Återinför värnplikten

Moderata Ungdomsförbundets ordförande Erik Bengtzboe skriver på debattplats i UNT (13/10) att ett år nu har gått sedan värnplikten ”äntligen” slopades och hyllar det påskyndade och omvälvande beslutet som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd inom ramen för arbetslinjen. Detta är att dra den nymoderata politikomläggningen ett par steg för långt. Utgångspunkten för försvarspolitiken måste alltid vara Sveriges försvarsförmåga, inte storleken på ungdomsarbetslösheten.

Bengtzboe framhåller i sin debattartikel att Försvarsmakten så här långt haft ett söktryck på nära tio sökanden per plats och menar att detta möjliggör rekrytering av de bäst lämpade och högst motiverade soldaterna. Han glömmer dock att värnpliktens avskaffande i realiteten inneburit en kraftig minskning av rekryteringsunderlaget till försvaret. Vi har gått från en rekryteringsbas på drygt 50 000 män per år till att 22 000 personer sökt Försvarsmaktens vakanta platser. Det är uppenbart att de som är bäst lämpade att försvara Sverige inte nödvändigtvis återfinns bland dem som aktivt söker sig till försvaret.

Värnpliktens avskaffande riskerar därför att, tvärtemot vad Bengtzboe vill göra gällande, innebära en kvalitetssänkning på soldaterna och i förlängningen ett sämre skydd av Sverige. Erfarenheten från andra länder i Europa där värnplikten avskaffats, som exempelvis Storbritannien och Nederländerna, visar också på att övergången till yrkesarmé i högre grad än tidigare lett till rekrytering av lågutbildade och ekonomiskt utsatta. Det har varit svårt att rekrytera de personer som skulle behövas i ett modernt och högteknologiskt försvar.

Bengtzboe påstår vidare att de frivilliga rekryterna klarat sig bättre i urval och tester än de sista årens värnpliktiga. Sanningen är dock att antagningskraven sänktes från redan låga nivåer vid övergången från värnpliktsförsvar till det nya frivilligförsvaret. Detta var omdömeslöst. Redan under de sista åren med värnplikt skickades alltför många soldater hem för att de inte klarade av de fysiskt krävande utbildningarna. Antagningskraven till grundläggande militärutbildningen hade snarare behövt höjas. Det är onekligen svårt att förstå hur summan av minskad bredd på rekryteringsunderlaget och sänkta antagningskrav skulle kunna leda till ett bättre försvar.

För Bengtzboe återstår då att referera till värnplikten som en ”relik från en annan tid av plikt och tvång” samt att utmåla densamma som ”ett nödvändigt ont som stal ett år från annat i livet.” Med all önskvärd tydlighet illustrerar han hur det egna självförverkligandet i den nymoderata verkligheten i alla lägen sätts över alla andra värden. Vi unga kristdemokrater, liksom den stora majoriteten av svenska folket, delar inte den synen. Vi tycker inte att ett år av försvarsutbildning i rikets tjänst är att betrakta som en stöld från individen. Vi ville behålla värnplikten eftersom det för oss står klart att arbete för värden som frihet, demokrati och människovärde i vissa situationer måste få stå över det egna jaget, om det leder till det gemensamma bästa.

Som medborgare har man nämligen inte enbart att kräva sina rättigheter, utan också att leva upp till plikter och skyldigheter. Tanken att man som medborgare ska kunna välja att avstå från att försvara friheten och demokratin är för oss främmande. Den som är bäst lämpad att försvara Sverige ska också kunna tas ut för att försvara landet då detta är nödvändigt. Därför är det vår grundinställning att Försvarsmaktens utbildningssystem även i fortsättningen ska bygga på plikt – inte på frivillighet. Ett sådant system ska kompletteras med kontrakterade och samövade förband som omedelbart är redo att sättas in i insatser hemma och utomlands.

Att Sverige har en hög arbetslöshet bland unga är i sig en skamfläck på det borgerliga styret. Vi unga kristdemokrater ser gärna fler soldater och en högre försvarsbudget, men försvaret är inte, och ska inte vara, någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Försvaret har vi för att försvara Sverige, vår frihet och demokrati samt människovärdet. Därför är det försvarslinjen – inte arbetslinjen – som måste vara överordnad inom Försvarsmakten. Allt annat är både orimligt och ansvarslöst.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Christian Carlsson
Andre vice förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Upsala Nya Tidning.

Regeringen är på fel spår

Om några veckor väntas regeringen presentera sitt förslag till ny statsbudget. Redan innan budgetförhandlingarna drog igång hade samtliga medlemmar av den borgerliga fyrklövern redogjort för sina respektive prioriteringar och sedan dess har ett antal överenskommelser lagts fram. Även om huvudinriktningen på den ekonomiska politiken är riktig, och ljusår bättre än det rödgröna alternativets dito, så finns det starka skäl att vara skeptisk till ett flertal av de åtgärder som regeringen väntas vidta.

För det första bör regeringen inte ge några extrapengar till kommunerna. Färska rapporter från såväl Svenskt Näringsliv som Timbro visar på att kommuner som låter sina utgifter skena iväg paradoxalt nog inte satsar mer på vård, skola och omsorg. De statliga bidragen går alltför ofta till annat än till den kommunala kärnverksamheten. Dessutom måste kommunerna lära sig att planera, effektivisera och ta ansvar för budgetarbetet. Det håller inte att springa till staten så fort det blåser lite snålt.

Vidare gäller det de 40 000 låtsasjobben inom den arbetsmarknadspolitiska satsningen Lyft som lanserats av regeringen. Vi är många som minns hur debatten gick inför riksdagsvalet 2006 då allianspartierna konsekvent, och med rätta, dömde ut socialdemokratins politik som gick ut på att administrera arbetslösheten snarare än på att arbeta för att minska den. Tyvärr tycks den nuvarande regeringen nu närma sig samma spår.

Hur tänker regeringen egentligen få till de här jobben? Om de är samhällsnyttiga borde de väl redan finnas? Och om de redan finns så leder de till undanträngning. Det är inte fler rastvakter eller folk som till statlig ersättning röjer i skogen som kommer att föra Sverige ut ur krisen.

Vad som måste till är riktiga och självbärande jobb som genererar pengar till statskassan – inte tvärtom. Sedan när blev det borgerlig politik att ge växtmedel åt den offentliga sektorn i stället för att stärka näringslivets förutsättningar att blomstra?

I stället för att administrera den stora socialdemokratiska statsapparaten bör regeringen fokusera på att stärka arbetslinjen och näringslivet samt göra arbetsmarknaden mer flexibel. Om det finns reformutrymme i budgeten bör vi satsa på ytterligare jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter. En sådan politik stimulerar såväl arbetsutbudet som efterfrågan på arbetskraft samtidigt som det i direkt mening sänker kommunernas kostnader. Tillsammans med reformer av Las turordningsregler skulle en sådan politik stärka Sverige inför framtiden. Det är riktigt synd att regeringen drar åt vänster då det bästa för Sverige vore att gå åt motsatt håll.

Charlie Weimers
Ebba Busch
Aron Modig

Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten.