Den senaste tiden har det blossat upp en debatt om vårt svenska pensionssystem. Det började med de fem pensionärsorganisationernas krav på att den så kallade bromsen i pensionssystemet ska tas bort och på slopande av premiepensionssystemet (Aftonbladet 4/2). Sedan fortsatte det i veckan med uppgifter om att den pågående Pensionsutredningen kommer att föreslå en höjning av pensionsåldern med två år (DN 21/2).
Sverige står, liksom den övriga västvärlden, inför en gigantisk demografisk utmaning, där allt färre i yrkesför ålder ska försörja alltfler som inte jobbar. Samtidigt har pensionerna de senaste åren inte utvecklas så starkt som man skulle kunna önska. Den så kallade bromsen slog till både 2010 och 2011, och enligt prognosen lär den även göra det både 2014 och 2015. Det är med andra ord naturligt att systemet diskuteras, liksom förståeligt att många av dagens pensionärer är upprörda.
Frågan om pensionssystemets utformning är emellertid för viktig för att blossande känsloargument och enskildas egenintressen ska tillåtas styra diskussionen. I få debatter är det mer angeläget med ansvarstagande, realism och ekonomiskt förvaltarskap. Det är också få diskussioner där det är mer väsentligt att även ha med de ungas perspektiv, än just i frågan om pensionerna.
Precis som doktoranden Johannes Hagen framför på Brännpunkt (23/2) är debatten för viktig för att begränsas till röstfiskande politiker å ena sidan och egenintresserade, målinriktade pensionärsorganisationer å andra sidan.
Den som vill genomföra förändringar av pensionssystemet måste ha mycket goda skäl för detta, till exempel att systemet inte är långsiktigt hållbart. Att skapa just ett långsiktigt hållbart system, som även garanterar att min generation får en pension, var huvudmålet då de borgerliga partierna och Socialdemokraterna gemensamt införde det nuvarande systemet 1998. Man skapade ett system som skulle stå emot kortsiktiga och populistiska intressen.
Det är därför problematiskt att pensionärsorganisationerna nu anför som enda skäl för att göra omfattande förändringar av pensionssystemet att pensionerna uppfattas vara för låga, samtidigt som de försöker ge sken av att det går att höja pensionerna för dagens pensionärer utan att morgondagens pensionärer tvingas betala.
Det är för det första inte sant att pensionerna skulle vara för låga. De är nämligen precis så höga som de kan vara om man tar ut 18,5 procent i pensionsavgift från de yrkesverksamma. Det är för det andra inte heller ansvarsfullt, eftersom deras förslag riskerar att sätta hela pensionssystemets finansiella stabilitet i gungning, vilket har påpekats av bland andra Ole Settegren som är chef för pensionsutvecklingsavdelningen på Pensionsmyndigheten (SVT Agenda 27/1).
För det tredje är det inte heller moraliskt försvarbart, eftersom alla förslag om att fort höja pensionerna idag grundar sig på stora omfördelningar av resurser mellan generationerna. Det finns nämligen bara två sätt på vilka vi kan höja pensionerna idag. Antingen ser vi till att folk jobbar mer och längre (vilket är regeringens linje, och den allmänt ansvarsfulla linjen). Eller också gör vi som pensionärsorganisationerna föreslår och flyttar pengar från framtidens till dagens pensionärer.
Ofta blandas diskussionen om pensionssystemets långsiktiga hållbarhet samman med frågan om enskilda pensionärer som har det tufft ekonomiskt. Det är olyckligt. Det finns inga genvägar till höjda pensioner på det generella planet. Däremot är det förstås möjligt att på olika förbättra situationen för de pensionärer som har det sämst ställt.
Det är för deras skull regeringen – med mitt eget parti Kristdemokraterna i spetsen – har sänkt skatten på pension i fyra omgångar de senaste sex åren, totalt omfattande en extra månadsinkomst per år för en garantipensionär. Det är också därför vi har också höjt bostadstillägget för de pensionärer som har det sämst ställt.
Denna typ av förstärkningar av framför allt de sämst ställda pensionärernas ekonomi bör fortsätta genomföras. Men det är viktigt att skilja detta arbete från de orättvisa förändringar av pensionssystemet som pensionärsorganisationerna nu förslår.
Den allra viktigaste frågan att diskutera är dock hur vi kan genomföra reformer för att stärka den ekonomiska tillväxten. Hur kan exempelvis skattesystemet, företagsklimatet och arbetsmarknaden förbättras för att Sverige ska ha en god ekonomisk tillväxt långsiktigt? En högre tillväxt är nämligen nyckeln till pensioner som höjs såväl snabbt som rättvist och hållbart, och det är kring detta som pensionsdebatten egentligen borde kretsa.
Aron Modig
Förbundsordförande KDU
Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.
Aron Modig 