Det fria skolvalet får inte inskränkas

Dagens Nyheter skriver idag om att  ”friskolor konkurrerar med överbetyg” och hänvisar till en granskning de gjort som visar att många friskolegymnasier ger sina elever högre kursbetyg än de fått i resultat på nationella prov. På de kommunala gymnasierna är det färre som får ”överbetyg”.

Det finns ett par problem med DN:s artikel som gör att det är svårt att direkt dra de slutsatser som artikelförfattaren (eller åtminstone rubriksättaren) verkar vilja dra, nämligen att konkurrensen mellan skolor leder till betygsinflation och orättvis betygsättning. Dels mäter de nationella proven inte alla betygskriterier och dels är de avsedda att fånga upp brister hos eleverna som då kan rättas till innan kursen är slut.

Det är som en följd av hur systemet med nationella prov är utformat och avsett att fungera därför rimligt att många elever får högre kursbetyg än provbetyg.

Dessutom tillämpar olika skolor olika upplägg på undervisningen, medan provet ges vid samma tillfälle för samtliga skolor. Det gör att det förstås kan vara så – som en rektor påpekar i artikeln – att eleverna på en skola som ännu inte gått igenom vissa av momenten på provet av naturliga skäl får sämre resultat på just de delarna, även om de mycket väl kan ha den kunskapen då de gått färdigt kursen. De nationella proven är helt enkelt inga examensprov.

Visst kan det vara så att de resultat som redovisas i artikeln beror på fusk eller slapp betygsättning. Men det kan också vara så att fristående skolor generellt är bättre på att fånga upp elevernas brister eller att de har ett annorlunda upplägg på undervisningen än vad kommunala skolor generellt sett har. Det kan också bero på att olika skolor rättar de nationella proven olika hårt. (Skolforskaren Jonas Vlachos hänvisar i artikeln till en undersökning som visar att friskolor är mer generösa i rättningen av nationella prov, men det kan lika gärna tala för att skillnaden i betygsättning mellan fristående och kommunala skolor borde vara mindre.)

Men viktigast av allt: Även om det skulle visa sig att konkurrensen mellan skolor driver fram betygsinflation så är inte det skäl nog att inskränka det fria skolvalet (som snarare behöver stärkas). Elever och föräldrar måste ha rätt att både söka sig till den skola som passar dem och att välja bort de skolor som inte passar. Istället får man leta efter fler och nya metoder att förbättra rättssäkerheten i betygsättningen och stävja betygsinflationen. Bättre uppföljning och kontroller är ett sätt, ökad användning av externt rättade nationella prov ett annat.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Newsmill.

Möjligheterna att välja ska utvecklas, inte avvecklas

Debatten om vinster och valfrihet i välfärden pågår för fullt. Vänsterpartiet är sin vana trogen mest extrema och vill helt förbjuda både vinstuttag och valfriheten i sin helhet. Också S-ledaren Stefan Löfvén och SSU:s ordförande Gabriel Wikström har nu satt ner foten i frågan. Båda är skeptiska mot vinstuttag hos företag som är verksamma inom välfärdssektorn. Med missvisande argument om kvalitetsbrister hos fristående välfärdsutförare försöker SSU misstänkligöra fristående välfärdsaktörer i allmänhet och de som går med vinst i synnerhet. (SvD 11/10). Socialdemokraternas presenterade slutligen sin modell (på en presskonferens 26/10). Löfvén påstår att denna inte hotar valfriheten. Verkligheten är dock en annan och de förslag som S presenterat skulle i princip innebära ett totalt avskaffande av människors rätt att välja.

Bland annat säger sig Socialdemokraterna vilja stoppa ”onödig resursförbrukning”. Ett exempel är att partiet på ”skolans område vill vi se ett ökat kommunalt inflytande över nyetableringar, genom att ett obligatoriskt samråd sker med kommunen innan en fristående skola får tillstånd.” Detta innebär i praktiken att det är politiker som bestämmer vilka alternativ som medborgarna ska ha att välja mellan i en kommun. Detta skulle praktiken avskaffa de valfrihetsreformer som skapats inom välfärden under de senast 20 åren. Genom att förbjuda konkurrens vill man säkra kvaliteten i välfärden. Resonemanget är lika verklighetsfrånvänt som ologiskt.

I Socialdemokraternas värld tycks den privata driftsformen vara något som står i motsats till kvalitet. Inget kunde vara mer fel. Socialstyrelsens senaste rapport om äldrevården pekar på att det inte går att tala om kvalitetsskillnader mellan offentlig och privat driven omsorg. Den privata omsorgen tycks till och med vara något bättre. Detsamma gäller friskolor. Såväl resultat som nöjdhet från både föräldrar och personal är högre i fristående alternativ, enligt de allra flesta undersökningar. Enligt rapporten ”Har den växande friskolesektorn varit bra för elevernas utbildningsresultat på kort och lång sikt?” från IFAU tycks också friskolor bidra till att höja kvaliteten i de kommunala skolorna genom konkurrens. Det går alltså inte att påvisa någon motsättning mellan fristående vinstdrivande alternativ och kvalitet, snarare är förhållandet det motsatta.

Vi unga kristdemokrater är de första att försvara människors rätt att välja. KDU tillbakavisar kraftfullt vänsterns starka vilja att rulla tillbaka de valfrihetsreformer som genomförts. Inte heller kommer vi att acceptera ett synsätt där olika aktörer som bidrar till välfärdens utveckling ställs mot varandra, som vänsterpartierna väljer att göra.

Det är viktigt att komma ihåg i debatten att det i varje läge är kvaliteten på välfärdstjänsterna som ska stå i centrum, inte vem som utför dem. Det är de dåliga skolorna, den undermåliga vården och den bristfälliga äldreomsorgen som måste bort, oavsett om de drivs i offentlig eller annan regi. Välfärd av god kvalitet ska på samma sätt i varje läge uppmuntras.

Det är då nödvändigt att människor tillåts ”rösta med fötterna” och välja bort dåliga utförare. Detta har Kristdemokraterna i regeringen gjort mycket för att underlätta genom införandet av lagen om valfrihet (LOV). Denna bör stärkas och göras obligatorisk i alla landets kommuner. Där Socialdemokraterna vill se till att mer makt hamnar hos politiker, genom att valfriheten begränsas, vill KDU se utbyggd valfrihet. Möjligheterna att välja ska utvecklas, inte avvecklas!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Alla elever måste få stimulans i skolan

Sedan 1990-talet har svenska elevers resultat i kunskapsmätningar försämrats. Nedgången märks tydligast i matematik och naturvetenskapliga ämnen men även i läsförståelse. Dessa slutsatser, som utbildningsminister Jan Björklund tidigare fått en enorm bassning för att dra, sluter sig nu Skolverket till i rapporten Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?.  Verket lyfter fram fyra faktorer – segregering, decentralisering, differentiering och individualisering – som tillsammans hävdas förklara varför svenska elever idag presterar sämre i skolan jämfört med under tidigt 1990-tal.

Två av dessa faktorer, en ökad segregering och en ökad differentiering av skolan, härleder Skolverket till friskolereformen och det fria skolvalet. Att eleverna har möjlighet att välja den skola de tycker passar dem har lett till att det blivit vanligare att elever med likartad bakgrund samlas i samma skola, vilket enligt Skolverket varit negativt för kunskapsutvecklingen. Användandet av nivågruppering inom skolan uppges även det vara problematiskt, ”eftersom kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet lågpresterande elever förloras”.

Det är möjligt att det finns poänger i den argumentation som Skolverket lägger fram, men personligen kan jag inte se det på något annat sätt än att fördelarna med såväl friskolor som nivågruppering överträffar nackdelarna med råge.

Respekten för att människor är olika måste vara utgångspunkten för den svenska skolan. Eftersom människor har olika intressen och är olika duktiga på olika saker inom olika områden behövs det en mångfald av såväl utbildningar som skolformer. Friskolereformen och det fria skolvalet bidrar till att skapa just en sådan pluralism. Den som tycker att den lokala skolan har brister kan utan problem söka en utbildning i en annan stadsdel eller annan kommun. Och den som tycker att det fattas någon typ av skola är välkommen att fylla tomrummet genom att starta en ny. Alla elever har likvärdiga möjligheter att söka till alla skolor, vilket skapar en rörlighet mellan olika områden och gör att exempelvis ambitiösa och drivna förortselever kan söka sig till mera populära innerstadsskolor. Ett system där den så kallade närhetsprincipen råder, så att alla tvingas gå i den skola som geografiskt sett ligger närmast hemmet, skulle mer än något annat bidra till en besvärande segregation.

Skolpolitiken måste även vara inriktad på att ge alla elever inspiration. Svaga elever behöver naturligtvis extra stöd från skolan och lärare, men av precis lika stor betydelse är det att högpresterande elever ges extra stimulans och utmaningar. För att tillfredsställa dessa båda behov är så kallad nivågruppering i skolan ett lysande instrument. De som behöver extra stöd i exempelvis matematik har lektioner tillsammans, så att läraren kan gå igenom teorin i lugn och ro, medan de som har lättare för matten bildar en egen grupp, i vilket undervisningen kan hålla ett högre tempo. Ingen lämnas efter och ingen hålls tillbaka. Att som Skolverket hävda att ”starka” elever behövs i alla skolor för att pusha de ”svagare” klasskamraterna framåt är fullständigt felaktigt. Det är lärarens och inte vissa elevers uppgift att ansvara för undervisningen.

Den av Skolverkets rapports slutsatser som är väsentlig att fokusera på är istället den så kallade individualiseringen av undervisningen. Klassisk lärarundervisning har fått kliva åt sidan till förmån för grupparbeten, egen ”forskning” och diverse flumpedagogik. Det är just detta som leder till den verkliga utslagningen. Elever som kommer från studieovana hem drabbas hårt av katederundervisningens marginalisering och det ökade ansvaret på den enskilde eleven.

Denna nya ordning är ett väldigt stort problem eftersom det drabbar den skola som är ett så viktigt instrument för att ge alla människor en så likvärdig start på livet som möjligt. Vad som nu behövs är både en återupprättelse av lärarens yrke och auktoritet samt en skolmiljö präglad av ordning och reda. Tillsammans med stora inslag av valfrihet i skolväsendet skulle detta kunna innebära en vändning av den negativa kunskapstrenden. Den borgerliga skolpolitik som bedrivs för tillfället är inriktad på just detta, varför det, så länge Jan Björklund får sitta kvar som utbildningsminister efter nästa års val, finns all anledning att ha stora förhoppningar på den framtida kunskapsutvecklingen.

Aron Modig
Andre vice förbundsordförande och skolpolitisk talesman för KDU

Texten har även publicerats på debattsajten Newsmill.