KDU ska gå i bräschen för svensk borgerlighets politiska utveckling

Sverige präglas i dag av en avstannad borgerlig idédebatt. Vi har en regering vars arbete framförallt tycks gå ut på att behålla ”status quo” i opinionen, snarare än att försöka åstadkomma ett friare, tryggare och varmare samhälle. Samtidigt söker Kristdemokraterna sitt eget existensberättigande och går kräftgång i opinionen, trots att Sverige är i större behov än någonsin av en stark kristdemokratisk kraft som på ett övertygande sätt driver värderingsfrågor bortom de materiella.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet har i detta läge en möjlighet, och ett ansvar, att visa vägen. Med ideologisk diskussion, vass och genomtänkt politik samt organisatorisk excellens kan KDU påverka Sveriges utveckling. Det gör KDU till Sveriges viktigaste ungdomsförbund tillika en av de viktigaste aktörerna i svensk politik just nu.

Vid förbundets riksmöte i juni kommer både Charlie Weimers och Ebba Busch, som under flera år lett KDU på ett erkännansvärt sätt, att lämna förbundets ledning. Det är naturligtvis ingen överdrift att säga att KDU då ställs inför mycket stora utmaningar – att på en och samma gång fylla på med ny kompetens, stärka den egna organisationen samt gå i bräschen för såväl Kristdemokraternas som hela borgerlighetens politiska utveckling. Detta är dock en utmaning som vi mer än gärna antar, och det är därför med både glädje och stor stolthet som vi på valberedningens förfrågan ställer upp som kandidater till KDU:s förbundspresidium.

KDU har under de senaste åren haft en starkt positiv utveckling. Vi har etablerat oss som ett tydligt värdeorienterat men samtidigt modernt, borgerligt ungdomsförbund. Vi har breddat vår medlemsbas med hjälp av en politisk profil som attraherat fler ungdomar att engagera sig inom KDU – under valåret 2010 värvades nära 1500 nya medlemmar till förbundet.

Dessutom är stämningen inom KDU i dag mer positiv än på länge, vilket gör det möjligt för förbundets företrädare att fokusera på vad som är allra viktigast: att stärka kristdemokratin i Sverige samt ta strid mot de sosserier som alltjämt existerar, inte bara inom oppositionen utan även inom Alliansens partier och ungdomsförbund.

Inför den tid som kommer så ser vi det som vår främsta uppgift att fortsätta arbetet med att stärka och sprida kristdemokratin i Sverige och på bästa sätt hjälpa partiet till framgångsrika valresultat år 2014. Vårt huvudfokus kommer därför under den närmaste tiden att vara att stärka KDUs organisation – att värva, utbilda och engagera fler medlemmar så att vi har en armé av unga kristdemokrater att sätta in på gator och torg då vi når supervalåret 2014.

När det gäller den politiska inriktningen så har KDU under de senaste åren på ett framgångsrikt sätt bedrivit kampanj för förbundets hållning inom rätts-, familje- och försvarspolitiken. Det har varit bra och effektivt, många nya medlemmar har värvats och det är för oss en självklarhet att KDU även i framtiden ska hålla fanan högt inom dessa områden. Ett stort och brett politiskt ungdomsförbund behöver dock ha en tydlig och genomtänkt politik inom fler områden som rör och berör unga. Därför är det vår ambition att KDU under de kommande åren ska flytta fram positionerna inom politikområdena skola och utbildning, jobb och företagande samt socialpolitik.

Som företrädare för KDU drivs vi av visionen om ett frihetligt Sverige, byggt på en fast värdegrund där människor tar ansvar för såväl sig själva som sina medmänniskor. Vi brinner för idén om det goda samhället, präglat av gemenskap och varje människas möjlighet att förverkliga sin egen potential. Vi önskar bidra till en god och öppen intern diskussion där den enskilde medlemmens möjlighet att påverka ökar och vi har många idéer om hur vi kan stärka KDU:s organisation inför supervalåret 2014. Med det som utgångspunkt ber vi ödmjukt om medlemmarnas förtroende inför valet av nytt förbundspresidium vid KDU:s riksmöte i Eskilstuna 2-5 juni.

Aron Modig
Sara Skyttedal
Christian Carlsson

Annonser

Ordförandebyte i Kristdemokratiska Studentförbundet

Efter två år som förbundsordförande för Kristdemokratiska Studentförbundet lämnade jag igår över ordförandeskapet till Kalle Bäck. Kalle är 25 år och studerar till gymnasielärare vid Göteborgs universitet. Juridikstudenten Alexandra Braf från Uppsala valdes till vice ordförande.

Lycka till!

Val 2010 – rösta Modigt!

Hej,

Den 19 september hålls allmänna val i Sverige. Då avgörs det om Allians för Sverige får fortsätta att regera och förändra landet till det bättre eller om det rödgröna regeringsalternativet tar över. Den som bor i Göteborgsområdet kan rösta på mig i valen till riksdag och kommunfullmäktige. Jag står på plats åtta på Kristdemokraternas riksdagslista och på fjärde plats på partiets ungdomskommunlista. Det här är de politiska områden jag har störst intresse för:

1. Sänkta skatter – för ökad frihet och fler skäl att arbeta
Trots att Sverige under drygt tre år haft en borgerlig regering, som sänkt inkomstskatterna rejält, har vi fortfarande världens näst högsta skattetryck, mätt som totala skatteintäkter i förhållande till BNP. Sedan årsskiftet har vi dessutom åter världens högsta marginalskatter och är därmed allra sämst på att uppmuntra utbildning och flit. Detta måste förändras.

Jag hoppas att en omvald alliansregering fortsätter att sänka skatterna, både för löntagare och pensionärer. Det behövs fler jobbskatteavdrag samtidigt som den andel av befolkningen som betalar statlig skatt bör minskas och värnskatten slopas. Helt enkelt för att arbete och flit ska löna sig mer, men även för att det ger ökad frihet och rättvisa.

Sverige av idag skiljer sig mycket från det land vi levde i sommaren 2006. De flesta förändringar har varit till det bättre, men mycket finns kvar att göra. ”Det är inte någon liten skog vi ska ta oss ur”, som Göran Hägglund själv uttryckte det på Gotland. Skattepolitiken bör finnas med bland valfrågorna inför nästa års val. Det är en fråga om att skapa frihet, trygghet och egenmakt till den vanliga människan som vårt parti ju strävar efter att sätta i centrum.
 – Alliansen bör prioritera sänkta skatter, Kristdemokraten, 2/8 2009

2. En skola av hög kvalitet – för att ge alla barn en bra start på livet
Kunskap, ordning och reda samt respekten för att människor är olika måste vara utgångspunkter för skolpolitiken. Eftersom barn har olika intressen och är olika duktiga på olika saker, inom olika områden, behövs en mångfald av utbildningar och skolformer. Därför är det väldigt viktigt med exempelvis friskolor, ett fritt skolval, lärlingsutbildningar, möjlighet till nivågrupperad undervisning och teoretiska spetsutbildningar.

Respekten för att människor är olika måste vara utgångspunkten för den svenska skolan. Eftersom människor har olika intressen och är olika duktiga på olika saker inom olika områden behövs det en mångfald av såväl utbildningar som skolformer. Friskolereformen och det fria skolvalet bidrar till att skapa just en sådan pluralism. Den som tycker att den lokala skolan har brister kan utan problem söka en utbildning i en annan stadsdel eller annan kommun. Och den som tycker att det fattas någon typ av skola är välkommen att fylla tomrummet genom att starta en ny.
 – Den borgerliga skolpolitiken ger hopp om en bättre framtid, Newsmill, 28/9 2009

3. Det fria näringslivet och den högre utbildningen – nycklar till framtida tillväxt 
I början av mandatperioden tillsatte regeringen ett globaliseringsråd bestående av ledande personer från politik, akademi och näringsliv. En god idé vore att leta upp den slutrapport som detta råd släppte under våren 2009 och börja implementera förslagen.

Framtidens svenska ekonomi kommer att bygga på kunskap och innovationer snarare än på produktion av industrivaror. Från det perspektivet är det väldigt viktigt att politiken är inriktad på att främja företagsamhet, teknisk utveckling och forskning. Den regelbörda som finns på framförallt småföretag måste underlättas, skatten på arbetskraft sänkas och arbetsmarknaden bli mer flexibel.

Det är beklagligt att svenska lärosäten ligger så illa till på de största internationella rankinglistorna över världens universitet och högskolor. För att stärka vår konkurrenskraft bör ett svenskt spetsuniversitet inrättas i syfte att samla Sveriges främsta studenter och professorer, från hela skalan av akademiska områden.

I stället för att administrera den stora socialdemokratiska statsapparaten bör regeringen fokusera på att stärka arbetslinjen och näringslivet samt göra arbetsmarknaden mer flexibel. Om det finns reformutrymme i budgeten bör vi satsa på ytterligare jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter. En sådan politik stimulerar såväl arbetsutbudet som efterfrågan på arbetskraft samtidigt som det i direkt mening sänker kommunernas kostnader. Tillsammans med reformer av LAS turordningsregler skulle en sådan politik stärka Sverige inför framtiden. Det är riktigt synd att regeringen drar åt vänster då det bästa för Sverige vore att gå åt motsatt håll.
Regeringen på fel spår, Östgöta Correspondenten, 16/9 2009

4. Kvotering är alltid fel – oavsett syfte, situation och sammanhang
Årets val kommer på många sätt att vara ett frihetsval. Om det rödgröna experimentet vinner är risken stor att en kvoteringsoffensiv drabbar Sverige – med inskränkningar av individens, familjernas och näringslivets frihet som följd. Jag och Kristdemokraterna är för jämställdhet och lika möjligheter för alla människor, men tar avstånd från kvotering i alla lägen.Att behandla människor främst utifrån kön, och därmed blunda för äganderätten, kompetens och meriter samt människans egen vilja, är fullständigt oacceptabelt – även om det är inklätt i begrepp som ”individualiserad föräldraförsäkring” eller ”positiv särbehandling”. Varje gång en person kvoteras in på en viss position, så finns där också en människa som kvoteras bort. Det kan aldrig accepteras.

Hur kan vi öka anslagen till forskning och högre utbildning? Hur kan vi på ett rättvisande sätt utvärdera utbildningarnas och lärosätenas kvalitet? Hur kan vi bredda rekryteringen till universiteten och hur kan vi se till att våra unga har tillräcklig kunskap om de olika utbildningsmöjligheter som finns för att kunna göra informerade val? Hur lockar vi fler forskare av världsklass till de svenska universiteten? Det är frågor som den utbildningspolitiska debatten borde kretsa kring. Istället fastnar vi i trams om genus och kvotering. Det är bra tragiskt.
 – Genus ingen överordnad princip, Kristdemokraten, 29/1 2010

5. Lag och ordning – brottsoffret måste stå i centrum
Att upprätthålla lag och ordning i samhället är en av statens absoluta kärnuppgifter. Det handlar om att ge trygghet till medborgarna – att skydda dem från att utsättas för brott och våld. De senaste decennierna har fokus främst varit på att sociala orättvisor leder till brott. Nu är det dags att fastslå att det inte är synd om brottslingar. Däremot är det förstås synd att människor blir brottslingar.

Det behövs ett perspektivskifte så att vi återigen betonar varje människas ansvar för sina handlingar. Det finns omständigheter som smalnar av en persons handlingsmöjligheter, men alla människor har i slutändan alltid ett val. Den som begår brott har, som moralisk person, fattat ett beslut som hon i rättvisans namn också måste ta konsekvenserna av. Det handlar om att sätta brottsoffret i centrum och skydda de som är svagast.

Staten kan och ska inte lösa alla problem – det är inte önskvärt, utan utrymme måste även ges till människorna och det civila samhället. Men detta utrymme är inte intressant för socialdemokrater och andra socialister. Dessa lägger istället allt fokus på att skapa motsättningar mellan grupper. Direktörer mot arbetare, rika mot fattiga, friska mot sjuka etcetera. Motsättningar som i förlängningen gör det legitimt att alltid skylla på någon annan så fort något är orättvist eller dåligt.
 – Socialdemokratin ligger bakom bristen på personligt ansvarstagande, Politikerbloggen, 29/12 2009
Mer om Aron på:

 

 

 

Det behövs fler unga kristdemokrater i landets beslutande församlingar. Rösta Modigt den 19 september!

Allt gott,
Aron Modig

Havanna, Kuba: En resebetraktelse

Något osannolikt tillbringade jag föregående vecka på Kuba – landet som är känt för sin socialism, sin rom, sina cigarrer och Guantanamo Bay. Tillsammans med Johan Enochsson från KDU:s internationella utskott besöktes Havanna. På programmet stod en del arbete men det fanns även utrymme för att upptäcka såväl staden och landet som systemet.

Välkomnandet var varmt. Temperaturen var  hög samtidigt som väggrenar och husväggar var julpyntade med affischer och målade porträtt på goda och välgörande män. Bröderna Castro, Che Guevaara och Hugo Chavez är några exempel. Sjukt.

Sjukast av allt lär dock det ekonomiska systemet vara. Inte nog med att i princip all näringsverksamhet är statlig, inklusive restauranger, hotell och barer. Kuba använder dessutom en hemsnickrad modell med dubbla nationella valutor – en för de inhemska och en för turister – vilket gör det möjligt att tillämpa helt olika prissättningar för de respektive grupperna. För turisterna är priserna riktigt höga, lätt i paritet med Sverige trots att kvaliteten på såväl mat som andra varor är betydligt lägre. Utöver det kan nämnas att en tioprocentig skatt, ovanpå en extra avgift och den svenska bankavgiften, tas ut på samtliga uttag från de statliga kontantautomaterna samt att skatten för att lämna landet ligger på motsvarande 25 dollar. Det senare gäller förstås också turister. Kubanerna är med ytterst få undantag förbjudna att lämna landet.

Att priserna för kubanerna är lägre är förstås tur eftersom exempelvis en taxichaufför, som arbetar uppemot 80 timmar per vecka och då tjänar mer än genomsnittet, drar in cirka tio dollar per månad. Den chaufför som jag och Johan använde oss av hade en hemmafru och tre barn i skolåldern. Man behöver inte ha alltför många magisterexamina för att inse att tio dollar dividerat med fem dividerat med 30 dagar innebär en inkomst per person och dag som hamnar en ganska bra bit under åtminstone Världsbankens definition av fattigdom. Vi kunde med andra ord inte dricksa för mycket.

Utöver de medel som samlas in genom utmjölkningen av turisterna lär landet till största delen leva på stöd från likasinnade ute i världen. Denna ”familj” tenderar dock, som tur är, att bli mindre. När Sovjetunionen nu fallit sönder och Nordkoreas ledare varken har pengar eller tid (har ju fullt upp med att spela golf och lägga sig i vad folket har för frisyrer) står nu hoppet till Venezuela. Landet byter olja i utbyte mot arbetskraft, främst läkare. De läkare som blir kvar gör enligt uppgift ofta professorerna sällskap som portierer på turisthotellen. Lönerna är betydligt högre där.

Bytesbalansen är inte heller speciellt mycket att hänga i julgranen så här i juletid. Importen är fyra gånger större än importen och 80 procent av maten köps från utlandet. Det har till och med gått så långt att Kuba numera importerar socker – landets gamla paradvara – vilket onekligen också är rätt sjukt. Eller som en av de oppositionella ekonomer vi besökte exemplifierade: ”Det är som om Sverige skulle importera Volvobilar”.

Så vad har de då lyckats med? Havanna är en väldigt vacker stad med fina byggnader och parker. Ja, de byggnader och parker som spanjorerna och amerikanerna uppförde alltså. De som nu är på god väg att falla sönder eftersom de inte lär ha underhållits sedan 1959. Stränderna, solen och havet är också vackra. Skapelseanhängarna och evolutionsfansen lär dock kunna enas om att det inte är kubanerna själva som skapat dessa under den tid som gått sedan revolutionen. Utöver det har de många poliser – minst en i varje knut. Det hade ju varit kanon om fokus bland dessa varit att beskydda medborgarna och inte bevaka dem, som nu.

För att summera kan man väl konstatera att cigarrer, förtryck och mojitos säkert räcker en bit om det är branding och internationell uppmärksamhet som eftersträvas. Men enbart dessa komponenter räcker varken till rikedom eller till mättade magar. Vissa har självklart råd med socialism. Ja, vissa till och med tjänar på ideologin. Men den kretsen tenderar att begränsas till ett lands yttersta elit, resten får lida. Den stora massan, som i varje rimligt fall borde vara den som ledningen ska värna, far illa. Om någon skola är egoistisk så är det inte kapitalismen – utan definitivt socialismen.