Vi måste fortsätta arbeta för kubanernas frihet!

På eftermiddagen den 22 juli i år vaknade jag upp blodig och kraftigt förvirrad i en ambulans. Det var på den kubanska landsbygden och det kom att bli starten på den värsta veckan hittills i mitt liv. En sjukhusvistelse följdes av förhör med lokal kubansk polis, som följdes av isolering och bevakning av beväpnade vakter samt förhör av landets säkerhetspolis.

Jag var i Kuba för att ge mitt stöd till den kristdemokratiska rörelsen i landet. Den är internationellt sett den mest erkända oppositionella kraften mot den auktoritära kommunistiska regimen.

Resan slutade mycket tragiskt. Två kubanska oppositionspolitiker omkom i en bilkrasch.

Den bil som jag och min spanske resekamrat färdades i kolliderade med ett träd i Granmaprovinsen, 75 mil öster om Havanna. De som dog var det kubanska kristdemokratiska partiets ledare Oswaldo Payá och ledaren för dess ungdomsförbund, Harold Cepero.

Kuba är en kommunistisk diktatur och Castroregimen är en av de mest enväldiga i världen.

Enligt den amerikanska stiftelsen Freedom House, som publicerar rapporter över situationen för politisk frihet i världen, klassificeras Kuba som ”ej fritt” och på organisationens sjugradiga frihetsskala (ju lägre, desto friare) fick landet i år det föga smickrande betyget 6,5.

I The Economists årliga Democracy Index klassas Kuba som en auktoritär regim och omnämns dessutom, tillsammans med Kina, som den minst sårbara auktoritära regimen.

I Kuba ”pryds” vägrenar och husfasader av landets hjältar, såsom Che Guevara, Usama bin Ladin och Hugo Chávez.

Kubanerna har varken möjlighet att påverka vem som ska representera dem i landets parlament eller laglig rätt att engagera sig i någon annan politisk organisation än kommunistpartiet. De får inte demonstrera eller på annat sätt uttrycka sitt missnöje eller sin politiska åsikt. Och de tillåts inte starta en egen oberoende tidning eller TV-kanal, utan hålla till goda med regimens nyhetsrapportering.

Mina erfarenheter från Kuba kommer inte bara från årets resa. När jag var där 2009 för att träffa en grupp oberoende journalister hörde jag också många berättelser om övervakning, förföljelser och trakasserier.

I Kuba är människor fattiga. Den politiska ofriheten går hand i hand med ekonomisk socialism. I princip allt företagande är statligt, ransoneringssystem har tillämpats sedan 1950-talet och det är svårt för en genomsnittlig kuban att klara sig på sin månadsinkomst, motsvarande mellan 200 och 500 kronor. Många är beroende av svartarbete vid sidan om sina ordinarie jobb för att klara sitt uppehälle.

Visst har en del råd med den socialism som finns på Kuba. Vissa till och med tjänar på den. Men de tenderar att finnas i landets yttersta elit. Resten får lida. Den stora massan, som i varje rimligt fall borde vara den som ledningen ska värna, far illa.

Vi i den fria delen av världen kan göra mycket för att förbättra situationen på Kuba. Vi kan alla hjälpa till att sprida information om det förtryck som människor lever under genom samtal med vänner och bekanta. Att resa på semester till den karibiska ön är ett sätt att bryta de vanliga kubanernas isolering.

På det politiska planet kan såväl Sverige som andra demokratiska stater sätta press på den kubanska regimen att genomföra reformer i frihetlig riktning. Och enskilda politiker kan, likt många svenska kristdemokrater och liberaler gjort genom åren, resa till Kuba och visa sitt moraliska stöd för oppositionen.

Omvärlden måste ha en åsikt om vad som är rätt respektive fel behandling av enskilda människor. Vi har en skyldighet att visa att de som förtrycks i diktaturer inte står ensamma i sin kamp.

Ett starkt civilsamhälle, grupperingar, partier, föreningar och organisationer som existerar oberoende av staten, är nödvändiga i byggandet av en demokrati. Vi i västvärlden har ett stort ansvar att bidra med erfarenheter som vi samlat på oss i utvecklingen av, och arbetet inom, våra respektive politiska system.

Demokrati är aldrig något självklart, utan måste erövras av varje generation genom engagemang för en värld byggd på principen om det okränkbara människovärdet.

Det som jag framför allt tagit med mig från sommarens resa till Kuba är inte rädslan eller erfarenheten av att sitta fängslad och att bli förhörd. Det är den oerhört konkreta upplevelsen av hur olika politiska system fungerar. Jag åkte iväg för att i all välmening bidra till ett friare och mer demokratiskt Kuba men blev fängslad och förhörd. Och så behandlas kubaner varje dag.

Vi som lever i ett fritt land som Sverige tar lätt våra rättigheter och vårt demokratiska styrelseskick för givet. Det bästa vi kan göra för att hedra Oswaldo Payás minne är att föra vidare insikten om att ett demokratiskt samhälle alltid byggs bäst underifrån och fortsätta kampen för ett fritt och demokratiskt Kuba.

Det är enbart diktaturerna och despoterna som vinner om vi av rädsla efter de incidenter som skett trappar ned vårt stöd för dem som dagligen lever utan frihet.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Sydsvenskan.

Frihetstalet 2011

Frihetstalet 2011, hållet i samband med Frihetsdagarna i Uppsala den 12 november 2011:

Vänner,

Den första person jag tänkte på när jag klev in här imorse var Adolf Hitler. Det låter förstås märkligt men anledningen var att den här lokalen fick mig att tänka på en av mina favoritfilmer, The Rise of Evil, som handlar om just Hitler och hans bana från ungdomen till det att han utsågs till ledare för Tyskland. Hitler var en av världshistoriens värsta massmördare men det ironiska är att han också talade om frihet. ”Arbete ger frihet”, till exempel.

Några andra som talat om frihet är den liberale politiske tänkaren John Locke, som levde i Storbritannien på 1600-talet och socialdemokraten Olof Palme, som ju var svensk statsminister under många på 1960-, 1970- och 1980-talen. Och numera matas vi så gott som dagligen med frihetsnyheter från Nordafrika och Mellanöstern. “Håll era huvuden högt, ni är nu fria libyer”, utropade till exempel representanterna för det så kallade övergångsrådet den 23 oktober i år då tiotusentals människor hade samlats i upprorsstaden Benghazi för att utropa fred i landet.

Det här visar oss just det som PJ Anders Linder var inne på här tidigare idag. Beroende av tid och rum och ideologisk utgångspunkt så använder människor begreppet frihet på olika sätt. Det finns de som missbrukar begreppet frihet. Som väljer att prata om frihet när de egentligen menar friheten att ”slippa” välja istället för att ge människor makten att forma sina egna tankar och sin egen tillvaro. Det finns ingen som pratar om att man vill se en mer ofri värld. Det finns inte en diktator i världshistorien som har sagt sig vilja skapa mindre frihet för folket. Det finns inte en socialist som sagt sig vilja se kollektivet förtrycka människors personliga frihet. Ja, till och med kvoteringsförespråkarna i Sverige säger sig värna individens frihet.

Men bara för att man pratar om frihet så betyder inte det att man de facto företräder en frihetlig politik. Nej, frihetsdebatten måste ta sin utgångspunkt i en solid, gemensam och universell värdegrund. Den måste utgå ifrån det okränkbara människovärdet, betydelsen av de små gemenskaperna och den personliga friheten. En människa kan nämligen aldrig vara fri utan de oåterkallerliga rättigheter och skyldigheter som hon är född med.

Det är den kristdemokratiska utgångspunkten i vårt arbete för att skapa ett frihetligare Sverige och en friare värld.

***

Inför valet 2006 hade Sverige styrts av socialdemokrater under 61 av de senaste 70 åren. Vi levde i ett land där flumskolan var rådande. Där skatterna var de högsta i världen och där kärnkraftverk stängdes ned, trots att det enda alternativet var energi från smutsig tysk och polsk brunkol. Sverige var ett sämre land att leva i då än vad som är fallet idag.

Ibland brukar jag ”roa” mig med att fundera på hur Sverige hade sett ut idag om historien hade tagit en annan vändning den där septemberdagen 2006. Om Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund inte hade träffats i Högfors sensommaren 2004 för att bilda Allians för Sverige och de där tågturnéerna med de fyra glada partiledarna aldrig hade blivit av. Om borgerligheten inte hade vunnit valet då för drygt fem år sedan.

Ja, då hade föräldraförsäkringen sannolikt varit helt tvångskvoterad. Vi hade haft en rödgrön regering som omyndigförklarat Sveriges föräldrar. Mona Sahlin eller Håkan Juholt, eller vem som nu hade lett det stora så kallade arbetarpartiet, hade slagit sig ned vid våra köksbord för att styra och ställa med vår vardag.

Andra saker hade varit obligatoriska. Svenska gymnasielever hade inte efter egen förmåga och intresse kunnat välja att slå in på antingen en teoretisk eller praktisk bana, utan alla skulle ha tvingats att bli högskolebehöriga.

Sverige hade fortsatt varit världens ohotade världsetta i högskatteligan.

Nu blev det som tur är inte så. Väljarna tyckte att vänsterns ofrihetsarbete redan hade pågått för länge, och sträckt sig över alltför många områden. Socialdemokratin var idélös. Viljan att vara det samhällsbärande partiet som alla skulle kunna identifiera sig med, ledde till ideologisk vilsenhet och politisk tomhet. Att förvalta en svällande offentlig sektor och försvara dåligt fungerande bidragssystem blev partiets enda, innehållslösa, idé. Och det straffades partiet också för.

Borgerligheten – däremot – hade idéer. Vi hade en samsyn vad gällde de stora samhällsproblemen och gemensamma idéer kring vilka lösningar som behövde komma till. En plan för hur ett bättre Sverige skulle kunna byggas.

Vi såg att den andel av befolkningen som arbetade var för liten jämfört med den andel som var arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade. Vi såg att drivkrafterna för människor att ta sig ut ur utanförskapet och in i den arbetande klassen var för små – och därför införde vi jobbskatteavdragen. Fyra stycken – hittills…

Vi såg under 1990-talet och början av 2000-talet hur antalet jobb som fanns att söka blev färre. ”I Sverige finns fler sjukpensionärer än företagare”, sade vissa. Ja, inte undra på då den börda som lades på entreprenörerna och företagarna blev större och större för varje år som gick. Men Alliansen såg detta problem och idag har vi halverat arbetsgivaravgiften för företag som anställer unga, sänkt bolagsskatten, tagit bort företagens ansvar för den tredje sjuklöneveckan och minskat regelbördan för småföretagare.

Vi såg också hur de socialdemokratiska skolministrarna Johansson, Östros, Wärnersson och Baylan hade infört flumskolan. En skola där stök och bråk bredde ut sig, där eleverna från mellanstadiet skulle ta ansvar för att lära sig allting själva genom ”forskning” och där lärarnas auktoritet undergrävdes successivt. Borgerligheten agerade också mot detta och en ny skollag har nu införts för en skola med kunskap och ordning och reda i fokus.

Som om inte det vore nog kan nu fler och fler av våra mor- och farföräldrar själva välja vårdform inom lagen om valfrihetssystem. Kvotering och godtycke, eller som det kallades – positiv särbehandling – avgör inte längre vem som antas till våra universitet och högskolor. Staten äger inte längre bolag som producerar sprit och blir du febrig på en söndag kan du handla huvudvärkstabletter på ICA eller Statoil. Straffen på grova våldsbrott har höjts och steg har tagits mot en upprensning av den subventions- och regleringstäta bostadsmarknaden.

Sverige har blivit ett bättre land att leva i. Sverige har blivit ett friare land.

***

Ja, Sverige har blivit ett bättre och friare land, och det ska vi förstås vara stolta över. Men långt ifrån allt är perfekt. Mycket kan göras bättre och – får vi inte glömma – vi har massor av tid att göra Sverige ännu friare. Det återstår nämligen nästan tre år till nästa riksdagsval.

Ändå har jag känslan av att Alliansens idé- och reformarbete har avstannat. Vi vann visserligen valet ifjol, men bakgrunden till det var i första hand att vänstern var rörig och oorganiserad, och att Alliansen därför framstod som ett säkrare kort att spela på i en tid av svår ekonomisk oro. Det var det berömda ansvarstagandet – inte idéerna för framtiden – som utgjorde grund till att Fredrik Reinfeldt fick behålla statsministerposten.

Efter valet har vi inte heller sett så mycket mer av regeringen än Anders Borgs fasta grepp runt statens plånbok. Fortfarande räcker det visserligen ganska långt. För varje ny omgång svarta rubriker om röda siffror i Grekland, Italien och Portugal får Sveriges regering nya guldstjärnor. Här råder ordning och reda i en orolig tid och det gillar förstås väljarna.

Men den fråga jag, som kristdemokratisk sympatisör och företrädare, ställer mig är: Var detta allt? Var det för detta vi slogs dag och natt i en hel valrörelse? Och vad hände med drömmen om ett Sverige som förs – steg för steg – i en mer frihetligt, borgerlig riktning? Det här är också en oro som tilltar.

Det största hotet mot borgerligheten idag är nämligen inte den splittrade vänsteroppositionen med Håkan Juholt i spetsen. Det största hotet utgörs av borgerligheten själv. Alliansen kan säkert vinna fler val, men det i sig är inte tillräckligt. Politik handlar inte i första hand om att vinna val utan om att göra verklighet av den politik man tror på; i Alliansens fall att göra samhället friare, tryggare och starkare. Då räcker det inte att sitta still i båten, utan då måste man visa upp vad man själv vill och vilka visioner man har.

Alliansen får inte fastna i förvaltande av det befintliga samhället. Så när nu valmanifestet från 2006 är genomfört behöver vi nya, framtidsinriktade idéer. Vi behöver Alliansen 2.0. Men för att komma dit måste vi först få igång en diskussion kring vad som egentligen ska vara det borgerliga uppdraget för framtiden. Det behövs med andra ord en ny, öppen och heltäckande borgerlig idédebatt.

***

Vad bör då denna borgerliga idédebatt fokusera på? Ja, för det första måste den ta itu med den felaktiga inriktning vi har hamnat i vad gäller diskussionen om arbetslinjen och de numera världsberömda stabila offentliga finanserna.

Låt oss ta arbetslinjen till att börja med. Det viktigaste i den kan inte vara att antalet arbetade timmar till varje pris ska maximeras, utan vad det handlar om är att göra det mer lönsamt att arbeta och skapa möjligheter för fler att försörja sig själva. Om man exempelvis avvisar ökad valfrihet för småbarnsfamiljer med argumentet att det skulle kunna minska deras arbetsutbud, då har man hamnat fel. Arbetslinjen är nämligen lyckad även om det i slutändan visar sig att de arbetade timmarna har blivit färre. Så länge människors beteende styrs av egna fria val och de klarar sin försörjning på egen hand så är politiken lyckad. Vi får aldrig glömma att det är människor och familjer – inte robotar – som bor i Sverige och som är målgruppen för regeringens politik.

Också vad gäller de stabila offentliga finanserna har fokus hamnat fel. Att intäkter och kostnader går ihop i statsbudgeten är ju inte något mål i sig utan ett medel. Att den budget man som regering lägger fram inför riksdagen är i balans är en hygienfråga – en självklarhet för att man ska framstå som seriös. Det viktiga är sedan innehållet i de budgetar som balanseras och det är där diskussionen börjar. Till exempel: Vad ska göras av det offentliga och vad ska göras av andra aktörer, såsom näringsliv och civilsamhälle? Men den senare frågan har Alliansen sedan en tid tillbaka lämnat helt.

***

Arbetslinje, jobbskatteavdrag och budgetbalans i all ära. Men det vore mycket olyckligt om Alliansens berättelse om det goda samhället slutade där. Idéerna och värderingarna får inte glömmas bort. När Sverige går till val år 2014 kommer Alliansen att ha suttit vid makten i åtta år. Vi har en historisk möjlighet att föra Sverige i en tydligt mer borgerlig och frihetlig riktning, men effekten av detta arbete riskerar att urholkas då regeringen i alltför hög grad fokuserar på att förvalta välfärdsstaten i stället för att värna människorna, civilsamhället och näringslivet.

Vi måste ta denna möjlighet att förändra samhället i grunden, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället ansvar, tillit, flit, gemenskap, medmänsklighet och hederlighet. Vi måste sluta se medborgarna som passiva, icke-moraliska varelser, utan istället som självständigt tänkande personer som kan göra etiska överväganden. Som kan göra det goda och rätta för både sig själva och sina medmänniskor, bara de ges rätt förutsättningar. Den personliga friheten är grunden för att detta överhuvudtaget ska kunna ske.

Borgerligheten i allmänhet, och Kristdemokraterna i synnerhet, får inte glömma vår gemensamma värdegrund. Alliansen får inte bli en maktkonstellation av det slag som Socialdemokraterna var under 1990-talet. Vi får inte nicka till bara för att vi i just nu har en borgerlig regering, utan den samhällskritiska uppgiften måste finnas kvar. Och ibland måste vi också ha förmågan att gå i opposition mot oss själva, utifrån våra egna idéer.

***

Då Fredrik Reinfeldt talade inför Moderaternas partistämma nyligen så betonade han betydelsen av att vi ska förvalta det Sverige vi har. Men vad är det egentligen som ska förvaltas? Den 25-procentiga ungdomsarbetslösheten? Värnskatten som ju är en straffskatt på utbildning, företagande och hårt arbete – de värden som bygger ett samhälle starkt? Eller den socialdemokratiska kulturen och tankesättet som präglar hela samhället och som säger att så många uppgifter som möjligt bör skötas av det offentliga?

Nej, att enbart förvalta det nuvarande Sverige kan omöjligtvis vara borgerlighetens uppgift. Här har vi identifierat någonting som vi tycker är fel och som vi vill ändra på. Och då är frågan: Hur kan KDU bidra i detta arbete för ett friare och mer kristdemokratiskt Sverige? Ja, jag ser fyra principiellt viktiga områden där vi har mycket att komma med i den borgerliga debatten:

För det första handlar det om att ständigt och konsekvent driva opinion för ett successivt ökande av friheten i samhället, för den enskilda människan och för familjerna. Det handlar då om att argumentera för fortsatta skattesänkningar – eftersom det ger människor större inflytande över sina egna liv – men också om att ytterligare driva på för ökad valfrihet inom välfärden. Var och en måste i största möjliga mån få möjlighet att leva sitt liv som man vill. Vi människor är alla olika och då fungerar det inte med one size fits all-lösningar.

För det andra handlar det om att betona det personliga ansvarstagandet. Det ansvar vi alla har för våra liv och våra handlingar. Det ansvar vi alla har att göra rätt för oss. Politiken måste vara utformad så att detta ansvar förstärks och lyfts upp. Det gäller inte minst i rättspolitiken, där KDU fyller en viktig roll i att föra fram betydelsen av att brottsoffrets perspektiv alltid sätts främst.

För det tredje handlar det om att bryta det monopol som vänstern tycks ha tagit på begreppet rättvisa. För oss är inte rättvisa synonymt med att alla världens medborgare är precis likadana, precis lika bra på allting och har precis lika mycket pengar – oavsett prestation. För oss handlar rättvisa istället om att alla människor har möjlighet att påverka sin egen situation genom att det finns möjligheter till social rörlighet. Det handlar om att skolan, utbildningsväsendet, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och skattesystemet ska vara uppbyggda på ett sätt som gör att flit lönar sig och som gör det möjligt att genom utbildning, hårt arbete och företagsamhet göra en livsresa från koja till slott.

För det fjärde handlar det om att vara civilsamhällets främsta förespråkare – att ständigt betona dess betydelse för såväl samhället i stort som för den enskilda människan. Betona den betydelse det har för alla de ungdomar som spenderar en stor del av sin fritid med fotbolls- eller hockeylaget, i kyrkan, nykterhetsrörelsen eller studentkåren. Nästa år inför regeringen möjligheten att göra avdrag på skatten för den som skänker en slant till ideella organisationer. Det är den viktigaste reformen som genomförs i samband med nästa års budget – och kanske också den principiellt viktigaste reformen sedan maktskiftet 2006, eftersom den innebär ett systemskifte i synen på samhällets roll kontra statens. Ett första viktigt steg har med andra ord tagits – nu blir det en viktig uppgift för oss att fortsätta resonera kring detta för att ytterligare stärka civilsamhället.

***

Principerna om människornas och familjernas frihet, det personliga ansvarstagandet och en borgerlig syn på rättvisa och civilsamhället måste vi i alla lägen försvara, oavsett från vilket håll angreppen på friheten kommer. För de kommer nämligen inte bara från vänstersidan.

När statsministerns säger att politiken inte ska bygga på idéer, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påminna om att de borgerliga värderingar som vi gemensamt tror på alltid är bäst för både den enskilda människan och samhället.

När jämställdhetsministern eller moderata partihöjdare säger att kvotering bör övervägas för att få en jämnare könsfördelning i börsbolagens styrelser, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påminna om att all form av kvotering innebär en inskränkning av människors frihet. Vi ska påminna om att det fria näringslivet är en grundförutsättning för ett växande välfärdssamhälle.

När finansministern använder försvarsbudgeten som en budgetregulator istället för att ge försvaret de anslag de behöver för att kunna utföra sitt uppdrag, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påminna honom om varför vi har ett försvar överhuvudtaget, nämligen för att försvara friheten både här i Sverige och i andra delar av världen.

När Stureplanscentern ropar på en liberalisering av narkotikalagstiftningen, som utan tvivel kommer att leda till ett ökat bruk och missbruk av cannabis, kokain och heroin, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påtala att det knappast bidrar till ett friare samhälle om människor, då framförallt våra ungdomar, inte kan sköta skola och jobb.

När statsrådet Birgitta Ohlsson kräver att vårdnadsbidraget ska avskaffas för att det motverkar jämställdheten, ja då ska vi säga ifrån. Vi ska påtala att både kvinnor och män är fullt kapabla att göra sina egna livsval. För det är just det som frihet handlar om. Att ha möjlighet att göra sina egna livsval och skaffa sig ett liv.

***

Jag ska avsluta alldeles strax men först tänkte jag berätta om ett mejl jag fick tidigare i veckan. Det kom från det socialdemokratiska ungdomsförbundets, SSU:s, medlemstidning och de ville mig med på ett hörn i sitt nästa nummer. Eller rättare sagt, de ville veta vad KDU tycker om friskolor. Inget konstigt med det utan jag svarade SSU. Men det var inte själva frågan och svaret som jag funderade mest på i efterhand, utan det var namnet på tidningen. Är det någon som vet vad den heter? Den heter Frihet.

Man kan ju tycka att det här är lite ironiskt. För allvarligt talat, om vi ska låta SSU definiera vad som är frihet. Ja, då kan vi lika gärna också låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund definiera vad som är mångfald. Vi kan låta Grön ungdom definiera vad människovärde är. Ja, vi kan till och med låta Ung Pirat avgöra vad som är äganderätt.

Nej, det går inte. Vi kan inte tillåta folk som missbrukar begreppet frihet att stjäla det. Det är vi krisdemokrater som måste fortsätta gå i bräschen för den borgerliga idédebatten, med frihetsfrågorna i fokus. För det är bara med utgångspunkt i en solid värdegrund och med universella mänskliga rättigheter och skyldigheter som diskussionen kring verklig frihet kan ta avstamp.

Frihetsdagarna ska vara en återkommande arena för diskussion kring friheten utifrån ett kristdemokratiskt perspektiv. Jag hoppas att ni tycker att den här helgen, hittills åtminstone, har varit lika inspirerande som jag tycker att den har varit. Frihetsdagarna har kommit för att stanna. Så när ni kommer hem till era distrikt. Gå ut för att försvara den kristdemokratiska definitionen av frihetsbegreppet. Äg det och förvalta det!

Tack för att ni har lyssnat.

Alliansen bör prioritera sänkta skatter

Torsdagen i förra veckan, den 23 juli, var av Skattebetalarnas förening utsedd till Skattefridagen 2009. Denna årligen återkommande ”högtidsdag” är den dag på året då alla löntagarnas skatter blivit betalda, förutsatt att den totala skattebördan fördelas från årets början.

Fram till ifjol hade Sverige högst skatter i världen, men den föga ärofyllda positionen har nu tagits över av Danmark. Alliansregeringen har gjort ett mycket bra jobb sedan tillträdandet hösten 2006, med bland annat tre jobbskatteavdrag, slopad förmögenhetsskatt samt sänkt fastighetsskatt och bolagsskatt på meritlistan. Att dessa reformer burit frukt illustreras inte minst av att Skattefridagen i år infaller drygt två veckor tidigare än vad som var fallet 2006.

Det finns med andra ord goda anledningar att vara nöjd med de senaste årens utveckling, men ändå flera skäl att sträva efter mer. En genomsnittlig löntagare betalar exempelvis fortfarande 55,6 procent av sin totala lön i skatt om alla skatter räknas med.

Nästa höst är det åter val till den svenska riksdagen. Innan dess är det min stora förhoppning att Kristdemokraterna och de övriga allianspartierna enas om en plan för att sänka det svenska skattetrycket ytterligare. Att det just nu, i de ekonomiska kristiderna, inte finns något större utrymme för stora skattesänkningar förstår nog de flesta. Det gäller att vara ansvarsfull i hanteringen av de offentliga finanserna. Men inför kommande val behöver vi kunna förmedla en långsiktig vision till väljarna om ett Sverige med lägre skattetryck.

Göran Hägglund var beundransvärd i sitt Almedalstal då han levererade oneliner efter oneliner om vänsteroppositionens strävan efter fler och högre skatter, men den borgerliga planen behöver konkretiseras. En överenskommelse behövs angående fler steg av jobbskatteavdrag, slopad värnskatt, sänkta arbetsgivaravgifter och så vidare.

Det finns mängder av anledningar till varför sänkta skatter bör prioriteras. De vanliga människornas frihet behöver ökas. För det är ju så att ju större del av lönen som löntagaren får behålla i sin egen plånbok, desto större möjlighet har densamme att bestämma över sitt eget liv. Dessutom behöver arbete uppmuntras ytterligare. Det bör löna sig mer att gå från bidragsförsörjning till egen försörjning.

Det behöver skapas incitament för företagande och kapitalbildning samt bli mer lönsamt att utbilda och förkovra sig. Det av regeringen tillsatta globaliseringsrådet betonade exempelvis att Sverige i internationell jämförelse uppvisar en låg privatekonomisk avkastning på högre utbildning samt att den höga inkomstbeskattningen drar ner denna avkastning för alla typer av utbildningar.

Avslutningsvis behöver staten också minska i storlek för att det civila samhället ska ges större utrymme. Som Göran Hägglund sade i Almedalstalet behöver det finnas en balans mellan det offentliga, det civila samhället och näringslivet. Införandet av avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer vore ur det perspektivet att ta ett väldigt stort steg framåt.

Sverige av idag skiljer sig mycket från det land vi levde i sommaren 2005. De flesta förändringar har varit till det bättre, men mycket finns kvar att göra. ”Det är inte någon liten skog vi ska ta oss ur”, som Göran Hägglund själv uttryckte det på Gotland. Skattepolitiken bör finnas med bland valfrågorna inför nästa års val. Det är en fråga om att skapa frihet, trygghet och egenmakt till den vanliga människan som vårt parti ju strävar efter att sätta i centrum.

Aron Modig
Förbundsordförande
Kristdemokratiska studentförbundet

Visa musklerna, Leijonborg

Den förra borgerliga regeringen misslyckades med att avskaffa kårobligatoriet. Nu verkar det som att den nuvarande regeringen håller på att göra om samma misstag. Regeringen måste därför prioritera obligatoriefrågan. Och ett beslut om ett fullständigt avskaffande av kårobligatoriet, som inte innehåller några skrivelser om statliga stöttor eller konkurrensbegränsande bihang, bör fattas snarast.

Högskoleminister Lars Leijonborg (fp) klargjorde i ett tidigt skede av den nuvarande mandatperioden att regeringen hade för avsikt att avskaffa obligatoriet. Man gjorde ytterligare en utredning i frågan men sedan denna lades fram under våren 2008 har det varit tyst i debatten.

Varför händer ingenting?

Eftersom obligatoriet bryter mot den negativa föreningsfriheten anser Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU) och Kristdemokratiska studentförbundet (KSF) att frågan snarast bör föras upp högt på prioriteringslistan. Ett beslut bör fattas inom de närmaste månaderna.

Tyvärr håller inte det förslag som i vintras presenterades av obligatorieutredningen för någon som helst kritisk granskning. Utredningen föreslår förvisso att det obligatoriska medlemskapet ska avskaffas men samtidigt att kårernas verksamhet ska finansieras genom statsbidrag i stället för genom medlemsavgifter. Detta statliga bidrag ska dessutom bara gå till en studentkår vid varje lärosäte. Resultatet av detta blir att studentkårerna skulle kunna fortsätta bedriva den verksamhet som en mycket liten andel av studenterna överhuvudtaget bryr sig om – samtidigt som konkurrensen mellan kårerna till och med skulle bli mindre än i dag. En sådan lösning är ingen bra lösning.

Studentkårer ska inte erhålla mer statliga bidrag än andra ideella föreningar. De ska i första hand finansiera sin verksamhet genom medlemsavgifter från medlemmar som frivilligt valt sitt medlemskap. Kårerna lider redan i dag av en betydande legitimitetsbrist. Valdeltagandet i kårvalen är mycket lågt, ofta under tio procent, och engagemanget hos studenterna är nästintill obefintligt. Att de allra flesta studentkårers verksamhet bärs upp enbart av kårobligatoriet är ett elakt men likväl korrekt påstående. Detta lär inte bli bättre om konkurrensen mellan studentkårerna försvagas ytterligare.

Kristdemokraterna tror på det civila samhällets kraft. Vi är för föreningsfrihet. Däremot tar vi bestämt ställning emot statliga bidrag till ineffektiva strukturer. Det är dags för alliansregeringen att visa musklerna i ytterligare en politisk fråga. KDU och KSF vill ha ett fullständigt avskaffande av kårobligatoriet.

Aron Modig
Förbundsstyrelseledamot KDU

Charlie Weimers
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Östgöta Correspondenten.

Kårobligatoriets avskaffande bör prioriteras

I över 300 år, sedan 1667, har det varit obligatoriskt för svenska studenter att vara medlem i en studentkår eller nation för att få studera vid högskola och universitet. Detta obligatorium, i folkmun kallat för kårobligatoriet, har varit en högskolepolitisk tvistefråga i flera decennier. Den har utretts vid ett flertal tillfällen och varit uppe till diskussion i riksdagen åtskilliga gånger. Trots detta har obligatoriet överlevt.

Högskoleminister Lars Leijonborg klargjorde i ett tidigt skede av den innevarande mandatperioden att regeringen hade för avsikt att avskaffa obligatoriet. Ytterligare en utredning tillsattes och lades fram under våren 2008 men sedan dess har det varit tyst i debatten. Nu gör rykten gällande att regeringen har problem med finansieringen av obligatorieavskaffandet och att behandlingen av frågan därför försenats. Om alliansregeringen nu, precis som var fallet vid den senaste borgerliga regeringsperioden, skulle misslyckas med att ro iland denna prestigefråga vore det ett  mycket stort bakslag.

Argumenten för respektive emot obligatoriet är numera uttjatade och allmänt kända. Det främsta argumentet för att behålla kårobligatoriet är att studentinflytandet idag fungerar relativt tillfredsställande samt att kårerna till fullo är accepterade och respekterade som kanaler mellan studenter och högskola. Man menar därför att ett avskaffande av kårobligatoriet skulle kunna medföra att studentrörelsen splittras och att studenternas påverkansmöjligheter då skulle begränsas.

Visst finns det viss substans i ett sådant resonemang men enligt min mening neutraliseras detta argument med råge av att kårobligatoriet strider mot den så kallade negativa föreningsfriheten. På samma sätt som det är var och ens demokratiska rättighet att själv välja vilka sammanslutningar man vill vara medlem i, måste envar förstås också ha frihet att välja vilka föreningar man inte vill tillhöra. Till detta kommer det faktum att studentkårerna lider av en betydande legitimitetsbrist. Valdeltagandet i kårvalen är mycket lågt, ofta under tio procent, och engagemanget hos studenterna är nästintill obefintligt. Att de allra flesta studentkårers verksamhet bärs upp enbart av kårobligatoriet är ett elakt men likväl korrekt påstående. Detta är inte acceptabelt. Det är definitivt inte statens uppgift att hålla ineffektiva strukturer under armarna.

Tyvärr innebär de förslag som presenteras av den senaste statliga utredningen om hur avskaffandet ska genomföras att denna ineffektivitet kvarstår även om själva obligatoriet i sig avskaffas. Utredningen föreslår bland annat att studentkårerna ska finnas kvar men att deras verksamhet ska finansieras genom statsbidrag istället för genom obligatoriskt medlemskap. Detta statliga bidrag ska dock bara gå till en studentkår vid varje lärosäte. Resultatet av detta skulle bli att studentkårerna skulle kunna fortsätta bedriva den verksamhet som en mycket liten andel av studenterna överhuvudtaget bryr sig om, samtidigt som konkurrensen mellan kårerna till och med skulle bli mindre än idag. En sådan lösning är ingen bra lösning. Detta är samtliga allianspartiers studentförbund eniga om. Mer eller mindre genomsocialistiska SFS, Sveriges förenade studentkårer, står i och för sig på motsatt sida, men det är inte mycket att göra åt.

Det är min stora förhoppning att regeringen nu kommer att sätta obligatoriefrågan högt på den politiska prioriteringslistan samt att vi får se ett riktigt och fullständigt avskaffande av denna odemokratiska förordning inom en mycket snar framtid. Värdeskapande föreningar överlever utan statliga stöttor.

Aron Modig
Förbundsordförande
Kristdemokratiska Studentförbundet