Mer pengar till försvaret för aktiv roll

”Sveriges försvar ska stå starkt rustat för att kunna försvara landet, men också bidra till stabilitet i omvärlden. Det kräver ett försvar som är anpassat till dagens hotbild och det snabba händelseförlopp med vilket konflikter uppstår och avgörs.”

Det är den storslagna och goda ambition för Sveriges försvar som fastslogs av regeringen i och med antagandet av propositionen ”Ett användbart försvar” (2008/09:140). Den svenska Försvarsmakten står också för många värdefulla insatser runtom i världen. Sverige har sedan april deltagit med Gripenplan i den Nato-ledda insatsen i Libyen. I Afghanistan är svenska soldater med och garanterar säkerheten samt håller talibanerna borta från makten och i Kosovo spelar vi en viktig roll i att bevara freden.

Samtliga dessa insatser sker under Nato-befäl. Nato är i dagsläget den kanske viktigaste organisation som på ett kraftfullt sätt kan stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter i världen i de fall som detta kräver militära hjälpmedel. Det naturliga vore därför att Sverige ansökte om fullvärdigt medlemskap i försvarsalliansen.

Nato är dock bara en viktig aktör på den internationella arenan och det räcker inte med att Sverige bara deltar i Nato-ledda insatser. Om vi menar allvar med de fina orden i försvarspropositionen måste vi också kunna inta en aktiv roll i FN:s fredsbevarande arbete. Tyvärr är detta inte fallet i dagsläget.

Vid flera tillfällen har FN vädjat till Sverige att delta i fredsbevarande styrkor, men fått kalla handen. Insatserna i Södra Sudan, Kongo och Tchad är tre exempel på aktioner som Sverige tackat nej till att delta i. Bara 21 av de 84 000 FN-soldater som i dag agerar runtom i världen är svenskar. Antalet har minskat drastiskt under det senaste decenniet, från cirka 2 000 soldater till dagens rekordlåga siffra. I stället återfinns nu flera fattiga länder bland dem som bidrar mest till FN:s insatser, nämligen Bangladesh, Pakistan, Indien och Nigeria.

Sverige ska ta en aktiv roll i arbetet för en friare, rikare och mer demokratisk värld. Detta arbete har en stor bredd, och ska så också ha. Vi måste vara en aktiv röst för en mer utbredd frihandel. Vi behöver ha en generös politik för global utveckling och ge bistånd till projekt som är effektiva och ger tydliga resultat, men vi ska också ställa upp med militära medel och utrustning i de fall där det behövs och efterfrågas av omvärlden.

Det är därför oacceptabelt att antalet svenska soldater som deltar i internationella insatser i dag är ungefär detsamma som under det kalla krigets sista år. Då var Försvarsmaktens huvudskaliga uppgift att försvara Sveriges territorium, medan dess huvuduppgift i dag är att delta i internationella insatser.

Om vi menar allvar med att Sverige aktivt ska kunna bidra till stabilitet, demokrati och mänskliga rättigheter i vår omvärld så måste Försvarsmakten ges de resurser som krävs, den behöver större anslag än vad den får i dag. Men det kräver även politisk vilja att hjälpa till i de delar av världen där människor har det betydligt sämre ställt än vad vi har det i Sverige. Vi har ett ansvar att visa solidaritet med våra medmänniskor, oavsett var på jorden de råkar vara bosatta.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Norrköpings Tidningar.

Återinför värnplikten

Moderata Ungdomsförbundets ordförande Erik Bengtzboe skriver på debattplats i UNT (13/10) att ett år nu har gått sedan värnplikten ”äntligen” slopades och hyllar det påskyndade och omvälvande beslutet som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd inom ramen för arbetslinjen. Detta är att dra den nymoderata politikomläggningen ett par steg för långt. Utgångspunkten för försvarspolitiken måste alltid vara Sveriges försvarsförmåga, inte storleken på ungdomsarbetslösheten.

Bengtzboe framhåller i sin debattartikel att Försvarsmakten så här långt haft ett söktryck på nära tio sökanden per plats och menar att detta möjliggör rekrytering av de bäst lämpade och högst motiverade soldaterna. Han glömmer dock att värnpliktens avskaffande i realiteten inneburit en kraftig minskning av rekryteringsunderlaget till försvaret. Vi har gått från en rekryteringsbas på drygt 50 000 män per år till att 22 000 personer sökt Försvarsmaktens vakanta platser. Det är uppenbart att de som är bäst lämpade att försvara Sverige inte nödvändigtvis återfinns bland dem som aktivt söker sig till försvaret.

Värnpliktens avskaffande riskerar därför att, tvärtemot vad Bengtzboe vill göra gällande, innebära en kvalitetssänkning på soldaterna och i förlängningen ett sämre skydd av Sverige. Erfarenheten från andra länder i Europa där värnplikten avskaffats, som exempelvis Storbritannien och Nederländerna, visar också på att övergången till yrkesarmé i högre grad än tidigare lett till rekrytering av lågutbildade och ekonomiskt utsatta. Det har varit svårt att rekrytera de personer som skulle behövas i ett modernt och högteknologiskt försvar.

Bengtzboe påstår vidare att de frivilliga rekryterna klarat sig bättre i urval och tester än de sista årens värnpliktiga. Sanningen är dock att antagningskraven sänktes från redan låga nivåer vid övergången från värnpliktsförsvar till det nya frivilligförsvaret. Detta var omdömeslöst. Redan under de sista åren med värnplikt skickades alltför många soldater hem för att de inte klarade av de fysiskt krävande utbildningarna. Antagningskraven till grundläggande militärutbildningen hade snarare behövt höjas. Det är onekligen svårt att förstå hur summan av minskad bredd på rekryteringsunderlaget och sänkta antagningskrav skulle kunna leda till ett bättre försvar.

För Bengtzboe återstår då att referera till värnplikten som en ”relik från en annan tid av plikt och tvång” samt att utmåla densamma som ”ett nödvändigt ont som stal ett år från annat i livet.” Med all önskvärd tydlighet illustrerar han hur det egna självförverkligandet i den nymoderata verkligheten i alla lägen sätts över alla andra värden. Vi unga kristdemokrater, liksom den stora majoriteten av svenska folket, delar inte den synen. Vi tycker inte att ett år av försvarsutbildning i rikets tjänst är att betrakta som en stöld från individen. Vi ville behålla värnplikten eftersom det för oss står klart att arbete för värden som frihet, demokrati och människovärde i vissa situationer måste få stå över det egna jaget, om det leder till det gemensamma bästa.

Som medborgare har man nämligen inte enbart att kräva sina rättigheter, utan också att leva upp till plikter och skyldigheter. Tanken att man som medborgare ska kunna välja att avstå från att försvara friheten och demokratin är för oss främmande. Den som är bäst lämpad att försvara Sverige ska också kunna tas ut för att försvara landet då detta är nödvändigt. Därför är det vår grundinställning att Försvarsmaktens utbildningssystem även i fortsättningen ska bygga på plikt – inte på frivillighet. Ett sådant system ska kompletteras med kontrakterade och samövade förband som omedelbart är redo att sättas in i insatser hemma och utomlands.

Att Sverige har en hög arbetslöshet bland unga är i sig en skamfläck på det borgerliga styret. Vi unga kristdemokrater ser gärna fler soldater och en högre försvarsbudget, men försvaret är inte, och ska inte vara, någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Försvaret har vi för att försvara Sverige, vår frihet och demokrati samt människovärdet. Därför är det försvarslinjen – inte arbetslinjen – som måste vara överordnad inom Försvarsmakten. Allt annat är både orimligt och ansvarslöst.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Christian Carlsson
Andre vice förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Upsala Nya Tidning.