Med jämna mellanrum aktualiseras konflikten mellan Israel och dess grannar. Världens blickar riktas mot Mellanöstern och spaltmetrar fylls med olika försök att analysera situationen i regionen. I svenska medier utmålas Israel oftast som förövare medan den palestinska sidan ses som offer. Tanks och moderna vapen står mot civila som inte kan försvara sig, är den bild som många gånger sätts.
Samtidigt tävlar vänsterpartierna om att vara de som är mest Israelfientliga. Genom jippon som Ship to Gaza påstår de sig vilja bidra till att ge ”Gazaborna tillbaka sina mänskliga rättigheter och sin mänskliga värdighet”. Vad de egentligen gör är dock inget annat än att ensidigt skuldbelägga en av parterna i en komplicerad konflikt, vilket varken är speciellt hederligt eller konstruktivt.
Istället bör var och en som har någon som helst seriös ambition att förstå konflikten, försöka förstå i vilket historiskt och politiskt sammanhang som den uppstått och finns i. Alltsedan staten Israel utropades år 1948 har grannländerna velat göra slut på dess existens genom både anfallskrig och terrorism. Än idag är de krafter som vill utplåna Israel starka i området. Det är denna hotfulla närmiljö som Israel har att hantera.
Att i princip alla de stater som omger Israel också skapades efter andra världskriget utgör inte heller något hinder för vare sig palestinier eller andra aktörer att tala om Israels blotta existens som stöld av land. Detta är själva konfliktens kärna. Allt annat som sker i konflikten utgör konsekvenser av denna grundläggande motsättning.
Frågan handlar dock inte bara om Israel som stat, utan också om synen på judar och det utvalda folkets roll i världen. Hamas ger exempelvis uttryck för ren antisemitism. Organisationens mål är tydligt: staten Israel har ingen rätt att existera och det är rättfärdigt att bruka våld mot det judiska folket i kampen mot den sionism som man hävdar styr världen. Detta är ett klassiskt exempel på konspirationsteorier om judarnas makt i världen. På så sätt hänger förnekandet av staten Israels rätt att existera samman med antisemitismen.
Förutsättningarna för en långsiktigt hållbar situation i regionen förbättrades inte direkt av Hamas maktövertagande på den palestinska sidan för sex år sedan. Hamas är inte på något sätt intresserade av en fredlig lösning på konflikten, utan menar att ett totalt utplånande av Israel är den enda lösningen.
För den som tvivlar på att detta är Hamas mål är det bara att läsa organisationens program som antogs 1988. Även om organisationens politiska del har vunnit förtroende i relativt öppna val, så förändrar inte detta det faktum att Hamas är en terrororganisation som medvetet utsätter civila för dödligt våld. Att kräva av en demokratisk stat att de ska sätta sig vid förhandlingsbordet med denna typ av organisation är minst sagt magstarkt. Men ändå är det precis vad Israel får utstå i praktiken.
Det närmaste en fredlig lösning som konflikten någonsin varit får nog sägas vara Oslo-avtalet år 1993. En tvåstatslösning var grunden i denna överenskommelse. Sedan dess har dock mycket hänt och Israel utsätts dagligen för raketattacker som äventyrar befolkningens säkerhet och kränker statens suveränitet. Mellan 2001 och januari 2009 avlossades mer än 8 600 raketer mot Israel, vilket resulterade i 28 dödsfall och flera hundra skadade. Dessutom har det inneburit utbredda psykologiska trauma, speciellt för barn, och stora störningar i det dagliga livet. Detta sker alltså under en period då det till största delen sägs råda vapenstillestånd i området.
Anledningen till att dessa ständiga raketattacker, som hotar vapenvilan, fortsätter är att det faktiskt finns krafter som vill att konflikten ska leva vidare. För att dämpa missnöjet hos sina befolkningar är det för Mellanösterns auktoritära regimer praktiskt med en yttre fiende att mana till nationell samling emot.
Iran och dess president Ahmadinejad är det tydligaste exemplet på detta. Genom aktivt stöd till terrorister på den palestinska sidan ger de ny näring åt konflikten. Det är numera allmänt känt att en stor del av de raketer som skjuts mot Israel har iranskt ursprung. Mot något sådant måste varje stat ha rätt att försvara sig.
Detta är också precis vad Israel gör i det som av medierna beskrivs som en våldsspiral, som den vi sett under de senaste veckorna. Israelerna vill inget annat än att attackerna ska upphöra, men kränkningarna fortsätter just för att det finns aktörer och länder som tjänar på att konflikten fortlever.
Ledare inom arabvärlden försöker dölja sina misslyckanden genom att demonisera fienden Israel. Att antagonisten sedan både är en demokrati och ett ekonomiskt välutvecklat land är naturligtvis besvärande. För Israel är områdets enda egentliga demokrati. Freedom House Index rankar exempelvis Israel som ett helt fritt land, jämförbar med vilken annan västerländsk demokrati som helst. Israel är därtill en framstående forskningsnation och har en välutvecklad teknologisk industri. Detta vore något för fler länder i Mellanöstern att ta efter!
Demokratin, friheten och högteknologin till trots – Israel är förstås inte något felfritt land, sådana finns bara i teorin. Inte heller har Israel agerat klanderfritt i alla bemärkelser i själva konflikten. Bosättningarna är ett exempel där mer borde ha gjorts. Och det är naturligtvis en stor tragedi att många palestinier fått sätta livet till i de krig som ägt rum. Men att bara konstatera att det är sorgligt att människor dör räcker inte som analys av konfliktens grunder. Dessa måste man ha klara för sig om någon lösning någonsin ska komma till stånd.
Ytterst handlar konflikten om rätten för Israel att existera eller inte. Som den enda demokratin i området är det naturligtvis svårt att förhålla sig till krafter som varken accepterar det lika och okränkbara människovärdet, demokratin eller andra grundläggande värden. Men det är just denna svåra uppgift som det lilla landet har att hantera. Och i detta arbete förtjänar Israel verkligen den demokratiska världens stöd!
Aron Modig
Förbundsordförande KDU
Texten har även publicerats i Frivärld Magasin.
Aron Modig 