Dags att ta bort turordningsreglerna i LAS

Näringslivet är grunden för all välfärd. Där skapas jobb och där genereras värde som i förlängningen finansierar den vård, skola och omsorg som vi alla tar del av. Där satsas också pengar på forskning och utveckling, som bidrar till att stärka hela landets konkurrenskraft.

En grundbult för näringslivets tillväxt utgörs av småföretagarna. Enligt Företagarförbundet skapades den absolut största delen av de nya jobben (sex av tio) på den svenska arbetsmarknaden under den senaste tioårsperioden av just småföretag. Att förbättra företagsklimatet och underlätta för dessa små företag att växa borde därför vara prioriterat för varje regering, inte minst för en borgerlig som rimligtvis strävar efter att vara en tydlig försvarare av det fria näringslivet.

Alliansregeringen, som tillträdde hösten 2006, har visserligen gjort en del för att förbättra näringsklimatet. Men det finns fortfarande mycket mer att göra för att Sverige ska få ett småföretagarklimat i världsklass. En reform som inte skulle ge några spår på statsbudgetens utgiftssida, men ändå ge flera positiva effekter, är att ta bort de så kallade turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (LAS).

Det finns två stora problem med dessa turordningsregler. För det första hindrar de företag från att växa. De tar inte hänsyn till de anställdas utbildning och kompetens och då företagare inte själva har full möjlighet att påverka sin egen arbetsstyrka, blir det mer tveksamt om det på marginalen verkligen är värt att anställa ytterligare en person. Risken finns ju att den nya personen inte fungerar i sin roll och att det då blir alltför svårt, eller till och med omöjligt, att säga upp anställningsavtalet.

För småföretagare finns visserligen en undantagsregel som säger att det för företag med upp till tio anställda är möjligt att undanta två personer från turordningsreglerna. Men detta undantag gör istället att vissa företagare inte vågar anställa person nummer elva. Småföretagarnas Riksförbund, som samlar drygt 20 000 småföretagare som medlemmar, har också pekat ut just turordningsreglerna som en av de faktorer som hindrar små företag från att växa.

För det andra är turordningsreglerna också direkt fientliga mot de grupper i samhället, framförallt ungdomar och invandrare, som står allra längst ifrån arbetsmarknaden. ”Sist in, först ut”-principen hindrar nämligen rörligheten på arbetsmarknaden. Äldre personer med många anställningsår i ryggen drar sig ifrån att byta arbetsgivare till följd av risken för att då hamna sist i den så kallade ”LAS-kön” vid en eventuell neddragning av personalstyrkan. Framför allt ungdomar och invandrare får svårare att komma in på arbetsmarknaden då flexibiliteten minskar.

Det senare riskerar att sätta stora avtryck i såväl det svenska samhället som i ekonomin. Att sakna jobb som ung sätter sin prägel på hela livet därefter. Självförtroendet minskar, friheten och självständigheten inskränks. Möjligheten att flytta hemifrån, bilda familj och förverkliga sina drömmar begränsas. Ungdomsarbetslösheten skadar därför både svensk ekonomi och de enskilda människor som befinner sig i utanförskap, vilket kanske utgör vårt största nutida samhällsproblem. Att försvara ett regelverk som aktivt upprätthåller denna situation är direkt ovärdigt.

Alliansregeringen borde vara det fria näringslivets försvarare. Den borde fokusera betydligt mer på avregleringar och förenklingar av lagar och regelverk. Det är att ta ansvar för Sveriges framtida välfärd och svenskarnas framtida välbefinnande. Nästa steg borde vara att slopa turordningsreglerna!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Sluta diskriminera oss unga

I dag har var femte ung person i Sverige inte något jobb att gå till på morgonen. Alltför många unga får med andra ord varken visa sina kunskaper eller utnyttja sin skapandekraft och kreativitet. Det är Sveriges största samhällsproblem, såväl i dag som för framtiden. En ung arbetslös människa hamnar snabbt i en ond cirkel – ju längre tid personen i fråga står utanför arbetsmarknaden, desto besvärligare och smalare blir vägen in.

Att ha ett jobb är en självständighetsrevolution för många unga och ett stort steg mot att bli vuxen. Ett jobb ger möjligheter att flytta hemifrån, förverkliga sina drömmar eller köpa den där resan som man har längtat efter. Ett jobb är grunden i livsbygget och det är därför en skamfläck på Sverige att så många unga i dag står utanför arbetsmarknaden. Vi måste se till att skapa så breda och korta vägar som möjligt till arbetsmarknaden för alla, och bryta diskrimineringen av unga. Alltför många får i dag stå utanför och titta på och under kristider som de vi nu lever i är det alldeles för ofta vi unga som får ta den största smällen.

Från politikens sida måste vi göra allt vi kan för att minska den negativa effekten av krisens svallvågor för oss unga. Vi måste finna nya och fler vägar in till arbetsmarknaden. Att minska kostnaderna för att anställa unga är en väg, att sänka momsen för restauranger en annan. Allt detta är bra – men vi behöver göra mer.

Bristande kunskaper från skolan ställer många unga utanför och det måste åtgärdas, men vi behöver lösningar som även ger resultat på kort sikt. Sverige går med dagens höga ungdomsarbetslöshet miste om en hel generations kunskap, kreativitet och skapandekraft. Långsiktigt skapar detta enorma problem för vår tillväxt, välfärd och utveckling. Den onda cirkel som många unga befinner sig i måste brytas omedelbart.

Ett stort hinder för unga är den lagstiftning som gäller på arbetsmarknaden. ”Sist in, först ut”-regeln dikterar i vilken ordning uppsägning ska ske och innebär att arbetstagaren med längst tid som anställd har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Denna princip är direkt diskriminerande mot oss unga och måste slopas! En förändring av lagen skulle skapa en större rörlighet på arbetsmarknaden, för Lagen om anställningsskydd, Las, skapar även problem på andra sidan av myntet. Människor vågar inte byta arbetsplats eftersom de då tappar sin anställningstrygghet.

Med ålderdomliga och stela regler som inte passar den moderna arbetsmarknaden låser vi fast människor i ett och samma arbete, samtidigt som vi stänger ute den unga generationen. Arbetsmarknaden varken ser ut eller fungerar som den gjorde 1982. När världen förändras måste både lagstiftning och arbetsmarknad hänga med. Vårt alternativ är att låta kompetens och skicklighet styra framför anställningstid. Vi vill se en mer integrerad, rörlig och flexibel arbetsmarknad, med bättre möjligheter för unga att göra tidig entré.

Alliansregeringens fyra partier vill att arbetsmarknadens parter ska komma överens om ett nytt funktionssätt för arbetsmarknaden, men uppenbarligen är parterna inte intresserade av att se eller lösa problemet med ungdomsarbetslösheten. Sista alternativet är lagstiftning. Det är vad som behövs nu. ”Sist in, först ut”-regeln är ett hinder och en princip som är direkt diskriminerande för oss unga. Vi i alliansens fyra ungdomsförbund vill se en förändring av lagstiftningen omedelbart. Vi vill helt radera regeln från lagtexten.

Vi vill se en lagstiftning som hjälper – snarare än stjälper – unga. Sveriges ungdomar ska inte fungera som en krockkudde – vi är framtiden. Men hur ska vi kunna visa det om vi aldrig får chansen?

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Erik Bengtzboe
Förbundsordförande Muf

Adam Cwejman
Förbundsordförande Luf

Hanna Wagenius
Förbundsordförande CUF

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Regeringen är på fel spår

Om några veckor väntas regeringen presentera sitt förslag till ny statsbudget. Redan innan budgetförhandlingarna drog igång hade samtliga medlemmar av den borgerliga fyrklövern redogjort för sina respektive prioriteringar och sedan dess har ett antal överenskommelser lagts fram. Även om huvudinriktningen på den ekonomiska politiken är riktig, och ljusår bättre än det rödgröna alternativets dito, så finns det starka skäl att vara skeptisk till ett flertal av de åtgärder som regeringen väntas vidta.

För det första bör regeringen inte ge några extrapengar till kommunerna. Färska rapporter från såväl Svenskt Näringsliv som Timbro visar på att kommuner som låter sina utgifter skena iväg paradoxalt nog inte satsar mer på vård, skola och omsorg. De statliga bidragen går alltför ofta till annat än till den kommunala kärnverksamheten. Dessutom måste kommunerna lära sig att planera, effektivisera och ta ansvar för budgetarbetet. Det håller inte att springa till staten så fort det blåser lite snålt.

Vidare gäller det de 40 000 låtsasjobben inom den arbetsmarknadspolitiska satsningen Lyft som lanserats av regeringen. Vi är många som minns hur debatten gick inför riksdagsvalet 2006 då allianspartierna konsekvent, och med rätta, dömde ut socialdemokratins politik som gick ut på att administrera arbetslösheten snarare än på att arbeta för att minska den. Tyvärr tycks den nuvarande regeringen nu närma sig samma spår.

Hur tänker regeringen egentligen få till de här jobben? Om de är samhällsnyttiga borde de väl redan finnas? Och om de redan finns så leder de till undanträngning. Det är inte fler rastvakter eller folk som till statlig ersättning röjer i skogen som kommer att föra Sverige ut ur krisen.

Vad som måste till är riktiga och självbärande jobb som genererar pengar till statskassan – inte tvärtom. Sedan när blev det borgerlig politik att ge växtmedel åt den offentliga sektorn i stället för att stärka näringslivets förutsättningar att blomstra?

I stället för att administrera den stora socialdemokratiska statsapparaten bör regeringen fokusera på att stärka arbetslinjen och näringslivet samt göra arbetsmarknaden mer flexibel. Om det finns reformutrymme i budgeten bör vi satsa på ytterligare jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter. En sådan politik stimulerar såväl arbetsutbudet som efterfrågan på arbetskraft samtidigt som det i direkt mening sänker kommunernas kostnader. Tillsammans med reformer av Las turordningsregler skulle en sådan politik stärka Sverige inför framtiden. Det är riktigt synd att regeringen drar åt vänster då det bästa för Sverige vore att gå åt motsatt håll.

Charlie Weimers
Ebba Busch
Aron Modig

Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten.

Det behövs en bred borgerlig uppslutning i LAS-frågan

”Inkompetens ska kunna leda till uppsägning”. Ja, det var den rubrik som sattes på det av regeringen tillsatta Globaliseringsrådets artikel på DN Debatt den 16 maj. Debattartikeln redovisade några av huvudpunkterna i rådets slutrapport och rubriken har förstås med den svenska arbetsrätten och Lagen om anställningsskydd (Las) att göra. Två av Globaliseringsrådets slutsatser var nämligen att turordningsreglerna i Las ”måste” avskaffas samt att kompetenskriteriet ”måste” få ett större utrymme som sakligt skäl för uppsägning. I och med dessa krav sticker rådet ut hakan ordentligt, eftersom Las är något av en helig ko i den svenska politiska debatten. De socialistiska partierna låtsas inte om att lagen medför några problem överhuvudtaget medan större delen av borgerligheten (Centern undantaget) är för fega för att ta tag i problemet. Man kan undra varför, eftersom det uppenbarligen finns många goda skäl att vara skeptisk till lagen.

För det första är den svenska arbetsrätten väldigt illa anpassad till rådande förhållanden. Dagens arbetsmarknad är betydligt mer dynamisk än vad den var när Las skrevs 1974. Enligt 2008 års långtidsutredning försvinner årligen så många som 15 procent av alla jobb medan ungefär lika många nya skapas. Detta innebär att ungefär en halv miljon jobb i privat sektor försvinner varje år, vanligtvis genom att hela arbetsställen läggs ner. Eftersom en så stor del av den enskildes trygghet ligger i arbetsrätten förlorar de som drabbas av nedläggningar all upparbetad trygghet på ett bräde.

Vidare gör Las att arbetskraften blir mera trögrörlig, ett faktum som gör det ännu svårare för arbetslösa att hitta nya jobb. Många drar sig från att byta arbete eftersom de då per automatik hamnar först i uppsägningskön på den nya arbetsplatsen. Det finns flera aspekter på denna inlåsningseffekt. På dagens arbetsmarknad, med en allt större andel kvalificerade jobb, blir kompetens samt fysisk och psykisk hälsa allt viktigare personliga egenskaper. Under dessa förhållanden är det klart ineffektivt och förödande att fortsätta på en arbetsplats där man inte kommer till sin rätt, eftersom det långsiktigt underminerar ens position på arbetsmarknaden.

Las är också djupt orättvis. Det är så för arbetsgivarna eftersom de berövas möjligheten att sätta samman det medarbetarteam de önskar och det är så för arbetstagarna eftersom inte flit och kompetens premieras tillräckligt. Främst är det ungdomar och invandrare som missgynnas eftersom dessa är relativt nya på arbetsmarknaden. Las får exempelvis ta på sig en tämligen stor del av ansvaret för den mycket höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Avslutningsvis är Las och den svenska arbetsrätten ett av många exempel på hur den svenska staten försvårar för människor att ta personligt ansvar, eftersom den vaggar in dem i en falsk trygghet. Att ta personligt ansvar och utbilda sig, vara flitig och engagera sig i sitt jobb behövs inte eftersom staten alltid finns där. Vi måste få bort mentaliteten av att staten löser alla problem. Det är dags att återupprätta det personliga ansvaret.

Las är alltså både ineffektiv och orättvis. Den behöver reformeras, luckras upp och kanske till och med skrotas helt. Dels för att försvara de ungas intressen, men även för att påtala hur fel och orättvist det är att arbetsgivare överhuvudtaget kan tvingas avskeda kompetenta medarbetare före inkompetenta dito, enbart på grund av deras olika placeringar i uppsägningskön. Det är därför min förhoppning att Centerpartiet orkar stå upp för sin ståndpunkt i frågan och att övriga borgerliga krafter så snart som möjligt överger sin nuvarande alltför vänsterinriktade och inskränkta linje.

Aron Modig
Andre vice förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Newsmill.

Större stat löser inte ungdomars utanförskap

I förra veckan presenterade den röd-gröna oppositionen en gemensam rapport kring hur man vill få fler unga i arbete. Det är i sig imponerande att de tre partierna lyckats komma överens om en gemensam skrivelse, men den här gången sätter de också fingret på ett tämligen angeläget problem. Sverige har idag den näst högsta ungdomsarbetslösheten i EU. Var fjärde svensk under 25 år är arbetslös. Detta är ovärdigt. Lösningen på problemet är dock inte en större stat, vilket är innebörden i de flesta av de förslag som oppositionen lägger fram.

Då TV4-nyheterna rapporterade om den höga arbetslösheten för en tid sedan lyfte man fram forskning som visade på tre förklaringar till den höga arbetslösheten; höga ingångslöner, strikt arbetsrätt och en alltför teoretisk yrkesutbildning. Vi unga kristdemokrater tror att det är här man bör starta för att komma tillrätta med problemen.

Höga ingångslöner är ett problem eftersom de stänger ute unga från arbetsmarknaden. Vi menar inte att man bara för det ska verka för låga löner, utan det finns andra sätt att hålla nere lönekostnaderna för unga. Ett exempel är regeringens beslut om sänkt arbetsgivaravgift för personer mellan 18-25 år. Här har regeringen alltså sedan länge agerat, och bör fortsätta på den inslagna vägen.

Vidare är alltså den strikta svenska arbetsrätten både en ungdomsfälla och en invandrarfälla. Det är dessa grupper som drabbas hårdast, eftersom det oftast är de som får lämna sina arbeten först, oavsett hur välutbildade och flitiga de är. Dessutom ger dagens ordning inlåsningseffekter. Anställda avstår från att byta jobb eftersom de då hamnar först i uppsägningskön. Vi unga kristdemokrater har länge arbetat för en uppluckring av LAS, exempelvis genom att lagen ändras så att arbetsgivare, oavsett vad facken säger, skall få undanta tio personer från turordningsreglerna.

För det tredje är det ett problem att svenska praktiska utbildningar är för teoretiska. Detta bär Socialdemokraterna, genom deras idoga arbete för att alla gymnasieutbildningar ska leda till grundläggande högskolebehörighet, ensamt ansvaret för. I den rapport man nu presenterat återkommer denna linje. Vi i KDU tror att detta är fel fokus. Alla kan och vill inte bli akademiker. Det behövs ett stort antal praktiker för att samhället ska fungera, och dessa ska inte tvingas att läsa ämnen de inte är det minsta intresserade av.

Den röd-gröna kartellens strävan efter fler kommunala sommarjobb, fler praktikplatser inom statliga myndigheter och så kallade traineeprogram inom välfärden leder alla till en större stat, och det är vi mycket kritiska till. Dessutom visar det på bristande ansvarstagande för de offentliga finanserna. Vänsterpartierna verkar nämligen tro att plånboken saknar botten och agerar därefter när man dag efter annan lägger ofinansierade förslag.

Vad som istället behövs är, utöver vad vi redogjort för ovan, ett lågt skattetryck, enklare regler för småföretagare och uppmuntran till entreprenörskap. Det är människors kraft som kan leda oss ut ur den finansiella krisen. Statens uppgift är att uppmuntra detta, inte att kväva människors initiativkraft för att gynna sin egen verksamhet.

Aron Modig
Mattias Svensson
Förbundsstyrelseledamöter KDU

Texten har tidigare publicerats på Newsmill.