Jag slutar som KDU-ordförande

Det har nu snart gått sju år sedan jag i februari 2006 knackade på dörren till Kristdemokraternas kansli i Göteborg och ansökte om medlemskap i Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU). Det är en underdrift att påstå att all den tid jag sedan dess lagt ned på politisk verksamhet har varit väldigt väl investerad.

Mitt engagemang i KDU har gett mig mycket. Det har varit en värdefull skola i ledarskap, retorik och organisation. Det har förbättrat mitt politiska kunnande men också gett mig mängder av nya vänner och bekanta, både i Sverige och utomlands. Allt detta har varit viktigt. Men när jag ska summera mina år i ungdomspolitiken är det framförallt tre andra saker jag vill lyfta fram.

För det första handlar det om den känsla av tillfredsställelse det innebär att arbeta för någonting gott, för demokratin i allmänhet men för kristdemokratin i synnerhet. Sverige står inför stora utmaningar, i form av arbetslöshet, sjunkande resultat i skolan och en europeisk skuldkris runt hörnet. I denna tid behöver vi mer av engagemang för det gemensamma bästa. Men vi behöver också mer av politik som utgår ifrån den kristna värdegrunden, som betonar det personliga ansvarstagandet och som uppmuntrar människor att göra rätt för sig.

För det andra handlar det om glädjen i att se så många ordentliga och duktiga ungdomar utvecklas inom ramen för sina uppdrag i klubb-, distrikts- och förbundsstyrelser. Att se unga människor ta viktiga steg mot att bli sina bästa jag är stort, samtidigt som det känns tryggt att se att KDU fortsätter att förse samhällets olika delar med ledare som står på en stabil grund av goda värderingar.

För det tredje handlar det om uppvaknandet av att på resor till världens mindre välbevakade länder, personligen få möta och göra något för att hjälpa människor som lever i en helt annan situation än vi i Sverige. Människor som lever i ofrihet och förtryck, och som gör väldigt stora uppoffringar i sina egna liv för demokratins och frihetens sak. Det blev inte minst tydligt i samband med sommarens vistelse i Kuba.

Under min tid som förbundsordförande har jag spenderat många dagar ute i distrikten, för kampanjande och möten med förbundets företrädare på lokal och regional nivå. Jag räknar till 110 dagar utanför Stockholm bara under 2012. Men jag har också fokuserat mycket på att bidra till den borgerliga idédebatten och på att upprätthålla ungdomsförbundets roll som ideologisk vakthund gentemot moderpartiet.

Det är ingen hemlighet att jag skulle vilja se ett Kristdemokraterna som tog en tydligare ställning till höger i svensk politik. Samtliga de runt 200 debattartiklar jag hittills under min tid som aktiv kristdemokrat haft publicerade i svensk media har haft just den inriktningen. Delvis för att en sådan positionering vore klokast rent strategiskt, men framförallt för att den är helt rätt ideologiskt.

Jag har genom många resor fått träffa företrädare från flera av de största borgerliga partierna i världen; såsom tyska CDU/CSU och brittiska Tories. Det är partier som vi svenska kristdemokrater skulle kunna lära väldigt mycket av, såväl politiskt och kommunikativt som organisatoriskt.

Hur som helst, efter fem år i KDU:s förbundsstyrelse – varav två år som andre vice ordförande och två år som ordförande – är det nu dags för mig att gå vidare till nya utmaningar. Jag har idag meddelat valberedningen att jag inte står till förfogande för omval då förbundet den 9-12 maj håller nästa riksmöte, det 48:e i ordningen. I samband med att jag slutar som förbundsordförande kommer jag även att lämna de övriga uppdrag jag har inom den kristdemokratiska rörelsen, som ledamot i partistyrelsen och som adjungerad ledamot i partiets skolpolitiska arbetsgrupp.

Politiken är mitt största intresse och jag kommer alldeles säkert att komma tillbaka till den sfären i framtiden, om jag får nya möjligheter att arbeta för de ideologiska principer som jag håller närmast om hjärtat. Det är min övertygelse att Sverige behöver fler starka krafter som verkar för ett återupprättat personligt ansvarstagande, för att flit ska löna sig bättre och för mer gemenskap i starka familjer och ett levande civilsamhälle.

Avslutningsvis vill jag skicka ett varmt tack till alla ni medlemmar i KDU och Kristdemokraterna, runtom i landet, som under de senaste åren på olika sätt bidragit till vårt gemensamma arbete för en stark och aktiv kristdemokrati. Det har varit, och är fortfarande, ett privilegium att få arbeta tillsammans med er!

Jag vill också önska kommande förbundsordförande och styrelse ett stort lycka till i det hårda arbete som väntar inför och över valen 2014. Era insatser kommer att vara oumbärliga för vårt parti.

Allt gott!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Annonser

Ny KDU-kampanj: Mitt hjärta är blått!

Under hösten kommer KDU att lägga i en högre växel med kampanjarbetet. KDU:are över hela landet kommer att finnas ute på skolor och andra ställen där ungdomar möts och föra ut kristdemokratisk politik. Med anledning av detta lanserar förbundet nu kampanjen ”Mitt hjärta är blått!”

– ”Mitt hjärta är blått!” fokuserar på vikten av solidaritet direkt mellan människor. Jag är övertygad om att ett gott samhälle byggs underifrån. Solidariteten,omtanken och ansvarstagandet för varandra börjar inte i riksdagen, utan hos oss själva, säger   förbundsordförande, Aron Modig.

– Många unga människor mår dåligt. Familjer splittras och ett stort antal personer lever iensamhet. Den globala fattigdomen är fortfarande stor. Detta är exempel på problem vi behöver få bukt med, men politiker kan inte lösa allt. Lika viktigt är hur vi beter oss mot varandra och att vi tar ansvar för våra medmänniskor, avslutar Aron Modig.

Riksmötestal 2012: ”Vi är framtidens svenska höger”

Linjetal hållet vid KDU:s riksmöte på Ekerö den 17-20 maj 2012:

Vänner, unga kristdemokrater, frihetskämpar, politikens gränsvakter, framtidens svenska höger,

För sex år sedan deltog jag på mitt första riksmöte, just här i Erskinesalen på Ekerö. Det var bara några månader efter det att jag själv blivit medlem i KDU och allting kändes förstås väldigt, väldigt stort. Även om jag redan hunnit fylla 20 år och var inne på mitt andra år som handelsstudent, så var jag oerhört imponerad av de unga ombudens stora politiska kunnande och retoriska färdigheter.

Det var fascinerande att se hur så många ungdomar, precis när våren börjat tränga sig på, valde att avstå från en ledig helg hemma för att istället sitta i en förhandlingssal – i princip helt utan fönster och ljus utifrån – och diskutera huruvida ordensväsendet skulle återinrättas eller inte och om man skulle tillåtas ha kostym på riksmötesfesten…

Då hette de allra mest passionerade debattörerna Marcus Jonsson, Julia Forssmed och Daniel Sturesson. Idag är ingen av dem här. Istället är det Andreas Brager, Elin Enes och alla ni andra som vrider och vänder på argumenten under debattsessionerna, och tar en kaffe eller Fanta i riksmötes-kiosken däremellan.

Och just detta är något av det mest fantastiska och fascinerande med ungdomsorganisationer, som KDU. Att det ständigt fylls på med nya hungriga och debattlystna unga personer som suktar efter att utvecklas. Men inte bara det. Ni är också villiga att ge av er fritid – ja, av era liv – för det som ni tror på. För det som är er övertygelse om hur vi bygger ett bättre och godare samhälle.

Det är respekt! Och det är också den kanske främsta anledningen till att det är så fruktansvärt roligt att vara ordförande för det här förbundet. Stort tack för att jag får fortsätta vara det!

***

Vänner,

När vi senast hade riksmöte här på Ekerö var det alltså 2006. Det var maj 2006, med fyra månader kvar till riksdagsvalet som hölls denna höst. Det var ett annat Sverige än dagens. Då hade Sverige nämligen styrts av socialdemokrater under 61 av de senaste 70 åren. Vi levde i ett land där flumskolan var rådande. Där skatterna var de högsta i världen och där kärnkraftverk stängdes ned, trots att det enda alternativet var energi från smutsig tysk och polsk brunkol. Vi levde i ett Sverige som i många avseenden var sämre än idag.

Det ena av borgerlighetens primära trumfkort inför valet 2006 stavades ”Allians för Sverige”. Årtionden av trassliga försök till samarbeten de borgerliga partierna emellan hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans. Alliansen framstod som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle. Det borgerliga samarbete som i augusti 2004 lanserades genom en debattartikel i Dagens Nyheter är redan historiskt och har satt starka och tydliga avtryck på det svenska samhället.

Det andra ess som borgerligheten då hade i skjortärmen var arbetslinjen. Genom jobbskatteavdrag skulle skatten för de som arbetade stegvis sänkas, liksom bidragen till de som inte jobbade. Det skulle helt enkelt löna sig bättre att arbeta. Det var bra, och det var en argumentation som tilltalade Sveriges plikttrogna mittenväljare.

Det blev också succé! Sedan Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet tillsammans vann riksdagsvalet och tog över regeringsmakten har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Utöver arbetslinjen har en ny skollag införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts. Och med hjälp av skatteavdrag för hushållsnära tjänster har vi inte bara fått fler vita jobb, utan tusentals familjer har också fått större möjligheter att spendera mer tid på det de allra helst vill göra.

Då vi sedan gick till val tillsammans igen, år 2010, hade världen drabbats av finanskrisen. De ekonomiska svallvågorna gick höga, banker föll och stora budgetunderskott spreds över världen. I denna tid stod Sverige starkt och i valrörelsen blev ”stabila statsfinanser” borgerlighetens nya ledord. Tillsammans med våra allianskollegor lyckades vi vinna valet på nytt.

***

Arbetslinje, jobbskatteavdrag och budgetbalans är därför uttryck som väljarna starkt förknippar med alliansregeringen idag. Det är förstås bra. Men om vi stannar där, kommer vi varken att vinna valen 2014 eller fortsätta göra Sverige friare.

När vi går till val nästa gång kommer Alliansen att ha suttit vid makten i åtta år. Det är den längsta sammanhängande period som så har skett i det moderna Sverige. Vi har med andra ord en historisk chans att föra vårt land i en tydligt mer borgerlig och frihetlig riktning. Men denna möjlighet riskerar att gå förlorad då regeringen i alltför hög grad fokuserar på att förvalta välfärdsstaten, i stället för att utveckla nya möjligheter för människorna, civilsamhället och näringslivet att växa.

Med anledning av detta är det idag många som anklagar regeringen för att vara idélös. Och visst ligger det mycket i det. Det största hotet mot borgerligheten idag är nämligen inte den splittrade vänsteroppositionen, som med Stefan Löfven i spetsen stiger i opinionsundersökningarna. Det största hotet utgörs av borgerligheten själv. Och om vi inte lyckas få fart på den interna idédebatten så ligger vi tyvärr illa till.

***

Jag har vid några tillfällen under det senaste året efterfrågat en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Party-rörelsen, ni vet den borgerliga gräsrotsrörelse där borta i USA som förenas av sitt motstånd mot statliga stödpaket till bankerna och kraftiga utbyggnader av den offentliga sektorn.

Med det menar jag att det hade varit nyttigt med en utomparlamentarisk oppositionsrörelse också i Sverige, som kunde granska och kritisera regeringen från ett borgerligt perspektiv. En sådan rörelse hade varit vital för just den borgerliga idédebatten och för att tvinga regeringen att ständigt stå på tå. Men också för att förhindra att mittpunkten i svensk politik flyttas åt vänster.

Omdanandet av Moderaterna till Nya Moderaterna, och bildandet av Alliansen har, som jag påtalade inledningsvis, inneburit mycket gott för svensk borgerlighet. Men det har också, ställt bortom varje tvivel, medfört att såväl spänstigheten som frihetssträvan i svensk politik har försvagats.

I avsaknaden av en svensk Tea Party-rörelse, en ohelig allians av liberaler och konservativa, fyller de borgerliga ungdomsförbunden väldigt viktiga roller. Det är vi som ska förse våra moderpartier med framtidens ledare, framtidens idéer och framtidens politik. Det är ett stort ansvar och en viktig uppgift. Men självklart ska vi ta oss an den och göra vårt yttersta för att komma med relevanta bidrag!

Och vi som kristdemokrater har väldigt mycket att komma med på det idépolitiska området. Vi tillför ett unikt perspektiv i svensk politik.

***

Vänner,

För några veckor sedan var jag inbjuden som talare till Liberala ungdomsförbundets stora vårutbildning i Stockholm. Jag hade fått en väldigt konkret uppgift – nämligen att kritisera liberalismen. Ett i sammanhanget kanske inte så tacksamt uppdrag.

Ju mer jag tänkte på det här, desto tydligare blev det dock för mig hur och varför kristdemokratin och liberalismen skiljer sig åt. Så jag satte ihop några slides och tog glatt bussen ut till Nacka för att totalsåga såväl deras människosyn som seras syn på frihet och det mesta däremellan. Självklart delar vi en hel del sakpolitiska åsikter med liberalerna, men när det kommer till de grundläggande värderingarna så skiljer sig liberalismen och kristdemokratin väldigt mycket åt.

Efter att jag, utan uppehåll, kört mina 45 minuter så kan jag säga att skogen av luf:arnas händer i luften hade fått den mest passionerade lärare att bli avundsjuk. Och de twittrade också flitigt. Jag minns särskilt en tweet.

”Man måste erkänna att @aronmodig är ganska cool som ställer sig inför 75 st liberaler och trashar liberalismen totalt.”

Och det är sant. Jag trashade liberalismen då, och jag gör det gärna igen. För jag är helt övertygad om att det är kristdemokratin som utgör grunden för framtidens borgerlighet. Inte liberalismen.

***

Vänner,

Det finns många anledningar till det.

För det första handlar det om de värderingar som ligger till grund för vår politik. Den kristdemokratiska värdegrunden är någonting fantastiskt och väldigt djupt. Den säger mycket om människans natur, om att vi har såväl materiella och själsliga som andliga behov.

Vår politiska filosofi vilar på insikten om att allt inte går att mäta i pengar, utan att det finns saker som är större och viktigare. Vi blir inte lyckliga enbart av att få mer pengar eller saker, vi blir lyckligare av att ha människor runt omkring oss som vi älskar och blir älskade av.

Men vår värdegrund säger också att vi som människor är ofullkomliga och därför är det viktigt att de människor som vi lever i gemenskap med talar om för oss när vi gör fel. Men också uppmuntrar oss när vi gör rätt. Det är att bry sig om sin nästa och att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Det är för mig att ta socialt ansvar och att sätta människovärdet i centrum.

Som en logisk konsekvens av att vi är ofullkomliga kan vi välja mellan rätt och fel. Vi är utrustade med ett förnuft som vi alla kan använda bara vi ges rätt förutsättningar för det. På så sätt växer vi som människor och blir våra bästa jag.

Och det är det som är min roll som politiker. Att se till att skapa förutsättningar för alla människor, i och utanför Sverige, att växa och bli sina bästa jag. Kort sagt, att skaffa sig ett liv!

***

För det andra handlar det om synen på frihet. Vi måste ständigt och konsekvent driva opinion för ett successivt ökande av friheten i samhället, för den enskilda människan och för familjerna. Det handlar då om att argumentera för fortsatta skattesänkningar – eftersom det ger människor större inflytande över sina egna liv – men också om att ytterligare driva på för ökad valfrihet inom välfärden. Människor är olika och var och en måste i största möjliga mån få möjlighet att leva sitt liv som man vill.

Just detta kan nog de flesta alliansanhängare ställa upp på. Men vi kristdemokrater skiljer ut oss på så sätt att vi vågar stå upp för friheten även om det exempelvis visar sig att den leder till att män och kvinnor göra olika livsval. Ja, vi står också upp för deras rätt att välja, även om Folkpartiet tycker att de väljer fel. Som en konsekvens av detta är vi det enda politiska alternativet för familjer som själva vill välja hur de ska forma sina liv och sin vardag.

***

Då vi talar om frihet är det dock ofrånkomligt att också lägga till dess parhäst – det personliga ansvarstagandet. Det vill säga det ansvar vi alla har för oss själva och våra handlingar men också för våra medmänniskor och vår omgivning.

Detta kan låta självklart. Men som inte minst David Lega påpekade under sitt anförande här igår har Sverige en historia som bygger på allt annat än på principen om det personliga ansvarstagandet. Istället har alla möjliga yttre förklaringsmodeller använts för att urskulda att människor misslyckas. Det har handlat om dålig ekonomi, dålig barndom, att man bott i hyresrätt. Kort och gott, det har i för stor utsträckning varit ”samhället” som fått ta ansvaret för att enskilda människor halkat in på villospår i livet.

Det som ligger bakom detta sätt att se på ansvar är att vi under för lång tid vaggats in i en falsk trygghet om att det alltid finns någon annan som löser våra problem, oavsett om det rör sig om ekonomiska, sociala eller familjerelaterade frågor. Det offentliga har helt enkelt alltid funnits där, med sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, och därigenom undergrävt just ansvarstagandet och moralen hos människorna.

I ett klassiskt experiment av amerikanska forskare lät man barn sitta ensamma i ett rum med en chokladkaka. Om barnet inte åt av chokladen så fördubblades den efter en timme. Vissa barn åt chokladen direkt, andra väntade tills de hade samlat på sig stora mängder choklad. Allt eftersom barnen växte upp visade det sig att de barn som kunnat vänta utan att äta upp chokladen klarade sig bättre i skolan, mer sällan gick arbetslösa och genomgick färre skilsmässor.

Som politisk kraft måste vi undvika att ge väljarna chokladkakor i utbyte mot röster. Som krisdemokrater måste vi sträva efter att rulla tillbaka det offentligas makt och inflytande till förmån för människors frihet och ansvarstagande. Som Ronald Reagan en gång sade (fritt översatt): ”De elva mest förskräckliga ord jag känner till är: ‘Jag kommer från staten, och jag är här för att hjälpa.’”

***

Vänner,

Vid sidan om betonandet av värderingar och synen på frihet och det personliga ansvarstagandet är gemenskapstanken en mycket central princip för oss kristdemokrater.

Det är ingen nyhet att vi är ensamma i svensk politik om att prata om familjen och det civila samhället som något positivt. Där andra politiska krafter ropar ”död åt familjen”, menar vi i stället att familjen ska stärkas och valfriheten för den utvecklas.

Starka och fungerande familjer skapar goda uppväxtvillkor för barn och unga. Ingen familj fungerar perfekt, men för de allra flesta skapar den en trygg punkt i livet.

Insikten om detta behov av gemenskap är en sak som skiljer ut oss kristdemokrater från individualistiska liberaler och kollektivistiska socialister. Vi vet att varken staten eller en hög ekonomisk tillväxt kan ersätta människors längtan efter gemenskap och barns behov av sina föräldrar.

Jag är fullt medveten om att detta sätt att resonera kan uppfattas som främmande för en del människor i Sverige. Det socialdemokratiska maktinnehavet – och det moderata övertagandet av dess idéer – har gjort att mycket av de naturliga gemenskaperna och det personliga ansvarstagandet har eroderat i vårt samhälle.

I Sverige ägnade socialdemokratiska regeringar årtionden åt att försvaga det civila samhället. Staten, kommuner och landsting svällde. Det offentliga tog på sig allt mer av beslutanderätt, varpå staten och samhället tenderade att bli synonymer.

Detta har i sin tur vaggat in såväl politiker som andra människor i en falsk tro på att det offentliga kan lösa alla problem – att solidaritet människor emellan är överflödig. Det har varit förödande. Mellan stat- och individnivå behövs ett starkt civilsamhälle som ger frihet och mer gemenskap.

***

Det civila samhället, med allt det ideella arbete som utförs inom bland annat idrottsrörelsen, församlingar, välgörenhetsorganisationer och liknande, utgör en enormt betydelsefull del av Sverige.

Det är inte minst en väldigt viktig skola för många unga. Många är vi som i olika delar av civilsamhället övat upp vår sociala förmåga, fått uppleva känslan av kamratskap, fått pröva på hur man arbetar tillsammans i ett lag och lära oss betydelsen av ett gott uppförande mot våra medmänniskor.

Ett livskraftigt civilt samhälle bidrar helt enkelt till en gemensam etik och tydliga värderingar. Därför måste vi ständigt titta på hur vi kan förbättra förutsättningarna för det civila samhället.

***

Vänner,

Den femte ideologiska aspekt jag vill lyfta fram är vikten av att vi lyckas bryta det monopol som vänstern tycks ha tagit på begreppet rättvisa. För oss är inte rättvisa synonymt med att alla världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation. För oss handlar rättvisa istället om att alla människor har möjlighet att påverka sin egen situation genom att det finns möjligheter till social rörlighet.

Vi kristdemokrater tillhör en bred internationell politisk strömning som bygger på principen om det lika, unika och okränkbara människovärdet. För oss är det en självklarhet att alla människor har en oåterkallelig rätt till ett drägligt liv.

Ingen ska behöva leva i fattigdom, och vi har en moralisk förpliktelse att visa solidaritet med svaga och utsatta. Men, med det sagt: samtidigt måste alla människor ges möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar. Ingen ska tryckas ned i avundsjukans eller Jantelagens namn.

Som ung kristdemokrat ser jag det därför som en av de allra viktigaste samhälls­utmaningarna inför framtiden att bekämpa fattigdomen – inte att bekämpa rikedom. Därför ska vi exempelvis ha en skola och sjukvård i världsklass och som är tillgänglig för alla.

Men samtidigt måste flit och hårt arbete alltid löna sig, varför vi också behöver fortsätta sänka skatten på arbete, utbildning och företagande. Att bekämpa fattigdom och skapa ett välfärdssamhälle är bara möjligt om fler tillåts vara med och bidra till det gemensamma bästa genom eget arbete.

***

Vänner,

För mig handlar politik inte bara om sakfrågor och om dagsaktuella händelser, även om detta också naturligtvis är viktigt. För mig handlar politik i grunden om att på lång sikt skapa förutsättningar för ett gott samhälle. Detta gör vi inte om vi reducerar politiken till att bara handla om en blind och döv arbetslinje. Politiken måste utgå ifrån en helhetssyn på människan och ha sin förankring i en fast värdegrund.

Alla ungdomsförbund håller dock inte med om detta. I vintras gav Muf ett nyårslöfte till sina medlemmar. Jag citerar:

”Vi ser vår viktigaste uppgift som att vara en relevant röst för unga människor. Vi tror inte att vi gör detta genom att låta statskicket bli en prioriterad fråga. Inte heller gör vi detta genom att försöka göra anti-feminismen till vår viktigaste fråga. Vårt svar är istället att det handlar om jobb och skola.”

Jag citerar vidare:

”För vår del innebär detta färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte – oavsett om de var poeter, filosofer eller författare.”

Man kanske kan ana vilka piken är riktad mot…

Oavsett vilket skrev vår egen Hugo (Fievet) en väldigt bra replik på detta i en artikel i Svensk Tidskrift, där han klargjorde sin och vår syn på vilka grundpremisser all politik ska utgå ifrån.

Han skrev:

”Vi unga kristdemokrater menar att all politik utgår ifrån värderingar och idéer. Vi sätter därför som nyårslöfte för 2012 att ha Sveriges mest vitala idédebatt inom borgerligheten i allmänhet och inom ungdomspolitiken i synnerhet. För ett trovärdigt och framsynt politiskt arbete krävs fördjupade kunskaper och kontinuerlig diskussion kring den egna ideologiska utgångspunkten.”

Precis så tycker jag att ett politiskt ungdomsförbund ska jobba. Utifrån våra grundvärderingar angriper vi samhällsproblem och skapar förutsättningar för människor i deras vardag. I längden duger det inte att bara fokusera på ett fåtal frågor som är dagsaktuella. Vi måste också veta vart vi kommer ifrån, varför vi tycker som vi gör och vart vi är på väg. Detta kan vi bara lyckas med om vi upprätthåller en levande idédebatt!

***

Så förbundsvänner,

Låt mig göra ett medskick till er alla:

Fortsätt läsa. Ja, läs mer än tidigare. Fortsätt förkovra er, även om det handlar om döda gamla överklassgubbar. Fortsätt att stå upp för, och applådera, de institutioner – monarkin inräknad – som ni ser som viktiga för att vi ska upprätthålla ett stabilt och gott samhälle.

Fortsätt att ta fajten med feminismen, eftersom det är en frihetsinskränkande ideologi! Fortsätt! För i det långa loppet kommer vi ingenstans – och vi hittar definitivt inga lösningar på några samhällsproblem – om vi inte står starkt och tryggt förankrade i vår egen idétradition. Glöm aldrig det!

***

Vänner,

Framtidens borgerliga beslutsfattare måste utgå ifrån insikten om att samhället är större än staten. Tal om tvångskvotering av föräldraförsäkringen måste ersättas med en politik som ger familjer mer makt över sin vardag.

Såväl skattebördan på vanliga löntagare som de höga marginalskatterna – straffskatten på utbildning, flit och hårt arbete – måste sänkas markant. Fler människor ska ges förutsättningar och möjlighet att ta ansvar för sin egen ekonomi och så få som möjligt ska vara beroende av bidragssystem av olika slag.

Företagande måste aktivt uppmuntras, det fria näringslivet skyddas och arbetsmarknaden göras mer flexibel med mindre lagstiftning. Ett starkare försvar ska garantera vår frihet och demokrati. Ett perspektivskifte till förmån för brottsoffret måste till inom rättspolitiken. Det civila samhället ska ges kraft att vårda de traditioner och institutioner som byggts upp i Sverige.

Men med ökad egenmakt följer också ansvar att visa solidaritet och medmänsklighet gentemot omgivningen. Gemenskapstanken är därför något som sträcker sig bortom både egocentrisk individualism och förtryckande kollektivism.

Ensidigt självförverkligande eller Jantelagstänkande har här ingen plats. Det har däremot insikten om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.

Vi är en ny generation av unga borgerliga politiker, som avvisar både den socialliberala viljan att detaljstyra människors liv och den egoistiskt anstrukna nyliberala hållningen.

Vi är framtidens svenska höger, som istället talar om värdet av gemensamma och universella normer och värderingar som grund för samhället. Det är nämligen i den fasta värdegrunden som vi kan förena dåtid med nutid, och det är med utgångspunkt i den som vi ska forma vår framtid!

***

Vänner,

Låt mig avslutningsvis få påminna om ett par saker.

KDU är ett ungdomsförbund vars medlemsantal har vuxit de två senaste åren. Vi är fler deltagare på detta riksmöte än vad vi var när vi samlades i Eskilstuna för ett år sedan. Vi ser en väldigt glädjande utveckling, i termer av aktivitet och engagemang, på många håll i landet, inte minst i Norrland.

Vi är en aktiv, stark och skarp röst i både den idémässiga och den sakpolitiska debatten. Och för detta får vi också mycket beröm från ett stort antal borgerliga politiker, ledarsidor och opinionsbildare.

Våra före detta företrädare på nationell och distriktsnivå, flyttar fram sina positioner inom vårt moderparti Kristdemokraterna.

Vi för en diskussion på detta riksmöte, inte minst under torsdagskvällen, som inget annat ungdomsförbund är i närheten av vad gäller både djup och bredd. Det finns nämligen inget ungdomsförbund i Sverige som så tydligt står upp för sina grundläggande principer, värderingar och sin ideologi som KDU gör.

Trots detta ska vi naturligtvis inte vara nöjda. Men, vi har all anledning att vara stolta! Nu kämpar vi vidare och jobbar på inför valen 2014. Tack för att ni har lyssnat!

Alf Svensson överdriver om åldersfixeringen i svensk politik

Debattartikel publicerad på Newsmill den 2 september 2011:

Min äldre partikamrat Alf Svensson skriver på Newsmill (1/9) att det är uppenbart att vi i Sverige och i svensk politik inte värderar erfarenhet. Han skriver också att det finns en för stor föryngringsfixering och antyder att Gustav Fridolin och Annie Lööf fått respektive kommer att få sina partiledarpositioner till följd av sin relativt låga ålder. Åldern sägs också vara en black om foten för de politiker som passerat 40-sträcket – ingen valberedning verkar nämligen vara intresserade av dessa. Alf Svensson är en klok och skicklig politiker, det är känt sedan länge. Men i det här fallet förstår jag inte hans resonemang. Det finns flera anledningar till det.

För det första ska det klargöras att Alf Svenssons bild av att det finns en utbredd åldersfixering inom politiken inte stämmer. Bland de nuvarande partiledarna för riksdagspartierna är medelåldern drygt 45 år. I de partier som just nu letar efter nya ledare finns kandidater i varierande åldrar, men inget av dem verkar ha något emot kandidater som passerat ungdomen. Bland de personer som Centerpartiets valberedning lyfte fram som huvudkandidater var två äldre än 40 år. I Vänsterpartiets process är läget detsamma.

Alf Svensson vill göra gällande att erfarenhet skulle vara överordnat andra viktiga egenskaper, men så kan man inte se det. I den process som föregår ett partiledarval granskas de aktuella kandidaterna till leda. Personliga egenskaper och färdigheter ställs mot varandra och garderober genomlyses efter lik, allt för att hitta den bäst lämpade kandidaten till det aktuella uppdraget. I denna process är erfarenheten förstås viktig, men den är långt ifrån det enda faktor som har betydelse. Politisk skärpa, ideologisk och värderingsmässig förankring, medial fallenhet samt förmåga att leda och engagera en rörelse är minst lika viktiga. Samtliga de senare egenskaperna och faktorerna har egentligen ingenting alls med ålder att göra. Det handlar snarare om intelligens, driv och ambition.

Att påstå att till exempel Annie Lööf inte skulle ha politisk erfarenhet är dessutom mycket felaktigt. Lööf har en juris kandidatexamen, har varit vice förbundsordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, personkryssat sig in i riksdagen och suttit där i fem år, varit vice gruppledare, ledamot i partistyrelsen och ekonomisk-politisk talesperson. Det känns onekligen som att partiledaruppdraget är det som står närmast på tur.

Alf Svensson har en olycklig syn på politiskt engagemang. Att vara politiker ska inte ses som ett yrke, att vara politiker är att ha förtroendeuppdrag i syfte att göra gott för samhället. Då Svensson skriver att Annie Lööf och vänsterpartisten Hans Linde skulle vara bättre partiledarkandidater om tio, 20 eller 30 år missar han en viktig detalj. Vad är det som säger att dessa intellektuella, driftiga och hungriga personer vill, och kommer att vara, heltidspolitiker på så lång sikt? De kanske har andra planer för livet och ser det som att partiledartiden, den är nu.

Zlatan Ibrahimovic, Peter Forsberg, Mats Wilander, Ulrika Knape, Carolina Klüft, Charlotte Kalla, Carola Häggkvist, Niklas Zennström och Daniel Ek. Alla är de svenskar som inom sina respektive verksamhetsområden är och var exceptionella utövare som tog sina äldre och mer rutinerade kollegor med storm. De hade helt enkelt färdigheter och förmågor som sträckte sig bortom erfarenheten. Denna typ av personer finns – och kommer att fortsätta finnas – också inom politiken. Gustav Fridolin och Annie Lööf är två exempel.

Då Alf Svensson blev partiledare för Kristdemokrater var han 34 år ung. Ja, vid den tiden var han till och med fortfarande ordförande för partiets ungdomsförbund, KDU. Ändå kom han att bli en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika politiker som förde sitt parti till stora framgångar, inte minst i valet 1998. Känner Alf Svensson att han vid den tiden egentligen var för ung för att ta över ansvaret för ett parti? Förhoppningsvis inte.

Inom politiken såväl som överallt annars bör jobb, poster och positioner fördelas utefter lämplighet, förmågor och kompetens, inte utefter någonting annat. För oss kristdemokrater är det en väldigt viktig princip. Att dela in människor i grupper, utefter kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning eller någonting annat är sällan konstruktivt. Låt oss sluta göra det.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Update: Uttalar mig även i Svenska Dagbladet i samma fråga.

Replikerar i Arbetarbladet

Debattartikel publicerad i Arbetarbladet den 30 augusti 2011:

På ledarsidan den 28/8 antyder Anna Norling att jag skulle ha ”kommit ut som vän” av den amerikanska Tea Party-rörelsen. För någon vecka sedan resonerade jag i en debattartikel (SVT Debatt, 19/8) kring behovet av en svensk motsvarighet till Tea Party-rörelsen och förmodligen är det denna artikel Norling syftar på i sin ledare. Hon har dock föga förvånande valt att tolka artikeln felaktigt. Vad jag efterlyser är en klassiskt borgerlig, oppositionell folkrörelse som kan kritisera regeringen utifrån ett borgerligt perspektiv. Det skulle behövas.

Sverige går mot åtta år av oavbrutet alliansstyre. Vi har en historisk möjlighet att föra Sverige i en tydligt mer borgerlig och frihetlig riktning, men effekten av detta arbete riskerar att urholkas då regeringen i alltför hög grad fokuserar på att förvalta välfärdsstaten istället för att värna människorna, civilsamhället och näringslivet.

Det vore mycket olyckligt om Alliansens berättelse om det goda samhället slutade där. Istället bör mer aktiva grepp tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit. Vi måste helt enkelt föra hela debattklimatet i en mer borgerlig riktning. Det socialdemokratiska arvet ska inte längre tillåtas dominera det offentliga rummet.

Naturligtvis ska en önskan om en svensk folkrörelse ses i just en svensk kontext, ingenting annat. Norling får ursäkta, men att efterfråga lägre skatter i världens näst högst beskattade land ser jag inte som särskilt kontroversiellt. Oavsett vilket kommer jag som ordförande för KDU att fortsätta föra fram de värdringar och den politik som vi tror på.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Vi vill föra samhället i borgerlig riktning

Debattartikel publicerad i Eskilstuna-Kurirens den 26 augusti 2011:

På ledarsidan den 23/8 kommenterar Alex Voronov min debattartikel (SVT Debatt, 19/8) om behovet av en svensk motsvarighet till Tea Party-rörelsen. Han väljer föga förvånande att tolka artikeln felaktigt. Vad jag efterlyser är en klassiskt borgerlig, oppositionell folkrörelse som kan kritisera regeringen utifrån ett borgerligt perspektiv. Det skulle behövas

Sverige går mot åtta år av oavbrutet alliansstyre. Vi har en historisk möjlighet att föra Sverige i en tydligt mer borgerlig och frihetlig riktning, men effekten av detta arbete riskerar att urholkas då regeringen i alltför hög grad fokuserar på att förvalta välfärdsstaten i stället för att värna människorna, civilsamhället och näringslivet.

Det vore mycket olyckligt om Alliansens berättelse om det goda samhället slutade där. I stället bör mer aktiva grepp tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas i stället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit. Vi måste helt enkelt föra hela debattklimatet i en mer borgerlig riktning. Det socialdemokratiska arvet ska inte längre tillåtas dominera det offentliga rummet.

Naturligtvis ska en önskan om en svensk folkrörelse ses i just en svensk kontext, ingenting annat. Voronov får ursäkta, men att efterfråga lägre skatter i världens näst högst beskattade land ser jag inte som särskilt kontroversiellt. Oavsett vilket kommer jag som ordförande för KDU att fortsätta föra fram de värderingar och den politik som vi tror på.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Vi måste ta krafttag mot mobbningen!

Debattartikel publicerad i Säffle tidning, Lysekils-Posten och Orust-Tidningen under de senaste dagarna:

Tänk dig att du går till jobbet varje morgon med en klump i magen och en ängslan över vad dina kollegor skall göra idag. Tänk dig att du på din arbetsplats dagligen blir utsatt för mordhot, slag och stryptag. Att dina kollegor kallar dig ”äcklig” och därför tvättar händerna så fort de rört vid dig eller att en kollega plötsligt häller ett glas mjölk över dig i lunchrummet. Tänk dig sedan att chefen på ditt jobb säger att händelserna beror på dig och de signaler du sänder ut. Att en utredning om en eventuell funktionsnedsättning hos dig har påbörjats. Att du kanske borde byta arbetsplats. Scenariot verkar kanske skrämmande och främmande, men det sker dagligen och tillåts ske dagligen i den svenska skolan.

I Svenska Dagbladet (16/8 2011) fick vi nyligen läsa om elvaårig flicka som precis slutat femman, just den flicka vars situation beskrevs ovan. Denna flicka är långtifrån ensam. Samtidigt som självmorden i landet minskar överlag har statistiken ökat drastiskt bland unga. Ungas psykiska ohälsa är kanske sämre idag än någonsin samtidigt som 50 000 barn är mobbade, enligt organisationen Friends. 13 000 av dessa har blivit mobbade i över ett år.

Detta är långtifrån acceptabelt och det är nu dags att ta krafttag mot detta. Ytterst är det alltid föräldrarna som har ansvaret för att uppfostra sina barn till att bete sig väl mot kamraterna, men skolan kan göra mycket för att i samarbete med familjerna förhindra att mobbning uppstår i själva skolan. Det är dags att detta görs på allvar!

Kristdemokratiska ungdomsförbundet ska precis påbörja arbetet med ett nytt skolpolitiskt handlingsprogram. I detta kommer en skola byggd på principen om att ingen ska hållas tillbaka, men där inte någon heller ska lämnas efter, att beskrivas. En skola där nyfikenhet, kunskap, ordning och reda samt valfrihet är ledord. En skola där alla elever syns och alla elever får plats. En skola där mobbning, oavsett ”orsak”, aldrig accepteras och där mobbaren och aldrig offret är den som skall byta skola i det fall eleverna måste skiljas åt.

Skolan måste vara en trygg plats för alla de hundratusentals människor som dagligen spenderar en stor del av sin vakna tid där. En trygg plats där drömmar skapas, frodas och vattnas. En trygg plats där social eller kulturell bakgrund är oväsentligt. När vi har nått dit, och endast då, kan vi i Sverige slå oss för bröstet och vara nöjda med landets skola. När den ser ut som den gör idag, och där den behandlar människor på samma sätt som den elvaåriga flickan, kan vi inte göra annat än skämmas!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Emil Öberg
Skol- och utbildningspolitisk talesman KDU

Sverige bör föra en aktiv utrikespolitik

Debattartikel publicerad på Newsmill den 23 augusti 2011:

Glädjande bilder sprids just nu över världen. De libyska, Nato-stödda rebellerna har intagit större delen av Tripoli och det lär nu bara vara en tidsfråga innan hela huvudstaden är under kontroll. Det innebär i sådana fall att en av världens värsta diktatorer, som suttit vid makten i över 40 år, har störtats och att det libyska folkets frihet ökar. En ny libysk epok inleds och förhoppningsvis kommer steg att tas i riktning mot demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter.

Sverige har sedan april deltagit i den Nato-ledda insatsen. Svenska Gripenplan har ansvarat för en stor del av spaningen i libyskt luftrum, en insats som enligt Nato varit mycket värdefull. Som svenskar kan vi vara stolta, vi har varit med och förändrat människors liv. Det är sällan vi får se så konkreta resultat av vårt internationella arbete som vi får se just nu.

Med jämna mellanrum höjs röster, från såväl höger som vänster, för att Sveriges roll i den internationella politiken bör begränsas. Biståndet ska minska, antalet invandrare reduceras och de fredsbevarande insatserna bli färre. Protektionism och isolationism förespråkas. Vi unga kristdemokrater är starkt emot sådana inskränkningar av vårt internationella arbete. Som rik och välmående nation har vi ett ansvar för de människor som lever i fattigare och mindre fria delar av världen.

Sverige ska ta en aktiv roll i arbetet för en friare, rikare och mer demokratisk värld. Detta arbete har dock en stor bredd, och ska så också ha. Vi måste vara en aktiv röst för en mer utbredd frihandel. Vi behöver ha en generös politik för global utveckling och ge bistånd till projekt som är effektiva och ger tydliga resultat. Vi ska ställa upp med militära medel och militär utrustning i de fall där det behövs och efterfrågas av omvärlden.

Ytterst handlar all politik om människosyn – detta blir kanske extra tydligt i internationella frågor. För KDU är det självklart att principen om alla människors lika och unika värde alltid ska ligga till grund för Sveriges agerande gentemot omvärlden.

Det ser nu ut som att Sveriges insats i Libyen faktiskt bidragit till att avsätta en diktator som varken respekterade människovärdet eller de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vi ser ett bevis för att en värdebaserad utrikespolitik måste kunna arbeta med både diplomati och militära hjälpmedel. Detta är en nödvändighet om ofriheten och förtrycket ska kunna besegras.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Ny skolstartskampanj – ”Skaffa dig ett liv!”

Idag lanserar Kristdemokratiska Ungdomsförbundet skolstartskampanjen ”Skaffa dig ett liv!”. Ladda ned kampanjfoldern här.

Vet du bättre än politiker hur du ska leva ditt liv? Vi är övertygade om det! Politiker ska inte välja åt dig, politiker ska ge dig bra förutsättningar att ta tillvara på just dina talanger och möjligheter så att du kan skaffa dig ett bra liv. För att du ska kunna skaffa dig ett bra liv är det viktigt att det finns en skola som ger dig bra förutsättningar. Vi tycker att alla ska ha rätt att fritt välja den skola som passar just honom eller henne bäst. Vi tycker också att skolan ska ge tydliga signaler genom tidiga betyg och att det ska råda arbetsro i skolan.

För att du ska kunna skaffa dig ett bra liv är det viktigt att du kan få ett jobb när du har pluggat klart. Därför måste det föras en politik för just fler jobb. Vi vill ha en fri arbetsmarknad med färre hinder och ett bättre företagsklimat. Det skulle göra det lättare för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.

För att du ska kunna skaffa dig ett bra liv måste du kunna känna dig trygg. Unga människors drömmar och framtidstro riskerar att snabbt bytas ut mot en tillvaro präglad av psykisk ohälsa, rädsla och social oro efter att de blivit utsatta för brott. Vi vill därför att krafttag ska tas mot brottsligheten. Vi gör allt för att ge dig verktygen för att du ska kunna skaffa dig ett bra liv. Men det är alltid du som är ytterst ansvarig för ditt eget liv. Därför säger vi ”Skaffa dig ett liv!” Ingen annan kommer att göra det åt dig.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Lämna familjen ifred. Ska det vara så svårt?

I måndags lanserades KDU:s tredje valkampanj, ”Lämna familjen ifred. Ska det vara så svårt?”, i samband med att Charlie Weimers hade en debattartikel på temat publicerad i Aftonbladet.

Vi kristdemokrater tror på familjerna. Vi menar att de är samhällets viktigaste grundsten som har en väldigt betydelsefull roll i skapandet av trygghet för våra barn och fostrandet av goda människor och medborgare. Vi har denna åsikt för att vi är övertygade om att vi människor behöver gemenskap med andra, att gemenskap ger mening till livet och får oss att växa.

Synen på familjen är ett av få ting som ideologisk delar det politiska landskapet i Sverige i två delar.  Vi kristdemokrater, som med undantag för vissa andra borgerliga tyvärr är ganska ensamma på vår planhalva, tror att familjerna mår bäst av så mycket frihet och självbestämmande som möjligt. Vi tror att familjerna lättare kan hålla ihop om vi stärker deras privatekonomi och säger ifrån när politiker kommer med statliga pekpinnar om hur familjer ska leva sina liv. Vi tror att familjer själva vet bäst hur de vill ha sin vardag.

Vänstern, å andra sidan, vill till varje pris forma varje enskild familj i deras ideologiska form av vad som är ”det rätta”. Det ropar gärna ”död åt familjen” och struntar i att familjer, liksom människor, ser olika ut och är intresserade av olika saker. Alla ska till varje pris följa det som enligt det socialistiska synsättet är ”rätt”.

KDU vill satsa på att underlätta för familjer att må så bra som möjligt men också underlätta för föreningar och andra små gemenskaper att växa. De kan ge enskilda människor både stöd och trygghet.

Andra lästips: