Ett alliansparti skulle hindra frihetlig politik

År 2006 kom att innebära ett paradigmskifte i svensk politik. Sedan Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet tillsammans vann riksdagsvalet detta år har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Med jobbskatteavdragen lönar det sig i dag bättre att arbeta. En ny skollag har införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts.

Borgerlighetens primära trumfkort inför valet 2006 stavades Allians för Sverige. Årtionden av trassliga försök till samarbeten de borgerliga partierna emellan hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans dito. Alliansen framstod som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle. Det samarbete som i augusti 2004 lanserades genom en debattartikel i Dagens Nyheter är redan historiskt och har satt starka och tydliga avtryck på svensk politik.

I dag sprider sig dock en mindre smickrande bild av alliansen. En bild av trötthet och idélöshet. Det blir alltmer tydligt att det borgerliga samarbetet inte möter sina främsta framtidsutmaningar på det organisatoriska området, utan på det politiska.

Väljarna känner nämligen förtroende för att regeringskoalitionen kan styra och ta ansvar för Sverige. Vad som däremot saknas är visioner för framtiden. Och dessutom har Moderaterna i synnerhet, men också borgerligheten i allmänhet, de senaste åren tagit några rejäla kliv åt vänster på den politiska skalan.

Utifrån denna kontext har jag uppriktigt sagt svårt att förstå de resonemang kring, och den argumentation för, en sammanslagning av de borgerliga partierna till ”Allianspartiet” som Folkpartiets styrelseledamot Carl B. Hamilton förde fram i Expressen häromdagen (17/7). En sådan fusion skulle nämligen varken leda till en mer vital idédebatt inom borgerligheten eller till mer av frihetlig politik. Två goda ting som jag tror mig veta att den, i åtminstone ekonomisk-politiska sammanhang, högerinriktade Hamilton står bakom.

På huvudfrågan – om detta hade varit bra för svensk borgerlighet – är svaret alltså definitivt nej. Att alla goda krafter ska inordna sig i något Schlingmannskt sosse light-märkt ”superparti” gynnar nämligen inte några andra än de som vill fortsätta flytta mittpunkten i svensk politik åt vänster.

Vi unga kristdemokrater ser det i stället som viktigt att alliansens berättelse om det goda samhället inte slutar i det nuvarande förvaltandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten. För att undvika det behöver mer aktiva grepp tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning. Där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. Där det finns ett egenvärde i att fortsätta sänka skatterna. Och där det är tydligt att samhället är något mycket större än enbart det offentliga.

Snart åtta år har gått sedan badtunnans år 2004 och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. De borgerliga partierna har bevisat att de kan samarbeta, medan Socialdemokraterna i stället gång på gång visat att de inte ens förmår att samarbeta sinsemellan internt. Än mindre med övriga oppositionspartier.

Så utveckla gärna allianssamarbetet. Men gör det på ett sätt och i en riktning som främjar visioner, idédebatt och politikutveckling. Vad som behövs är varken gemensamma valsedlar med alliansförtecken, någon tjock unison valplattform eller ett sammanslaget borgerligt ”superparti”. Borgerligheten skulle i stället må allra bäst av mer av profilering och intern debatt. Med detta som bakgrund är ett lösare men utvecklat samarbete att föredra framför ett djupare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Expressen.

Annonser

Ung Allians om Alliansens framtid

Alliansen förändrade svensk politik år 2006 när M, FP, C och KD i en gemensam ansträngning lyckades bryta Socialdemokraternas långa maktinnehav och bilda regering. Våra respektive partier visade både för varandra och för hela svenska folket att det fanns en stark vilja att förändra Sverige till ett friare och öppnare land, och att samarbete var vägen framåt.

Idag, åtta år efter att Alliansen bildades 2004, är det hög tid att fundera på vad som är nästa steg. En gemensam vilja finns fortfarande att förbättra Sverige och det är alltjämt vår övertygelse att Alliansen är nyckeln för fortsatt framgång i detta arbete. Men om Alliansen vill fortsätta utvecklas ska det inte i huvudsak ske organisatoriskt, utan politiskt. Det är genom framåtsyftande politiska reformer som Alliansen kan fortsätta leva även i nästa mandatperiod.

Vi i Alliansens ungdomsförbund ser ett par områden som högprioriterade för att nå detta mål: jobben, bostadsmarknaden och miljöpolitiken.

Det första och viktigaste är att minska utanförskapet, inte minst bland unga. Ungdomsarbetslösheten är med alla mått mätt för hög och Alliansen måste våga utmana såväl LO som Socialdemokraterna för att komma till rätta med problemen. Alltför länge har regeringen tolererat en diskriminering av unga på arbetsmarknaden av rädsla för att ta en strid med fackföreningsrörelsen. Nu är det dags att ändra på det. Turordningsreglerna måste avskaffas, eller åtminstone omformas med hänsyn tagen till kompetens och inte antalet arbetade år. Arbetsförmedlingen bör konkurrensutsättas samtidigt som det blir än mer lönsamt att arbeta och billigare att anställa. Här har fackföreningensrörelsen en stor roll att spela om den skulle vilja. Är man villig att jobba även för att de utan arbete får sysselsättning?

Bostadspolitiken i Sverige är en rest från ett socialdemokratiskt 1900-tal och det är mycket olyckligt att Alliansen inte gjort mer här. Bostadsmarknaden bör avregleras så att vi får en i praktiken fungerande marknad. Det måste bli lättare att hyra ut hela eller delar av sin bostad och byggreglerna behöver förenklas och göras enhetliga så att fler bostäder kan byggas. Överklaganden som fördröjer byggande i åratal kan inte accepteras, det är en kostnad som de boende i slutändan får betala. Det behövs även en fri hyressättning, där bostadens läge och värde bättre speglas. Då skapas incitament för byggande av annat än dyra bostadsrätter. Dagens modell, som Hyresgästföreningen kämpar för, gynnar insiders på bostadsmarknaden och hindrar nybyggnation samt stänger ute ungdomar från bostadsmarknaden. Bostadspolitikens problem liknar arbetsmarknadspolitikens; den gynnar de redan priviligerade men stänger ute stora grupper av människor.

Miljöpolitiken måste utvecklas så att Sverige kan agera föredöme för andra länder. Med en gemensam vilja om att vårt land redan år 2030 ska klara sig med enbart förnyelsebar energi är det möjligt. Det är ett aggressivt och stort kliv framåt, som kräver att vi gemensamt, både nationellt och inom EU, tar strid för enhetliga och teknikneutrala utsläppsskatter istället för ineffektiv punktbeskattning av enskilda produkter. Det behövs även betydligt större satsningar på klimatneutral teknik. Det ska dock inte ske genom subventioner, utan med en välfungerande grundforskning som gör att Sverige kan bli ledande på forskning i grön teknik.

Alliansens partisekreterare kommer idag på ett seminarium i Almedalen att diskutera hur samarbetet våra partier emellan kan fördjupas. Vi som representerar Alliansens fyra ungdomsförbund har följande uppmaning inför denna diskussion: Alliansen kan bara utvecklas genom en utveckling av den gemensamma politiken. Det är dags att Alliansen går samman i de ovan nämnda frågorna och vågar ta de obekväma strider med oppositionen som är absolut nödvändiga för att säkra Sveriges framtida utveckling.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Erik Bengtzboe
Förbundsordförande Muf

Hanna Wagenius
Förbundsordförande CUF

Adam Cwejman
Förbundsordförande Luf

Texten har även publicerats i Folkbladet och på SVT:s debattsida.

Samarbetet mår bäst av mer profilering

År 2006 kom att innebära att paradigmskifte i svensk politik. Sedan Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet tillsammans vann riksdagsvalet detta år har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Med jobbskatteavdragen lönar det sig idag bättre att arbeta. En ny skollag har införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts.

Borgerlighetens primära trumfkort inför valet 2006 stavades Allians för Sverige. Årtionden av trassliga försök till samarbeten de borgerliga partierna emellan hade växlats mot ett regeringsalternativ som plötsligt stod starkare än vänstersidans dito. Alliansen framstod helt enkelt som ett tryggare och mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle. Det borgerliga samarbete som i augusti 2004 lanserades genom en debattartikel i Dagens Nyheter är redan historiskt och har satt starka och tydliga avtryck på det svenska samhället.

Häromdagen enades höga företrädare för de fyra borgerliga partierna om ytterligare en skrift, om än en inte lika nydanande sådan. I en Brännpunkts-artikel (8/4) lät allianspartiernas partisekreterare meddela att ”väljarna vill se ett utvecklat allianssamarbete” och hänvisade till en opinionsundersökning utförd av Skop som visade på att nio av tio borgerliga sympatisörer vill att allianssamarbetet ska fortsätta att utvecklas.

Gott så. Men ett utvecklat borgerligt samarbete behöver inte, och bör inte heller, innebära ett fördjupat samarbete. Alliansen möter nämligen inte sina främsta framtidsutmaningar på det organisatoriska området, utan på det politiska. Väljarna känner förtroende för att regeringskoalitionen kan styra och ta ansvar för Sverige. Något som däremot saknas är visioner för framtiden.

Det senare är problematiskt, för det är väldigt viktigt att Alliansens berättelse om det goda samhället inte slutar i förvaltandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men för att undvika det behöver mer aktiva grepp tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.

Snart åtta år har gått sedan badtunnans år 2004 och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Den borgerliga fyrklövern ska även inför valet 2014 utgöra ett tydligt och trovärdigt regeringsalternativ. Men det politiska klimatet i dag är inte detsamma som det var då. De borgerliga partierna har visat att de kan hålla ihop, samarbeta och ta ansvar i regeringsställning. Huvudmotståndaren Socialdemokraterna, däremot, har gång på gång visat att de inte ens förmår att samarbeta sinsemellan internt, och än mindre med övriga oppositionspartier.

Så utveckla gärna allianssamarbetet. Men gör det på ett sätt och i en riktning som främjar visioner, idédebatt, och politikutveckling inom borgerligheten. Vad som behövs är varken gemensamma valsedlar med Alliansförtecken eller någon tjock unison valplattform. Det borgerliga samarbetet skulle istället må allra bäst av mer av profilering och intern borgerlig debatt.

Väljarna har förtroende för att KD, M, FP och C har såväl viljan som förmågan att fortsätta regera tillsammans efter valet 2014. Alliansen utgör dock inget mål i sig, utan är ett medel som underlättar det viktiga arbetet för ett Sverige byggt på mer av frihet och valfrihet. För att maximera genomslaget för borgerliga värderingar är ett lösare samarbete att föredra framför ett djupare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Alliansen måste stå upp för borgerliga värderingar

År 2006 kom att innebära att paradigmskifte i svensk politik. Sedan Alliansen vann riksdagsvalet detta år har mycket hänt som gjort Sverige både bättre och mer frihetligt. Jobbskatteavdragen har gjort att det idag lönar sig bättre att arbeta. En ny skollag har införts i syfte att bygga en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Det har blivit billigare att anställa unga. Valfriheten har ökat väsentligt inom välfärden och det statliga ägandet har minskat. Straffen på grova våldsbrott har höjts.

Under flera år nu har vi också sett hur en trött socialdemokrati försökt att åter hitta sin roll i svensk politik. Viljan att vara det samhällsbärande partiet som alla skulle kunna identifiera sig med ledde slutligen till ideologisk vilsenhet och politisk tomhet. Att förvalta en svällande offentlig sektor och försvara dåligt fungerande bidragssystem blev partiets enda, innehållslösa, idé. Detta har partiet också straffats för i de senaste valen. Såväl 2006 som 2010 framstod Alliansen som ett mer intressant alternativ för väljarna, med en tydligare och mer relevant idé för framtidens samhälle.

Idag ser vi dock att det finns en uppenbar risk för att den svenska borgerligheten ska gå samma öde till mötes, som Socialdemokraterna gjorde 2006. I strävan efter att vara den samhällsförvaltande kraften är faran stor att idéerna och värderingarna glöms bort. Fler jobbskatteavdrag och stabila offentliga finanser är bra, men det kan inte vara de enda mål den alliansregeringen har för de år som återstår till nästa val och för tiden därefter. Extra farligt är detta nu när socialdemokratin åter har en värdig laguppställning på plats.

Den historiska möjlighet vi har att föra samhället och samhällsdebatten i borgerlig riktning, samt förflytta mittpunkten i svensk politik åt höger, måste tas tillvara. Men för att vi ska lyckas med det krävs idéer, visioner och en vilja att genomföra frihetliga reformer. Allt detta saknas just nu. Då statsministern i söndagens Agenda (26/2) fick drygt 20 minuter på sig att presentera sin framtidssyn fastnade samtalet i rakt igenom defensiva förklaringar till varför arbetslöshetssiffrorna är så höga som de är och vilka anledningarna egentligen är till att så många idag står utanför a-kassan. Så kan det inte få vara. Fredrik Reinfeldt måste som statsminister stå upp för den politik som har förts, men framförallt presentera den framtida politik som steg för steg ska föra oss mot ett frihetligare Sverige.

Idag är utanförskapet för stort och arbetslösheten bland unga för hög. Punkt. Alla ser det. Men framförallt, alla är intresserade av vilka åtgärder som regeringen har att komma med för att få bukt med problemen. Borgerliga lösningar på dessa problem måste rimligen inkludera att underlätta för företagande, göra det billigare för småföretag att anställa, ta bort föråldrade arbetsmarknadsregler som missgynnar unga samt att se till att dygder som utbildning och hårt arbete inte straffbeskattas. Det skulle inte bara ge fler jobb, utan också mer frihet och större rättvisa i samhället. Ändå är det ingenting som statsministern talar om.

Moderaten Kent Persson, oppositionsråd i Örebro och ledamot i partistyrelsen, skrev nyligen på Newsmill (27/2) att få svenskar ”önskar sig en politisk revolution”. Så är det tvivelsutan. Vi unga kristdemokrater är av den fasta övertygelsen att större förändringar ska ske varsamt och långsamt. Men nog finns det någon form av mellanläge mellan att tyst och fint sitta stilla på sin plats å ena sidan och fullständig revolution å andra sidan? Persson har rätt i att alla reformer inte kan genomföras samtidigt. Men det vore klädsamt om det för någon annan än Reinfeldt, Borg och Schlingmann var känt vad som egentligen är regeringens agenda för framtiden.

Jag har tidigare efterfrågat en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea party-rörelsen. Med det menar jag att det hade varit nyttigt med en utomparlamentarisk opposition som kunde granska och kritisera regeringen från ett borgerligt perspektiv. Detta behövs för att hålla den borgerliga idédebatten på en hög nivå samt tvinga regeringen att ständigt vara på tårna. KDU försöker oupphörligt bidra till att väcka liv i den borgerliga idédebatten, men tyvärr står vi ofta ganska ensamma i denna strävan.

Alliansens berättelse om det goda samhället får inte sluta i förvaltandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Mer aktiva grepp behöver tas för att på allvar driva samhället i en mer borgerlig riktning, där ett tydligt ställningstagande för marknadsekonomi kombineras med en insikt om att samhällets viktigaste värden inte kan mätas i pengar. De stavas istället frihet, ansvar, flit, gemenskap, medmänsklighet, förtroende och tillit.

Idéer, värderingar och ideologi är grunden för all politik – därifrån hämtas inspiration och engagemang. Det är därför idédebatten är så fundamental om vi på allvar ska kunna göra upp med det socialdemokratiska 1900-talet, flytta makt från sammanträdesrummen till köksborden och de enskilda människorna samt göra Sverige markant mer frihetligt. Detta är det yttersta syftet med åtminstone mitt politiska engagemang.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU