Bristande skolledningar måste stärkas

Det råder inget tvivel om att resultaten i den svenska skolan har sjunkit under de senaste decennierna. Ständigt nås vi av nya rapporter om hur Sverige tappat i jämförelse med jämförbara länder. De så kallade PISA-undersökningarna är en mätning som ofta refereras i debatten, där resultaten är nedslående.

Kristdemokraterna och alliansen har gjort mycket bra för att vända den negativa trenden i utbildningsväsendet. Tidigare betyg, reformerad lärarutbildning och ny skollag är några av dem. Mycket kan alltså göras på nationell nivå för få bukt med problemen.

Men att vända utvecklingen och att städa upp efter 50 år av misslyckad socialdemokratisk politik tar tid. Skolan är en stor och komplex verksamhet som inte låter sig styras så lätt. Politiker och makthavare på nationell nivå varken kan eller ska kunna styra över allt. Det är i princip omöjligt att hitta någon ”quick-fix” eller supermodell som funkar i alla skolor. Därför behövs också krafttag och nya initiativ på lokal nivå och på enskilda skolor.

Som kristdemokrat menar jag att makten alltid ska ligga på lägsta effektiva nivå. Vi kallar detta för subsidiaritetsprincipen. Vi unga kristdemokrater är också övertygade om att det ytterst är skolledare, lärare och enskilda elever och familjer som vet bäst vad som fungerar på just deras skola eller i det enskilda klassrummet för att den enskilde eleven ska nå kunskapsmålen. Det fria skolvalet är en viktig del för att garantera denna maktfördelning, men det är inte tillräckligt. Lokala skolledningar måste också använda den makt de besitter.

Internationellt finns en omfattande forskning som kallas ”School Effectiveness Research” (SER). Enligt professor Bo Rothstein uppstod denna forskning på 1970-talet ”…som en reaktion på studier som hävdade att elevers skolprestationer nästan uteslutande kunde förklaras av från vilka socio-ekonomiska förhållanden de kom från” (DN 2012-04-08) . Istället belyser denna forskning hur skolor som lyckas uppnå goda resultat är organiserade och strukturerade.

De lokala skolledarna har här en viktig funktion att fylla. Oavsett vilken pedagogisk modell man väljer på den enskilda skolan är det avgörande för resultaten om skolledningen lyckas skapa uppslutning kring en gemensam undervisningsidé och åstadkomma en känsla av laganda eller inte. Bristen på en gemensam idé påverkar skolornas resultat negativt, vilket är en insikt som sällan hörs i den svenska debatten.

Skolinspektionen har pekat på just bristande ledarskap är vanligt förekommande i svenska skolor. Alltför ofta upplever lärare att rektor inte en aktiv pedagogisk ledare. Därtill är kommunikationen mellan lärare och rektor och ledningen blir på så sätt otydlig. Detta är ett allvarligt problem. Bristen på en gemensam målbild blir påtaglig och resultaten sjunker som en följd. Därför bör rektorer roll som pedagogisk ledare stärkas. Det krävs helt enkelt att svenska politiker, skoldebattörer och framförallt alla som arbetar inom utbildningsväsendet på allvar börjar diskutera hur lokala initiativ kan tas för att vända den negativa kunskapsutvecklingen i skolan.

Denna utveckling åstadkoms inte genom några enkla politiska beslut. Men politiken måste börja sända signaler om att mycket av ansvaret för skolan faktiskt ligger på det lokala planet. Allt annat är att blunda för den verkligheten.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten är även publicerad i Skolvärlden.

Det fria skolvalet får inte inskränkas

Dagens Nyheter skriver idag om att  ”friskolor konkurrerar med överbetyg” och hänvisar till en granskning de gjort som visar att många friskolegymnasier ger sina elever högre kursbetyg än de fått i resultat på nationella prov. På de kommunala gymnasierna är det färre som får ”överbetyg”.

Det finns ett par problem med DN:s artikel som gör att det är svårt att direkt dra de slutsatser som artikelförfattaren (eller åtminstone rubriksättaren) verkar vilja dra, nämligen att konkurrensen mellan skolor leder till betygsinflation och orättvis betygsättning. Dels mäter de nationella proven inte alla betygskriterier och dels är de avsedda att fånga upp brister hos eleverna som då kan rättas till innan kursen är slut.

Det är som en följd av hur systemet med nationella prov är utformat och avsett att fungera därför rimligt att många elever får högre kursbetyg än provbetyg.

Dessutom tillämpar olika skolor olika upplägg på undervisningen, medan provet ges vid samma tillfälle för samtliga skolor. Det gör att det förstås kan vara så – som en rektor påpekar i artikeln – att eleverna på en skola som ännu inte gått igenom vissa av momenten på provet av naturliga skäl får sämre resultat på just de delarna, även om de mycket väl kan ha den kunskapen då de gått färdigt kursen. De nationella proven är helt enkelt inga examensprov.

Visst kan det vara så att de resultat som redovisas i artikeln beror på fusk eller slapp betygsättning. Men det kan också vara så att fristående skolor generellt är bättre på att fånga upp elevernas brister eller att de har ett annorlunda upplägg på undervisningen än vad kommunala skolor generellt sett har. Det kan också bero på att olika skolor rättar de nationella proven olika hårt. (Skolforskaren Jonas Vlachos hänvisar i artikeln till en undersökning som visar att friskolor är mer generösa i rättningen av nationella prov, men det kan lika gärna tala för att skillnaden i betygsättning mellan fristående och kommunala skolor borde vara mindre.)

Men viktigast av allt: Även om det skulle visa sig att konkurrensen mellan skolor driver fram betygsinflation så är inte det skäl nog att inskränka det fria skolvalet (som snarare behöver stärkas). Elever och föräldrar måste ha rätt att både söka sig till den skola som passar dem och att välja bort de skolor som inte passar. Istället får man leta efter fler och nya metoder att förbättra rättssäkerheten i betygsättningen och stävja betygsinflationen. Bättre uppföljning och kontroller är ett sätt, ökad användning av externt rättade nationella prov ett annat.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Newsmill.

Inte skolans uppgift att uppfostra barn

Resultaten i den svenska skolan är ett ämne som aldrig upphör att engagera. Med rätta förstås. Ständigt överöses vi med statistik av olika slag som beskriver sakernas tillstånd. Hur stor andel av eleverna som går ut med ofullständiga betyg, vilka grupper som klarar sig bra respektive halkar efter och hur många som söker sig till friskolor är några av de saker som mäts.

Det finns dock en viktig kvalitetsaspekt i skolan som är svårare att fånga genom kvantitativa mätningar, nämligen den som rör den sociala miljön i klassrummet i allmänhet och förekomsten av mobbning i synnerhet. Det antal anmälningar om missförhållanden i skolan som inkom till Skolinspektionen och Barn- och elevombudet under första halvåret i år uppgick till 1 526 stycken (upp 8 procent jämfört med samma period 2011) men mörkertalet kan antas vara stort.

Både beslutsfattare och skolan som organisation kan göra mycket för att förebygga mobbning och kränkningar. Skollagen (2010:800) ställer höga krav på nolltolerans mot kränkande behandling och alla skolor ska ha en handlingsplan mot den här typen av problem. Det är såklart bra. Men ytterst grundar sig denna problematik i något som är svårt att definiera i lagstiftning och handlingsplaner.

Istället handlar det om djupare frågor kring hur vi behandlar varandra och vilka värderingar som barn och unga ges eller inte ges. Naturligtvis har skolan en roll i att utrusta ungdomar med en etisk kompass men skolan kan aldrig ersätta familjen och föräldrarna. Detta kanske låter som en självklarhet, men det tål likväl att understrykas!

Det har nämligen varit en generell trend i det svenska samhället under det socialdemokratiskt styrda 1900-talet att det offentliga tagit allt större plats och ansvar för människors liv. Staten och kommuner har organiserat alla samhällets sfärer genom ett högt skattetryck och en långtgående politisering av det privata. Konsekvensen har blivit att det personliga ansvar vi alla har för våra handlingar och medmänniskor har undergrävts.

Barnomsorgen och skolan är två exempel på där vi fått se baksidan av den svenska välfärdsstaten. Två exempel på hur små gemenskaper och mellanmänskliga relationer har trängts undan till förmån för det offentliga. Denna tendens blev inte minst tydlig då skolan kommunaliserades och nya läroplaner infördes under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. I samband med denna förändring blev omsorg och uppfostran en mer central del av läraruppdraget medan undervisningen nedprioriterades.

Vi unga kristdemokrater menar att detta är en utveckling som måste vändas. Det är nödvändigt att både utveckla valfriheten inom barnsomsorgen och att förtydliga ansvarsfördelningen mellan skolan och hemmet, så att fler kan ta ett ökat ansvar för sina barns uppfostran. Då ges lärarna också en ökad möjlighet att fokusera på det som är deras huvuduppgift – att undervisa. Ordning och reda i klassrummet, en stärkt föräldraroll och höjda resultat förutsätter varandra.

Denna utveckling åstadkoms inte genom några enkla politiska beslut. Men politiken måste börja sända signaler om att uppfostran är föräldrarnas primära ansvar och inte skolans. Föräldraansvaret måste återupprättas! En fortsatt utveckling i motsatt riktning kommer enbart att försämra resultaten i skolan ytterligare.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på debattsajten Newsmill.

Tävling skulle kunna lyfta svenska skolor

Allra viktigast för att förbättra skolan är höjd kompetens hos lärare och rektorer. Detta har flertalet stora utredningar och rapporter framhållit, däribland de som lagts fram av konsultbyrån McKinsey. Våra politiker är väl medvetna om vikten av duktiga undervisare. Därför lyfts betydelsen av högre lärarlöner, minskad administrativ börda på lärarna samt lugn och ro i klassrummen ofta fram i debatten. Men trots att utbildningsministern och flera andra rikspolitiker är tydliga i sin kommunikation så har de begränsad makt att påverka.

En central anledning är att skolan sedan 1991 sköts på kommunal nivå. Huruvida det ska fortsätta att vara så är en fråga som ständigt diskuteras. Men under dagens förutsättningar är regeringens inflytande på området begränsat, hur viktig man än anser skolan vara för Sveriges utveckling. Besluten fattas framförallt av lokalpolitiker i landets 290 kommuner. Men kanske kan staten uppmuntra till utveckling även i dagens decentraliserade skolväsende? Det är faktiskt möjligt om vi hämtar inspiration från andra sidan Atlanten, exempelvis från delar av Barack Obamas politik.

När Obama tillträdde presidentämbetet hade han som ambition att höja skolornas resultat, samtidigt som han förstås var medveten om att det i USA är kontroversiellt att från den federala nivån centralstyra skolpolitiken som huvudsakligen utformas på delstatsnivå. Som lösning lanserade Obama-administrationen idén att uppmuntra till förbättring genom en ”tävling” i stället för att försöka detaljstyra fram förbättringar.

Drygt 4 miljarder dollar avsattes för reformen ”Race to the Top”. Hela tanken var att belöna de delstater som via reformer och innovationer lyckades förbättra sina skolresultat mest. Delstaterna hade fortsatt fria händer att utforma den egna skolpolitiken men deras prestationer utvärderades på basis av en rad parametrar som definierats i förväg av den federala staten. Bland annat mättes hur elevernas resultat, liksom lärarnas och skolledningarnas prestation, hade förbättrats. Delstaterna fick också poäng i tävlingen om de öppnade upp för friskolor, införde modern it i undervisningen eller lyckades förbättra skolor belägna i problemområden.

Reformen har visserligen mött viss kritik för att Obama trots allt inte kunnat hålla sig från frestelsen att centralplanera, genom att favorisera vissa former av skolpolitik före andra via poängsättningen. Men den innovativa idén att belöna prestation snarare än att bara tilldela skattemedel i förväg tycks ha fungerat väl. Studier visar att Race to the Top mycket riktigt främjat innovationer på skolområdet över hela USA. Exempelvis har delstaterna rört sig mot standardiserade system för att utvärdera skolresultat och i större utsträckning än tidigare öppnat upp för friskolor.

Varför inte införa en liknande modell på skolområdet också i Sverige? Kraften i ekonomiska incitament och konkurrens ska inte underskattas. Att uppmuntra till tävlan mellan lokalpolitiker, vara öppen för olika lösningar och belöna den form av politik som i slutändan visar sig fungerar bäst kan tjäna också den svenska skolan väl. Vi behöver verkligen alla goda idéer kring hur vi kan stärka läraryrkets status, öka lärarnas och rektorernas lönespridning, vända utvecklingen i problemskolor, lyfta upp de barn som klarar sig sämst samt stimulera de mest begåvade ytterligare.

Andra delar av världen, som exempelvis David Camerons Storbritannien, har tagit efter de historiska marknads- och valfrihetsreformer som genomfördes i Sverige under 1990-talet. Det är väl att vi inspirerar omvärlden. Men borde inte också vi vara öppna för influenser från andra länder? Läget i den svenska skolan är allvarligt och behovet av bättre skötta skolor akut. Låt oss därför lära av en av Obamas idéer som faktiskt har fungerat.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Nima Sanandji
Författare och debattör

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Toppstudenter skulle kunna ge skolor ett lyft

Många olika faktorer påverkar elevers prestation i skolan. Till de absolut viktigaste hör lärarnas kompetens och engagemang. I länder som klarar sig väl i internationella kunskapsjämförelser, som exempelvis Finland och Singapore, attraheras toppstudenter till läraryrket. Men i många västländer har istället en situation uppstått där de allra bästa studenterna sällan väljer en karriär som lärare. Dessvärre hör Sverige i dag till den senare kategorin länder.

År 1982 var lärarutbildningen en av de allra mest populära akademiska utbildningarna i Sverige, med betydligt högre söktryck än till exempel sociala linjen och juristlinjen. I dag har lärarutbildningen istället kommit att bli en av de mindre populära utbildningarna, i takt med att läraryrkets popularitet och status har eroderat. Som både Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet lyft fram relaterar det låga intresset för utbildningen till de låga lärarlönerna och den minskade yrkesfriheten. I en alltmer humankapitalintensiv världsekonomi är en av de centrala utmaningarna för Sverige att upprätthålla och främja utbildningens kvalitet. I det arbetet är det centralt att fundera över hur vi kan locka fler talangfulla och högpresterande personer till läraryrket.

Kanske kan Sverige hämta inspiration från det amerikanska initiativet Teach för America? Detta projekt, som drivs av den amerikanska sociala företagaren Wendy Sue Kopp, startades med målsättningen att lyfta utbildningskvaliteten i framförallt marginaliserade områden. Wendy insåg att många som nyligen tagit examen från de främsta universiteten, eller hade omfattande erfarenhet från arbetsmarknaden, kunde bidra med mycket kunskap och idéer till skolan, även om läraryrket inte ursprungligen var deras huvudsakliga profession. Hennes organisation riktade därför in sig på att förmå denna typ av toppresterare att under två år eller mer undervisa som lärare i skolor belägna i låginkomsttagarområden.

Sedan starten år 1990 har Teach for America fått mer än 20 000 personer att göra ett kortare avsteg från sin ordinarie karriär för att undervisa. Wendy har förklarat att målsättningen med organisationen hela tiden varit att möjliggöra även för barn och ungdomar som växer upp i områden med sociala problem att få ta del av högkvalitativ utbildning. Och visst har organisationen lyckats med detta. År 2010 fick Teach for America in hela 46 000 ansökningar, varav 4 500 personer togs ut för att undervisa. Ansökningarna omfattade smått otroliga 12 procent av alla sistaårsstudenter vid de topprankade amerikanska Ivy League-universiteten.

Wendy Sue Kopps sociala innovation bygger på vetskapen om att det är få av de som läser topputbildningar som vill söka sig till läraryrket, då denna karriärväg i USA, liksom i Sverige, präglas av låga ingångslöner och begränsade möjligheter att genom egen prestation förbättra sin inkomst. Däremot kan många toppstudenter tänka sig att lägga några år av sin tid på att undervisa, inte minst om det handlar om mindre privilegierade områden där de dessutom kan fungera som viktiga vuxna förebilder.

The Economist noterade nyligen hur Teach for America, genom sitt tydliga fokus på lärarnas kvalitet, bidrar till bättre studieresultat vid USA:s skolor. Samma tidskrift har också lyft fram det brittiska Teach First-projektet, som startats med inspiration av framgångarna i USA.

Ett liknande initiativ är onekligen värt att prova i Sverige. Varför inte aktivt uppmuntra riktigt duktiga studenter att spendera några år i början av karriären på att undervisa? Studenterna kan ges några månaders pedagogisk utbildning under sommaren och sedan få möjligheten att undervisa i olika skolor, inte minst i så kallade problemområden.

De som fastnar för läraryrket kan följa upp de inledande undervisningsåren genom att läsa in en lärarexamen, medan de som bara undervisar några år kan dela med sig av sina viktiga kunskaper och erfarenheter till skolungdomarna. Och kanske själva lära sig en livsläxa under processens gång. Som incitament kan kanske de som fullbordar programmet erbjudas en nedskrivning av sina studielån?

Det finns förstås ingen garant för att framgångarna i USA och Storbritannien ska realiseras också här, men vi hoppas ändå att Jan Björklund är villig att lyssna. Nog är skolan viktig nog för att vi ska våga satsa på goda idéer?

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Nima Sanandaji
Författare till bland annat Från fattigdom till framgång, som belyser den klassresa som många unga iranier i dag gör från barnfattigdom till högskoleutbildning

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Alla elever måste få stimulans i skolan

Sedan 1990-talet har svenska elevers resultat i kunskapsmätningar försämrats. Nedgången märks tydligast i matematik och naturvetenskapliga ämnen men även i läsförståelse. Dessa slutsatser, som utbildningsminister Jan Björklund tidigare fått en enorm bassning för att dra, sluter sig nu Skolverket till i rapporten Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?.  Verket lyfter fram fyra faktorer – segregering, decentralisering, differentiering och individualisering – som tillsammans hävdas förklara varför svenska elever idag presterar sämre i skolan jämfört med under tidigt 1990-tal.

Två av dessa faktorer, en ökad segregering och en ökad differentiering av skolan, härleder Skolverket till friskolereformen och det fria skolvalet. Att eleverna har möjlighet att välja den skola de tycker passar dem har lett till att det blivit vanligare att elever med likartad bakgrund samlas i samma skola, vilket enligt Skolverket varit negativt för kunskapsutvecklingen. Användandet av nivågruppering inom skolan uppges även det vara problematiskt, ”eftersom kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet lågpresterande elever förloras”.

Det är möjligt att det finns poänger i den argumentation som Skolverket lägger fram, men personligen kan jag inte se det på något annat sätt än att fördelarna med såväl friskolor som nivågruppering överträffar nackdelarna med råge.

Respekten för att människor är olika måste vara utgångspunkten för den svenska skolan. Eftersom människor har olika intressen och är olika duktiga på olika saker inom olika områden behövs det en mångfald av såväl utbildningar som skolformer. Friskolereformen och det fria skolvalet bidrar till att skapa just en sådan pluralism. Den som tycker att den lokala skolan har brister kan utan problem söka en utbildning i en annan stadsdel eller annan kommun. Och den som tycker att det fattas någon typ av skola är välkommen att fylla tomrummet genom att starta en ny. Alla elever har likvärdiga möjligheter att söka till alla skolor, vilket skapar en rörlighet mellan olika områden och gör att exempelvis ambitiösa och drivna förortselever kan söka sig till mera populära innerstadsskolor. Ett system där den så kallade närhetsprincipen råder, så att alla tvingas gå i den skola som geografiskt sett ligger närmast hemmet, skulle mer än något annat bidra till en besvärande segregation.

Skolpolitiken måste även vara inriktad på att ge alla elever inspiration. Svaga elever behöver naturligtvis extra stöd från skolan och lärare, men av precis lika stor betydelse är det att högpresterande elever ges extra stimulans och utmaningar. För att tillfredsställa dessa båda behov är så kallad nivågruppering i skolan ett lysande instrument. De som behöver extra stöd i exempelvis matematik har lektioner tillsammans, så att läraren kan gå igenom teorin i lugn och ro, medan de som har lättare för matten bildar en egen grupp, i vilket undervisningen kan hålla ett högre tempo. Ingen lämnas efter och ingen hålls tillbaka. Att som Skolverket hävda att ”starka” elever behövs i alla skolor för att pusha de ”svagare” klasskamraterna framåt är fullständigt felaktigt. Det är lärarens och inte vissa elevers uppgift att ansvara för undervisningen.

Den av Skolverkets rapports slutsatser som är väsentlig att fokusera på är istället den så kallade individualiseringen av undervisningen. Klassisk lärarundervisning har fått kliva åt sidan till förmån för grupparbeten, egen ”forskning” och diverse flumpedagogik. Det är just detta som leder till den verkliga utslagningen. Elever som kommer från studieovana hem drabbas hårt av katederundervisningens marginalisering och det ökade ansvaret på den enskilde eleven.

Denna nya ordning är ett väldigt stort problem eftersom det drabbar den skola som är ett så viktigt instrument för att ge alla människor en så likvärdig start på livet som möjligt. Vad som nu behövs är både en återupprättelse av lärarens yrke och auktoritet samt en skolmiljö präglad av ordning och reda. Tillsammans med stora inslag av valfrihet i skolväsendet skulle detta kunna innebära en vändning av den negativa kunskapstrenden. Den borgerliga skolpolitik som bedrivs för tillfället är inriktad på just detta, varför det, så länge Jan Björklund får sitta kvar som utbildningsminister efter nästa års val, finns all anledning att ha stora förhoppningar på den framtida kunskapsutvecklingen.

Aron Modig
Andre vice förbundsordförande och skolpolitisk talesman för KDU

Texten har även publicerats på debattsajten Newsmill.

Angående Skolverkets skolrapport

Sedan 1990-talet har svenska elevers resultat i kunskapsmätningar försämrats. Nedgången märks tydligast i matematik och naturvetenskapliga ämnen men även i läsförståelse. Dessa slutsatser drar Skolverket i den rapport, Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?, som presenterades i fredags. Verket lyfter fram fyra faktorer – segregering, decentralisering, differentiering och individualisering – som tillsammans hävdas förklara varför svenska elever idag presterar sämre i skolan jämfört med under tidigt 1990-tal.

För det första konstaterar Skolverket att segregeringen i skolan har ökat, dels till följd av införandet av det fria skolavalet samt möjligheten att starta friskolor och dels till följd av att boendesegregationen ökat. Detta har lett till att det blivit vanligare att elever med likartad bakgrund samlas i samma skola, vilket enligt Skolverket varit negativt för kunskapsutvecklingen.

Det må vara så att skolsegregeringen ökat något sedan friskolereformen och införandet av det fria skolvalet. Vi vet exempelvis att det finns skolor och enskilda gymnasieprogram som lockar elever med väldigt höga meritvärden från gymnasieskolan. Jag har dock väldigt svårt att se detta som något negativt. Skolan måste vara anpassad efter alla elevers behov, vilket innebär att ”duktiga” elever har precis lika stor rätt till stimulans och utmaningar som ”svagare” elever har till extra stöd. Skolverket menar att ”kamrateffekter som är viktiga för i synnerhet lågpresterande elever förloras”. Men det kan aldrig vara de högpresterande elevernas uppgift att ta ansvar för undervisningen, utan det är självklart skolans och lärarens uppgift. Dessutom har det fria skolvalet gjort det möjligt för duktiga förortselever att ta sig in på statsufyllda innerstadsskolor, en möjlighet som inte fanns tidigare. Om det är någonting som är segregerande är det väl att inte kunna påverka sin situation – att tvingas gå på den skola som geografiskt sett ligger närmast.

Den andra fraktor som Skolverket belyser är decentraliseringen av skolan till kommunal från statlig nivå. Under tidigt 1990-tal förändrades det svenska skolsystemet från att vara ett av västvärldens mest centraliserade system till ett av de mest avreglerade systemen. En av idéerna bakom kommunaliseringen var att kommunerna med sin kunskap om lokala behov bättre skulle kunna fördela resurserna för att göra skolan mer likvärdig. Idag ser vi dock att skolor ofta kompenseras blygsamt för socioekonomiska faktorer. Inte ens i de mest segregerade kommunerna tilldelas skolorna alltid extraresurser. Detta är förstås ett problem. Vi i KDU menar att resultatet av kommunaliseringen bör utredas grundligt. Om det sedan visar sig att omstruktureringen varit misslyckad bör situationen rättas till så fort och gott det är möjligt.

För det tredje menar Skolverket att differentieringen inom grundskolan har ökat, med vilket verket menar att det blir allt vanligare att skolor bedriver stödundervisning för svagare elever i särskilda grupper snarare än inom de ordinarie klasserna. Personligen tycker jag inte att detta är speciellt underligt. Skolan, och samhället i stort, bör vara utformat på så sätt att ingen lämnas efter men att ingen heller hålls tillbaka. Nivågruppering inom skolan gör ju att alla elever får möjlighet att utvecklas utifrån den individuella kunskapsnivån samt växa utifrån denna.

Avslutningsvis belyser Skolverket även individualiseringen av skolan, vilket jag tror är den absolut viktigaste faktorn. Under 1990-talet infördes nya läroplaner och kursplaner utan direkta anvisningar om innehåll och metoder i undervisningen. Tanken var att lärarna skulle få mer utrymme att forma undervisningen efter elevernas olika förutsättningar och behov. Men resultatet har snarast blivit ökad individualisering i form av mer arbete på egen hand och mindre lärarledd undervisning i helklass. Individualisering i den bemärkelsen påverkar elevernas resultat negativt och gör också att stödet hemifrån blivit allt viktigare.

Vad är det egentligen för fel med katederundervisning som gör att alla elever får maximal exponering gentemot läraren? Om det är någonting som drabbar svaga och omotiverade elever så är det ju när skolan sviker och ger för mycket eget ansvar till de som inte är mogna för detta. Svenska Dagbladets ledarsida benämnde denna flumpedagogik för Wikipedia-underising, vilket är väldigt träffande. Det är förstås här den verkliga särskiljningen av eleverna uppstår.

Problematiska siffror

Nationalekonomen Jonas Vlachos skriver ett intressant och nästintill skrämmande inlägg på ekonomibloggen Ekonomistas. Vlachos presenterar siffror över den årliga andel studenter som gått ut gymnasieskolan med 20,0 i snittbetyg. Sedan 1997 har denna andel toppstudenter tjugoåttafaldigats, förutsatt att man inte räknar med de studenter som konkurrenskompletterat sig till toppbetygen i efterhand.

Förutsatt att den genomsnittlige svenske tonåringen inte mångfaldigat sin kunskap i lika stor utsträckning under de senaste tolv åren så har vi ett ganska betydande problem här. Och vad är då lösningen? Personligen skulle jag säga att den ökade användningen av nationella prov är en del i det hela, men så länge dessa kommer fortsätta rättas lokalt kommer vi inte få se några större resultat. Istället behövs centralrättning av proven, exempelvis likt den modell som IB-programmen använder.

Vidare föreslår Vlachos själv en intressant sak i en debattartikel i Sydsvenskan, att antagningen till högskolorna ska släppas fri. Det handlar om att låta varje högskola själv bestämma på vilka grunder en student ska antas. Betyg är godtyckliga och utbildningar som på pappret ska vara likvärdiga kan skilja sig avsevärt åt skolor emellan. Därför skulle högskoleantagningen mycket väl kunna bli mer rättvis om lärosätena började se till fler meriter än enbart gymnasiebetyg.

Kommentarer på regeringens förslag till ny skollag

Synen på den svenska skolan var sannolikt det som, näst jobbpolitiken, var viktigast för valutgången 2006. Många väljare trodde mer på det borgerliga synsättet och major Jan Björklund än på den havererade socialdemokratiska skolpolitiken med nuvarande partisekreterare Ibrahim Baylan i spetsen. Kunskap, ordning och arbetsro gick före kravlöshet och allehanda flumpedagogik.

Under förmiddagen presenterade Jan Björklund regeringens förslag till ny skollag, Den nya skollagen – för valfrihet, kunskap och trygghet (DS 2009:25). Denna nya lag omfattar utbildning från och med förskola till och med vuxenutbildning och innehåller bestämmelser om skolväsendet för barn, ungdomar och vuxna som anordnas av det allmänna eller av enskilda. Lagen kommer senare att kompletteras med innehållet i den proposition om gymnasieskolan, Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan, vars innehåll jag tidigare kommenterat bland annat här och här.

Hela regeringens förslag till ny skollag finns att läsa här medan en sammanfattning av lagen finns att läsa här. Förslaget innehåller förstås mängder av olika förslag inom allt som rör skolan, men personligen har jag fastnat för ett par områden som jag tycker är extra intressanta. Dessa kommenteras kortfattat nedan.

Till att börja med handlar det om ordningen i skolan. Om peroner beter sig så hotfullt och så våldsamt i skolan att andra elever och annan personal är rädda för att gå dit så är det självklart att man ska kunna flytta på, eller stänga av, en enskild elev i syfte att skapa trygghet för övriga. Detta är dock inte möjligt idag utan den åtgärd skolorna har möjlighet att vidta är istället att stänga hela skolan under några dagar i de fall det är riktigt bråkigt. Detta är inte rimligt. Varför ska flera hundra elever tvingas avstå från undervisning och kunskap för att en eller ett fåtal elever är bråkiga? Ja, det har uppenbarligen även personalen på Utbildningsdepartementet frågat sig. Mycket glädjande.

En annan självklarhet är att rektor och lärare ska ha möjlighet att omhänderta föremål som används på ett sätt som är störande för skolverksamheten eller som kan utgöra en fara för säkerheten i lokalen. Detta var dock inte lika självklart i socialdemokratins skola.

Personligen tycker jag att dessa bestämmelser bör kompletteras med ett skriftligt omdöme i ordning och uppförande samt med att ogiltig frånvaro skrivs in i elevernas betyg. Vi får hoppas på att Kristdemokraterna kan driva fram dessa reformer under nästa mandatperiod.

Bland de glädjande delarna av innehållet återfinns annars att det inte blir något stopp för religiösa friskolor. Personligen ser jag inte vad som är problemet med att fristående skolor ska kunna ha religiös inriktning på samma sätt som andra skolor har idrottslig eller kulturell inriktning. Självklart ska lektionerna vara icke-konfessionella och objektiva, men därutöver bör det finnas möjlighet för skolor att ha ett religiöst tema. Det väsentliga är att läroplanen följs samt att värdegrunden och de demokratiska värderingarna finns där. Skolverket har till uppgift att kontrollera detta. Man bör fokusera på att se till att denna myndighet gör sitt jobb snarare än att diskriminera vissa skolformer. Människor är olika, har olika intressen och är olika bra på olika saker. Skolpolitikens grund bör vara att beakta detta genom att främja framväxten av en så stor mångfald av olika skolformer som möjligt. Det gör att fler elever kan trivas i skolan, vilket i sin tur leder till att vi får se bättre studieresultat.

Vidare förlängs skolplikten ett år, till 17 års ålder, för de elever som inte klarar godkänt i grundskolan. Det förekommer redan idag att elever går ett extra år i grundskolan men när de fyller 16 år omfattas de inte längre av skolplikten och behöver inte slutföra grundskolan. Jag tror att detta är en bra idé. Det är viktigt att alla ungdomar får med sig de allra mest grundläggande kunskaperna från grundskolan och inte slussas vidare i utbildningssystemet utan att ha uppnått de kunskapsmål som satts upp. Ett sådant förhållningssätt missgynnar enbart eleverna själva. Eller som Jan Björklund uttrycker det: ”Förändringen behövs för att tydliggöra grundskolans skyldighet att inte släppa iväg elever som inte klarar sig till gymnasiet.”

Tidigare har missnöjda elever kunnat läsa upp sina betyg på Komvux för att få en större chans att komma in på högskolan. Om regeringens förslag till ny skollag går igenom kommer endast de studenter som saknar betyget godkänt kunna göra detta, vilket fått bland annat Sveriges Elevråds Centralorganisation att gå i taket. SVT, som står för ”fri television”, rapporterar kritiskt om denna föreslagna nya ordning, men personligen undrar jag vad som är problemet. Studenterna kommer naturligtvis även i fortsättningen ha möjlighet att på egen hand ”tenta upp” betyget för de kurser de har sämre betyg i. Skillnaden blir att de elever som redan har en komplett gymnasieutbildning inte ska ta upp samhällets resurser, som gör betydligt mer nytta på annat håll, för att få samma utbildning betald en andra gång. Skärpning nu! Den som är missnöjd med sitt VG i Svenska B får själv ta ansvar för att åtgärda detta; ta sig i kragen, öppna böckerna, läsa och sedan skriva en tenta för att förbättra sitt betyg. Staten ska och kan inte lösa alla problem utan vissa saker får man faktiskt ta ansvar för på egen hand.

Till hösten inleds försök med gymnasiala spetsutbildningar inom teoretiska ämnen på ett antal olika skolor i landet. Vid antagningen till dessa ska såväl betyg som särskilda kunskapsprov användas. Att regeringen nu även tillåter denna typ av utbildningar i högstadiet är mycket lovande. Det är viktigt att skolan kan erbjuda stimulans åt både svagare och starkare elever. Införandet av riksrekryterande spetsutbildningar inom ämnen som naturvetenskap, matematik, språk och samhällsvetenskap skulle säkerligen fungera som en utmärkt morot för landets allra mest högpresterande elever. Det är inte fulare att vara duktig i matematik eller kemi än att vara duktig i fotboll eller löpning.

En samlad elevhälsa införs med förebyggande och hälsofrämjande syfte. Utöver det tidigare kravet på att alla skolor ska ha skolläkare och skolsköterska måste det nu även finnas tillgång till psykolog och kurator. Detta är mycket positivt eftersom skolan förstås bär ett ansvar för barns och ungdomars psykiska hälsa. Ökande stress är oroande och bör ses som ett stort problem inom skolans värld. Jag tror också att det är viktigt att man tidigt under skoltiden väcker frågor som rör psykisk hälsa för att elever ska våga ta kontakt med psykolog och kurator om de mår dåligt.

Enligt det nya lagförslaget ska alla elever i samtliga skolformer utom förskolan och förskoleklassen ha tillgång till sådan kompetens att deras behov av vägledning och information inför val av framtida utbildnings- och yrkesverksamhet kan tillgodoses. Detta är mycket viktigt. En studie- och yrkesvägledning av god kvalitet är en förutsättning för att eleverna ska kunna göra väl underbyggda val. Information bör vara obligatorisk och innehålla besked om vilka universitets- och högskoleutbildningar som upprätthåller en god respektive mindre god kvalitet samt vilka professioner som kommer att vara särskilt efterfrågade i framtiden. Därtill bör eleverna få kunskap om de stora möjligheter som finns att, till en billig penning, genomgå sin universitetsutbildning utomlands. Denna information är idag ytterst bristfällig på de allra flesta skolor.

Avslutningsvis bör nämnas att beslut om den nya skollagen förväntas fattas någon gång under nästa år men att lagen kan träda i kraft tidigast den 1 juli 2011, vilket innebär att skolpolitiken åter lär bli en het valfråga. Om vi mot förmodan skulle få se ett nytt regeringsskifte 2010 kommer sannolikt stora delar av det arbete Allians för Sverige lagt ned på att utveckla skolan att gå förlorat och den socialdemokratiska skolvarianten lär åter ta över. Var och en bör be till högre makter för att detta inte ska hända.

Hur tänker du här, Jan Björklund?

Svenska Dagbladets ledarskribent PJ Anders Linder har nu två gånger inom loppet av en vecka (3/5 och 10/5) tagit upp problematiken kring att de nya intagningsregler till högskolan som införs från och med höstterminen 2010 kraftigt kommer att missgynna de elever som gått så kallade International Baccalaureate-program. Precis som Linder skriver måste detta rättas till så fort som möjligt, dels för att fler grundskoleelever ska uppmuntras att läsa IB-program och dels för att det från Sveriges perspektiv är ruskigt ovettigt att aktivt stöta bort duktiga och ambitiösa IB-elever från det svenska utbildningsväsendet. Här måste såväl Jan Björklund som Högskoleverket tänka om.