter sig gentemot andra och hur man arbetar tillsammans i ett lag. Det var här jag fick prova på att vara ledare för första gången, först som lagkapten i fotbollslaget och senare som tennistränare. Däremot var det en sak jag inte fattade i det här läget, och det var hur viktig den här tiden faktiskt var för min personliga utveckling. Det sista förstod jag först långt senare, i en annan del av det civila samhället, nämligen i KDU och Kristdemokraterna.

Faktum är att vi kristdemokrater är de enda i svensk politik som pratar om, och betonar betydelsen, av den här delen av samhället. Då socialisterna hävdar att allt fokus ska ligga på staten, det offentliga och kollektivet. Och då liberalernas sätter all tilltro till individen, som ska ta sig igenom alla svårigheter och lösa alla problem helt på egen hand. Ja, då säger vi att de har fel, vi säger att det inte är ett seriöst sätt att se på världen. Vi säger att människor behöver gemenskap och samhörighet för att må bra. Vi säger att idrottsklubbar, scoutföreningar, kyrkor och studiecirklar fyller en ovärderlig funktion i samhällsbygget och vi säger att vi har politiska förslag för att främja dem. Vi betonar att samhället är större än staten.

Vi – inga andra – säger detta. Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.

Flit ska löna sig!

Vänner,

Minns ni sommaren 2006? När en person som tjänade 22 000 kronor hade 1 700 kronor mindre kvar i plånboken varje månad, jämfört med idag. När det var dubbelt så dyrt för arbetsgivare att anställa oss under 26 år. När akuten var det enda ställe som sålde Ipren då du vaknade mitt i natten och behövde något febernedsättande. När gammelfarfar som byggt sitt hus på Marstrand på 1960-talet knappt hade pengar kvar till eftermiddagskaffet eftersom fastighetsskatten åt upp halva pensionen. Ja, det var rätt sjukt – eller hur?

En annan sjuk grej var den distinktion som gjordes mellan de elever som var särskilt duktiga i teoretiska ämnen och de som var särskilt duktiga på kreativa ämnen. På Adolf Fredriks musikskola i Stockholm var det helt okej att man samlade musikaliskt begåvade barn och på Gränby fotbollsgymnasium utanför Uppsala var det lika okej att samla Upplands mest talangfulla fotbollsungdomar. Men det var inte okej för Sundsvalls mest matematikintresserade elever att samlas på ett och samma program. Om du brann för idrott eller musik så fick du läsa tillsammans med likasinnade och utvecklas tillsammans med dem. Men om din passion var fysik eller historia, ja då gällde andra regler.

Ytterligare en – intressant – grej var det som kallades för positiv särbehandling och som tillämpades på landets universitet och högskolor. På såväl Lantbruksuniversitetets veterinärutbildning som på Lunds universitets psykologutbildning kvoterades kvinnor bort till förmån för mindre meriterade män. I andra fall var det männen som drabbades. I det socialdemokratiska samhället var vissa talanger viktigare än andra och det resulterade i att många människor hölls tillbaka. Det argument som framfördes var att det inte var rättvist att människor var olika bra på olika saker. Det som vi ser som självklart – att människor är olika – det såg vänstern som orättvist.

Idag ser vi detta som vansinnigt, som orättfärdigt och som trams. Men när socialisterna införde obligatorium, skatter och kvotering så kallades det för rättvisa. Och här kommer vi in på en väldigt intressant sak, nämligen det monopol som vänstern har haft på rättvisebegreppet.

För rättvisa enligt vänstern, det är synonymt med det tillstånd då alla landets eller världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation. Olika input ska i alla lägen ge samma output. Men i vänsterns strävan efter att nå rättvisa och jämlikhet så lämnas människor efter. Människor som presterar mer eller bättre än genomsnittet ses som ett hot, snarare än som en tillgång för samhället. Man fokuserar så mycket på att hålla tillbaka Charlie som var bäst i högstadieklassen på kemi att man missar Ebba och Sara som behövde mer hjälp.

Kristdemokratin vilar istället på en människosyn som bejakar människans unika och okärnkbara värde, och därmed också dess olikhet. Istället för att som vänstern önska “olika input – samma output” så är det kristdemokratiska receptet att olika input i varje enskilt fall ska ge bästa möjliga output.

Att flit i varje läge måste löna sig handlar ytterst om solidaritet. De resursstarka människorna, vare sig det handlar om kapital, kunskap eller kontakter, de klarar sig alltid. De lyckas alltid slå sig fram, oavsett vilket samhälleligt ramverk som politiken sätter upp. Det är de mest utsatta i samhället som drabbas hårdast av en politik som gör att flit inte lönar sig. Då finns det nämligen inte något utrymme för social rörlighet – människors möjlighet att av egen kraft förändra sin egen livssituation.

I USA talar man om den amerikanska drömmen som något av det vackraste som finns. Du ska kunna gå iland på Ellis island i New York med två tomma händer och en vilja att kavla upp ärmarna och bygga dig en framtid. Jag tror att vi behöver någonting liknande i Sverige, och jag är övertygad om att KDU är rätt ungdomsförbund att leverera en sådan vision. Göran Hägglund har använt sig av uttrycket “ingen ska lämnas efter, men ingen ska heller hållas tillbaka”. Det är en paroll som vi med värdighet och trovärdighet kan bygga vidare på. För oss är det självklart att flit ska löna sig. Vi – inga andra – säger det. Och det, det gör mig till en riktigt stolt kristdemokrat.

Vägen framåt…

Vänner,

Vi befinner oss i ett mycket intressant läge. Under förra året värvade vi tillsammans 1 500 nya medlemmar till det här förbundet. Under Charlies och Ebbas ledning har vi antagit och befäst en politisk position som gör oss unika i den svenska borgerligheten. Stämningen inom KDU är idag bättre än på väldigt länge. Det här ger oss unika förusättningar att möta de utmaningar som ligger framför oss; att växa ytterligare, att ta hand om de medlemmar som värvats och att hjälpa vårt moderparti Kristdemokraterna att komma på rätt köl.

När vi går in i det nya verksamhetsåret så är det med en stark tro på att det inte finns några gränser för vad vi kan åstadkomma. Det säger jag till er med vetskapen om vad enskilda kristdemokrater har åstadkommit tidigare. En del av er känner kanske till tysken Konrad Adenauer. Han var borgmästare i Köln under åren fram till 1933 då nazisterna tog makten i Tyskland. Adenauer fängslades, han sattes i koncentrationsläger men han övergav aldrig sin tro på vad som var rätt. Efter kriget gick han med i det tyska kristdemokratiska partiet, CDU, och han blev vid 73 års ålder förbundskansler för Västtyskland. Han blev landsfader och förknippas med landets uppgång ur andra världskrigets ruiner.

Vi känner alla till Alf Svensson, som ju var med redan vid vårt partis bildande år 1964. Han var en av KDUs första förbundsordföranden i början av 1970-talet och tog över som Kristdemokraternas partiledare år 1973. I 22 år brann – och arbetade – han för vårt partis sak innan han kom in i riksdagen. I 18 år var han partiledare för Kristdemokraterna innan han tog oss till regeringsmakten i början av 1990-talet. Han fick gå igenom många motgångar, men han gjorde skillnad och idag är vi en kraft att räkna med i svensk politik.

Vi vet också vem Alexander Lundvall är. När han tog över som distriktsordförande i KDU Södermanland för 15 månader sedan hade distriktet endast ett 30-tal medlemmar, av vilka i princip ingen var aktiv. Idag leder Alexander ett av KDUs glädjeexempel, som har vuxit kraftigt i medlemsantal och som har kapacitet att arrangera ett så bra riksmöte som det här de facto är.

Min vision, det är att när vi ses igen för riksmöte om tolv månader, då ska vi kunna berätta om åtminstone ytterligare två framgångssagor som den om KDU Södermanland. Och när vi ses för riksmöte om 24 månader, då ska riksmötet ha dubbelt så många deltagare som i år.

Min vision, det är att KDU ska vara en bred och livfull ungdomsrörelse som känner sig hemma på såväl Livets ords gudstjänster i Uppsala som på stadshotellet i Säffle och runt Stureplan i Stockholm. Ett förbund som känner sig bekvämt med att publicera artiklar i både Dagen och i Dagens industri.

Min vision, det är att KDU ska vara ett förbund som även fortsättningsvis driver en genomtänkt, tydlig, och stringent borgerlig politisk linje. Ett förbund som står upp för människors frihet att forma sitt eget liv efter de förutsättningar hon har, men som samtidigt betonar betydelsen av att vi alla tar vårt personliga ansvar. Ett förbund som klargör hur oerhört viktigt det civila samhället och de små gemenskaperna är för att vi ska kunna bygga ett stabilt och tryggt samhälle. Ett förbund som säger att flit alltid måste löna sig eftersom allt annat innebär ett stort svek mot de människor som vill röra sig i samhället.

Jag vill att KDU ska vara framtidens politiska ungdomsförbund, och nu börjar resan dit. Jag tar mer än gärna på mig att leda oss på färden, om vi tillsammans kan knyta oss samman och arbeta hårt. Det kommer att bli ett högt tempo, det garanterar jag er. Men jag lovar samtidigt två saker. För det första: att vi kommer att bli ännu stoltare kristdemokrater. Och för det andra: att det kommer bli helt sjukt roligt. Tack för att ni lyssnat! Nu kör vi!

Aron i Jönköpings-Posten: ”Socialdemokratin står bakom bristen på personligt ansvarstagande”

Noterar att Jönköpings-Posten inlett en mycket trevlig jultradition. Den 24 december 2008 publicerade tidningen min och KDU Jönköpings läns ordförande Sofia Nygrens debattartikel Gåvoavdrag – en önskvärd julklapp från regeringen. Den 24 december 2009 tar tidningen in min artikel Socialdemokratin står bakom bristen på personligt ansvarstagande. Artikeln finns inte på Internet, men lyder enligt följande:

I veckan gick den omtalade örfilsrättegången av stapeln i Jönköpings tingsrätt. Ronald Fasth, en pensionär som under den gångna sommaren arbetade ideellt i Folkets park i Värnamo, stod åtalad för ringa misshandel efter att ha utdelat en lavett till en då 12-årig pojke. Bakgrunden till denna örfil ska enligt uppgift ha varit omfattande trakasserier och skadegörelse som pågått under en längre tid och som dessutom polisanmälts ett flertal gånger – utan någon egentlig åtgärd från ordningsmakten.

Den grundprincip som alltid bör råda är förstås att våld inte är acceptabelt – speciellt inte gentemot barn. Att stödet för Ronald Fasth varit omfattande från såväl pensionärsrörelsen som övrig allmänhet är trots detta inte särskilt förvånande. Att ilskan till slut kan rinna över i dåligt genomtänkta handlingar är förståeligt. För de flesta av oss skulle detta säkert ske redan innan sju inbrott, stulet godis, tömda glassboxar, eldskadade bord, sönderslagna möbler, välta blommor, klotter, avföring på toalettgolvet och nedsparkade stuprännor, är ett faktum.

I somras gjorde programmet Lasso i SR Jönköping en intervju med den drabbade pojken och några av dennes kompisar, som tydligen brukar ”hänga” i Folkets park sommartid. Programledaren gjorde ett bra jobb och satte lite press på ungdomarna. Hon frågade den drabbade pojken varför han cyklade på minigolfbanorna och på serveringen. Svaret? ”Jag ville ha roligt.” Nästa fråga: ”Förstår du inte att man inte får cykla på minigolfbanorna?” Svaret nu? ”Det står ingen skylt.” Jaja, men varför hänger de i Folkets park överhuvudtaget då? Jo, därför att det ”inte finns någonting annat att göra i Värnamo”.

Därefter kommer det värsta. Programledaren frågar om det är socialens ansvar att de inte har något att göra. Svaret: ”Ja, socialens”. Ett svar som är oroväckande likt det som en av de stenkastande och eldhärjande förortsungdomarna från Göteborg gav i SVT Debatt i höstas. Om de inte skulle fortsätta med sitt våld var regeringen tvungen att ”komma och göra något”. Vi ser samma mentalitet i Ung vänsters senaste kampanj ”Ge oss jobb, Reinfeldt!”

Hur står det till med det personliga ansvaret och med respekten för andra människor? Vad är det som gör att de kan med att kalla en äldre herre, som lägger sin fritid på att skapa en trevligare omgivning för hela samhället, för ”gubbjävel”? Hur kommer det sig att de tycker det är okej att förstöra annans egendom eller kasta stenar mot polis och räddningstjänst bara för att de känner sig kränkta, orättvist behandlade eller lider av allmän tristess.

Jag tror att en stor del av felet är socialdemokratins. Det är den stora sossestaten som, genom sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, generellt sett undergrävt ansvarstagandet hos människorna samt utraderat allt mer av deras moral. Det är den socialdemokratiska statskonstruktionen som i allt större utsträckning suddat ut medborgarnas känsla för att deras handlingar alltid får konsekvenser – för sig själva, för andra eller för samhället i stort. Det har helt enkelt inte varit nödvändigt för människorna att ta eget ansvar eftersom staten alltid gjort det åt dem.

Detta är ett stort problem. Dels på ett mänskligt plan, men även för att det ofrånkomligen leder till inskränkningar av den personliga friheten. Naturligtvis måste friheten värnas i alla lägen, men detta kräver också att människorna tar ansvar för sina egna handlingar. De måste ha känsla för såväl rätt och fel som lag och ordning.

Staten kan och ska inte lösa alla problem – det är inte önskvärt, utan utrymme måste även ges till människorna och det civila samhället. Men detta utrymme är inte intressant för socialdemokrater och andra socialister. Dessa lägger istället allt fokus på att skapa motsättningar mellan grupper. Direktörer mot arbetare, rika mot fattiga, friska mot sjuka etcetera. Motsättningar som i förlängningen gör det legitimt att alltid skylla på någon annan så fort något är orättvist eller dåligt.

Det är uppenbart att det inte fungerar att bygga ett samhälle på det sättet. Istället måste vi hjälpas åt, arbeta tillsammans och ta ansvar både för oss själva och för andra. De som kan arbeta ska arbeta. De som inte kan arbeta ska naturligtvis ha hjälp. De som följer lagen ska belönas med ökad frihet, samtidigt som det måste råda nolltolerans gentemot de som bryter mot de samhälleliga spelregler vi gemensamt satt upp. Med dessa principer som grund kan vi bygga upp det goda samhället. Det samhälle där det aldrig behöver gå så långt att en vuxen i frustration slår ett barn.

Aron Modig
Andre vice förbundsordförande
Kristdemokratiska ungdomsförbundet

Julaftonen bjuder i övrigt på läs- och tänkvärda julledare från såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter.

”Regeringen måste komma och göra någonting”

I torsdagkvällens SVT Debatt diskuterades de senaste tidens kravaller i några av landets förorter. I studion satt ett antal Göteborgsungdomar som tydligen varit med i oroligheterna. Förklaringarna till varför de varit med och bråkat var flera. De har inget att göra, eftersom det inte finns några fritidsgårdar. De har inga jobb, eftersom de varken har utbildning eller meriter. Och de känner sig provocerade av polisen som har make att patrullera också i förorterna. Slutsatsen blev att regeringen ”måste komma och göra någonting”.

Hallå!?! Tro det eller ej men en övervägande majoritet av alla medborgare går inte ut och kastar stenar eller golfbollar mot polis och räddningstjänst bara för att de känner sig orättvist behandlade. De flesta gör sitt bästa för att bidra till ett fungerande samhälle istället för att förstöra det. De flesta tar även det faktum att man inte har någonting att göra om dagarna som ett tecken på att det börjar bli dags att ta tag i sitt liv. Ett förslag på aktivitet kan ju vara just att skaffa sig utbildning och meriter så att man sedan lättare kan få ett arbete.

Sluta skylla på allt mellan himmel och jord. Sluta förlita er på att samhället löser alla era problem. Ni har ett eget ansvar för er försörjning likväl som ni alltid har ett personligt ansvar för era handlingar. Det får vara nog nu.

Om just detta skrev Ebba Busch igår på UNT:s debattsida.

Post riksmöte 2009

Under den gångna helgen höll Kristdemokratiska ungdomsförbundet ett mycket lyckat och välorganiserat riksmöte i Växjö. Utöver gemenskap och samkväm fylldes de fyra dagarna av debatter, motionsbehandling, utbildning samt val av ny förbundsstyrelse.

Torsdagen innebar val av nytt förbundspresidium. Såväl valet av förbundsordförandre (Charlie Weimers, Wermland) som av de båda viceordförandena (Ebba Busch, Uppsala samt undertecknad) gick lugnt till, inga motkandidater fanns mot valberedningens förslag. På fredagen tillsattes övriga platser i förbundsstyrelsen. Valda blev Christian Carlsson, Stockholm; Mattias Svensson, Skåne; David Högberg, Östergötland; Sara Skyttedal, Stockholm; Rebecca Olsson, Norra Älvsborg; Emma Hellbom, Göteborg; Jonatan Hedin, Göteborg samt Rebecca Dison, Stockholm.

Under helgen höll flera duktiga politiker tal, däribland äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, Kristdemokraternas toppkandidat inför Europaparlamentsvalet, Ella Bohlin samt ordföranden för det israeliska statsbärande partiet Likuds ungdomsförbund. Även KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers höll två utmärkta tal som båda går att läsa på Charlies blogg: ”Min hälsning till KDU:s israeliska gäster” samt ”Hög tid för det personliga ansvarets återkomst”. Läsning av dessa rekommenderas.

Mitt eget tacktal efter att ha valts till andre vice förbundsordförande löd enligt följande:

Vänner och unga kristdemokrater,

Stort tack för ert stöd och för att jag får ert förtroende att sitta med i KDU:s ledning under det kommande året. Det känns roligt, spännande, inspirerande men inte minst, förstås, som att det medför ett väldigt stort ansvar.

Det är en väldigt viktig politisk tid vi har framför oss, med val till Europaparlamentet om några veckor samtidigt som vi närmar oss upploppet inför 2010 års riksdagsval. För oss kristdemokrater sänder opinionsundersökningarna dubbla signaler. Alliansregeringen har hämtat in det mesta av det försprång oppositionen haft sedan hösten 2006 och den svenska vänstern är svagare på mycket länge, både vad gäller opinionssiffror och vad gäller kvaliteten på dess företrädare. Samtidigt balanserar vårt eget parti på gränsen till både riksdagen och Europaparlamentet – en långtifrån underhållande situation.

I mina ögon gör detta KDU:s roll än viktigare. Vi måste hjälpa vårt moderparti att föra ut de kristdemokratiska åsikterna och värderingarna på ett sätt som gör att vi får tio procent, snarare än tre eller fyra procent, av rösterna i kommande val. Detta är inte omöjligt – den svenska kristdemokratin är en politisk rörelse med väldigt stor potential.

Det är nämligen vi som är den politiska kraft som förstår att människor är olika, har olika intressen och är bra på olika saker. Den politiska kraft som förstår att det behövs många olika sorters skolor för att var och en ska hitta en skolform som passar.

Den kraft som av samma anledning förstår att valfrihet måste vara ledordet i familjepolitiken. Den kraft som helhjärtat står upp för äganderätten, som är emot kvotering i alla dess former och som tror på akademiernas frihet.

Den kraft som förstår att man inte åstadkommer ekonomisk tillväxt genom gigantiska statliga stödpaket med medföljande budgetunderskott utan genom ett gott näringslivsklimat, genom att göra det lönsamt att arbeta, genom rejäla satsningar på utbildning och forskning och genom att ta ansvar för statsfinanserna.

Den kraft som förstår att staten inte kan lösa alla problem utan att var och en har ett personligt ansvar. Samtidigt som vi förstår att vi måste finnas där för de som behöver hjälp, både inom landets gränser och internationellt. Kort sagt, den kraft som förstår att frihet, gemenskap och det okränkbara människovärdet måste ligga till grund för all politik.

KDU är mycket betydelsefulla i arbetet för att vi varken ska ha en socialistisk, rödgrön eller liberal regering efter riksdagsvalet 2010. Det vi ska ha är en alliansregering. Låt oss arbeta mycket hårt för det. Tack.

Jag i talarstolen.

Jag i talarstolen.

Annat som skrivits om årets riksmöte är bland annat följande: Smålands-Postens ledarsida, Sveriges Radio Kronoberg, SVT SmålandsnyttAndreas Olofsson,  Linus Dagbäck Printz, Christian Carlsson, David Högberg,  samt KDU Uppsala län.

Update 29/5: Nu har även David Högberg II, Tradition & Fason samt Daniel Sturesson kommit med kommentarer.