Låt riksdagsledamöter sitta max tre perioder

Flera medier har rapporterat om en kartläggning från TT över riksdagsledamöternas inkomstgaranti. Denna undersökning visar att 62 av dagens ledamöter, om de är kvar i riskdagen efter valet 2014, skulle kunna sluta under nästa mandatperiod och bli försörjda av skattepengar ända fram till pensionen. Detta trots att de då bara är mellan 50 och 55 år. När reglerna för A-kassan har förändrats för vanligt folk – tycka vad man vill om den förändringen – är det stötande att våra främsta politiska företrädare lever i en helt annan verklighet och skaffar sig orimliga förmåner.

Sedan en tid tillbaka förbereder en arbetsgrupp i riksdagen förändringar av dessa regler. Enligt TT kommer deras förslag, som ska läggas fram den 30 januari, bland annat att innebära att inkomstgarantin ska gälla i högst två år, istället för i dagens 15 år. En sådan förändring vore ett stort steg framåt, även om vi unga kristdemokrater och miljöpartister gärna skulle se tiden förkortas ännu mer.

Tyvärr uppges flera partier vilja att de nya reglerna bara ska gälla för de nya ledamöter som väljs in i riksdagen i valet 2014. Detta vore fel. Självklart ska alla riksdagsledamöter omfattas av samma regler. Ingen ska få en frisedel från ansvaret att stå för sin egen försörjning efter tiden i riksdagen. Politikerföraktet växer, i detta fall med rätta, när vanligt folk via skatten måste betala för avdankade politikers försörjning år efter år.

Hur hamnade vi då i denna situation, med alltför generösa inkomstgaranti- och pensionssystem för toppolitiker? En orsak är att många ledamöter sällan har någon annan karriär än den politiska att luta sig tillbaka på om de skulle bli av med sitt uppdrag. I situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt en viss politisk position finns en överhängande risk att ersättningssystemen sväller.

Tidigare i år (10/1) gjorde Svenska Dagbladet en granskning av de svenska ministrarnas bakgrund. Granskningen visade att statsråden i snitt har studerat ungefär tre år, arbetat knappt sju år och varit heltidspolitiker eller arbetat politiskt i mer än hela 17 år. Många riksdagsledamöter har samma bakgrund. Utrymmet för människor med en annan bakgrund än den partipolitiska är högst begränsat. I allmänhet är det alltså en samling av långvariga yrkespolitiker som utgör de styrande i Sverige.

Är då detta ett problem? Ja, vi menar att så är fallet. Att vägen till den politiska toppen alltför ofta går från ungdomsförbund och partiombudsmannajobb, via kommunala nämnder och uppdrag som politisk sekreterare, men alltför sällan via karriärer inom ”vanliga jobb”, näringslivet eller akademin utgör ett potentiellt hot mot den representativa demokratin.

Risken är att denna avskildhet från den övriga världen får som konsekvens att det skapas något av en särskild ”klass” av yrkespolitiker, vilket de facto utgör ett stort demokratiskt underskott. De politiska makthavarna blir mindre representativa för den befolkning de är utsedda att representera.

Det är också relevant att fråga sig vart en politikers lojalitet främst ligger efter alltför många år i riksdagen: hos de politiska idéerna och väljarna man representerar, eller hos partiorganisationen som man måste hålla sig på god fot med för att ha kvar sin plats?

Hur kommer vi då bort från orimligt generösa ersättningar och riksdagsledamöter som borde ha lämnat sina uppdrag för länge sedan? Förutom förslaget om att de nya villkoren för inkomstgarantin borde gälla för alla ledamöter och max sträcka sig ett år efter avslutat uppdrag, tycker vi unga miljöpartister och kristdemokrater att fler partier borde titta närmare på Miljöpartiets rotationsprincip. Den innebär att en riksdagsledamot maximalt får sitta tre mandatperioder – sedan är det dags att lämna över till nya friska krafter.

Att vara politiker är inte detsamma som att ha ett vanligt jobb. Som politiker sitter man på ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag för att representera sina väljare och kämpa för de idéer man tror på. Den principen är väldigt viktig att hålla fast vid.

Vi behöver arbeta för att minska utbredningen av långvariga yrkespolitiker i Sverige och begränsa dagens orimliga ersättningar för avdankade politiker. Detta tjänar både allmänheten och de förtroendevalda på i längden.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Björn Lindgren
Språkrör Grön ungdom

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Annonser

Vi måste fortsätta arbeta för kubanernas frihet!

På eftermiddagen den 22 juli i år vaknade jag upp blodig och kraftigt förvirrad i en ambulans. Det var på den kubanska landsbygden och det kom att bli starten på den värsta veckan hittills i mitt liv. En sjukhusvistelse följdes av förhör med lokal kubansk polis, som följdes av isolering och bevakning av beväpnade vakter samt förhör av landets säkerhetspolis.

Jag var i Kuba för att ge mitt stöd till den kristdemokratiska rörelsen i landet. Den är internationellt sett den mest erkända oppositionella kraften mot den auktoritära kommunistiska regimen.

Resan slutade mycket tragiskt. Två kubanska oppositionspolitiker omkom i en bilkrasch.

Den bil som jag och min spanske resekamrat färdades i kolliderade med ett träd i Granmaprovinsen, 75 mil öster om Havanna. De som dog var det kubanska kristdemokratiska partiets ledare Oswaldo Payá och ledaren för dess ungdomsförbund, Harold Cepero.

Kuba är en kommunistisk diktatur och Castroregimen är en av de mest enväldiga i världen.

Enligt den amerikanska stiftelsen Freedom House, som publicerar rapporter över situationen för politisk frihet i världen, klassificeras Kuba som ”ej fritt” och på organisationens sjugradiga frihetsskala (ju lägre, desto friare) fick landet i år det föga smickrande betyget 6,5.

I The Economists årliga Democracy Index klassas Kuba som en auktoritär regim och omnämns dessutom, tillsammans med Kina, som den minst sårbara auktoritära regimen.

I Kuba ”pryds” vägrenar och husfasader av landets hjältar, såsom Che Guevara, Usama bin Ladin och Hugo Chávez.

Kubanerna har varken möjlighet att påverka vem som ska representera dem i landets parlament eller laglig rätt att engagera sig i någon annan politisk organisation än kommunistpartiet. De får inte demonstrera eller på annat sätt uttrycka sitt missnöje eller sin politiska åsikt. Och de tillåts inte starta en egen oberoende tidning eller TV-kanal, utan hålla till goda med regimens nyhetsrapportering.

Mina erfarenheter från Kuba kommer inte bara från årets resa. När jag var där 2009 för att träffa en grupp oberoende journalister hörde jag också många berättelser om övervakning, förföljelser och trakasserier.

I Kuba är människor fattiga. Den politiska ofriheten går hand i hand med ekonomisk socialism. I princip allt företagande är statligt, ransoneringssystem har tillämpats sedan 1950-talet och det är svårt för en genomsnittlig kuban att klara sig på sin månadsinkomst, motsvarande mellan 200 och 500 kronor. Många är beroende av svartarbete vid sidan om sina ordinarie jobb för att klara sitt uppehälle.

Visst har en del råd med den socialism som finns på Kuba. Vissa till och med tjänar på den. Men de tenderar att finnas i landets yttersta elit. Resten får lida. Den stora massan, som i varje rimligt fall borde vara den som ledningen ska värna, far illa.

Vi i den fria delen av världen kan göra mycket för att förbättra situationen på Kuba. Vi kan alla hjälpa till att sprida information om det förtryck som människor lever under genom samtal med vänner och bekanta. Att resa på semester till den karibiska ön är ett sätt att bryta de vanliga kubanernas isolering.

På det politiska planet kan såväl Sverige som andra demokratiska stater sätta press på den kubanska regimen att genomföra reformer i frihetlig riktning. Och enskilda politiker kan, likt många svenska kristdemokrater och liberaler gjort genom åren, resa till Kuba och visa sitt moraliska stöd för oppositionen.

Omvärlden måste ha en åsikt om vad som är rätt respektive fel behandling av enskilda människor. Vi har en skyldighet att visa att de som förtrycks i diktaturer inte står ensamma i sin kamp.

Ett starkt civilsamhälle, grupperingar, partier, föreningar och organisationer som existerar oberoende av staten, är nödvändiga i byggandet av en demokrati. Vi i västvärlden har ett stort ansvar att bidra med erfarenheter som vi samlat på oss i utvecklingen av, och arbetet inom, våra respektive politiska system.

Demokrati är aldrig något självklart, utan måste erövras av varje generation genom engagemang för en värld byggd på principen om det okränkbara människovärdet.

Det som jag framför allt tagit med mig från sommarens resa till Kuba är inte rädslan eller erfarenheten av att sitta fängslad och att bli förhörd. Det är den oerhört konkreta upplevelsen av hur olika politiska system fungerar. Jag åkte iväg för att i all välmening bidra till ett friare och mer demokratiskt Kuba men blev fängslad och förhörd. Och så behandlas kubaner varje dag.

Vi som lever i ett fritt land som Sverige tar lätt våra rättigheter och vårt demokratiska styrelseskick för givet. Det bästa vi kan göra för att hedra Oswaldo Payás minne är att föra vidare insikten om att ett demokratiskt samhälle alltid byggs bäst underifrån och fortsätta kampen för ett fritt och demokratiskt Kuba.

Det är enbart diktaturerna och despoterna som vinner om vi av rädsla efter de incidenter som skett trappar ned vårt stöd för dem som dagligen lever utan frihet.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Sydsvenskan.

Min resa till Kuba

Onsdagen den 18 juli flög jag från Stockholm, via Madrid, till Kubas huvudstad Havanna. I sällskap hade jag Angel Carromero Barrio, vice ordförande för Nuevas Generaciones (spanska regeringspartiet Partido Populars ungdomsförbund) i Madrid-regionen. Syftet med resan var att under en vecka i landet på olika sätt visa vårt stöd för de rörelser, framför allt MCL (Christian Liberation Movement), som verkar för kubansk demokrati och frihet.

Den mycket tragiska bilkrasch som inträffade den 22 juli gjorde att resan fick en abrupt vändning. Den omkomne Oswaldo Paya, som i årtionden kritiserade den Castro-regimen, mottog Europaparlamentets Sacharov-pris (2003) samt var tvåfaldigt nominerad till Nobels fredspris, var under lång tid en av de allra främsta och mest erkända regimkritikerna på Kuba. Ordföranden för MCL:s ungdomsrörelse, Harold Cepero, som också omkom i kraschen, var också han viktig för den kubanska frihetsrörelsen.

Bortfallet av det två innebär en stor förlust som självklart kommer att ha påverkan på den kubanska oppositionen. Det är nu viktigare än någonsin att vi i den fria världen intensifierar vårt stöd för det kubanska folket, liksom för de människor vars mänskliga rättigheter förtrycks av andra auktoritära regimer världen över.

Nedan har jag samlat ett urval av redaktionella artiklar och reportage, ledarartiklar och blogguttalanden samt mina egna mediala kommentarer av händelsen.

Redaktionell rapportering (i urval)

Time (22/7): ”Cuban dissident Oswaldo Paya dies in car crash”

SVT (23/7): ”Svenske KDU-ledaren skadad i olycka”

Dagens Nyheter (23/7): ”KDU-ordförande skadad i dödskrasch på Kuba”

TV4 (23/7): ”Regimkritiker död i omtvistad krasch”

Dagens Nyheter (23/7): ”Kämpade för mänskliga rättigheter i decennier”

Svenska Dagbladet (23/7): ”Aron Modig ute från sjukhuset”

P4 Extra (23/7): ”Aron Modig i allvarlig bilkrasch på Kuba”

Svenska Dagbladet (24/7): ”Dissidenter gripna efter begarvning”

Nya Wermlands Tidningen (25/7): ”Vill bara få hem Aron”

SR Ekot (27/7): ”Oklart när Kuba släpper Aron Modig”

Expressen (28/7): ”Ambassaden fick inte träffa Aron Modig”

TV4 (28/7): ”Kuba vägrar släppa svensk politiker”

Svenska Dagbladet (30/7): ”Modig kan lämna Kuba”

TV4 (31/7): ”KDU-ordföranden Aron Modig har släppts fri på Kuba”

Dagens Nyheter (31/7): ”Modig tillbaka i Sverige”

TV4 (3/8): ”KD ger fortsatt stöd för Kubas opposition”

Dagens Nyheter (3/8): ”KD tiger om Kuba”

Ledare och bloggar

Alf Svensson (23/7): ”Oswaldo Paya In Memoriam”

Skånska Dagbladet (23/7): ”Olycka eller inte?”

Svenska Dagbladet (23/7): ”En kubansk tragedi”

Expressen (24/7): ”Res till Kuba”

Dagens Nyheter (24/7): ”Ingen karibisk vår”

Västerviks Tidningen (24/7): ”Demokrati är inte gratis”

Smålands Posten (24/7): ”Mannen som Castro ville tysta är död”

Östgöta Correspondenten (24/7): ”En klar frihetsröst har tystnat”

Västerviks-Tidningen (24/7): Demokrati är inte gratis”

Dagen (29/7): ”Släpp Aron Modig!”

Mårten Schultz (30/7): ”I förvar på Kuba”

Trelleborgs Allehanda (30/7): ”Vämjelig vänsterreflex”

Carl Bildt (31/7): ”Glädjande – och besvärligt”

Svenska Dagbladet (31/7): ”Kubas rättssystem är regimens förlängda arm”

Sundsvalls Tidning (31/7): ”Ständiga hot mot demokratin”

Gotlands Allehanda (31/7): ”Modig i Kubaregimens förvar”

Östgöta Correspondenten (31/7): ”Aron Modig friges”

Eskilstuna Kuriren (31/7): ”Varför låstes Modig in av Kuba?”

Upsala Nya Tidning (31/7): ”Kubansk frihet”

Borås Tidning (1/8): ”Aron Modig är äntligen på väg hem till Sverige”

Örnsköldsviks Allehanda (1/8): ”Fortsätt stödja demokratikämparna”

Svenska Dagbladet (2/8): ”Kubakramare i Aftonbladet Kultur”

Expressen (2/8): ”Castros hustomte”

Gubbar Hökmark (4/8): ”Skuggan över Aftonbladet”

VLT 10/8): ”Hur länge överlever diktaturen på Kuba?”

Svenska Dagbladet (11/8): ”Ändå värre för vanliga kubaner”

Nya Wermlands Tidningen (11/8): ”Modigt på Kuba”

Inblick (15/8): ”I Fidel Castros klor på Kuba”

Mina kommentarer

Dagens Nyheter (10/8): ”Så här blir kubaner behandlade varje dag”

SVT Nyheter (10/8): ”Aron Modig: ingen visste var jag var”

P1 Morgon (10/8): ”Modig minns inget”

Studio Ett (10/8): ”Läget på Kuba hårdnar”

P4 Extra (10/8): ”Aron Modig om den hemska olyckan på Kuba”

Washington Post (10/8): ”Swede involved in Cuba dissident car crash concerned about fate of Spanish driver”

Världen Idag (15/8): ”Grotesk situation på Kuba”

Jag besökte Kuba också i december 2009, i syfte att bland annat besöka en grupp oberoende journalister på ön. Den resan kommenterade jag i detta blogginlägg.

Mer pengar till försvaret för aktiv roll

”Sveriges försvar ska stå starkt rustat för att kunna försvara landet, men också bidra till stabilitet i omvärlden. Det kräver ett försvar som är anpassat till dagens hotbild och det snabba händelseförlopp med vilket konflikter uppstår och avgörs.”

Det är den storslagna och goda ambition för Sveriges försvar som fastslogs av regeringen i och med antagandet av propositionen ”Ett användbart försvar” (2008/09:140). Den svenska Försvarsmakten står också för många värdefulla insatser runtom i världen. Sverige har sedan april deltagit med Gripenplan i den Nato-ledda insatsen i Libyen. I Afghanistan är svenska soldater med och garanterar säkerheten samt håller talibanerna borta från makten och i Kosovo spelar vi en viktig roll i att bevara freden.

Samtliga dessa insatser sker under Nato-befäl. Nato är i dagsläget den kanske viktigaste organisation som på ett kraftfullt sätt kan stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter i världen i de fall som detta kräver militära hjälpmedel. Det naturliga vore därför att Sverige ansökte om fullvärdigt medlemskap i försvarsalliansen.

Nato är dock bara en viktig aktör på den internationella arenan och det räcker inte med att Sverige bara deltar i Nato-ledda insatser. Om vi menar allvar med de fina orden i försvarspropositionen måste vi också kunna inta en aktiv roll i FN:s fredsbevarande arbete. Tyvärr är detta inte fallet i dagsläget.

Vid flera tillfällen har FN vädjat till Sverige att delta i fredsbevarande styrkor, men fått kalla handen. Insatserna i Södra Sudan, Kongo och Tchad är tre exempel på aktioner som Sverige tackat nej till att delta i. Bara 21 av de 84 000 FN-soldater som i dag agerar runtom i världen är svenskar. Antalet har minskat drastiskt under det senaste decenniet, från cirka 2 000 soldater till dagens rekordlåga siffra. I stället återfinns nu flera fattiga länder bland dem som bidrar mest till FN:s insatser, nämligen Bangladesh, Pakistan, Indien och Nigeria.

Sverige ska ta en aktiv roll i arbetet för en friare, rikare och mer demokratisk värld. Detta arbete har en stor bredd, och ska så också ha. Vi måste vara en aktiv röst för en mer utbredd frihandel. Vi behöver ha en generös politik för global utveckling och ge bistånd till projekt som är effektiva och ger tydliga resultat, men vi ska också ställa upp med militära medel och utrustning i de fall där det behövs och efterfrågas av omvärlden.

Det är därför oacceptabelt att antalet svenska soldater som deltar i internationella insatser i dag är ungefär detsamma som under det kalla krigets sista år. Då var Försvarsmaktens huvudskaliga uppgift att försvara Sveriges territorium, medan dess huvuduppgift i dag är att delta i internationella insatser.

Om vi menar allvar med att Sverige aktivt ska kunna bidra till stabilitet, demokrati och mänskliga rättigheter i vår omvärld så måste Försvarsmakten ges de resurser som krävs, den behöver större anslag än vad den får i dag. Men det kräver även politisk vilja att hjälpa till i de delar av världen där människor har det betydligt sämre ställt än vad vi har det i Sverige. Vi har ett ansvar att visa solidaritet med våra medmänniskor, oavsett var på jorden de råkar vara bosatta.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Norrköpings Tidningar.