Föräldraansvaret behöver stärkas

Debattartikel som publicerades i ett flertal landsortstidningar den 18 januari 2013:

Resultaten i den svenska skolan är ett ämne som aldrig upphör att engagera. Med rätta förstås. Ständigt överöses vi med statistik av olika slag som beskriver sakernas tillstånd. Hur stor andel av eleverna som går ut med ofullständiga betyg, vilka grupper som klarar sig bra respektive halkar efter och hur många som söker sig till friskolor är några av de saker som mäts.

Lösningen på problemen som förs fram från vänstern är uteslutande mer resurser. Sanningen är dock att Sverige satsar relativt mycket på utbildning jämfört med andra länder och vi lägger ner mer än snittet bland OECD-länderna på utbildning. Ändå går utvecklingen åt fel håll. Mycket bra har dock gjorts av Alliansen sedan 2006. Tidigare betyg och en reformerad lärarutbildning är några av dem. Men ytterst är dock resultaten i skolan beroende av hela livssituationen kring en ung människa. För denna kan inte skolan lastas. Svaret måste sökas någon annanstans

Vi unga kristdemokrater menar att en viktig förklaring till utvecklingen är att föräldraansvaret kraftigt nedtonats under lång tid och familjens ställning i samhället försvagats. Det har nämligen varit en generell trend i det svenska samhället under det socialdemokratiska 1900-talet att det offentliga har tagit större plats och ansvar för människors liv. Stat och kommun har organiserat alla samhällets sfärer genom ett högt skattetryck och politisering av det privata. Barnomsorgen och skolan är ett exempel på där vi fått se baksidan av den svenska välfärdsstaten. Små gemenskaper och mellanmänskliga relationer har trängts undan till förmån för det offentliga.

Denna trend blev än tydligare då skolan kommunaliserades och nya läroplan infördes under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. I samband med kommunaliseringen blev omsorg och uppfostran en centralare del av läraruppdraget och undervisningen nedprioriterades.

Jag menar att detta är en viktig insikt som varje seriös skoldebattör måste ta i beaktande. Föräldrarna är de mest centrala personerna i en ung människas liv och måste ges möjligheter att ta det ansvar som detta innebär. Det behövs helt enkelt tid för barnen! Frånvarande föräldrar och splittrade familjer är en riskfaktor för ett barn att misslyckas i skolan. På samma sätt är en fungerande familj med närvarande föräldrar, något som tenderar att bidra till goda resultat. Det kan handla om så banala saker som att föräldrarna tar ansvar för god kost och ordentliga sömnrutiner.

Barn som inte är utsövda och inte har ätit bra tenderar att hamna i fler konflikter. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) har exempelvis visat på sambandet mellan en kaotisk familjesituation och dåliga skolresultat. Rapporten ”Nitlott i barndomen – familjebakgrund, hälsa och socialbidragstagande bland unga vuxna” från 2011 konstaterar bland annat:

”Vi har sett att ohälsa i större utsträckning drabbar barn där föräldrarna är separerade eller socialbidragstagare. Vi har också sett att ohälsa i barndomen har ett negativt samband med utbildningsresultat och välfärd som ung vuxen.”

Det är denna problematik som vi unga kristdemokrater vill komma tillrätta med. Ett stärkt föräldraansvar och starkare familjer utgör grunden i strävan efter bättre villkor för barn och unga. Denna utveckling åstadkoms inte genom några enkla politiska beslut. Men politiken måste börja sända signaler om att uppfostran är föräldrarnas primära ansvar och inte skolans. Föräldraansvaret måste återupprättas! En fortsatt utveckling i motsatt riktning kommer enbart att försämra resultaten i skolan ytterligare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Annonser

Vägen framåt för Kristdemokraterna är mer makt till familjen

Debattartikel publicerad på Newsmill den 25 januari 2013:

I helgen samlas drygt 1 000 kristdemokrater till kommun- och landstingspolitiska dagar i Helsingborg. På programmet står seminarier, utbildningar och strategidiskussioner. Vår politik för bättre uppväxtvillkor för barn och ungdomar ska vässas ytterligare.

Jag har flera gånger tidigare efterlyst en tydligare positionering av Kristdemokraterna i svensk politik. Vi vet att de väljare som kan tänka sig att rösta på oss finns på den borgerliga planhalvan och ser sig själva som höger. Det är därför glädjande att också den strategi för vårt parti inför valen 2014, som antogs av partistyrelsen i juni, visar på tydlighet i denna fråga. KD ska vara ett tydligt borgerligt parti med ett stort socialt engagemang. De väljare som har vårt parti som andrahandsalternativ röstade företrädesvis på Moderaterna i valet 2010 och det är därför dessa väljare vi nu ska rikta in oss på att värva.

Denna strategi är förstås central att ha i åtanke då vi konkretiserar vår politik för bättre uppväxtvillkor för barn och unga. Det gäller att hitta de frågor som tilltalar våra potentiella väljare och samtidigt ryms inom de fyra kärnområden som vi vill fokusera på; familj, ungdomsarbetslöshet, skola och ungdomsbrottslighet.

Grunden för goda uppväxtvillkor läggs i familjen. En kristdemokratisk familjepolitik måste därför utgå ifrån insikten om att de allra flesta familjer mår bättre om de ges mer makt över sin vardag. Då duger det inte att bara höja nivån i diverse försäkringssystem eller föreslå nya kommunala inrättningar för att stödja familjer med problem. Världens högst beskattade barnfamiljer förtjänar bättre. Om vi kristdemokrater menar allvar med att vi står på familjens sida måste vi aktivt driva på för fortsatta skattesänkningar för vanligt folk.

Utöver att vara familjernas främsta företrädare måste KD värna företagandet i Sverige. Vi borde ha goda förutsättningar att vara företagsamhetens främsta väktare, inte minst med tanke på de många exempel av växande småföretag som finns i våra starka fästen i Småland och Gnosjö-regionen. Och eftersom många av framtidens jobb måste komma från de små företagen, vilka är bättre att fråga om hur vi får ett bättre företagsklimat än just de som företräder företagarna?

De tre företagarorganisationer som finns i Sverige – Företagarna, Småföretagarnas Riksförbund och Företagarförbundet – är alla överens om att turordningsreglerna i LAS är ett av de största hindren för jobbtillväxten.

Om KD drev ett avskaffande av turordningsreglerna i kombination med sänkta arbetsgivaravgifter, reducerat sjuklöneansvar och slopad statlig inkomstskatt skulle vi på allvar kunna profilera oss som ett företagarvänligt parti som tar problemet med hög arbetslöshet bland unga på allvar.

Den skolpolitiska arbetsgrupp som sedan drygt ett år arbetar med att utveckla vårt partis skolpolitik är något bra på spåren. Hittills har gruppen levererat ett tiotal skarpa förslag för att utveckla det fria skolvalet genom att stärka möjligheten för elever och föräldrar att göra informerade val, förbättra inflödet av starka lärare, stänga ner de dåliga skolorna samt främja läskunnigheten och bildningen.

I förra veckan presenterade KD:s rättspolitiska talesperson Caroline Szyber en bra och omfattande rapport innehållande många goda förslag för hur vi kristdemokrater vill förebygga och agera mot ungdoms- och gängkriminaliteten. Nu framöver behöver denna proaktiva politik och kompletteras med en reaktiv sådan.

Strängare straff på vålds- och sexualbrott är ett måste, liksom tydligare påföljder för mindre brott så att kriminella beteenden kan brytas i tid. KD har också rikstingbeslut på att se över den så kallade straffrabatten, vilket partiet borde driva tydligare. Det är inte rimligt att principen ”tag två, betala för en” ska tillämpas i rättsskipningen. Varje brott ska få den påföljd som just det förtjänar.

Avslutningsvis kan alltså konstateras att KD både har ett tydligt fokusområde för politiken och en strategi för hur vi ska locka de väljare som överväger att rösta på partiet. Vad som nu återstår är att verkställa framtagandet av den nya sakpolitiken, och inte minst att föra ut den till väljarna. Där bär alla vi som i olika sammanhang företräder partiet ett stort ansvar.

Det går inte att vänta. Nu är tid för att vässa politiken och växla upp aktiviteten i den kristdemokratiska rörelsen. Låt de kommun- och landstingspolitiska dagarna bli startskottet på detta!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Inte skolans uppgift att uppfostra barn

Debattartikel publicerad på Newsmill den 14 november 2012:

Resultaten i den svenska skolan är ett ämne som aldrig upphör att engagera. Med rätta förstås. Ständigt överöses vi med statistik av olika slag som beskriver sakernas tillstånd. Hur stor andel av eleverna som går ut med ofullständiga betyg, vilka grupper som klarar sig bra respektive halkar efter och hur många som söker sig till friskolor är några av de saker som mäts.

Det finns dock en viktig kvalitetsaspekt i skolan som är svårare att fånga genom kvantitativa mätningar, nämligen den som rör den sociala miljön i klassrummet i allmänhet och förekomsten av mobbning i synnerhet. Det antal anmälningar om missförhållanden i skolan som inkom till Skolinspektionen och Barn- och elevombudet under första halvåret i år uppgick till 1 526 stycken (upp 8 procent jämfört med samma period 2011) men mörkertalet kan antas vara stort.

Både beslutsfattare och skolan som organisation kan göra mycket för att förebygga mobbning och kränkningar. Skollagen (2010:800) ställer höga krav på nolltolerans mot kränkande behandling och alla skolor ska ha en handlingsplan mot den här typen av problem. Det är såklart bra. Men ytterst grundar sig denna problematik i något som är svårt att definiera i lagstiftning och handlingsplaner.

Istället handlar det om djupare frågor kring hur vi behandlar varandra och vilka värderingar som barn och unga ges eller inte ges. Naturligtvis har skolan en roll i att utrusta ungdomar med en etisk kompass men skolan kan aldrig ersätta familjen och föräldrarna. Detta kanske låter som en självklarhet, men det tål likväl att understrykas!

Det har nämligen varit en generell trend i det svenska samhället under det socialdemokratiskt styrda 1900-talet att det offentliga tagit allt större plats och ansvar för människors liv. Staten och kommuner har organiserat alla samhällets sfärer genom ett högt skattetryck och en långtgående politisering av det privata. Konsekvensen har blivit att det personliga ansvar vi alla har för våra handlingar och medmänniskor har undergrävts.

Barnomsorgen och skolan är två exempel på där vi fått se baksidan av den svenska välfärdsstaten. Två exempel på hur små gemenskaper och mellanmänskliga relationer har trängts undan till förmån för det offentliga. Denna tendens blev inte minst tydlig då skolan kommunaliserades och nya läroplaner infördes under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. I samband med denna förändring blev omsorg och uppfostran en mer central del av läraruppdraget medan undervisningen nedprioriterades.

Vi unga kristdemokrater menar att detta är en utveckling som måste vändas. Det är nödvändigt att både utveckla valfriheten inom barnsomsorgen och att förtydliga ansvarsfördelningen mellan skolan och hemmet, så att fler kan ta ett ökat ansvar för sina barns uppfostran. Då ges lärarna också en ökad möjlighet att fokusera på det som är deras huvuduppgift – att undervisa. Ordning och reda i klassrummet, en stärkt föräldraroll och höjda resultat förutsätter varandra.

Denna utveckling åstadkoms inte genom några enkla politiska beslut. Men politiken måste börja sända signaler om att uppfostran är föräldrarnas primära ansvar och inte skolans. Föräldraansvaret måste återupprättas! En fortsatt utveckling i motsatt riktning kommer enbart att försämra resultaten i skolan ytterligare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Nu är tid att vässa politiken ordentligt

Debattartikel publicerad i Kristdemokraten den 21 september 2012:

Vi är många som varje dag lägger ned vår själ i arbetet för att stärka kristdemokratin i Sverige. Alla drivs vi av en tro på människors egen förmåga att ta ansvar för sina liv i gemenskap med omgivningen. Vi KDU:are är varje vecka ute och möter ungdomar i deras vardag. Många timmars jobb läggs ned helt ideellt i detta så viktiga arbete. Det känns därför förstås frustrerande att ständigt mötas av låga opinionssiffror för vårt parti.

Jag har flera gånger tidigare efterlyst en tydligare positionering av Kristdemokraterna i svensk politik. Vi vet att de väljare som kan tänka sig att rösta på oss finns på den borgerliga planhalvan och ser sig själva som höger. Det är därför glädjande att den strategi för vårt parti inför valen 2014, som antogs av partistyrelsen i juni, visar på tydlighet i denna fråga. KD ska vara ett tydligt borgerligt parti med ett stort socialt engagemang!

Denna strategi är förstås central att ha i åtanke då fokusområdet barns och ungas uppväxtvillkor ska konkretiseras ned i reell politik. Det gäller nu att hitta de frågor som tilltalar våra potentiella väljare och samtidigt ryms inom de fyra antagna kärnområdena; familj, ungdomsarbetslöshet, skola och ungdomsbrottslighet. Till detta arbete vill jag och KDU göra ett antal medskick.

Grunden för goda uppväxtvillkor läggs i familjen. En kristdemokratisk familjepolitik måste därför utgå ifrån insikten om att de allra flesta familjer mår bättre om de ges mer makt över sin vardag. Då duger det inte att bara höja nivån i diverse försäkringssystem eller föreslå nya kommunala inrättningar för att stödja familjer med problem. Världens högst beskattade barnfamiljer förtjänar bättre. Om vi kristdemokrater menar allvar med att vi står på familjens sida måste vi aktivt driva på för fortsatta skattesänkningar för vanligt folk.

Utöver att vara familjernas främsta företrädare måste KD värna företagandet i Sverige. Vi borde ha goda förutsättningar att vara företagsamhetens främsta väktare, inte minst med tanke på de många exempel av växande småföretag som finns i våra starka fästen i Småland och Gnosjö-regionen. Och eftersom många av framtidens jobb måste komma från de små företagen, vilka är bättre att fråga om hur vi får ett bättre företagsklimat än just de som företräder företagarna?

De tre företagarorganisationer som finns i Sverige – Företagarna, Småföretagarnas Riksförbund och Företagarförbundet – är alla överens om att turordningsreglerna i LAS är ett av de största hindren för jobbtillväxten. Just denna princip om ”sist in, först ut” drabbar också unga hårdare än andra grupper på arbetsmarknaden. Dels för att dessa ofta har kortare anställningstid i bagaget och dels för att turordningsreglerna bidrar till inflexibilitet.

Om KD drev ett avskaffande av turordningsreglerna i kombination med sänkta arbetsgivaravgifter, reducerat sjuklöneansvar och slopad värnskatt skulle vi på allvar kunna profilera oss som ett företagarvänligt parti som tar problemet med hög arbetslöshet bland unga på allvar.

Något som hänger samman med ungas situation på arbetsmarknaden är förstås skola och utbildning. Att oräkneliga elever går ut med ofullständiga betyg, och att många skolor tillåts underprestera år efter år, är inte acceptabelt. Valfriheten ska värnas och utvecklas men tydligare sanktioner måste finnas mot skolor som misslyckas och incitament för att förbättra resultaten behöver skapas. Här vore det önskvärt att skapa någonting som liknar den så kallade kömiljarden inom vården. Självklart är det kvalitet och goda resultat som ska löna sig, inte misslyckanden. Vi måste också våga lägga ner dåliga skolor. Ingen tjänar på att illa fungerande verksamheter tillåts fortsätta.

Skolan kommer dock aldrig att bli bättre än dess viktigaste resurs; lärarna! Att hitta vägar för att höja yrkets status är en av framtidens viktigaste utmaningar. Fler karriärvägar och bättre möjligheter till vidareutbildning och prestationsbaserad lönesättning är här några viktiga inslag.

Skolan har också en viktig fostrande roll och ett ansvar för att fånga upp unga människor på glid. Men hur mycket resurser samhället än lägger på förebyggande arbete, så kommer en liten grupp unga alltid att hamna i destruktiva beteenden och till och med kriminalitet. Det är då lika viktigt att bekämpa den brottslighet som uppstår. Under sommarens Almedalsvecka arrangerade Kristdemokraterna ett seminarium kring ungdomsbrottslighet. Många goda idéer kom fram om hur ungdomsbrottsligheten kan förebyggas, där inte minst föreningsliv och civilsamhället spelar en viktig roll. Men ska vi ha en trovärdig politik på området så räcker det dock inte att bara arbeta på en front. Vi måste ha en politik för både proaktivt och reaktivt arbete.

Brottsoffret måste här sättas i centrum och de drabbades möjlighet till upprättelse ska vara i fokus. För detta behövs fler poliser som syns ute i verkligheten, speciellt vid de mest brottsutsatta platserna. Strängare straff på vålds- och sexualbrott är också ett måste, liksom tydligare påföljder för mindre brott så att kriminella beteenden kan brytas i tid.

KD har också rikstingbeslut på att se över den så kallade straffrabatten, vilket partiet borde driva tydligare. Det är inte rimligt att principen ”tag två, betala för en” ska tillämpas i rättsskipningen. Varje brott ska få den påföljd som just det förtjänar.  Lag och ordning måste råda och kriminalitet måste bekämpas oavsett när, var och varför den uppstår!

Avslutningsvis kan alltså konstateras att KD antagit ett fokusområde för politiken samt en strategi för hur vi ska locka de väljare som överväger att rösta på partiet. Vad som nu återstår är att verkställa framtagandet av den nya sakpolitiken, och inte minst att föra ut den till väljarna. Partiet har talespersoner på alla de fyra ovan nämnda kärnområdena.  Men vi unga kristdemokrater tycker att framför allt vår hållning i skolpolitiken och arbetsmarknadspolitiken är på tok för osynlig i den allmänna debatten. Så Annika Eclund och Andreas Carlson, ta för er mer!

Nu är tid för att vässa politiken ordentligt och växla upp aktiviteten i rörelsen!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Skaffa dig ett liv!

Debattartikel publicerad på debattsajten Sourze den 2 maj 2012:

Skaffa dig ett liv! Det är det budskap som vi unga kristdemokrater i KDU går ut med till de ungdomar vi möter på landets gymnasieskolor under våren. Det kan låta hårt – men vad är egentligen alternativet? Vi bär alla det yttersta ansvaret för våra liv och har enorma möjligheter att skaffa oss just det liv som vi som enskilda människor vill leva. Samtidigt har politiken ett stort ansvar i att ge alla människor så goda förutsättningar som möjligt att kunna ta tillvara på de möjligheter och talanger som var och en av oss besitter. Så kan vi alla skaffa oss ett så bra liv som möjligt.

Trygga hemförhållanden är det mest basala för att barn och ungdomar ska få bästa möjliga start på livet. Sverige behöver helt enkelt mer trygga, starka och stabila familjer! Det vi från politiskt håll kan göra för att åstadkomma detta är att underlätta för familjer ekonomiskt samt att ge dem större inflytande över sina liv – flytta makt från de politiska sammanträdesrummen till köksborden, tvärtemot vänsterns vilja att detaljstyra familjers vardag. Vi vill se mer valfrihet inom barnomsorgen och ytterligare inkomstskattesänkningar som stärker familjernas egenmakt.

Vid sex-sju års ålder börjar de allra flesta svenska barn i skolan. Där ges de kunskap för livet, får med sig värderingar och knyter vänskapsband. På detta område är det viktigt att vi står upp för friskolesystemet, mot vänstersidans regleringsiver, och rätten för ungdomar och familjer att välja den skola som passar dem bäst. Men det är också angeläget att arbeta för ett förändrat synsätt på värdegrundsarbetet i skolan, där detta utgör en integrerad del i skolans ordinarie undervisning och där föräldraansvaret för barns och ungas uppfostran betonas.

Då ungdomarna lämnat skolan och eventuell högre utbildning är det viktigt att det finns jobb att söka och att möjligheterna att starta och driva företag är goda. Därför måste det föras en politik för att stärka företagandet och jobbtillväxten. Nyckeln till en fortsatt god välfärd och fler jobb åt unga stavas inte mer bidrag och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan kraftfulla satsningar och effektiva reformer för ett mer företagsamt Sverige. Tvärtemot de rödgröna vill vi slopa turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd för att få till en ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Vi vill också ta bort fribeloppet i studiemedelssystemet så att studenter kan skaffa sig värdefull arbetslivserfarenhet utan att privatekonomin påverkas negativt.

För att Sveriges barn och ungdomar ska kunna ta sig igenom skoltiden, ut på arbetsmarknaden och så småningom skaffa sig en egen familj måste de också kunna känna sig trygga. Unga människors drömmar och framtidstro riskerar att snabbt bytas ut mot en tillvaro präglad av psykisk ohälsa, rädsla och social oro efter att de blivit utsatta för brott. Därför vill vi sätta brottsoffret i centrum och se fler poliser som både patrullerar på stan och utreder brott. Att upprätthålla lag och ordning utgör trots allt en av statens absoluta kärnuppgifter och måste därför prioriteras!

Vi unga kristdemokrater gör allt för att Sveriges ungdomar ska kunna skaffa sig ett bra liv. Detta arbete måste ske på flera fronter. Det är viktigt med såväl trygga och stabila familjer och en bra skola som med en flexibel arbetsmarknad och en effektiv och rättvis rättspolitik.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Så motverkas barnfattigdom

Debattartikel publicerad i Dagen den 17 april 2012:

Det är ingen nyhet att vi kristdemokrater är ensamma i svensk politik om att prata om familjen och det civila samhället som något positivt. Där andra politiska krafter ropar ”död åt familjen”, menar vi i stället att familjen ska stärkas och valfriheten för dem utvecklas. Starka och fungerande familjer skapar goda uppväxtvillkor för barn och unga. Ingen familj fungerar perfekt, men för de allra flesta skapar den en trygg punkt i livet.

Insikten om detta behov av gemenskap är en sak som skiljer ut oss kristdemokrater mot individualistiska liberaler och kollektivistiska socialister. Varken staten eller en hög ekonomisk tillväxt kan ersätta människors längtan efter gemenskap och barns behov av sina föräldrar.

Ständigt påminns vi av hur viktigt och grundläggande detta behov är för att samhället ska fungera. Nyligen publicerade Rädda barnen sin rapport om barnfattigdom. Den visar att barn till ensamstående löper tre gånger så stor risk att växa upp under fattiga förhållanden (enligt Rädda Barnens definition) som de som växer upp i sammanhållna familjer.

Vi har också kunnat läsa om en rapport från en grupp forskare vid Karolinska institutet och Stockholms universitet som visar att barn som växer upp i väl sammanhållna och fungerande familjer mår bättre än de som växer upp i splittrade familjer (UNT 15/3). Detta gäller både den psykiska hälsan, resultaten i skolan och relationen med föräldrarna. Detta är bara en liten del av den forskning på området som visar på ungefär samma sak; barn mår bäst både socialt och psykiskt, och ges bättre ekonomiska förutsättningar, i sammanhållna familjer. Följaktligen råder det knappast någon tvekan om att barn som lever med bara en förälder är extra utsatta.

Man skulle då kunna göra som vänstern och många liberaler och dra slutsatsen att lösningen på exempel barnfattigdomen ligger i generösare bidrag av olika slag. Det måste helt enkelt bli mer ekonomiskt fördelaktigt för familjer att splittras. Visst kan det också göras mycket för att förbättra villkoren för de med lägst inkomster och framför allt måste mycket göras för att de som lever i utanförskap kommer i arbete. Detta är dock bara en del av lösningen.

Den gemenskap som en väl fungerande familj innebär är ovärderlig för barns och ungas uppväxtvillkor. Men i Sverige har det under lång tid förts en politik som inte tar hänsyn till detta. Det socialdemokratiska maktinnehavet – och det moderata övertagandet av dess idéer – har gjort att mycket av de naturliga gemenskaperna och det personliga ansvarstagandet har eroderat i vårt samhälle. För detta har politiken ett ansvar som det är dags att börja ta konsekvenserna av.

En mer familjevänlig politik är nödvändig! Ett barnskatteavdrag, mer valfrihet inom barnomsorgen, fler familjecentraler och frivillig sambeskattning är exempel på detta. Politiken kan göra mycket rent konkret, men det kanske allra viktigaste är att sända signaler om att väl sammanhållna familjer är något bra och eftersträvansvärt. Denna inriktning är vi kristdemokrater ensamma om i dag. Men detta gör oss bara än mer taggade att ta fajten för att fler barn och unga ska ges möjlighet att växa upp under trygga villkor.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Gudrun Schyman vill inte prata om familjen

Debattartikel publicerad i Dagen den 27 september 2011:

En familjevänlig politik är en politik som utgår ifrån barnets rätt till sina föräldrar och familjernas vardag. Det är politikens roll att stödja familjerna och inte styra och ställa med dem. Man kan undra på vilket sätt en kvoterad föräldraförsäkring underlättar för familjerna att få vardagen att gå ihop?

Detta är nämligen det enda konkreta förslag till förnyad ”föräldrapolitik” som Gudrun Schyman kommer med i Dagen (21/9). Att frånta familjerna makten över sin egen vardag, och styra dem på sätt som de inte efterfrågat, är tydligen ett sätt att stödja dem. Snacka om att inte tro på människan och familjernas förmåga att styra sina egna liv.

Det är också symptomatiskt att Schyman egentligen inte vill prata om familjen överhuvudtaget. I stället vill hon bara prata om” föräldraskap”. Det är sant som Schyman skriver att en förälder aldrig kan frånsäga sig det personliga ansvar som föräldraskapet innebär. Att däremot endast se föräldraskapet som en ”individuell relation” är att förneka barnets rätt till både mamma och pappa.

Ett föräldraskap kan aldrig ses som en isolerad företeelse mellan ett barn och en vuxen. Ett barn har alltid två föräldrar som tillsammans har ansvar för barnets bästa. Och nej, Gudrun Schyman, ett föräldraskap blir inte halvt bara för att det delas med en annan människa!

Den dagaktuella debatten är i vilket fall uppfriskande! Den illustrerar med all önskvärd tydlighet skillnaden mellan de krafter som vill bryta ner och splittra familjen och oss unga kristdemokrater som vill stärka den.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

En hållbar politik stödjer familjen

Debattartikel publicerad i Dagen den 21 september 2011:

Med jämna mellanrum kommer diskussionen kring äktenskap, familj och skilsmässa upp i den offentliga debatten. Inte sällan utmålas äktenskapet av dess fiender som ett kvinnofängelse där alla män överordnas alla kvinnor. Ofta kommer attacken från vänster och den dagsaktuella debatten är inget undantag. Gudrun Schyman är en av dem som medverkar i antologin ”Happy, happy” och sin vana trogen väljer hon att utmåla äktenskap och familj som problem och dess upplösning som själva lösningen (Dagen 13/9). Äktenskaplig trohet beskriver hon som ”snuttefiltar” som vi bör överge.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas dåliga relationer som bör avslutas och ohållbara familjesituationer som måste upplösas. Därom råder inga tvivel, detta kan vi bara konstatera. Vad Schyman gör är dock att gå många steg längre. Hon beskriver äktenskaplig trohet och livslång kärlek som något i grunden ”orealistiskt”. I kontrast till detta är skilsmässor garantin för människan att ”… uppleva utveckling, både personlig och i relation till andra, inte minst till barnen”.

Den enda rimliga tolkningen av Schymans resonemang är att skilsmässor och mer tillfälliga relationer är normaltillståndet och vägen till lycka, medan långsiktiga och stabila relationer är undantagen där osunda normer och förväntningar odlas.

Denna egoistiska form av individualism går också igen i Schymans syn på föräldraskapet. ”Föräldraskapet är en individuell relation. Det kan varken delas eller delegeras.” Schyman ignorerar totalt det faktum att barn alltid har en mamma och en pappa, vilket gör resonemanget om att föräldraskapet endast skulle vara en individuell relation helt absurd.

Föräldraskap är något som alltid finns mellan två vuxna människor och barn. Barnets rätt till båda sina föräldrar är en grundläggande rättighet som finns inskriven i barnkonventionen och som är något universellt. Det är därför inte förvånande att den empiriska forskningen ger tydliga resultat: barn som växer upp utan båda sina föräldrar har generellt lägre betyg i skolan, är mindre benägna att gå vidare till högre utbildningar, har en lägre grad av psykiskt välbefinnande, och har större sannolikhet att i vuxen ålder själva hamna i skilsmässor jämfört med barn vars föräldrar levt tillsammans (Garriga/Härkönen 2009).

Att hålla samman familjen eller att skilja sig är en fråga som ytterst är upp den enskilde personen att avgöra. En ansvarsfull och långsiktigt hållbar politik bör dock sträva efter att stärka och stödja familjen så att fler ges möjligheten att hålla ihop. Lägre skatter, mer valfrihet i barnomsorgen, familjecentraler i varje kommun och frivillig sambeskattningen är några sätt att skapa ett mer familjevänligt samhälle. Vi unga kristdemokrater vill vara med och skapa ett sådant samhälle, med mindre egoistisk individualism men mer gemenskap och medmänsklighet.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Kristdemokraterna kampanjar om vardagslivet

När Kristdemokraterna nu genomför höstkampanjen Vardagsliv gör partiet det på tre olika teman; valfrihet för familjer, en förbättrad ekonomisk situation för de äldre samt en mer välfungerande bostadsmarknad. Egentligen tre traditionella KD-frågor som också representerar de områden inom vilka partiet har huvudansvar i regeringsarbetet, men i och med att man fortsätter köra på verklighetens folk-konceptet känns det ändå som att frågorna fyllts med nytt innehåll – någonting som skapar en helhet.

Inom familjepolitiken vill partiet dels verka för en större mångfald av barnomsorgsformer men strider även för att föräldrarna själva ska få avgöra vilken fördelning de vill ha på uttaget av föräldraförsäkringen. Inom äldrepolitiken framför partiet både det faktum att pensionärerna under mandatperioden fått sänkt skatt i två steg samt att mångfalden av vårdformer för de äldre ökat. Inom bostadspolitiken vill Kristdemokraterna skapa en mer välfungerande bostadsmarknad, bland annat genom att göra det enklare att hyra ut delar av sin bostad samt underlätta bostadssparande för unga.

Naturligtvis finns det utrymme för ytterligare utveckling av politiken i mer frihetlig inriktning på alla dessa områden. Exempelvis skulle partiet kunna verka för att de två så kallade pappamånaderna tas bort så att föräldrarna får fullständig makt över föräldraförsäkringen samt för att bostadsmarknaden präglas av mera lägesanpassade hyror. Vidare bör man förstås gå vidare med fler skattesänkningar, såväl för pensionärer som för övriga.

Intressant är att rop på fler konkreta kristdemokratiska politiska förslag hörs från flera olika håll. Föga förvånande är att de som välkomnar partiets nya diskussion gärna ser en vidareutveckling av temat, men även de som är mera kritiska till utvecklingen framför bristen på konkreta förslag som ett motargument. Efter partipresidiets debattartikel på DN Debatt tidigare i veckan var exempelvis både Dagens Nyheters ledarsida och Göteborgs-Postens krönikör Gert Gelotte ute och hånade trion för skrivbordspolitik respektive trams.

Jag har förståelse för att man kan tycka att det hittills visats på ganska blygsamma konkreta policyförändringar. Men det rör sig om små viktiga steg i rätt riktning och det kommer mer. Det visade sig inte minst då Kristdemokraternas valplattform inför nästa års val antogs vid partifullmäktige i Stockholm i fredags.