Under perioden juni 2011 till maj 2013 var jag förbundsordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU). Men vad gjorde jag egentligen under denna tid? I denna avrapportering redogör jag för just detta. Läs den gärna!
Här har jag precis hållit mitt avslutningstal som förbundsordförande vid riksmötet på Öckerö 2013.
Här är mitt avslutningstal som KDU-ordförande, hållet vid förbundets riksmöte på Öckerö den 9 maj.
Förbundsvänner,
Det är härligt att åter samlas till riksmöte med Sveriges bästa och borgerligaste ungdomsförbund. Det har redan gått ett år sedan riksmötet på Ekerö. Vad kan då vara mer passande än att följa upp detta med att nu träffas på en ö, på andra sidan av Sverige.
Ja, vi har ju valt att hålla vårt 48:e riksmöte här på vackra Öckerö den här Kristi himmelfärdshelgen. Och det är en lämplig plats för KDU att hålla riksmötet på.
Öckerö är landets nionde bästa kommun att bo i, enligt tidningen Fokus. Och förra året utsågs Öckerö till landets allra tryggaste kommun. Så mina vänner, ni kan känna er trygga ikväll när ni går och lägger er i sovsalarna.
Det har nu snart gått sju år sedan jag i februari 2006 knackade på dörren till Kristdemokraternas kansli i Göteborg och ansökte om medlemskap i Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU). Det är en underdrift att påstå att all den tid jag sedan dess lagt ned på politisk verksamhet har varit väldigt väl investerad.
Mitt engagemang i KDU har gett mig mycket. Det har varit en värdefull skola i ledarskap, retorik och organisation. Det har förbättrat mitt politiska kunnande men också gett mig mängder av nya vänner och bekanta, både i Sverige och utomlands. Allt detta har varit viktigt. Men när jag ska summera mina år i ungdomspolitiken är det framförallt tre andra saker jag vill lyfta fram.
För det första handlar det om den känsla av tillfredsställelse det innebär att arbeta för någonting gott, för demokratin i allmänhet men för kristdemokratin i synnerhet. Sverige står inför stora utmaningar, i form av arbetslöshet, sjunkande resultat i skolan och en europeisk skuldkris runt hörnet. I denna tid behöver vi mer av engagemang för det gemensamma bästa. Men vi behöver också mer av politik som utgår ifrån den kristna värdegrunden, som betonar det personliga ansvarstagandet och som uppmuntrar människor att göra rätt för sig.
För det andra handlar det om glädjen i att se så många ordentliga och duktiga ungdomar utvecklas inom ramen för sina uppdrag i klubb-, distrikts- och förbundsstyrelser. Att se unga människor ta viktiga steg mot att bli sina bästa jag är stort, samtidigt som det känns tryggt att se att KDU fortsätter att förse samhällets olika delar med ledare som står på en stabil grund av goda värderingar.
För det tredje handlar det om uppvaknandet av att på resor till världens mindre välbevakade länder, personligen få möta och göra något för att hjälpa människor som lever i en helt annan situation än vi i Sverige. Människor som lever i ofrihet och förtryck, och som gör väldigt stora uppoffringar i sina egna liv för demokratins och frihetens sak. Det blev inte minst tydligt i samband med sommarens vistelse i Kuba.
Under min tid som förbundsordförande har jag spenderat många dagar ute i distrikten, för kampanjande och möten med förbundets företrädare på lokal och regional nivå. Jag räknar till 110 dagar utanför Stockholm bara under 2012. Men jag har också fokuserat mycket på att bidra till den borgerliga idédebatten och på att upprätthålla ungdomsförbundets roll som ideologisk vakthund gentemot moderpartiet.
Det är ingen hemlighet att jag skulle vilja se ett Kristdemokraterna som tog en tydligare ställning till höger i svensk politik. Samtliga de runt 200 debattartiklar jag hittills under min tid som aktiv kristdemokrat haft publicerade i svensk media har haft just den inriktningen. Delvis för att en sådan positionering vore klokast rent strategiskt, men framförallt för att den är helt rätt ideologiskt.
Jag har genom många resor fått träffa företrädare från flera av de största borgerliga partierna i världen; såsom tyska CDU/CSU och brittiska Tories. Det är partier som vi svenska kristdemokrater skulle kunna lära väldigt mycket av, såväl politiskt och kommunikativt som organisatoriskt.
Hur som helst, efter fem år i KDU:s förbundsstyrelse – varav två år som andre vice ordförande och två år som ordförande – är det nu dags för mig att gå vidare till nya utmaningar. Jag har idag meddelat valberedningen att jag inte står till förfogande för omval då förbundet den 9-12 maj håller nästa riksmöte, det 48:e i ordningen. I samband med att jag slutar som förbundsordförande kommer jag även att lämna de övriga uppdrag jag har inom den kristdemokratiska rörelsen, som ledamot i partistyrelsen och som adjungerad ledamot i partiets skolpolitiska arbetsgrupp.
Politiken är mitt största intresse och jag kommer alldeles säkert att komma tillbaka till den sfären i framtiden, om jag får nya möjligheter att arbeta för de ideologiska principer som jag håller närmast om hjärtat. Det är min övertygelse att Sverige behöver fler starka krafter som verkar för ett återupprättat personligt ansvarstagande, för att flit ska löna sig bättre och för mer gemenskap i starka familjer och ett levande civilsamhälle.
Avslutningsvis vill jag skicka ett varmt tack till alla ni medlemmar i KDU och Kristdemokraterna, runtom i landet, som under de senaste åren på olika sätt bidragit till vårt gemensamma arbete för en stark och aktiv kristdemokrati. Det har varit, och är fortfarande, ett privilegium att få arbeta tillsammans med er!
Jag vill också önska kommande förbundsordförande och styrelse ett stort lycka till i det hårda arbete som väntar inför och över valen 2014. Era insatser kommer att vara oumbärliga för vårt parti.
Allt gott!
Aron Modig
Förbundsordförande KDU
Linjetal hållet vid KDU:s riksmöte på Ekerö den 17-20 maj 2012:
Vänner, unga kristdemokrater, frihetskämpar, politikens gränsvakter, framtidens svenska höger,
För sex år sedan deltog jag på mitt första riksmöte, just här i Erskinesalen på Ekerö. Det var bara några månader efter det att jag själv blivit medlem i KDU och allting kändes förstås väldigt, väldigt stort. Även om jag redan hunnit fylla 20 år och var inne på mitt andra år som handelsstudent, så var jag oerhört imponerad av de unga ombudens stora politiska kunnande och retoriska färdigheter.
Det var fascinerande att se hur så många ungdomar, precis när våren börjat tränga sig på, valde att avstå från en ledig helg hemma för att istället sitta i en förhandlingssal – i princip helt utan fönster och ljus utifrån – och diskutera huruvida ordensväsendet skulle återinrättas eller inte och om man skulle tillåtas ha kostym på riksmötesfesten…
Då hette de allra mest passionerade debattörerna Marcus Jonsson, Julia Forssmed och Daniel Sturesson. Idag är ingen av dem här. Istället är det Andreas Brager, Elin Enes och alla ni andra som vrider och vänder på argumenten under debattsessionerna, och tar en kaffe eller Fanta i riksmötes-kiosken däremellan.
Och just detta är något av det mest fantastiska och fascinerande med ungdomsorganisationer, som KDU. Att det ständigt fylls på med nya hungriga och debattlystna unga personer som suktar efter att utvecklas. Men inte bara det. Ni är också villiga att ge av er fritid – ja, av era liv – för det som ni tror på. För det som är er övertygelse om hur vi bygger ett bättre och godare samhälle.
Det är respekt! Och det är också den kanske främsta anledningen till att det är så fruktansvärt roligt att vara ordförande för det här förbundet. Stort tack för att jag får fortsätta vara det!
***
Vänner,
När vi senast hade riksmöte här på Ekerö var det alltså 2006. Det var maj 2006, med fyra månader kvar till riksdagsvalet som hölls denna höst. Det var ett annat Sverige än dagens. Då hade Sverige nämligen styrts av socialdemokrater under 61 av de senaste 70 åren. Vi levde i ett land där flumskolan var rådande. Där skatterna var de högsta i världen och där kärnkraftverk stängdes ned, trots att det enda alternativet var energi från smutsig tysk och polsk brunkol. Vi levde i ett Sverige som i många avseenden var sämre än idag.
Det ena av borgerlighetens primära trumfkort inför valet 2006 stavades ”Allians för Sverige”. Årtionden av trassliga försök till samarbeten de borgerliga partierna emellan hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans. Alliansen framstod som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle. Det borgerliga samarbete som i augusti 2004 lanserades genom en debattartikel i Dagens Nyheter är redan historiskt och har satt starka och tydliga avtryck på det svenska samhället.
Det andra ess som borgerligheten då hade i skjortärmen var arbetslinjen. Genom jobbskatteavdrag skulle skatten för de som arbetade stegvis sänkas, liksom bidragen till de som inte jobbade. Det skulle helt enkelt löna sig bättre att arbeta. Det var bra, och det var en argumentation som tilltalade Sveriges plikttrogna mittenväljare.
Det blev också succé! Sedan Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet tillsammans vann riksdagsvalet och tog över regeringsmakten har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Utöver arbetslinjen har en ny skollag införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts. Och med hjälp av skatteavdrag för hushållsnära tjänster har vi inte bara fått fler vita jobb, utan tusentals familjer har också fått större möjligheter att spendera mer tid på det de allra helst vill göra.
Då vi sedan gick till val tillsammans igen, år 2010, hade världen drabbats av finanskrisen. De ekonomiska svallvågorna gick höga, banker föll och stora budgetunderskott spreds över världen. I denna tid stod Sverige starkt och i valrörelsen blev ”stabila statsfinanser” borgerlighetens nya ledord. Tillsammans med våra allianskollegor lyckades vi vinna valet på nytt.
***
Arbetslinje, jobbskatteavdrag och budgetbalans är därför uttryck som väljarna starkt förknippar med alliansregeringen idag. Det är förstås bra. Men om vi stannar där, kommer vi varken att vinna valen 2014 eller fortsätta göra Sverige friare.
När vi går till val nästa gång kommer Alliansen att ha suttit vid makten i åtta år. Det är den längsta sammanhängande period som så har skett i det moderna Sverige. Vi har med andra ord en historisk chans att föra vårt land i en tydligt mer borgerlig och frihetlig riktning. Men denna möjlighet riskerar att gå förlorad då regeringen i alltför hög grad fokuserar på att förvalta välfärdsstaten, i stället för att utveckla nya möjligheter för människorna, civilsamhället och näringslivet att växa.
Med anledning av detta är det idag många som anklagar regeringen för att vara idélös. Och visst ligger det mycket i det. Det största hotet mot borgerligheten idag är nämligen inte den splittrade vänsteroppositionen, som med Stefan Löfven i spetsen stiger i opinionsundersökningarna. Det största hotet utgörs av borgerligheten själv. Och om vi inte lyckas få fart på den interna idédebatten så ligger vi tyvärr illa till.
***
Jag har vid några tillfällen under det senaste året efterfrågat en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Party-rörelsen, ni vet den borgerliga gräsrotsrörelse där borta i USA som förenas av sitt motstånd mot statliga stödpaket till bankerna och kraftiga utbyggnader av den offentliga sektorn.
Med det menar jag att det hade varit nyttigt med en utomparlamentarisk oppositionsrörelse också i Sverige, som kunde granska och kritisera regeringen från ett borgerligt perspektiv. En sådan rörelse hade varit vital för just den borgerliga idédebatten och för att tvinga regeringen att ständigt stå på tå. Men också för att förhindra att mittpunkten i svensk politik flyttas åt vänster.
Omdanandet av Moderaterna till Nya Moderaterna, och bildandet av Alliansen har, som jag påtalade inledningsvis, inneburit mycket gott för svensk borgerlighet. Men det har också, ställt bortom varje tvivel, medfört att såväl spänstigheten som frihetssträvan i svensk politik har försvagats.
I avsaknaden av en svensk Tea Party-rörelse, en ohelig allians av liberaler och konservativa, fyller de borgerliga ungdomsförbunden väldigt viktiga roller. Det är vi som ska förse våra moderpartier med framtidens ledare, framtidens idéer och framtidens politik. Det är ett stort ansvar och en viktig uppgift. Men självklart ska vi ta oss an den och göra vårt yttersta för att komma med relevanta bidrag!
Och vi som kristdemokrater har väldigt mycket att komma med på det idépolitiska området. Vi tillför ett unikt perspektiv i svensk politik.
***
Vänner,
För några veckor sedan var jag inbjuden som talare till Liberala ungdomsförbundets stora vårutbildning i Stockholm. Jag hade fått en väldigt konkret uppgift – nämligen att kritisera liberalismen. Ett i sammanhanget kanske inte så tacksamt uppdrag.
Ju mer jag tänkte på det här, desto tydligare blev det dock för mig hur och varför kristdemokratin och liberalismen skiljer sig åt. Så jag satte ihop några slides och tog glatt bussen ut till Nacka för att totalsåga såväl deras människosyn som seras syn på frihet och det mesta däremellan. Självklart delar vi en hel del sakpolitiska åsikter med liberalerna, men när det kommer till de grundläggande värderingarna så skiljer sig liberalismen och kristdemokratin väldigt mycket åt.
Efter att jag, utan uppehåll, kört mina 45 minuter så kan jag säga att skogen av luf:arnas händer i luften hade fått den mest passionerade lärare att bli avundsjuk. Och de twittrade också flitigt. Jag minns särskilt en tweet.
”Man måste erkänna att @aronmodig är ganska cool som ställer sig inför 75 st liberaler och trashar liberalismen totalt.”
Och det är sant. Jag trashade liberalismen då, och jag gör det gärna igen. För jag är helt övertygad om att det är kristdemokratin som utgör grunden för framtidens borgerlighet. Inte liberalismen.
***
Vänner,
Det finns många anledningar till det.
För det första handlar det om de värderingar som ligger till grund för vår politik. Den kristdemokratiska värdegrunden är någonting fantastiskt och väldigt djupt. Den säger mycket om människans natur, om att vi har såväl materiella och själsliga som andliga behov.
Vår politiska filosofi vilar på insikten om att allt inte går att mäta i pengar, utan att det finns saker som är större och viktigare. Vi blir inte lyckliga enbart av att få mer pengar eller saker, vi blir lyckligare av att ha människor runt omkring oss som vi älskar och blir älskade av.
Men vår värdegrund säger också att vi som människor är ofullkomliga och därför är det viktigt att de människor som vi lever i gemenskap med talar om för oss när vi gör fel. Men också uppmuntrar oss när vi gör rätt. Det är att bry sig om sin nästa och att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Det är för mig att ta socialt ansvar och att sätta människovärdet i centrum.
Som en logisk konsekvens av att vi är ofullkomliga kan vi välja mellan rätt och fel. Vi är utrustade med ett förnuft som vi alla kan använda bara vi ges rätt förutsättningar för det. På så sätt växer vi som människor och blir våra bästa jag.
Och det är det som är min roll som politiker. Att se till att skapa förutsättningar för alla människor, i och utanför Sverige, att växa och bli sina bästa jag. Kort sagt, att skaffa sig ett liv!
***
För det andra handlar det om synen på frihet. Vi måste ständigt och konsekvent driva opinion för ett successivt ökande av friheten i samhället, för den enskilda människan och för familjerna. Det handlar då om att argumentera för fortsatta skattesänkningar – eftersom det ger människor större inflytande över sina egna liv – men också om att ytterligare driva på för ökad valfrihet inom välfärden. Människor är olika och var och en måste i största möjliga mån få möjlighet att leva sitt liv som man vill.
Just detta kan nog de flesta alliansanhängare ställa upp på. Men vi kristdemokrater skiljer ut oss på så sätt att vi vågar stå upp för friheten även om det exempelvis visar sig att den leder till att män och kvinnor göra olika livsval. Ja, vi står också upp för deras rätt att välja, även om Folkpartiet tycker att de väljer fel. Som en konsekvens av detta är vi det enda politiska alternativet för familjer som själva vill välja hur de ska forma sina liv och sin vardag.
***
Då vi talar om frihet är det dock ofrånkomligt att också lägga till dess parhäst – det personliga ansvarstagandet. Det vill säga det ansvar vi alla har för oss själva och våra handlingar men också för våra medmänniskor och vår omgivning.
Detta kan låta självklart. Men som inte minst David Lega påpekade under sitt anförande här igår har Sverige en historia som bygger på allt annat än på principen om det personliga ansvarstagandet. Istället har alla möjliga yttre förklaringsmodeller använts för att urskulda att människor misslyckas. Det har handlat om dålig ekonomi, dålig barndom, att man bott i hyresrätt. Kort och gott, det har i för stor utsträckning varit ”samhället” som fått ta ansvaret för att enskilda människor halkat in på villospår i livet.
Det som ligger bakom detta sätt att se på ansvar är att vi under för lång tid vaggats in i en falsk trygghet om att det alltid finns någon annan som löser våra problem, oavsett om det rör sig om ekonomiska, sociala eller familjerelaterade frågor. Det offentliga har helt enkelt alltid funnits där, med sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, och därigenom undergrävt just ansvarstagandet och moralen hos människorna.
I ett klassiskt experiment av amerikanska forskare lät man barn sitta ensamma i ett rum med en chokladkaka. Om barnet inte åt av chokladen så fördubblades den efter en timme. Vissa barn åt chokladen direkt, andra väntade tills de hade samlat på sig stora mängder choklad. Allt eftersom barnen växte upp visade det sig att de barn som kunnat vänta utan att äta upp chokladen klarade sig bättre i skolan, mer sällan gick arbetslösa och genomgick färre skilsmässor.
Som politisk kraft måste vi undvika att ge väljarna chokladkakor i utbyte mot röster. Som krisdemokrater måste vi sträva efter att rulla tillbaka det offentligas makt och inflytande till förmån för människors frihet och ansvarstagande. Som Ronald Reagan en gång sade (fritt översatt): ”De elva mest förskräckliga ord jag känner till är: ‘Jag kommer från staten, och jag är här för att hjälpa.’”
***
Vänner,
Vid sidan om betonandet av värderingar och synen på frihet och det personliga ansvarstagandet är gemenskapstanken en mycket central princip för oss kristdemokrater.
Det är ingen nyhet att vi är ensamma i svensk politik om att prata om familjen och det civila samhället som något positivt. Där andra politiska krafter ropar ”död åt familjen”, menar vi i stället att familjen ska stärkas och valfriheten för den utvecklas.
Starka och fungerande familjer skapar goda uppväxtvillkor för barn och unga. Ingen familj fungerar perfekt, men för de allra flesta skapar den en trygg punkt i livet.
Insikten om detta behov av gemenskap är en sak som skiljer ut oss kristdemokrater från individualistiska liberaler och kollektivistiska socialister. Vi vet att varken staten eller en hög ekonomisk tillväxt kan ersätta människors längtan efter gemenskap och barns behov av sina föräldrar.
Jag är fullt medveten om att detta sätt att resonera kan uppfattas som främmande för en del människor i Sverige. Det socialdemokratiska maktinnehavet – och det moderata övertagandet av dess idéer – har gjort att mycket av de naturliga gemenskaperna och det personliga ansvarstagandet har eroderat i vårt samhälle.
I Sverige ägnade socialdemokratiska regeringar årtionden åt att försvaga det civila samhället. Staten, kommuner och landsting svällde. Det offentliga tog på sig allt mer av beslutanderätt, varpå staten och samhället tenderade att bli synonymer.
Detta har i sin tur vaggat in såväl politiker som andra människor i en falsk tro på att det offentliga kan lösa alla problem – att solidaritet människor emellan är överflödig. Det har varit förödande. Mellan stat- och individnivå behövs ett starkt civilsamhälle som ger frihet och mer gemenskap.
***
Det civila samhället, med allt det ideella arbete som utförs inom bland annat idrottsrörelsen, församlingar, välgörenhetsorganisationer och liknande, utgör en enormt betydelsefull del av Sverige.
Det är inte minst en väldigt viktig skola för många unga. Många är vi som i olika delar av civilsamhället övat upp vår sociala förmåga, fått uppleva känslan av kamratskap, fått pröva på hur man arbetar tillsammans i ett lag och lära oss betydelsen av ett gott uppförande mot våra medmänniskor.
Ett livskraftigt civilt samhälle bidrar helt enkelt till en gemensam etik och tydliga värderingar. Därför måste vi ständigt titta på hur vi kan förbättra förutsättningarna för det civila samhället.
***
Vänner,
Den femte ideologiska aspekt jag vill lyfta fram är vikten av att vi lyckas bryta det monopol som vänstern tycks ha tagit på begreppet rättvisa. För oss är inte rättvisa synonymt med att alla världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation. För oss handlar rättvisa istället om att alla människor har möjlighet att påverka sin egen situation genom att det finns möjligheter till social rörlighet.
Vi kristdemokrater tillhör en bred internationell politisk strömning som bygger på principen om det lika, unika och okränkbara människovärdet. För oss är det en självklarhet att alla människor har en oåterkallelig rätt till ett drägligt liv.
Ingen ska behöva leva i fattigdom, och vi har en moralisk förpliktelse att visa solidaritet med svaga och utsatta. Men, med det sagt: samtidigt måste alla människor ges möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar. Ingen ska tryckas ned i avundsjukans eller Jantelagens namn.
Som ung kristdemokrat ser jag det därför som en av de allra viktigaste samhällsutmaningarna inför framtiden att bekämpa fattigdomen – inte att bekämpa rikedom. Därför ska vi exempelvis ha en skola och sjukvård i världsklass och som är tillgänglig för alla.
Men samtidigt måste flit och hårt arbete alltid löna sig, varför vi också behöver fortsätta sänka skatten på arbete, utbildning och företagande. Att bekämpa fattigdom och skapa ett välfärdssamhälle är bara möjligt om fler tillåts vara med och bidra till det gemensamma bästa genom eget arbete.
***
Vänner,
För mig handlar politik inte bara om sakfrågor och om dagsaktuella händelser, även om detta också naturligtvis är viktigt. För mig handlar politik i grunden om att på lång sikt skapa förutsättningar för ett gott samhälle. Detta gör vi inte om vi reducerar politiken till att bara handla om en blind och döv arbetslinje. Politiken måste utgå ifrån en helhetssyn på människan och ha sin förankring i en fast värdegrund.
Alla ungdomsförbund håller dock inte med om detta. I vintras gav Muf ett nyårslöfte till sina medlemmar. Jag citerar:
”Vi ser vår viktigaste uppgift som att vara en relevant röst för unga människor. Vi tror inte att vi gör detta genom att låta statskicket bli en prioriterad fråga. Inte heller gör vi detta genom att försöka göra anti-feminismen till vår viktigaste fråga. Vårt svar är istället att det handlar om jobb och skola.”
Jag citerar vidare:
”För vår del innebär detta färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte – oavsett om de var poeter, filosofer eller författare.”
Man kanske kan ana vilka piken är riktad mot…
Oavsett vilket skrev vår egen Hugo (Fievet) en väldigt bra replik på detta i en artikel i Svensk Tidskrift, där han klargjorde sin och vår syn på vilka grundpremisser all politik ska utgå ifrån.
Han skrev:
”Vi unga kristdemokrater menar att all politik utgår ifrån värderingar och idéer. Vi sätter därför som nyårslöfte för 2012 att ha Sveriges mest vitala idédebatt inom borgerligheten i allmänhet och inom ungdomspolitiken i synnerhet. För ett trovärdigt och framsynt politiskt arbete krävs fördjupade kunskaper och kontinuerlig diskussion kring den egna ideologiska utgångspunkten.”
Precis så tycker jag att ett politiskt ungdomsförbund ska jobba. Utifrån våra grundvärderingar angriper vi samhällsproblem och skapar förutsättningar för människor i deras vardag. I längden duger det inte att bara fokusera på ett fåtal frågor som är dagsaktuella. Vi måste också veta vart vi kommer ifrån, varför vi tycker som vi gör och vart vi är på väg. Detta kan vi bara lyckas med om vi upprätthåller en levande idédebatt!
***
Så förbundsvänner,
Låt mig göra ett medskick till er alla:
Fortsätt läsa. Ja, läs mer än tidigare. Fortsätt förkovra er, även om det handlar om döda gamla överklassgubbar. Fortsätt att stå upp för, och applådera, de institutioner – monarkin inräknad – som ni ser som viktiga för att vi ska upprätthålla ett stabilt och gott samhälle.
Fortsätt att ta fajten med feminismen, eftersom det är en frihetsinskränkande ideologi! Fortsätt! För i det långa loppet kommer vi ingenstans – och vi hittar definitivt inga lösningar på några samhällsproblem – om vi inte står starkt och tryggt förankrade i vår egen idétradition. Glöm aldrig det!
***
Vänner,
Framtidens borgerliga beslutsfattare måste utgå ifrån insikten om att samhället är större än staten. Tal om tvångskvotering av föräldraförsäkringen måste ersättas med en politik som ger familjer mer makt över sin vardag.
Såväl skattebördan på vanliga löntagare som de höga marginalskatterna – straffskatten på utbildning, flit och hårt arbete – måste sänkas markant. Fler människor ska ges förutsättningar och möjlighet att ta ansvar för sin egen ekonomi och så få som möjligt ska vara beroende av bidragssystem av olika slag.
Företagande måste aktivt uppmuntras, det fria näringslivet skyddas och arbetsmarknaden göras mer flexibel med mindre lagstiftning. Ett starkare försvar ska garantera vår frihet och demokrati. Ett perspektivskifte till förmån för brottsoffret måste till inom rättspolitiken. Det civila samhället ska ges kraft att vårda de traditioner och institutioner som byggts upp i Sverige.
Men med ökad egenmakt följer också ansvar att visa solidaritet och medmänsklighet gentemot omgivningen. Gemenskapstanken är därför något som sträcker sig bortom både egocentrisk individualism och förtryckande kollektivism.
Ensidigt självförverkligande eller Jantelagstänkande har här ingen plats. Det har däremot insikten om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.
Vi är en ny generation av unga borgerliga politiker, som avvisar både den socialliberala viljan att detaljstyra människors liv och den egoistiskt anstrukna nyliberala hållningen.
Vi är framtidens svenska höger, som istället talar om värdet av gemensamma och universella normer och värderingar som grund för samhället. Det är nämligen i den fasta värdegrunden som vi kan förena dåtid med nutid, och det är med utgångspunkt i den som vi ska forma vår framtid!
***
Vänner,
Låt mig avslutningsvis få påminna om ett par saker.
KDU är ett ungdomsförbund vars medlemsantal har vuxit de två senaste åren. Vi är fler deltagare på detta riksmöte än vad vi var när vi samlades i Eskilstuna för ett år sedan. Vi ser en väldigt glädjande utveckling, i termer av aktivitet och engagemang, på många håll i landet, inte minst i Norrland.
Vi är en aktiv, stark och skarp röst i både den idémässiga och den sakpolitiska debatten. Och för detta får vi också mycket beröm från ett stort antal borgerliga politiker, ledarsidor och opinionsbildare.
Våra före detta företrädare på nationell och distriktsnivå, flyttar fram sina positioner inom vårt moderparti Kristdemokraterna.
Vi för en diskussion på detta riksmöte, inte minst under torsdagskvällen, som inget annat ungdomsförbund är i närheten av vad gäller både djup och bredd. Det finns nämligen inget ungdomsförbund i Sverige som så tydligt står upp för sina grundläggande principer, värderingar och sin ideologi som KDU gör.
Trots detta ska vi naturligtvis inte vara nöjda. Men, vi har all anledning att vara stolta! Nu kämpar vi vidare och jobbar på inför valen 2014. Tack för att ni har lyssnat!
År 2006 kom att innebära att paradigmskifte i svensk politik. Sedan Alliansen vann riksdagsvalet detta år har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Det lönar sig idag bättre att arbeta. En ny skollag har införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts.
Sedan 2006 har vi också sett hur en trött socialdemokrati försökt att åter hitta sin roll i svensk politik. Viljan att vara det samhällsbärande partiet som alla skulle kunna identifiera sig med ledde slutligen till ideologisk vilsenhet och politisk tomhet. Att förvalta en svällande offentlig sektor och försvara dåligt fungerande bidragssystem blev partiets enda, innehållslösa, idé. Detta har partiet också straffats för i de senaste valen. Såväl 2006 som 2010 framstod Alliansen som ett mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle.
Idag ser vi dock att det finns en uppenbar risk för att den svenska borgerligheten ska gå samma öde till mötes. I strävan efter att vara den samhällsförvaltande kraften är faran stor att idéerna och värderingarna glöms bort. Fler jobbskatteavdrag och stabila offentliga finanser är bra, men det kan inte vara de enda mål den borgerliga regeringen har för de tre år som återstår till nästa val och för tiden därefter.
Den historiska möjlighet vi har att att föra samhället och samhällsdebatten i borgerlig riktning, samt förflytta mittpunkten i svensk politik åt höger, måste tas tillvara. Men för att lyckas med det behövs en pånyttfödd, vital och framåtblickande borgerlig idédebatt där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.
För att bidra till denna idédebatt arrangerade KDU den gångna helgen seminariedagarna Frihetsdagarna i Uppsala. Evenemanget hade frihet som tema och behandlade hur en frihetlig grundsyn bör genomsyra alla politikområden, exempelvis ekonomi, välfärd, civilsamhälle och internationellt men också försvarandet av friheten inom och utom rikets gränser.
Vi diskuterade hur Sverige behöver en politik där låga skatter och välfärd inte ses som en motsättning, utan där en fri ekonomi istället utgör en förutsättning för att vi ska klara framtidens välfärdsutmaningar. Vi konstaterade att borgerligheten måste ta ansvar för statens grunduppgifter, att försvara rikets gränser samt upprätthålla lag och ordning inom desamma.
Vi var överens om att den borgerliga politiken måste låta civilsamhället ta plats på bekostnad av stat och kommun, eftersom det utgör en grundbult i ett demokratiskt och öppet samhälle. Vi konkluderade att det borgerliga Sverige ska vara en aktiv och starkt röst internationelltför att sprida friheten till alla världens hörn. Det är nämligen bara så det absoluta och oåterkalleliga människovärdet kan värnas.
Idéer, värderingar och ideologi är grunden för all politik – därifrån hämtas inspiration och engagemang. Det är därför idédebatten är så fundamental om vi på allvar ska kunna göra upp med det socialdemokratiska 1900-talet, flytta makt från sammanträdesrummen till köksborden och de enskilda människorna samt göra Sverige markant mer frihetligt. Vi unga kristdemokrater kommer att göra allt för att vår frihetligt borgerliga grundsyn ska genomsyra både idédebatten och samhället i framtiden.
Aron Modig
Förbundsordförande KDU
Ebba Busch (KD)
Kommunalråd Uppsala
Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.
Idag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida (läs här) om att KDU anser att Mats Odell bör ta över partiledarskapet inom Kristdemokraterna. Utöver Odell anser vi att också Ebba Busch och Peter Kullgren, unga kommunalråd från Uppsala respektive Karlstad, bör ta plats i partipresidiet.
Kristdemokraterna kommer att välja partiledning nästa gång vid ett extra riksting i Västerås den 28 januari. Just nu pågår en process i partiet där distrikt, lokalavdelningar, associerade förbund och enskilda medlemmar har möjlighet att skicka in sina nomineringar till valberedningen. KDU:s förbundsstyrelse har med stor majoritet beslutat att nominera till partipresidiet enligt ovanstående.
Under dagen har jag funnits tillgänglig för alla som velat ha svar på hur vi i KDU motiverar detta ställningstagande. Jag har svarat på frågor från både journalister och enskilda partimedlemmar. Följande är ett urval av dagens rapportering i media: TV4-nyheterna, P1 Morgon, Ekot (3:57 in i sändningen), Expressen, Politikerkollen/Aftonbladet, TT1, TT2, Dagens Opinion, Dagen, UNT, UNT Ledarloggen, Sisu-uutiset och Radio Sweden.
Under dagen tillfrågades jag även om att delta i kvällens upplaga av TV-programmet Debatt angående läget i Kristdemokraterna. Jag valde att tacka nej till detta då jag anser att Debatt är fel forum att diskutera denna typ av frågor i.
Var fjärde svensk känner sig otrygg när han/hon går genom sin stadsdel efter mörkrets inbrott. Rädslan för att bli överfallen är för många människor som en förföljare i natten. Betydligt fler kvinnor än män känner sig otrygga – och i de större städerna är problemet större än på landsbygden.
Enligt den senaste nationella trygghetsundersökningen från Brottsförebyggande rådet uppger 24 procent av Sveriges befolkning (16–79 år) att antingen de själva eller någon annan i hushållet har utsatts för brott någon gång under det senaste året. Brottsligheten och otryggheten är ett reellt problem i Sverige idag. För att komma tillrätta med denna situation krävs arbete på flera fronter.
Det förebyggande arbetet måste intensifieras. Sverige behöver en politik som betonar det personliga ansvar vi alla har för våra egna liv och handlingar i allmänhet. Det måste helt enkelt till en politik för goda värderingar – för stabila familjer och ett starkare civilsamhälle – och för en skola med kunskap samt ordning och reda i fokus.
Staten måste också vara tydlig med vad som tolereras respektive inte tolereras i samhället och med vad som är rätt och vad som är fel. Detta görs lämpligtvis också genom straffskalor som tar hänsyn till brottsofferperspektivet och är anpassade efter det allmänna rättsmedvetandet.
Därutöver behöver ordningsmakten stärkas – ytterligare. Sedan alliansen tog över makten i Sverige har antalet poliser i landet visserligen ökat från 17 000 till 20 000. Det är bra, men fortfarande finns mer att önska vad gäller såväl den upplevda tryggheten i samhället som när det handlar om andelen brott som klaras upp.
Dagens Nyheter (26/9) har till exempel kartlagt vad som hände med samtliga polisanmälningar som inkom till Stockholmspolisen under en dag, den 22 september 2010. Av de 848 polisanmälningarna har – efter ett år – endast 40 resulterat i fällande domar. 325 av fallen lades till och med ned redan samma dag som anmälan inkom. Att en såpass hög andel av de brott som anmäls inte klaras upp är förstås oacceptabelt.
Att upprätthålla lag och ordning samt garantera medborgarnas trygghet utgör statens absoluta huvuduppgift. Staten måste lyckas med denna uppgift – det är en förutsättning för att medborgarna ska ha förtroende för rättsstaten och ytterst demokratin. En trygg tillvaro för medborgarna kräver att de spelregler som samhället satt upp respekteras.
Vi unga kristdemokrater vill därför på sikt se dubbelt så många poliser som i dagsläget. Det är nödvändigt för att de brott som anmäls faktiskt ska kunna utredas, och även för att polisen ska synas på gator och torg och därigenom skapa en känsla av trygghet.
Många debattörer, främst på vänstersidan, vill skylla brottsligheten på ekonomiska klyftor och nedskärningar i den offentliga välfärden. Visst finns det saker och ting som kan öka risken för att någon ska begå ett brott, men alla människor har i slutändan ett val. Att skylla kriminalitet på externa faktorer är att frånta människor det moraliska ansvar vi har för oss själva och våra medmänniskor.
Den som begår ett brott har fattat ett beslut som man också måste ta konsekvenserna av. Brottsoffret förtjänar upprättelse. Att slippa bli utsatt för brott är, liksom känslan av att kunna gå hem utan rädsla för att bli överfallen, ytterst en fråga om rättvisa.
Aron Modig
Förbundsordförande KDU
Texten har även publicerats i Borås Tidning.
Glädjande bilder sprids just nu över världen. De libyska, Nato-stödda rebellerna har intagit större delen av Tripoli och det lär nu bara vara en tidsfråga innan hela huvudstaden är under kontroll. Det innebär i sådana fall att en av världens värsta diktatorer, som suttit vid makten i över 40 år, har störtats och att det libyska folkets frihet ökar. En ny libysk epok inleds och förhoppningsvis kommer steg att tas i riktning mot demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter.
Sverige har sedan april deltagit i den Nato-ledda insatsen. Svenska Gripenplan har ansvarat för en stor del av spaningen i libyskt luftrum, en insats som enligt Nato varit mycket värdefull. Som svenskar kan vi vara stolta, vi har varit med och förändrat människors liv. Det är sällan vi får se så konkreta resultat av vårt internationella arbete som vi får se just nu.
Med jämna mellanrum höjs röster, från såväl höger som vänster, för att Sveriges roll i den internationella politiken bör begränsas. Biståndet ska minska, antalet invandrare reduceras och de fredsbevarande insatserna bli färre. Protektionism och isolationism förespråkas. Vi unga kristdemokrater är starkt emot sådana inskränkningar av vårt internationella arbete. Som rik och välmående nation har vi ett ansvar för de människor som lever i fattigare och mindre fria delar av världen.
Sverige ska ta en aktiv roll i arbetet för en friare, rikare och mer demokratisk värld. Detta arbete har dock en stor bredd, och ska så också ha. Vi måste vara en aktiv röst för en mer utbredd frihandel. Vi behöver ha en generös politik för global utveckling och ge bistånd till projekt som är effektiva och ger tydliga resultat. Vi ska ställa upp med militära medel och militär utrustning i de fall där det behövs och efterfrågas av omvärlden.
Ytterst handlar all politik om människosyn – detta blir kanske extra tydligt i internationella frågor. För KDU är det självklart att principen om alla människors lika och unika värde alltid ska ligga till grund för Sveriges agerande gentemot omvärlden.
Det ser nu ut som att Sveriges insats i Libyen faktiskt bidragit till att avsätta en diktator som varken respekterade människovärdet eller de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vi ser ett bevis för att en värdebaserad utrikespolitik måste kunna arbeta med både diplomati och militära hjälpmedel. Detta är en nödvändighet om ofriheten och förtrycket ska kunna besegras.
Aron Modig
Förbundsordförande KDU
Texten har även publicerats på Newsmill.
Idag lanserar Kristdemokratiska Ungdomsförbundet skolstartskampanjen ”Skaffa dig ett liv!”. Ladda ned kampanjfoldern här.
Vet du bättre än politiker hur du ska leva ditt liv? Vi är övertygade om det! Politiker ska inte välja åt dig, politiker ska ge dig bra förutsättningar att ta tillvara på just dina talanger och möjligheter så att du kan skaffa dig ett bra liv. För att du ska kunna skaffa dig ett bra liv är det viktigt att det finns en skola som ger dig bra förutsättningar. Vi tycker att alla ska ha rätt att fritt välja den skola som passar just honom eller henne bäst. Vi tycker också att skolan ska ge tydliga signaler genom tidiga betyg och att det ska råda arbetsro i skolan.
För att du ska kunna skaffa dig ett bra liv är det viktigt att du kan få ett jobb när du har pluggat klart. Därför måste det föras en politik för just fler jobb. Vi vill ha en fri arbetsmarknad med färre hinder och ett bättre företagsklimat. Det skulle göra det lättare för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.
För att du ska kunna skaffa dig ett bra liv måste du kunna känna dig trygg. Unga människors drömmar och framtidstro riskerar att snabbt bytas ut mot en tillvaro präglad av psykisk ohälsa, rädsla och social oro efter att de blivit utsatta för brott. Vi vill därför att krafttag ska tas mot brottsligheten. Vi gör allt för att ge dig verktygen för att du ska kunna skaffa dig ett bra liv. Men det är alltid du som är ytterst ansvarig för ditt eget liv. Därför säger vi ”Skaffa dig ett liv!” Ingen annan kommer att göra det åt dig.
Aron Modig
Förbundsordförande KDU
I helgen höll de amerikanska Republikanerna provval i delstaten Iowa – en viktig värdemätare inför vårens primärval. Vem ska bli partiets utmanare till Barack Obama är frågan? Sett enbart till lördagens resultat blir det antingen Michele Bachmann eller Ron Paul, som båda är kongressledamöter från Minnesota respektive Texas. Bachmann och Paul har också gemensamt att de stöds av den så kallade Tea Party-rörelsen, vilken även omfamnar bland annat Texas-guvernören Rick Perry och före detta vicepresident-kandidaten Sarah Palin.
Den högerinriktade Tea Party-rörelsen har förstås sina kritiker – till viss del med rätta – men det finns också många som gillar rörelsen. Dels för att det finns ett reellt och utbrett missnöje med såväl det generella ekonomiska läget som med Obamas politik för en större offentlig sektor. Men också för att många ser det som befriande att någon kommer in med ett annat perspektiv och ”rör om lite i grytan”. Det skulle behövas en liknande rörelse också i Sverige – en klassiskt borgerlig folkrörelse som kunde ryta ifrån då alliansregeringen hamnar på fel spår eller antar fel fokus.
Nyligen meddelade regeringen att den skjuter det femte jobbskatteavdraget på framtiden. För lite görs för att sänka världens högsta skatt på utbildning, flit, företagsamhet och hårt arbete. Ledande företrädare för tre av de fyra allianspartierna har argumenterat för införandet av kvotering till bolagsstyrelser. Fler och fler pekpinnar införs i familjepolitiken. Ingen vilja visas att reformera den LO-certifierade arbetsmarknadspolitiken, som håller såväl unga som invandrare på behörigt avstånd från arbetsmarknaden. Försvarsbudgeten används som regulator i statsbudgeten istället för att baseras på det reella försvarsbehovet.
Ja, alliansregeringens felsteg är många. Ändå attackeras den svenska regeringen så gott som aldrig utifrån ett borgerligt perspektiv. De välbehövliga skattesänkningarna och de reformer som gjorts i den offentliga välfärden kritiseras istället alltid från vänster, inte minst i media. Det är tydligt att den offentliga debatten fortfarande präglas av arvet från folkhemstanken och den socialdemokratiska makthegemonin under 1900-talet.Men om vi på allvar ska lyckas förändra det svenska samhället i en mer borgerlig riktning måste vi, en gång för alla, göra upp med det mossigt sossiga tänkande som än idag ligger som en våt filt över det svenska samhället. För att lyckas med detta skulle en mer radikal högeropposition helt klart vara värdefull. En sådan skulle hjälpa till att flytta mittpunkten i svensk politik åt höger.
Inom samtliga de fyra borgerliga partierna finns företrädare som rimligtvis börjar tröttna på alliansregeringens alltför ofta vänsterinriktade politik och retorik. Den historiska möjlighet vi har att föra Sverige i en tydligt mer borgerlig och frihetlig inriktning riskerar att gå upp i rök då Reinfeldts och Borgs fokus istället ligger på att förvalta välfärdsstaten. Men Alliansens berättelse om det goda samhället får inte sluta där. Istället bör mer aktiva grepp tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.
Den svenska borgerligheten måste med ett stort mått av självförtroende våga ge sig in i idédebatten om den långsiktiga samhällsutvecklingen. Vill vi fortsätta leva i ett högskattesamhälle där familjer ständig ges nya pekpinnar om hur de ska leva sina liv och där brottsligheten tillåts breda ut sig? Eller vill vi på allvar få bukt med det höga skattetrycket, stärka familjens och civilsamhällets roll i samhället samt bekämpa kriminaliteten med hårdare straff och fler poliser? En svensk motsvarighet till Tea Party-rörelsen skulle garanterat hjälpa till att formulera berättelsen om framtidens borgerliga politik. Det hade varit mycket positivt.
Aron Modig
Förbundsordförande KDU
Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.
Aron Modig 