Tillväxt är nyckeln till bättre pensioner

Den senaste tiden har det blossat upp en debatt om vårt svenska pensionssystem. Det började med de fem pensionärsorganisationernas krav på att den så kallade bromsen i pensionssystemet ska tas bort och på slopande av premiepensionssystemet (Aftonbladet 4/2). Sedan fortsatte det i veckan med uppgifter om att den pågående Pensionsutredningen kommer att föreslå en höjning av pensionsåldern med två år (DN 21/2).

Sverige står, liksom den övriga västvärlden, inför en gigantisk demografisk utmaning, där allt färre i yrkesför ålder ska försörja alltfler som inte jobbar. Samtidigt har pensionerna de senaste åren inte utvecklas så starkt som man skulle kunna önska. Den så kallade bromsen slog till både 2010 och 2011, och enligt prognosen lär den även göra det både 2014 och 2015. Det är med andra ord naturligt att systemet diskuteras, liksom förståeligt att många av dagens pensionärer är upprörda.

Frågan om pensionssystemets utformning är emellertid för viktig för att blossande känsloargument och enskildas egenintressen ska tillåtas styra diskussionen. I få debatter är det mer angeläget med ansvarstagande, realism och ekonomiskt förvaltarskap. Det är också få diskussioner där det är mer väsentligt att även ha med de ungas perspektiv, än just i frågan om pensionerna.

Precis som doktoranden Johannes Hagen framför på Brännpunkt (23/2) är debatten för viktig för att begränsas till röstfiskande politiker å ena sidan och egenintresserade, målinriktade pensionärsorganisationer å andra sidan.

Den som vill genomföra förändringar av pensionssystemet måste ha mycket goda skäl för detta, till exempel att systemet inte är långsiktigt hållbart. Att skapa just ett långsiktigt hållbart system, som även garanterar att min generation får en pension, var huvudmålet då de borgerliga partierna och Socialdemokraterna gemensamt införde det nuvarande systemet 1998. Man skapade ett system som skulle stå emot kortsiktiga och populistiska intressen.

Det är därför problematiskt att pensionärsorganisationerna nu anför som enda skäl för att göra omfattande förändringar av pensionssystemet att pensionerna uppfattas vara för låga, samtidigt som de försöker ge sken av att det går att höja pensionerna för dagens pensionärer utan att morgondagens pensionärer tvingas betala.

Det är för det första inte sant att pensionerna skulle vara för låga. De är nämligen precis så höga som de kan vara om man tar ut 18,5 procent i pensionsavgift från de yrkesverksamma. Det är för det andra inte heller ansvarsfullt, eftersom deras förslag riskerar att sätta hela pensionssystemets finansiella stabilitet i gungning, vilket har påpekats av bland andra Ole Settegren som är chef för pensionsutvecklingsavdelningen på Pensionsmyndigheten (SVT Agenda 27/1).

För det tredje är det inte heller moraliskt försvarbart, eftersom alla förslag om att fort höja pensionerna idag grundar sig på stora omfördelningar av resurser mellan generationerna. Det finns nämligen bara två sätt på vilka vi kan höja pensionerna idag. Antingen ser vi till att folk jobbar mer och längre (vilket är regeringens linje, och den allmänt ansvarsfulla linjen). Eller också gör vi som pensionärsorganisationerna föreslår och flyttar pengar från framtidens till dagens pensionärer.

Ofta blandas diskussionen om pensionssystemets långsiktiga hållbarhet samman med frågan om enskilda pensionärer som har det tufft ekonomiskt. Det är olyckligt. Det finns inga genvägar till höjda pensioner på det generella planet. Däremot är det förstås möjligt att på olika förbättra situationen för de pensionärer som har det sämst ställt.

Det är för deras skull regeringen – med mitt eget parti Kristdemokraterna i spetsen – har sänkt skatten på pension i fyra omgångar de senaste sex åren, totalt omfattande en extra månadsinkomst per år för en garantipensionär. Det är också därför vi har också höjt bostadstillägget för de pensionärer som har det sämst ställt.

Denna typ av förstärkningar av framför allt de sämst ställda pensionärernas ekonomi bör fortsätta genomföras. Men det är viktigt att skilja detta arbete från de orättvisa förändringar av pensionssystemet som pensionärsorganisationerna nu förslår.

Den allra viktigaste frågan att diskutera är dock hur vi kan genomföra reformer för att stärka den ekonomiska tillväxten. Hur kan exempelvis skattesystemet, företagsklimatet och arbetsmarknaden förbättras för att Sverige ska ha en god ekonomisk tillväxt långsiktigt? En högre tillväxt är nämligen nyckeln till pensioner som höjs såväl snabbt som rättvist och hållbart, och det är kring detta som pensionsdebatten egentligen borde kretsa.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Det fria skolvalet får inte inskränkas

Dagens Nyheter skriver idag om att  ”friskolor konkurrerar med överbetyg” och hänvisar till en granskning de gjort som visar att många friskolegymnasier ger sina elever högre kursbetyg än de fått i resultat på nationella prov. På de kommunala gymnasierna är det färre som får ”överbetyg”.

Det finns ett par problem med DN:s artikel som gör att det är svårt att direkt dra de slutsatser som artikelförfattaren (eller åtminstone rubriksättaren) verkar vilja dra, nämligen att konkurrensen mellan skolor leder till betygsinflation och orättvis betygsättning. Dels mäter de nationella proven inte alla betygskriterier och dels är de avsedda att fånga upp brister hos eleverna som då kan rättas till innan kursen är slut.

Det är som en följd av hur systemet med nationella prov är utformat och avsett att fungera därför rimligt att många elever får högre kursbetyg än provbetyg.

Dessutom tillämpar olika skolor olika upplägg på undervisningen, medan provet ges vid samma tillfälle för samtliga skolor. Det gör att det förstås kan vara så – som en rektor påpekar i artikeln – att eleverna på en skola som ännu inte gått igenom vissa av momenten på provet av naturliga skäl får sämre resultat på just de delarna, även om de mycket väl kan ha den kunskapen då de gått färdigt kursen. De nationella proven är helt enkelt inga examensprov.

Visst kan det vara så att de resultat som redovisas i artikeln beror på fusk eller slapp betygsättning. Men det kan också vara så att fristående skolor generellt är bättre på att fånga upp elevernas brister eller att de har ett annorlunda upplägg på undervisningen än vad kommunala skolor generellt sett har. Det kan också bero på att olika skolor rättar de nationella proven olika hårt. (Skolforskaren Jonas Vlachos hänvisar i artikeln till en undersökning som visar att friskolor är mer generösa i rättningen av nationella prov, men det kan lika gärna tala för att skillnaden i betygsättning mellan fristående och kommunala skolor borde vara mindre.)

Men viktigast av allt: Även om det skulle visa sig att konkurrensen mellan skolor driver fram betygsinflation så är inte det skäl nog att inskränka det fria skolvalet (som snarare behöver stärkas). Elever och föräldrar måste ha rätt att både söka sig till den skola som passar dem och att välja bort de skolor som inte passar. Istället får man leta efter fler och nya metoder att förbättra rättssäkerheten i betygsättningen och stävja betygsinflationen. Bättre uppföljning och kontroller är ett sätt, ökad användning av externt rättade nationella prov ett annat.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Newsmill.

Jag slutar som KDU-ordförande

Det har nu snart gått sju år sedan jag i februari 2006 knackade på dörren till Kristdemokraternas kansli i Göteborg och ansökte om medlemskap i Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU). Det är en underdrift att påstå att all den tid jag sedan dess lagt ned på politisk verksamhet har varit väldigt väl investerad.

Mitt engagemang i KDU har gett mig mycket. Det har varit en värdefull skola i ledarskap, retorik och organisation. Det har förbättrat mitt politiska kunnande men också gett mig mängder av nya vänner och bekanta, både i Sverige och utomlands. Allt detta har varit viktigt. Men när jag ska summera mina år i ungdomspolitiken är det framförallt tre andra saker jag vill lyfta fram.

För det första handlar det om den känsla av tillfredsställelse det innebär att arbeta för någonting gott, för demokratin i allmänhet men för kristdemokratin i synnerhet. Sverige står inför stora utmaningar, i form av arbetslöshet, sjunkande resultat i skolan och en europeisk skuldkris runt hörnet. I denna tid behöver vi mer av engagemang för det gemensamma bästa. Men vi behöver också mer av politik som utgår ifrån den kristna värdegrunden, som betonar det personliga ansvarstagandet och som uppmuntrar människor att göra rätt för sig.

För det andra handlar det om glädjen i att se så många ordentliga och duktiga ungdomar utvecklas inom ramen för sina uppdrag i klubb-, distrikts- och förbundsstyrelser. Att se unga människor ta viktiga steg mot att bli sina bästa jag är stort, samtidigt som det känns tryggt att se att KDU fortsätter att förse samhällets olika delar med ledare som står på en stabil grund av goda värderingar.

För det tredje handlar det om uppvaknandet av att på resor till världens mindre välbevakade länder, personligen få möta och göra något för att hjälpa människor som lever i en helt annan situation än vi i Sverige. Människor som lever i ofrihet och förtryck, och som gör väldigt stora uppoffringar i sina egna liv för demokratins och frihetens sak. Det blev inte minst tydligt i samband med sommarens vistelse i Kuba.

Under min tid som förbundsordförande har jag spenderat många dagar ute i distrikten, för kampanjande och möten med förbundets företrädare på lokal och regional nivå. Jag räknar till 110 dagar utanför Stockholm bara under 2012. Men jag har också fokuserat mycket på att bidra till den borgerliga idédebatten och på att upprätthålla ungdomsförbundets roll som ideologisk vakthund gentemot moderpartiet.

Det är ingen hemlighet att jag skulle vilja se ett Kristdemokraterna som tog en tydligare ställning till höger i svensk politik. Samtliga de runt 200 debattartiklar jag hittills under min tid som aktiv kristdemokrat haft publicerade i svensk media har haft just den inriktningen. Delvis för att en sådan positionering vore klokast rent strategiskt, men framförallt för att den är helt rätt ideologiskt.

Jag har genom många resor fått träffa företrädare från flera av de största borgerliga partierna i världen; såsom tyska CDU/CSU och brittiska Tories. Det är partier som vi svenska kristdemokrater skulle kunna lära väldigt mycket av, såväl politiskt och kommunikativt som organisatoriskt.

Hur som helst, efter fem år i KDU:s förbundsstyrelse – varav två år som andre vice ordförande och två år som ordförande – är det nu dags för mig att gå vidare till nya utmaningar. Jag har idag meddelat valberedningen att jag inte står till förfogande för omval då förbundet den 9-12 maj håller nästa riksmöte, det 48:e i ordningen. I samband med att jag slutar som förbundsordförande kommer jag även att lämna de övriga uppdrag jag har inom den kristdemokratiska rörelsen, som ledamot i partistyrelsen och som adjungerad ledamot i partiets skolpolitiska arbetsgrupp.

Politiken är mitt största intresse och jag kommer alldeles säkert att komma tillbaka till den sfären i framtiden, om jag får nya möjligheter att arbeta för de ideologiska principer som jag håller närmast om hjärtat. Det är min övertygelse att Sverige behöver fler starka krafter som verkar för ett återupprättat personligt ansvarstagande, för att flit ska löna sig bättre och för mer gemenskap i starka familjer och ett levande civilsamhälle.

Avslutningsvis vill jag skicka ett varmt tack till alla ni medlemmar i KDU och Kristdemokraterna, runtom i landet, som under de senaste åren på olika sätt bidragit till vårt gemensamma arbete för en stark och aktiv kristdemokrati. Det har varit, och är fortfarande, ett privilegium att få arbeta tillsammans med er!

Jag vill också önska kommande förbundsordförande och styrelse ett stort lycka till i det hårda arbete som väntar inför och över valen 2014. Era insatser kommer att vara oumbärliga för vårt parti.

Allt gott!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Egenintresset ska inte vara främsta drivkraft

I en debattreplik på Brännpunkt (13/12) bemöter pr-konsulterna Joakim Kellner och Erik Persson vår argumentation för mer begränsade inkomstgarantier och pensioner för våra riksdagsledamöter. De resonerar också kring vår åsikt att vi i Sverige har problem med en för stor utbredning av rena yrkespolitiker. Vi vill här svara på de tankegångar och den kritik som de för fram.

Till att börja med anför debattörerna att förekomsten av yrkespolitiker inte är någonting nytt i svensk kontext. Nej, det har vi heller inte påstått. Frågan är dessutom vad det har för betydelse? Kellner och Persson för ett resonemang kring att Tage Erlander faktiskt satt hela 43 år som statsminister, vilket är längre än vad Fredrik Reinfeldt kan tänkas stanna på samma ämbete.

Det är oklart vad detta har med saken att göra, men låt oss plocka upp bollen om Fredrik Reinfeldt. Man kan ha olika åsikter om hans politiska åsikter och färdigheter när det gäller att leda regeringens arbete, men nog är det anmärkningsvärt att vår högste politiske ledare aldrig haft ett jobb utanför den politiska världen. Situationen är densamma, eller åtminstone liknande, för flera av övriga statsråd.

Vidare påtalar Kellner och Persson att de generösa pensionsvillkoren för politiker funnits under en lång tid. Javisst, men det gör dem inte mindre fel. Det är viktigt att hålla på principen om att alla i samhället, i så stor utsträckning det går, svarar för sin egen försörjning. Det gäller särskilt politiker, i en tid då det från politiskt håll sägs vara arbetslinjen som råder.

Det finns ingen anledning att en före detta riksdagsledamot ska ha ersättning i mer än ett år efter att man avgått. På ett år är det fullt rimligt att en före detta toppolitiker ordnat ett annat jobb. Att vara riksdagsledamot är ett stort privilegium, med stora möjligheter att skapa kontakter och bygga nätverk, så det borde rimligtvis inte vara ett stort problem.

Om en riksdagsledamot inte under fyra år lyckats skaffa tillräckligt med erfarenhet, och knyta nog med kontakter, för att efter mandatperiodens slut ordna en ny sysselsättning på egen hand, så kan det knappast vara skattebetalarnas ansvar att finansiera deras leverne på en nivå långt över det som gäller för övriga medborgare.

Som Kellner och Persson, för det tredje, för fram ska man inte underskatta betydelsen för en politiker av att ha erfarenhet av hur partipolitiken och det politiska systemet fungerar. Men det finns ingen motsättning mellan att ha det å ena sidan och att helt ge upp en karriär inom vanliga jobb, näringsliv eller akademin å andra sidan – tvärtom. Om det är något vi har brist på i svensk politik så är det som sagt personer med verklighetsförankring, erfarenhet från andra delar av verkligheten än den partipolitiska. En politiker som sitter i riksdagen i tolv år, vilket är det vi föreslår som maxgräns, borde rimligtvis få nog med tid att sätta sig in i det politiska arbetet.

Vi håller med Kellner och Persson om att det naturligtvis inte är aktuellt att lagstifta om att begränsa antalet mandatperioder som en ledamot kan sitta i riksdagen. Men att uppmuntra fler partier att ta efter Miljöpartiets modell borde, utefter förutsättningarna, vara tämligen okontroversiellt.

Kellners och Perssons åsikter till trots, grundproblemet kvarstår. Vi har för många politiker i Sveriges riksdag, liksom ute i kommuner och landsting, som inte har någon annan erfarenhet, bakgrund eller karriär att falla tillbaka på än den politiska. Och det är ett problem.

För i situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt ett visst politiskt uppdrag finns en överhängande risk att det inte framför allt är partiet, den goda saken och den ideologiska övertygelsen – utan egenintresset – som ligger till grund för det politiska engagemanget. Politiker med egenintresset som främsta drivkraft vill vi inte ha.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Björn Lindgren
Språkrör Grön ungdom

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Låt riksdagsledamöter sitta max tre perioder

Flera medier har rapporterat om en kartläggning från TT över riksdagsledamöternas inkomstgaranti. Denna undersökning visar att 62 av dagens ledamöter, om de är kvar i riskdagen efter valet 2014, skulle kunna sluta under nästa mandatperiod och bli försörjda av skattepengar ända fram till pensionen. Detta trots att de då bara är mellan 50 och 55 år. När reglerna för A-kassan har förändrats för vanligt folk – tycka vad man vill om den förändringen – är det stötande att våra främsta politiska företrädare lever i en helt annan verklighet och skaffar sig orimliga förmåner.

Sedan en tid tillbaka förbereder en arbetsgrupp i riksdagen förändringar av dessa regler. Enligt TT kommer deras förslag, som ska läggas fram den 30 januari, bland annat att innebära att inkomstgarantin ska gälla i högst två år, istället för i dagens 15 år. En sådan förändring vore ett stort steg framåt, även om vi unga kristdemokrater och miljöpartister gärna skulle se tiden förkortas ännu mer.

Tyvärr uppges flera partier vilja att de nya reglerna bara ska gälla för de nya ledamöter som väljs in i riksdagen i valet 2014. Detta vore fel. Självklart ska alla riksdagsledamöter omfattas av samma regler. Ingen ska få en frisedel från ansvaret att stå för sin egen försörjning efter tiden i riksdagen. Politikerföraktet växer, i detta fall med rätta, när vanligt folk via skatten måste betala för avdankade politikers försörjning år efter år.

Hur hamnade vi då i denna situation, med alltför generösa inkomstgaranti- och pensionssystem för toppolitiker? En orsak är att många ledamöter sällan har någon annan karriär än den politiska att luta sig tillbaka på om de skulle bli av med sitt uppdrag. I situationer då en politikers hela karriär och privatekonomiska situation blir avhängigt en viss politisk position finns en överhängande risk att ersättningssystemen sväller.

Tidigare i år (10/1) gjorde Svenska Dagbladet en granskning av de svenska ministrarnas bakgrund. Granskningen visade att statsråden i snitt har studerat ungefär tre år, arbetat knappt sju år och varit heltidspolitiker eller arbetat politiskt i mer än hela 17 år. Många riksdagsledamöter har samma bakgrund. Utrymmet för människor med en annan bakgrund än den partipolitiska är högst begränsat. I allmänhet är det alltså en samling av långvariga yrkespolitiker som utgör de styrande i Sverige.

Är då detta ett problem? Ja, vi menar att så är fallet. Att vägen till den politiska toppen alltför ofta går från ungdomsförbund och partiombudsmannajobb, via kommunala nämnder och uppdrag som politisk sekreterare, men alltför sällan via karriärer inom ”vanliga jobb”, näringslivet eller akademin utgör ett potentiellt hot mot den representativa demokratin.

Risken är att denna avskildhet från den övriga världen får som konsekvens att det skapas något av en särskild ”klass” av yrkespolitiker, vilket de facto utgör ett stort demokratiskt underskott. De politiska makthavarna blir mindre representativa för den befolkning de är utsedda att representera.

Det är också relevant att fråga sig vart en politikers lojalitet främst ligger efter alltför många år i riksdagen: hos de politiska idéerna och väljarna man representerar, eller hos partiorganisationen som man måste hålla sig på god fot med för att ha kvar sin plats?

Hur kommer vi då bort från orimligt generösa ersättningar och riksdagsledamöter som borde ha lämnat sina uppdrag för länge sedan? Förutom förslaget om att de nya villkoren för inkomstgarantin borde gälla för alla ledamöter och max sträcka sig ett år efter avslutat uppdrag, tycker vi unga miljöpartister och kristdemokrater att fler partier borde titta närmare på Miljöpartiets rotationsprincip. Den innebär att en riksdagsledamot maximalt får sitta tre mandatperioder – sedan är det dags att lämna över till nya friska krafter.

Att vara politiker är inte detsamma som att ha ett vanligt jobb. Som politiker sitter man på ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag för att representera sina väljare och kämpa för de idéer man tror på. Den principen är väldigt viktig att hålla fast vid.

Vi behöver arbeta för att minska utbredningen av långvariga yrkespolitiker i Sverige och begränsa dagens orimliga ersättningar för avdankade politiker. Detta tjänar både allmänheten och de förtroendevalda på i längden.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Björn Lindgren
Språkrör Grön ungdom

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Israel förtjänar den demokratiska världens stöd

Med jämna mellanrum aktualiseras konflikten mellan Israel och dess grannar. Världens blickar riktas mot Mellanöstern och spaltmetrar fylls med olika försök att analysera situationen i regionen. I svenska medier utmålas Israel oftast som förövare medan den palestinska sidan ses som offer. Tanks och moderna vapen står mot civila som inte kan försvara sig, är den bild som många gånger sätts.

Samtidigt tävlar vänsterpartierna om att vara de som är mest Israelfientliga. Genom jippon som Ship to Gaza påstår de sig vilja bidra till att ge ”Gazaborna tillbaka sina mänskliga rättigheter och sin mänskliga värdighet”. Vad de egentligen gör är dock inget annat än att ensidigt skuldbelägga en av parterna i en komplicerad konflikt, vilket varken är speciellt hederligt eller konstruktivt.

Istället bör var och en som har någon som helst seriös ambition att förstå konflikten, försöka förstå i vilket historiskt och politiskt sammanhang som den uppstått och finns i. Alltsedan staten Israel utropades år 1948 har grannländerna velat göra slut på dess existens genom både anfallskrig och terrorism. Än idag är de krafter som vill utplåna Israel starka i området. Det är denna hotfulla närmiljö som Israel har att hantera.

Att i princip alla de stater som omger Israel också skapades efter andra världskriget utgör inte heller något hinder för vare sig palestinier eller andra aktörer att tala om Israels blotta existens som stöld av land. Detta är själva konfliktens kärna. Allt annat som sker i konflikten utgör konsekvenser av denna grundläggande motsättning.

Frågan handlar dock inte bara om Israel som stat, utan också om synen på judar och det utvalda folkets roll i världen. Hamas ger exempelvis uttryck för ren antisemitism. Organisationens mål är tydligt: staten Israel har ingen rätt att existera och det är rättfärdigt att bruka våld mot det judiska folket i kampen mot den sionism som man hävdar styr världen. Detta är ett klassiskt exempel på konspirationsteorier om judarnas makt i världen. På så sätt hänger förnekandet av staten Israels rätt att existera samman med antisemitismen.

Förutsättningarna för en långsiktigt hållbar situation i regionen förbättrades inte direkt av Hamas maktövertagande på den palestinska sidan för sex år sedan. Hamas är inte på något sätt intresserade av en fredlig lösning på konflikten, utan menar att ett totalt utplånande av Israel är den enda lösningen.

För den som tvivlar på att detta är Hamas mål är det bara att läsa organisationens program som antogs 1988. Även om organisationens politiska del har vunnit förtroende i relativt öppna val, så förändrar inte detta det faktum att Hamas är en terrororganisation som medvetet utsätter civila för dödligt våld. Att kräva av en demokratisk stat att de ska sätta sig vid förhandlingsbordet med denna typ av organisation är minst sagt magstarkt. Men ändå är det precis vad Israel får utstå i praktiken.

Det närmaste en fredlig lösning som konflikten någonsin varit får nog sägas vara Oslo-avtalet år 1993. En tvåstatslösning var grunden i denna överenskommelse. Sedan dess har dock mycket hänt och Israel utsätts dagligen för raketattacker som äventyrar befolkningens säkerhet och kränker statens suveränitet. Mellan 2001 och januari 2009 avlossades mer än 8 600 raketer mot Israel, vilket resulterade i 28 dödsfall och flera hundra skadade. Dessutom har det inneburit utbredda psykologiska trauma, speciellt för barn, och stora störningar i det dagliga livet. Detta sker alltså under en period då det till största delen sägs råda vapenstillestånd i området.

Anledningen till att dessa ständiga raketattacker, som hotar vapenvilan, fortsätter är att det faktiskt finns krafter som vill att konflikten ska leva vidare. För att dämpa missnöjet hos sina befolkningar är det för Mellanösterns auktoritära regimer praktiskt med en yttre fiende att mana till nationell samling emot.

Iran och dess president Ahmadinejad är det tydligaste exemplet på detta. Genom aktivt stöd till terrorister på den palestinska sidan ger de ny näring åt konflikten. Det är numera allmänt känt att en stor del av de raketer som skjuts mot Israel har iranskt ursprung. Mot något sådant måste varje stat ha rätt att försvara sig.

Detta är också precis vad Israel gör i det som av medierna beskrivs som en våldsspiral, som den vi sett under de senaste veckorna. Israelerna vill inget annat än att attackerna ska upphöra, men kränkningarna fortsätter just för att det finns aktörer och länder som tjänar på att konflikten fortlever.

Ledare inom arabvärlden försöker dölja sina misslyckanden genom att demonisera fienden Israel. Att antagonisten sedan både är en demokrati och ett ekonomiskt välutvecklat land är naturligtvis besvärande. För Israel är områdets enda egentliga demokrati. Freedom House Index rankar exempelvis Israel som ett helt fritt land, jämförbar med vilken annan västerländsk demokrati som helst. Israel är därtill en framstående forskningsnation och har en välutvecklad teknologisk industri. Detta vore något för fler länder i Mellanöstern att ta efter!

Demokratin, friheten och högteknologin till trots – Israel är förstås inte något felfritt land, sådana finns bara i teorin. Inte heller har Israel agerat klanderfritt i alla bemärkelser i själva konflikten. Bosättningarna är ett exempel där mer borde ha gjorts. Och det är naturligtvis en stor tragedi att många palestinier fått sätta livet till i de krig som ägt rum. Men att bara konstatera att det är sorgligt att människor dör räcker inte som analys av konfliktens grunder. Dessa måste man ha klara för sig om någon lösning någonsin ska komma till stånd.

Ytterst handlar konflikten om rätten för Israel att existera eller inte. Som den enda demokratin i området är det naturligtvis svårt att förhålla sig till krafter som varken accepterar det lika och okränkbara människovärdet, demokratin eller andra grundläggande värden. Men det är just denna svåra uppgift som det lilla landet har att hantera. Och i detta arbete förtjänar Israel verkligen den demokratiska världens stöd!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Frivärld Magasin.

Så kan vi få bättre tillgång till utbildning i världsklass

Enligt den ranking över världens bästa universitet som varje år presenteras av magasinet Times Higher Education finns 20 av världens 30 främsta lärosäten i USA. Endast fem ligger i Europa. Det högst rankade svenska lärosätet är Karolinska institutet, som hamnar på plats 42.

De allra mest högkvalitativa utbildningarna har samlats till ett fåtal av de mest utvecklade länderna, och kostnaden för att ta del av dem är vanligtvis mycket hög. Traditionellt har tillgången till utbildning i världsklass därför varit förunnat endast ett väldigt begränsat antal studenter.

Glädjande nog finns idag en trend som kan komma att förändra detta – nämligen en snabb vidareutveckling av konceptet med utbildning på distans.

Tidigare har distansutbildningar präglats av låg kvalitet och dålig kunskapsuppföljning. Men de senaste åren har ett antal sociala entreprenörer lyckats förändra detta, genom att fokusera på att erbjuda de främsta universitetens eftertraktade utbildningar på distans. Studenterna ges inte bara möjligheten att följa utbildningen genom att se videoinspelningar av föreläsningar och ta del av kursmaterialet online. De kan även få handledning och fysiskt avlägga tentamina.

Därmed blir det möjligt att till en förhållandevis låg kostnad läsa kurser vid elituniversitet som Harvard, och dessutom visa att man klarat studierna på samma meriter som de studenter som läser på plats. Den högre utbildningen görs tillgänglig för fler människor, som då får möjlighet att växa utifrån sina förutsättningar.

Förändringarna har också inneburit ett ökat intresse runtom i världen, bland både studenter och forskare. Washington Post rapporterade exempelvis nyligen att företaget Coursera, som grundades så sent som förra året av två forskare vid Stanford University, redan lockat till sig såväl stora summor riskkapital som 1,9 miljoner registrerade studenter. Coursera, som genom samarbeten med drygt 30 toppuniversitet världen över erbjuder onlinekurser för alla, är inte ensamma. Nyligen har också liknande initiativ som Udacity (också med koppling till Stanford) samt edX (med koppling till MIT, Harvard och Berkeley) lanserats.

Samhällsinnovationer som dessa kan skapa ett enormt mervärde i en allt mer kunskapsbaserad värld, i form av både materiella och immateriella värden. Ekonomisk tillväxt skapas och människor växer genom bildning och kunskap. Att kostnaden för traditionell utbildning idag är mycket hög och att tillgängligheten till de bästa kurserna vid de främsta universiteten är för låg gör att människor hålls tillbaka.

Att studenter ofta läser vid lärosäten där de fysiskt deltar i undervisningen gör samtidigt att fokusering och specialisering på snäva ämnen försvåras, trots att behoven av kunskap blir just mer specialiserade. Svenska universitet som KTH och Chalmers kan idag av naturliga skäl ha svårt att konkurrera med exempelvis Stanfords generella tekniska utbildningar.

Men genom att i större utsträckning fokusera på specialiserade kurser skulle också de svenska lärosätena kunna nå ut till tiotusentals – eller rentav miljoner – studenter världen över. Därmed skulle svenska universitet och högskolor bättre kunna slå sig fram i den knivskarpa internationella konkurrensen.

Den lägre kostnaden och möjligheten till specialisering är två anledningar till varför vi i Sverige ska bry oss om denna utveckling. Men det finns flera skäl. En ökad förekomst av distansutbildningar driver fram bättre teknisk kompetens hos såväl lärosäten som studenter – och medför rimligtvis att färdigheterna att hantera e-kommunikationsverktyg ökar.

Bättre distansutbildningar kan dessutom göra livet enklare för många människor, till exempel underlätta för de som har familj och barn samt för de som vill kombinera arbete och studier. Distansutbildningar skulle likaså kunna vara en mycket viktig tillgång för invånarna i mindre utvecklade länder, eftersom det kraftigt ökar möjligheterna att ta del av kvalificerade kunskaper.

Med anledning av detta har vi därför två uppmaningar till de som styr svensk utbildningspolitik, liksom till de som leder landets universitet och högskolor.

  • För det första, låt den fria utbildningen för svenska studenter omfatta även distansutbildningar från lärosäten utomlands.
  • För det andra, missa inte denna möjlighet att modernisera svensk högre utbildning och föra oss närmare den globala kunskapstoppen.

Så kan förutsättningarna för svenska universitet att tillhandahålla utbildning av världsklass stärkas. Så kan fler av våra studenter ges tillfälle att ta del av den allra bästa utbildningen från andra delar av världen.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Nima Sanandaji
Författare och debattör

Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.

Om KDU:s USA-resa

Krönika publicerad i Kristdemokraten den 16 november 2012.

Så var valet presidentvalet i USA avgjort. Resultatet var mycket jämt men det råder ingen tvekan om att Obama fick förnyat förtroende. Världen kan förbereda sig på fyra år med samma politiska inriktning för världens enda supermakt som under de föregående fyra.

Vi unga kristdemokrater befann oss på plats i Virginia och Washington, med en delegation om sju personer, under sista veckan innan själva valdagen. Veckan var mycket lärorik. Vi har fått mycket inspiration och ny kunskap från studiebesök, diskussioner med volontärer och ledare inom Romney-kampanjen, samt genom att själva ha deltagit i kampanjandet. Vi åkte till USA för att få inspiration och ny kunskap. Det syftet har vi uppnått!

Det är inte första gången som KDU besöker valrörelser. Under de senast åren har vi besökt bland annat Tyskland och Norge. Dessa länder påminner mycket om Sverige – både politiskt och kulturellt. Varför valde vi då att åka till ett land som så är pass annorlunda Sverige som USA?

KDU är inte ensamma i varken Sverige eller Europa om att besöka valrörelsen. Både aktiva SSU:are och personer från andra riksdagspartier har varit på plats för att uppleva USA i valtider. Valet är större än bara röstningen. USA representerar och står för något större. Jag skulle beskriva det som hoppet om en bättre morgondag och vetskapen om att alla människor kan förverkliga sina livsdrömmar. I kontrast till avundsjukans och jantelagens Europa, står den amerikanska drömmen om friheten!

Det är mot bakgrund av detta som Europas och världens fascination för USA ska förstås. Men skillnaderna i praktisk politik ska inte överdrivas. USA står inför samma utmaningar som resten av västvärlden. Skuldsättning och arbetslöshet i kombination med hårdnande konkurrens från länder som Kina är vad det i grunden handlar om. Jag är övertygad om att USA hade kunnat möta dessa utmaningar bättre med Mitt Romney i Vita huset. Det hade också varit bättre för Sverige med vår exportberoende industri. Nu väntar istället höjda skatter och ökad skuldsättning.

Men oavsett vem som vunnit valet kvarstår dock ett faktum: USA är och förblir världens enda supermakt under överskådlig framtid. Världen har att förhålla sig till detta, både politiska makthavare, företagsledare och enskilda människor. Efter vår resa har vi lärt känna detta land lite bättre. Denna form av utbyte tjänar alla på i dagens globaliserade värld.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Inte skolans uppgift att uppfostra barn

Resultaten i den svenska skolan är ett ämne som aldrig upphör att engagera. Med rätta förstås. Ständigt överöses vi med statistik av olika slag som beskriver sakernas tillstånd. Hur stor andel av eleverna som går ut med ofullständiga betyg, vilka grupper som klarar sig bra respektive halkar efter och hur många som söker sig till friskolor är några av de saker som mäts.

Det finns dock en viktig kvalitetsaspekt i skolan som är svårare att fånga genom kvantitativa mätningar, nämligen den som rör den sociala miljön i klassrummet i allmänhet och förekomsten av mobbning i synnerhet. Det antal anmälningar om missförhållanden i skolan som inkom till Skolinspektionen och Barn- och elevombudet under första halvåret i år uppgick till 1 526 stycken (upp 8 procent jämfört med samma period 2011) men mörkertalet kan antas vara stort.

Både beslutsfattare och skolan som organisation kan göra mycket för att förebygga mobbning och kränkningar. Skollagen (2010:800) ställer höga krav på nolltolerans mot kränkande behandling och alla skolor ska ha en handlingsplan mot den här typen av problem. Det är såklart bra. Men ytterst grundar sig denna problematik i något som är svårt att definiera i lagstiftning och handlingsplaner.

Istället handlar det om djupare frågor kring hur vi behandlar varandra och vilka värderingar som barn och unga ges eller inte ges. Naturligtvis har skolan en roll i att utrusta ungdomar med en etisk kompass men skolan kan aldrig ersätta familjen och föräldrarna. Detta kanske låter som en självklarhet, men det tål likväl att understrykas!

Det har nämligen varit en generell trend i det svenska samhället under det socialdemokratiskt styrda 1900-talet att det offentliga tagit allt större plats och ansvar för människors liv. Staten och kommuner har organiserat alla samhällets sfärer genom ett högt skattetryck och en långtgående politisering av det privata. Konsekvensen har blivit att det personliga ansvar vi alla har för våra handlingar och medmänniskor har undergrävts.

Barnomsorgen och skolan är två exempel på där vi fått se baksidan av den svenska välfärdsstaten. Två exempel på hur små gemenskaper och mellanmänskliga relationer har trängts undan till förmån för det offentliga. Denna tendens blev inte minst tydlig då skolan kommunaliserades och nya läroplaner infördes under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. I samband med denna förändring blev omsorg och uppfostran en mer central del av läraruppdraget medan undervisningen nedprioriterades.

Vi unga kristdemokrater menar att detta är en utveckling som måste vändas. Det är nödvändigt att både utveckla valfriheten inom barnsomsorgen och att förtydliga ansvarsfördelningen mellan skolan och hemmet, så att fler kan ta ett ökat ansvar för sina barns uppfostran. Då ges lärarna också en ökad möjlighet att fokusera på det som är deras huvuduppgift – att undervisa. Ordning och reda i klassrummet, en stärkt föräldraroll och höjda resultat förutsätter varandra.

Denna utveckling åstadkoms inte genom några enkla politiska beslut. Men politiken måste börja sända signaler om att uppfostran är föräldrarnas primära ansvar och inte skolans. Föräldraansvaret måste återupprättas! En fortsatt utveckling i motsatt riktning kommer enbart att försämra resultaten i skolan ytterligare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på debattsajten Newsmill.

Möjligheterna att välja ska utvecklas, inte avvecklas

Debatten om vinster och valfrihet i välfärden pågår för fullt. Vänsterpartiet är sin vana trogen mest extrema och vill helt förbjuda både vinstuttag och valfriheten i sin helhet. Också S-ledaren Stefan Löfvén och SSU:s ordförande Gabriel Wikström har nu satt ner foten i frågan. Båda är skeptiska mot vinstuttag hos företag som är verksamma inom välfärdssektorn. Med missvisande argument om kvalitetsbrister hos fristående välfärdsutförare försöker SSU misstänkligöra fristående välfärdsaktörer i allmänhet och de som går med vinst i synnerhet. (SvD 11/10). Socialdemokraternas presenterade slutligen sin modell (på en presskonferens 26/10). Löfvén påstår att denna inte hotar valfriheten. Verkligheten är dock en annan och de förslag som S presenterat skulle i princip innebära ett totalt avskaffande av människors rätt att välja.

Bland annat säger sig Socialdemokraterna vilja stoppa ”onödig resursförbrukning”. Ett exempel är att partiet på ”skolans område vill vi se ett ökat kommunalt inflytande över nyetableringar, genom att ett obligatoriskt samråd sker med kommunen innan en fristående skola får tillstånd.” Detta innebär i praktiken att det är politiker som bestämmer vilka alternativ som medborgarna ska ha att välja mellan i en kommun. Detta skulle praktiken avskaffa de valfrihetsreformer som skapats inom välfärden under de senast 20 åren. Genom att förbjuda konkurrens vill man säkra kvaliteten i välfärden. Resonemanget är lika verklighetsfrånvänt som ologiskt.

I Socialdemokraternas värld tycks den privata driftsformen vara något som står i motsats till kvalitet. Inget kunde vara mer fel. Socialstyrelsens senaste rapport om äldrevården pekar på att det inte går att tala om kvalitetsskillnader mellan offentlig och privat driven omsorg. Den privata omsorgen tycks till och med vara något bättre. Detsamma gäller friskolor. Såväl resultat som nöjdhet från både föräldrar och personal är högre i fristående alternativ, enligt de allra flesta undersökningar. Enligt rapporten ”Har den växande friskolesektorn varit bra för elevernas utbildningsresultat på kort och lång sikt?” från IFAU tycks också friskolor bidra till att höja kvaliteten i de kommunala skolorna genom konkurrens. Det går alltså inte att påvisa någon motsättning mellan fristående vinstdrivande alternativ och kvalitet, snarare är förhållandet det motsatta.

Vi unga kristdemokrater är de första att försvara människors rätt att välja. KDU tillbakavisar kraftfullt vänsterns starka vilja att rulla tillbaka de valfrihetsreformer som genomförts. Inte heller kommer vi att acceptera ett synsätt där olika aktörer som bidrar till välfärdens utveckling ställs mot varandra, som vänsterpartierna väljer att göra.

Det är viktigt att komma ihåg i debatten att det i varje läge är kvaliteten på välfärdstjänsterna som ska stå i centrum, inte vem som utför dem. Det är de dåliga skolorna, den undermåliga vården och den bristfälliga äldreomsorgen som måste bort, oavsett om de drivs i offentlig eller annan regi. Välfärd av god kvalitet ska på samma sätt i varje läge uppmuntras.

Det är då nödvändigt att människor tillåts ”rösta med fötterna” och välja bort dåliga utförare. Detta har Kristdemokraterna i regeringen gjort mycket för att underlätta genom införandet av lagen om valfrihet (LOV). Denna bör stärkas och göras obligatorisk i alla landets kommuner. Där Socialdemokraterna vill se till att mer makt hamnar hos politiker, genom att valfriheten begränsas, vill KDU se utbyggd valfrihet. Möjligheterna att välja ska utvecklas, inte avvecklas!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU