Världen har ett ansvar att markera mot al-Assad-regimen

Den arabiska våren tycks nu också ha nått Syrien. Med fara för sina egna liv visar människor öppet sin avsky för den sittande diktatorn Ashar al-Assad. Det som började som små demonstrationer har nu utvecklats till massprotester och en allt större grupp desertörer överger armén för att ansluta sig till dessa. Regimens svar har inte låtit vänta på sig. Omkring 5 000 människor tros ha slaktats i al-Assads hänsynslösa försöka att slå ned aktivisterna och dessvärre syns inga tecken på att regimen har för avsikt att lägga om sin kurs. Även om demonstranterna vinner politiska poäng hos omvärlden finns i nuläget inga tecken på att al-Assad kommer att bli en i raden av de diktatorer i Nordafrika och Mellanöstern som tvingats bort från makten.

Tyvärr tycks omvärlden stå handfallen när den syriska regimen mördar och förtrycker sin egen befolkning. I FN:s säkerhetsråd har Ryssland och Kina effektivt blockerat alla försök till agerande mot styret i Damaskus. Med argumentet att omvärlden inte ska lägga sig i interna angelägenheter menar de, mer eller mindre uttalat, att omvärlden bara ska stå och se på när människovärdet kränks. En del länder har gått längre än så, till exempel Iran vars president Ahmadinejad öppet har uttalat sitt stöd för al-Assad. Regimer med blod på händerna förnekar sig inte och håller i vanlig ordning varandra om ryggen.

Vi unga kristdemokrater menar att Sverige och den fria delen av världen i varje ögonblick måste stå upp för det okränkbara människovärdet och friheten i världen. Därför kan vi inte annat än bedrövas när FN bakbinds av en minoritet länder i säkerhetsrådet. Det är varken acceptabelt eller moraliskt försvarbart att en hel värld bara ska stå och se på när en regim begår övergrepp mot sin egen befolkning. Detta visar ännu en gång att FN inte fungerar i sin nuvarande form, organisationen måste reformeras och vetorätten i säkerhetsrådet avskaffas.

Att reformera FN tar dock tid och det är nu som Syriens befolkning mördas och förtrycks. Omvärlden måste agera! Sveriges möjligheter att som enskilt land göra skillnad är naturligtvis högst begränsade, men det minsta vi kan göra är att markera genom att kalla hem vår ambassadör. Internationell politik handlar ofta om att sända signaler och att ta hem ambassadören är en tydlig sådan. Några EU-länder har redan gjort så, och fler lär det bli.

EU borde också ta ett mer aktivt ansvar för att markera mot al-Assad. Ekonomiska sanktioner, som slår mot just regimen, vore här en framkomlig väg. Dessutom kan EU bistå oppositionen i Syrien med ekonomiska medel, goda råd och kanske till och med militära resurser. Regimen kommer inte att ge sig och EU har därför ett ansvar att understödja dem som kämpar mot förtrycket.

Även om situationen i Syrien är katastrofal ur ett humanitärt perspektiv så visar utvecklingen på något viktigt; demokratin och friheten kan i det långa loppet inte stoppas av förtryck och despoti! Så sent som under hösten 2010 var det nog få som hade kunnat förutse att något liknande det vi nu faktiskt ser skulle kunna inträffa i Mellanöstern. Nej, ett mer demokratiskt och frihetligt Mellersta Östern påstods av många i det närmaste vara en omöjlighet. Religionen, kulturen, historien och de politiska systemen ansågs vara oövervinnerliga hinder för en demokratisering.

Men den utveckling som nu sker bevisar att människors längtan efter frihet är något universellt. Och i kampen för mer demokrati och människovärde kan de goda krafterna i världen inte stå passiva. Det är nu dags för Sverige och resten av västvärlden att ta aktiva grepp för att tvinga ännu en diktator att lämna sin post.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i ett flertal landsortstidningar.

Mer pengar till försvaret för aktiv roll

”Sveriges försvar ska stå starkt rustat för att kunna försvara landet, men också bidra till stabilitet i omvärlden. Det kräver ett försvar som är anpassat till dagens hotbild och det snabba händelseförlopp med vilket konflikter uppstår och avgörs.”

Det är den storslagna och goda ambition för Sveriges försvar som fastslogs av regeringen i och med antagandet av propositionen ”Ett användbart försvar” (2008/09:140). Den svenska Försvarsmakten står också för många värdefulla insatser runtom i världen. Sverige har sedan april deltagit med Gripenplan i den Nato-ledda insatsen i Libyen. I Afghanistan är svenska soldater med och garanterar säkerheten samt håller talibanerna borta från makten och i Kosovo spelar vi en viktig roll i att bevara freden.

Samtliga dessa insatser sker under Nato-befäl. Nato är i dagsläget den kanske viktigaste organisation som på ett kraftfullt sätt kan stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter i världen i de fall som detta kräver militära hjälpmedel. Det naturliga vore därför att Sverige ansökte om fullvärdigt medlemskap i försvarsalliansen.

Nato är dock bara en viktig aktör på den internationella arenan och det räcker inte med att Sverige bara deltar i Nato-ledda insatser. Om vi menar allvar med de fina orden i försvarspropositionen måste vi också kunna inta en aktiv roll i FN:s fredsbevarande arbete. Tyvärr är detta inte fallet i dagsläget.

Vid flera tillfällen har FN vädjat till Sverige att delta i fredsbevarande styrkor, men fått kalla handen. Insatserna i Södra Sudan, Kongo och Tchad är tre exempel på aktioner som Sverige tackat nej till att delta i. Bara 21 av de 84 000 FN-soldater som i dag agerar runtom i världen är svenskar. Antalet har minskat drastiskt under det senaste decenniet, från cirka 2 000 soldater till dagens rekordlåga siffra. I stället återfinns nu flera fattiga länder bland dem som bidrar mest till FN:s insatser, nämligen Bangladesh, Pakistan, Indien och Nigeria.

Sverige ska ta en aktiv roll i arbetet för en friare, rikare och mer demokratisk värld. Detta arbete har en stor bredd, och ska så också ha. Vi måste vara en aktiv röst för en mer utbredd frihandel. Vi behöver ha en generös politik för global utveckling och ge bistånd till projekt som är effektiva och ger tydliga resultat, men vi ska också ställa upp med militära medel och utrustning i de fall där det behövs och efterfrågas av omvärlden.

Det är därför oacceptabelt att antalet svenska soldater som deltar i internationella insatser i dag är ungefär detsamma som under det kalla krigets sista år. Då var Försvarsmaktens huvudskaliga uppgift att försvara Sveriges territorium, medan dess huvuduppgift i dag är att delta i internationella insatser.

Om vi menar allvar med att Sverige aktivt ska kunna bidra till stabilitet, demokrati och mänskliga rättigheter i vår omvärld så måste Försvarsmakten ges de resurser som krävs, den behöver större anslag än vad den får i dag. Men det kräver även politisk vilja att hjälpa till i de delar av världen där människor har det betydligt sämre ställt än vad vi har det i Sverige. Vi har ett ansvar att visa solidaritet med våra medmänniskor, oavsett var på jorden de råkar vara bosatta.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Norrköpings Tidningar.