Flit ska löna sig. Ska det vara så svårt?

Debattartikel publicerad i bland annat Enköpings-Posten under förra veckan:

Du ska inte tro att du är något. Det är andemeningen i Jantelagen som odlats av socialdemokratin och som under alltför lång tid har varit dominerande i Sverige. Människor har hållits tillbaka och hindrats från att göra den livsresa de själva velat göra. Flit och hårt arbete har inte uppmuntrats.

Det går inte längre att bygga ett samhälle på sådana tankesätt. Dels för att vi behöver få ut så mycket som möjligt av varje människa för att stå oss i den ökade internationella konkurrens som globaliseringen medför. För att vi behöver flitiga och hårt arbetande människor som för samhället framåt och skapar tillväxt i ekonomin. Men även för att det inte heller är moraliskt försvarbart att ha en sådan ordning. Alla människor har ett unikt och okränkbart värde och förtjänar att få utvecklas i sin egen takt.

Det krävs därför förändring på det ekonomiska och skattemässiga området. Det håller inte att den som lägger ner flera år på en tuff utbildning eller arbetar några timmar extra varje dag straffbeskattas. Även om alliansregeringen gjort mycket bra så har vi fortfarande såväl höga skatter för vanliga löntagare som världens högsta marginalskatt. Vad sänder det egentligen ut för signaler?

Det krävs också förändring på det arbetsmarknadspolitiska området. Det håller inte att den duktige och flitige personen tvingas sluta före den mindre kompetente arbetskamraten när ett företag tvingas skära ner, bara på grund av att hon eller han jobbat kortast tid på arbetsplatsen. Vad säger det om vilka dygder som samhället värdesätter?

Men det krävs dessutom förändring på det skolpolitiska området. De håller inte att de duktiga eleverna hålls tillbaka i skolan. Att de som räknar ut matteboken för snabbt tvingas sudda ut uträkningarna och börja om eller att betyg börjar användas som motivation först i sena årskurser. Det viktiga måste vara att lägstanivån i en klass är hög, inte att eleverna håller en så jämn nivå som möjligt.

Människor är olika, har olika intressen och olika talanger. Det är naturligt och inte någonting som behöver eller bör döljas. Istället måste vi bli bättre på att se varje människa för den hon är. Bättre på att uppmuntra var och en att göra det bästa efter sina förutsättningar.

För oss är det detsamma som att arbeta för ett mer kristdemokratiskt samhälle. Ett samhälle som ser och uppskattar alla människor. Ett samhälle där ingen hålls tillbaka, och där ingen lämnas efter. Ett samhälle där det är okej att vara duktig och där flit uppmuntras och belönas.

Man tycker att det borde vara sunt förnuft, men så är det uppenbarligen inte. Som företrädare för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet tänker vi göra vad vi kan för att förändra och lanserar därför en kampanj på temat. ”Flit ska löna sig. Ska det vara så svårt?”

Charlie Weimers
Ebba Busch
Aron Modig

Annonser

Weimers: ”KD måste forma en borgerlig jämställdhetspolitik”

Igår skrev Charlie Weimers på SvD Brännpunkt om behovet av en borgerlig syn på jämställdhet inom svensk politisk debatt. Ett utdrag:

Kristdemokraterna skulle kunna formulera en borgerlig jämställdhetspolitik som bygger på alla människors lika värde och möjligheter snarare än på tanken om 50/50, som handlar om att jämställdhet endast kan uppnås när exempelvis föräldrarna delar exakt lika på föräldraförsäkringen eller när statsvetenskapskursen har precis lika många kvinnliga och manliga studenter.

När all fördelning är 50/50 inom varje yrkeskategori och på varje arbetsplats, så kallas detta av genusvetarna för ”reell jämställdhet” medan en politik som innebär lika möjligheter och rättigheter kallas för ”formell jämställdhet”. Den formella jämställdheten duger förstås inte för genusvetarna, utan de anser att ”reell jämställdhet” bara kan råda då fördelningen är 50/50.

Den kristdemokratiska jämställdhetspolitiken måste alltid bejaka att människor själva ska kunna välja yrkesinriktning, och avstå från att försöka få dem att välja ”rätt” i form av traditionella eller icke-traditionella programval på gymnasiet. Det är en politik som säger nej till kvotering av principiella skäl, eftersom kvotering utgår ifrån kollektivet istället för personen och för att den sätter kunskap och erfarenhet på undantag. En kristdemokratisk jämställdhetspolitik strävar efter att ge varje person det självförtroende som krävs för att veta att den egna kompetensen berättigar till en bra ingångslön och senare löneförhöjning. En kristdemokratisk jämställdhetspolitik vågar problematisera varför många kvinnor begär lägre ingångslöner än sina manliga kollegor, utan att bygga upp väderkvarnar i form av ”patriarkatet”. Det handlar också om att öppna för upp för fler arbetsgivare i kvinnodominerade yrken, så att den anställdes förhandlingsmöjligheter under lönesamtalen kan förbättras.

Lysande!

Intervju med Weimers i Kristdemokraten

I veckans nummer av tidningen Kristdemokraten återfinns en uppslagslång intervju med Kristdemokratiska ungdomsförbundets ordförande Charlie Weimers om hans syn på KDU och Kristdemokraterna inför den kommande valrörelsen. I artikeln framhåller Weimers bland annat KDU:s senaste kamanjarbete inom lag och ordning:

Vi sticker inte under stol med att vi vill ha bättre lag och ordning. Folk är trötta på talet om att straff inte spelar roll för brottsligheten. Vi tror att folk i allmänhet vill att rättssystemet ska skipa rättvisa. Vi vill både vara tuff mot brott och tuff mot brottets orsaker. Det är det som skiljer oss från Moderaterna, att vi även talar om det brottsförebyggande arbetet, om vikten av att satsa på familjerna och det civila samhället.

Läs hela artikeln här.

Internationell politik i fokus under KDU:s förbundsråd

Under den gångna helgen höll KDU förbundsråd i Kristianstad. Utöver att budget samt val- och verksamhetsplan inför det kommande verksamhetsåret antogs låg fokus på internationell politik. KDU:s internationella utskott rapporterade om höstens verksamhet som bland annat inneburit aktiviteter i Kambodja, Tyskland, Danmark och Norge. Förbundsordförande Charlie Weimers ägnade sitt förbundsrådstal åt de tre globala utmaningarna: fattigdomen, terrorismen och ofriheten. Talet, som i sin helhet kan läsas här, innehöll bland annat följande utomordentliga passage:

I år är det åtta år sedan de mordiska terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon ägde rum, vilka kostade närmare 3000 människor livet. Efterdyningarna till attackerna har varit många och för svensk del har en av de viktigaste förändringarna varit att vi sedan årsskiftet 2001/2002 varit en del av den internationella styrka som varje dag riskerar sina liv för ett friare och säkrare Afghanistan. Två svenskar har stupat och ingen kan ha undgått att attackerna har trappats upp under det senaste året, nu senast för några dagar sedan när fem svenskar skadades i ett bombattentat.

Till de som vill ta hem trupperna, till de som vill överlämna Afghanistan till talibanernas förgiftade klor, till de som inte anser att frihet är värt att slåss för vill jag påminna om Winston Churchills ord: ”En eftergiftspolitiker är en som matar en krokodil i hopp att den ska äta honom sist.” Vi tror inte på eftergiftspolitik. Anledningen är enkel och kan sammanfattas i den äldsta av borgerliga lärdomar: ”När du belönar dåligt beteende så får du mer av det.” Det är en sanning som gäller i lika hög grad i daltandet av brottslingar inom svenskt rättsväsende som på Afghanistans slagfält.

För omkring ett halvt sekel sedan yttrade George Orwell rättframt: ”Människor sover i fred i sina sängar om natten därför att råa män står redo att begå våld å deras vägnar.” Sverige är idag skyddat av sina egen råa män – och kvinnor. Denna november år 2009 begär vårt land att dessa män och kvinnor att ska göra mer än bara ”stå redo.”
Vårt lands soldater tar stora risker men stödet hemifrån är tyvärr inte alltid på en motsvarande nivå. Detta är dock något som KDU kommer att gå i bräschen för att förändra – låt därför ingen tvivla på vart vi står – vi stödjer våra soldater!

Slutligen diskuterades och antogs även en rapport innehållande KDU:s politik för internationell utveckling. Nedanstående är några av förslagen i denna:

  • Sveriges biståndspolitik ska vara generös och styras av effektmål.  
  • Sverige måste aktivt verka för att samordna sina biståndsmål med andra länder.
  • En större del av biståndet bör ske genom mikrokrediter.
  • Sverige måste ha enhetliga och absoluta krav för samarbete med mottagarländer och inget bistånd utöver humanitärt bistånd ska delas ut till länder som inte uppfyller dessa krav.
  • Inför avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer som arbetar med utveckling i fattiga länder.
  • Sjukvård och utbildning ska vara prioriterade områden för den svenska biståndspolitiken.
  • Sverige bör ta initiativ till multilaterala överenskommelser med läkemedelsföretag för indirekta subventioner av läkemedel.
  • Biståndsbudgeten ska vid behov kunna användas för väpnade insatser som stödjer biståndsverksamhet.
  • Ökad frihandel är ett prioriterat mål för svensk utvecklingspolitik.
  • EU:s jordbrukspolitik CAP ska fasas ut.

Johan Norberg står upp för friheten

Till skillnad från ”liberala” Sundsvalls Tidning står liberale Johan Norberg upp för friheten. I sin kolumn i dagens Metro skriver han bland annat följande:

Alla arbetar inte heltid i stora industriföretag eller offentlig sektor längre. I dag arbetar vi både mer och mindre och på andra sätt och delar upp ledigheten i timmar snarare än månader. Då behöver vi mer frihet att utforma vår vardag, inte mindre. Barnfamiljer har inte direkt ett överskott på flexibilitet som det är.

Som S-ombudet Bo Eddie Rossbol konstaterade på kongressen finns det bara ett sätt att se på beslutet: ”vi omyndigförklarar våra väljare”.

Charlie Weimers skriver idag i NWT på samma tema.

Post riksmöte 2009

Under den gångna helgen höll Kristdemokratiska ungdomsförbundet ett mycket lyckat och välorganiserat riksmöte i Växjö. Utöver gemenskap och samkväm fylldes de fyra dagarna av debatter, motionsbehandling, utbildning samt val av ny förbundsstyrelse.

Torsdagen innebar val av nytt förbundspresidium. Såväl valet av förbundsordförandre (Charlie Weimers, Wermland) som av de båda viceordförandena (Ebba Busch, Uppsala samt undertecknad) gick lugnt till, inga motkandidater fanns mot valberedningens förslag. På fredagen tillsattes övriga platser i förbundsstyrelsen. Valda blev Christian Carlsson, Stockholm; Mattias Svensson, Skåne; David Högberg, Östergötland; Sara Skyttedal, Stockholm; Rebecca Olsson, Norra Älvsborg; Emma Hellbom, Göteborg; Jonatan Hedin, Göteborg samt Rebecca Dison, Stockholm.

Under helgen höll flera duktiga politiker tal, däribland äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, Kristdemokraternas toppkandidat inför Europaparlamentsvalet, Ella Bohlin samt ordföranden för det israeliska statsbärande partiet Likuds ungdomsförbund. Även KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers höll två utmärkta tal som båda går att läsa på Charlies blogg: ”Min hälsning till KDU:s israeliska gäster” samt ”Hög tid för det personliga ansvarets återkomst”. Läsning av dessa rekommenderas.

Mitt eget tacktal efter att ha valts till andre vice förbundsordförande löd enligt följande:

Vänner och unga kristdemokrater,

Stort tack för ert stöd och för att jag får ert förtroende att sitta med i KDU:s ledning under det kommande året. Det känns roligt, spännande, inspirerande men inte minst, förstås, som att det medför ett väldigt stort ansvar.

Det är en väldigt viktig politisk tid vi har framför oss, med val till Europaparlamentet om några veckor samtidigt som vi närmar oss upploppet inför 2010 års riksdagsval. För oss kristdemokrater sänder opinionsundersökningarna dubbla signaler. Alliansregeringen har hämtat in det mesta av det försprång oppositionen haft sedan hösten 2006 och den svenska vänstern är svagare på mycket länge, både vad gäller opinionssiffror och vad gäller kvaliteten på dess företrädare. Samtidigt balanserar vårt eget parti på gränsen till både riksdagen och Europaparlamentet – en långtifrån underhållande situation.

I mina ögon gör detta KDU:s roll än viktigare. Vi måste hjälpa vårt moderparti att föra ut de kristdemokratiska åsikterna och värderingarna på ett sätt som gör att vi får tio procent, snarare än tre eller fyra procent, av rösterna i kommande val. Detta är inte omöjligt – den svenska kristdemokratin är en politisk rörelse med väldigt stor potential.

Det är nämligen vi som är den politiska kraft som förstår att människor är olika, har olika intressen och är bra på olika saker. Den politiska kraft som förstår att det behövs många olika sorters skolor för att var och en ska hitta en skolform som passar.

Den kraft som av samma anledning förstår att valfrihet måste vara ledordet i familjepolitiken. Den kraft som helhjärtat står upp för äganderätten, som är emot kvotering i alla dess former och som tror på akademiernas frihet.

Den kraft som förstår att man inte åstadkommer ekonomisk tillväxt genom gigantiska statliga stödpaket med medföljande budgetunderskott utan genom ett gott näringslivsklimat, genom att göra det lönsamt att arbeta, genom rejäla satsningar på utbildning och forskning och genom att ta ansvar för statsfinanserna.

Den kraft som förstår att staten inte kan lösa alla problem utan att var och en har ett personligt ansvar. Samtidigt som vi förstår att vi måste finnas där för de som behöver hjälp, både inom landets gränser och internationellt. Kort sagt, den kraft som förstår att frihet, gemenskap och det okränkbara människovärdet måste ligga till grund för all politik.

KDU är mycket betydelsefulla i arbetet för att vi varken ska ha en socialistisk, rödgrön eller liberal regering efter riksdagsvalet 2010. Det vi ska ha är en alliansregering. Låt oss arbeta mycket hårt för det. Tack.

Jag i talarstolen.

Jag i talarstolen.

Annat som skrivits om årets riksmöte är bland annat följande: Smålands-Postens ledarsida, Sveriges Radio Kronoberg, SVT SmålandsnyttAndreas Olofsson,  Linus Dagbäck Printz, Christian Carlsson, David Högberg,  samt KDU Uppsala län.

Update 29/5: Nu har även David Högberg II, Tradition & Fason samt Daniel Sturesson kommit med kommentarer.

Visa musklerna, Leijonborg

Debattartikel publicerad i Östgöta Correspondenten den 20 november 2008:

Den förra borgerliga regeringen misslyckades med att avskaffa kårobligatoriet. Nu verkar det som att den nuvarande regeringen håller på att göra om samma misstag. Regeringen måste därför prioritera obligatoriefrågan. Och ett beslut om ett fullständigt avskaffande av kårobligatoriet, som inte innehåller några skrivelser om statliga stöttor eller konkurrensbegränsande bihang, bör fattas snarast.

Högskoleminister Lars Leijonborg (fp) klargjorde i ett tidigt skede av den nuvarande mandatperioden att regeringen hade för avsikt att avskaffa obligatoriet. Man gjorde ytterligare en utredning i frågan men sedan denna lades fram under våren 2008 har det varit tyst i debatten.

Varför händer ingenting?

Eftersom obligatoriet bryter mot den negativa föreningsfriheten anser Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU) och Kristdemokratiska studentförbundet (KSF) att frågan snarast bör föras upp högt på prioriteringslistan. Ett beslut bör fattas inom de närmaste månaderna.

Tyvärr håller inte det förslag som i vintras presenterades av obligatorieutredningen för någon som helst kritisk granskning. Utredningen föreslår förvisso att det obligatoriska medlemskapet ska avskaffas men samtidigt att kårernas verksamhet ska finansieras genom statsbidrag i stället för genom medlemsavgifter. Detta statliga bidrag ska dessutom bara gå till en studentkår vid varje lärosäte. Resultatet av detta blir att studentkårerna skulle kunna fortsätta bedriva den verksamhet som en mycket liten andel av studenterna överhuvudtaget bryr sig om – samtidigt som konkurrensen mellan kårerna till och med skulle bli mindre än i dag. En sådan lösning är ingen bra lösning.

Studentkårer ska inte erhålla mer statliga bidrag än andra ideella föreningar. De ska i första hand finansiera sin verksamhet genom medlemsavgifter från medlemmar som frivilligt valt sitt medlemskap. Kårerna lider redan i dag av en betydande legitimitetsbrist. Valdeltagandet i kårvalen är mycket lågt, ofta under tio procent, och engagemanget hos studenterna är nästintill obefintligt. Att de allra flesta studentkårers verksamhet bärs upp enbart av kårobligatoriet är ett elakt men likväl korrekt påstående. Detta lär inte bli bättre om konkurrensen mellan studentkårerna försvagas ytterligare.

Kristdemokraterna tror på det civila samhällets kraft. Vi är för föreningsfrihet. Däremot tar vi bestämt ställning emot statliga bidrag till ineffektiva strukturer. Det är dags för alliansregeringen att visa musklerna i ytterligare en politisk fråga. KDU och KSF vill ha ett fullständigt avskaffande av kårobligatoriet.

Aron Modig
Förbundsstyrelseledamot KDU

Charlie Weimers
Förbundsordförande KDU