Tydligt att det handlar om hatpropaganda

I lördags (10/12) skrev jag på SvD Brännpunkt om artisten Mikael Wiehes världsfrånvända, kapitalismhatande och Kubahyllande idéer och sångtexter. Då Wiehe sedan svarar på samma plats (12/12) väljer han att med all önskvärd tydlighet både understryka och förstärka alla de resonemang och ståndpunkter som jag kritiserar honom för.

Wiehe erkänner utan omsvep att syftet med en av hans texter på senaste skivan är just att kanalisera hat mot marknadsekonomin och ”dom jävlarna” som bär upp den. Det är ganska tydligt att detta rör sig om både hat och propaganda, varför jag menar att det är fullt befogat att använda just begreppet ”hatpropaganda” för att beskriva vad Wiehe ägnar sig åt.

I övrigt väljer Wiehe att beskriva världen i svartvita termer där USA och marknadsekonomin står för all ondska medan Kuba är en av få utposter i världen som står för mänskliga rättigheter och välfärd. Man kan onekligen undra vad Wiehe egentligen har för grund för påståenden som att marknadsekonomin skulle vara roten till ”…fattigdom, undernäring, sjukdomar och för tidig död…”.

Enligt Världsbanken har den extrema fattigdomen halverats sedan 1980-talet, i ungefär samma takt som större delar av världen blivit fria ekonomier. Vi såg skillnaden mellan det kommunistiska DDR och det fria Västtyskland och vi ser skillnaden idag mellan den planekonomiska nordliga delen av Koreahalvön och den marknadsekonomiskt baserade södra sidan. Exemplen är många. Mikael Wiehes påståenden passar säkert som hand i handske med hans egen världsbild, men har ytterst liten koppling till verkligheten.

Den eventuella kritik mot diktaturen Kuba som Wiehe medger är befogad reducerar han till att handla om den politiska traditionen i regionen. Att oliktänkande fängslas, att resande är mer eller mindre förbjudet eller att företagande och ägande är begrepp som helt saknas i vokabulären lämnas däremot utan kommentar. Att situationen är och varit densamma i princip alla länder som praktiserar eller har praktiserat socialismen tycks att han också blunda för helt.

Mikael Wiehe menar att begrepp som demokrati och frihet är täckmantlar i USA:s strävan efter världsheravälde. Detta är naturligtvis befängt. Sanningen är istället att det är just dessa ideal som hör framtiden till och som kommer att bygga dess välstånd. Jag är glad att såväl vi kristdemokrater som Sverige i stort står upp för friheten och marknadsekonomin både inom och utom rikets gränser.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Fel att TV4 hyllar en diktaturkramare

Idag är det sångaren Mikael Wiehes tur att vara huvudperson i TV4:s uppskattade programserie ”Så mycket bättre”. Han får då själv bestämma upplägget för den dag som programmet skildrar och några av Sveriges mest folkkära artister kommer att tolka hans musik. Att Wiehe är en uppskattad och duktig artist råder det ingen tvekan om. Men han har heller aldrig gjort någon hemlighet av sina vänstervridna politiska åsikter, utan använder sig istället av sin musik för att sprida dem.

Rent principiellt finns det förstås inget problematiskt i detta. Men artister och konstnärer har, precis som alla vi andra, ett personligt ansvar för vilka värderingar och ideal som de väljer att sprida.

De flesta av oss trodde nog att den socialistiska världsbild som Wiehe förmedlar tynade bort efter 1970-talets vänstervåg och dog slutgiltigt i och med Berlinmurens fall. Wiehe är dock en av få som ännu idag håller fanan högt för en revolutionär socialism där våld glorifieras i arbetarklassens namn. En text om finanskrisen och situationen i dagens Sverige, på hans senaste skiva ”Ta det tillbaka” från 2010, lyder exempelvis:

”Hatar du dom jävlarna, som köper upp och lägger ner? Vill du skära dom i bitar och slå in dom i paket? Drömmer du om huvuden som ligger i en korg? Vill du sätta upp en galge på närmsta stora torg? Vägrar dom att lyssna när du berättar vad du vet”

Det är lätt att förundras över att en sådan text kan anses vara rumsren och får framföras i nationell tv på bästa sändningstid (TV4 Nyhetsmorgon, 23/7 2010), men så är det också få andra artister som skulle komma undan med att sprida sådan hatpropaganda.

Att Wiehe väljer att skriva som han gör är dock egentligen ingenting som förundrar. Budskapet ligger nämligen helt i linje med den världsbild han givit uttryck för i många andra sammanhang under hela sin karriär, och inte minst under de senaste åren.

Wiehes engagemang i internationella frågor har nämligen många gånger tagit sig smått bisarra uttryck. Ofta väljer han att relativisera begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter. Han föraktar västvärlden, i synnerhet USA, och vurmar för den socialistiska diktaturen Kuba. Så sent som för ett par år sedan skrev Wiehe i en debattartikel i Dagens Nyheter (5/3 2007) att ”Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna”.

Wiehe menar alltså att ett land där det inte hålls några fria val och där statsmakten fängslar oliktänkande och förföljer demokratikämpar skulle vara ett gott föredöme för andra länder i regionen vad gäller arbetet för mänskliga rättigheter. Det är beklämmande att höra någon tala så om en diktatur och det blir ännu värre när just Wiehe gör det, som ju är en person som många beundrar och lyssnar till.

När jag själv besökte Kuba och Havanna för ett par år sedan fick jag uppleva en mycket sliten stad, ett svagt planekonomiskt system och ett folk präglat av ofrihet och ständig övervakning. Med bakgrund i det kan jag inte se Wiehes inställning som något annat än ett hån mot alla de modiga kubanska män och kvinnor som dagligen kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Wiehe må vara en duktig och folkkär artist, men det förtar inte det tragiska i att han tycks sakna demokratisk kompass och använder sitt artistskap för att sprida dessa antidemokratiska idéer.

Det skulle därför vara klädsamt om åtminstone en del av lördagens program ägnades åt att uppmärksamma vad Wiehe faktiskt står för. Att en av Sveriges största tv-kanaler ägnar sig åt att helt oproblematiskt hylla en diktaturkramare bara för att han råkar vara en duktig artist är minst sagt beklagligt.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.