Gå inte för hårt åt finansmarknaden, Mats Odell

Sedan finanskrisen brakade lös under hösten 2008 har det pågått en intensiv diskussion, runtom i Europa och globalt, kring hur tillsyn, informationsutbyte och reglering av banker och andra finansiella företag ska se ut. Inom EU tillsattes den så kallade Larosièregruppen för att utvärdera dessa frågor och i Sverige fick Finansinspektionen motsvarande uppdrag.

En regel- och tillsynsharmonisering inom EU kan av framförallt två skäl betraktas som önskvärd. Dels handlar det om marknadseffektivitet; att med hjälp av gemensamma spelregler stärka konkurrensen på den europeiska finansmarknaden. Dels finns ett behov av att på ett effektivt sätt förebygga och hantera finansiella kriser. De flesta är överens om att det behövs en mer enhetlig reglering och tillsyn i Europa, men samtidigt måste man vara klar över att det finns viktiga avvägningar som behöver göras.

Det är viktigt att man inte går för långt i regleringsivern. Det faktum att en viss finansiell aktivitet inte är föremål för särskild reglering och tillsyn får exempelvis inte per automatik utgöra ett argument för att ändra den situationen. Bättre reglering behöver helt enkelt inte vara synonymt med mera reglering.

Sverige har ett gott internationellt anseende när det gäller att hantera finansiella kriser, inte minst efter framgångarna i samband med turbulensen inom den svenska finansbranschen i början av 1990-talet. Därför passar det mycket bra att dessa frågor kommer att finnas på EU-agendan under hösten då Sverige är unionens ordförande.

Ärendets aktualitet lär alltså intensifieras framöver, men vi unga kristdemokrater är redan idag mycket intresserade av hur regeringen, och då framförallt finansmarknadsminister Mats Odell, tänker kring de här frågorna. Hur diskuterar regeringen kring att en vidgad omfattning av finansiella regleringar riskerar att minska finansbranschens aktörers eget ansvar och vidga statens?

Är det önskvärt att ha lika regler, lika tillämpning och lika tillsynsmetodik i alla EU-länder? Hur stor är risken att strävan efter en perfekt utjämnad spelplan inom den europeiska finansbranschen leder till alltför detaljerade regelverk och en strikt uniform övervakning och tillsyn?

Kritik har från både Londons borgmästare Boris Johnson och den ansedda tidsskriften The Economist framförts mot framförallt de regleringar som förelås gälla europeiska hedgefonder och private equitybolag. Även den brittiska regeringen lär ha varit inne på samma spår. Hur resonerar den svenska regeringen kring det? Är tunga regleringspålagor nödvändiga också inom dessa finansiella områden?

Frågorna är många samtidigt som det är lite för tyst kring vad som är den svenska regeringens inställning. Att transparensen inom finansvärlden behöver öka är väsentligt, men samtidigt behövs nog en motvikt mot de ofta alltför protektionistiska tyska och franska lägren. Vi i KDU ser det som viktigt att man inte i irritationens hetta av hämndbegär går omotiverat hårt fram mot finansbranschen. Men vad tycker du, Mats Odell?

Aron Modig
Ekonomisk-politisk talesman KDU

Charlie Weimers
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Dagens Industri.

Alliansen bör prioritera sänkta skatter

Torsdagen i förra veckan, den 23 juli, var av Skattebetalarnas förening utsedd till Skattefridagen 2009. Denna årligen återkommande ”högtidsdag” är den dag på året då alla löntagarnas skatter blivit betalda, förutsatt att den totala skattebördan fördelas från årets början.

Fram till ifjol hade Sverige högst skatter i världen, men den föga ärofyllda positionen har nu tagits över av Danmark. Alliansregeringen har gjort ett mycket bra jobb sedan tillträdandet hösten 2006, med bland annat tre jobbskatteavdrag, slopad förmögenhetsskatt samt sänkt fastighetsskatt och bolagsskatt på meritlistan. Att dessa reformer burit frukt illustreras inte minst av att Skattefridagen i år infaller drygt två veckor tidigare än vad som var fallet 2006.

Det finns med andra ord goda anledningar att vara nöjd med de senaste årens utveckling, men ändå flera skäl att sträva efter mer. En genomsnittlig löntagare betalar exempelvis fortfarande 55,6 procent av sin totala lön i skatt om alla skatter räknas med.

Nästa höst är det åter val till den svenska riksdagen. Innan dess är det min stora förhoppning att Kristdemokraterna och de övriga allianspartierna enas om en plan för att sänka det svenska skattetrycket ytterligare. Att det just nu, i de ekonomiska kristiderna, inte finns något större utrymme för stora skattesänkningar förstår nog de flesta. Det gäller att vara ansvarsfull i hanteringen av de offentliga finanserna. Men inför kommande val behöver vi kunna förmedla en långsiktig vision till väljarna om ett Sverige med lägre skattetryck.

Göran Hägglund var beundransvärd i sitt Almedalstal då han levererade oneliner efter oneliner om vänsteroppositionens strävan efter fler och högre skatter, men den borgerliga planen behöver konkretiseras. En överenskommelse behövs angående fler steg av jobbskatteavdrag, slopad värnskatt, sänkta arbetsgivaravgifter och så vidare.

Det finns mängder av anledningar till varför sänkta skatter bör prioriteras. De vanliga människornas frihet behöver ökas. För det är ju så att ju större del av lönen som löntagaren får behålla i sin egen plånbok, desto större möjlighet har densamme att bestämma över sitt eget liv. Dessutom behöver arbete uppmuntras ytterligare. Det bör löna sig mer att gå från bidragsförsörjning till egen försörjning.

Det behöver skapas incitament för företagande och kapitalbildning samt bli mer lönsamt att utbilda och förkovra sig. Det av regeringen tillsatta globaliseringsrådet betonade exempelvis att Sverige i internationell jämförelse uppvisar en låg privatekonomisk avkastning på högre utbildning samt att den höga inkomstbeskattningen drar ner denna avkastning för alla typer av utbildningar.

Avslutningsvis behöver staten också minska i storlek för att det civila samhället ska ges större utrymme. Som Göran Hägglund sade i Almedalstalet behöver det finnas en balans mellan det offentliga, det civila samhället och näringslivet. Införandet av avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer vore ur det perspektivet att ta ett väldigt stort steg framåt.

Sverige av idag skiljer sig mycket från det land vi levde i sommaren 2005. De flesta förändringar har varit till det bättre, men mycket finns kvar att göra. ”Det är inte någon liten skog vi ska ta oss ur”, som Göran Hägglund själv uttryckte det på Gotland. Skattepolitiken bör finnas med bland valfrågorna inför nästa års val. Det är en fråga om att skapa frihet, trygghet och egenmakt till den vanliga människan som vårt parti ju strävar efter att sätta i centrum.

Aron Modig
Förbundsordförande
Kristdemokratiska studentförbundet

Skattefridagen 2009

Idag firar vi Skattefridagen 2009, den dag på året då alla löntagares skatter har blivit betalda om den totala skattebördan fördelas från årets början. En genomsnittlig löntagare betalar 55,6 procent av den totala lönen i skatt om alla skatter räknas med. Utslaget på antalet dagar betyder att dag 204, det vill säga idag den 23 juli, är den första ”skattefria” dagen.

Fram till ifjol hade Sverige högst skatter i världen, men den föga ärofyllda positionen har nu tagits över av Danmark. Alliansregeringen har gjort ett mycket bra jobb sedan tillträdandet hösten 2006, med bland annat tre jobbskatteavdrag, slopad förmögenhetsskatt samt sänkt fastighetsskatt och bolagsskatt på meritlistan. Att dessa reformer burit frukt illustreras inte minst av att Skattefridagen i år infaller drygt två veckor tidigare än vad som var fallet 2006.

Nästa höst är det åter val till den svenska riksdagen. Innan dess är det min stora förhoppning att Kristdemokraterna och de övriga allianspartierna enas om en plan för att sänka det svenska skattetrycket ytterligare. Att det just nu, i de ekonomiska kristiderna, inte finns något större utrymme för stora skattesänkningar förstår nog de flesta. Det gäller att vara ansvarsfull i hanteringen av de offentliga finanserna. Men inför kommande val behöver vi kunna förmedla en långsiktig vision till väljarna om ett Sverige med lägre skattetryck.

Detta är viktigt av flera anledningar, men inte minst för att öka den vanliga människans frihet, trygghet och egenmakt.

Sverige femte bästa land för handel

Enligt World Economic Forums rapport The Global Enabling Trade Report 2009 är Sverige världens femte mest handelsvänliga land. Rapporten rankar 121 av världens ekonomier utifrån hur deras politik, institutioner och tjänster fungerar för att underlätta flödet av varor över nationsgränserna. Enligt rapporten har Singapore och Hongkong de mest handelsvänliga systemen, följda av Schweiz och Danmark. Sverige är på femte plats. Hela listan finns här.

Wallenberg ger sig in i bonusdebatten

Debatten om chefers och direktörers bonusar har varit hätsk den senaste tiden. Flera höga näringslivsledare har tvingats avstå från sin ersättning och oprofessionellt styrelsearbete har nästintill fått LO-ledaren Wanja Lundby-Wedin på fall. På debattplats i dagens DN ger sig nu även Jacob och Marcus Wallenberg in i debatten. Nedanstående är ett antal citat ut debattartikeln.

Vi måste slå vakt om möjligheten att erbjuda bonusar som baseras på relevanta, tydliga och begripliga mål. Däremot håller vi med om kritiken mot bonusar som ges utan krav på motprestation, eller rörliga ersättningar som belönar överdrivet risktagande.

Rörliga löner, eller bonusar, är ingenting negativt. De för med sig positiva effekter eftersom de ger incitament till människor att göra ett bra arbete. Detta måste vi alltid ha i tankarna när vi diskuterar frågor av det här slaget. Däremot är det en självklarhet att bonusar ska baseras på rätt faktorer. Rörliga lönedelar ska betalas ut om vederbörande gjort någonting bra och presterat bra resultat. Bonussystem som baseras på felaktiga mål är ofta dåliga.

Vi måste forma ersättningssystem i företagen som är både försvarbara och förklarbara, system som fungerar i både nedgångs- och tillväxttider. Det är nödvändigt att säkra vår förmåga att långsiktigt rekrytera och behålla särskilt kompetenta personer, inte minst i en hård internationell konkurrens. För att ha trovärdighet som arbetsgivare den dag konjunkturen vänder måste vi också respektera träffade överenskommelser.

Det är inte företagsledarna som bär ansvaret för sina ersättningssystem. Bakom dessa står bolagsstyrelserna. Om några är det dessa som bör ifrågasättas och kritiseras. Är företags aktieägare missnöjda med sina styrelser så kan man byta ut dem kommande bolagsstämmor.

I Sverige har vi globala företag med världsledande varumärken samt framgångsrika små och medelstora företag. Femtio procent av vår BNP genereras genom export av varor och tjänster. Detta är möjligt bland annat genom att svenska företag är i världstopp när det gäller produktivitet, teknisk utveckling och – tro det eller ej – företagsledning. Det bekräftas i internationella undersökningar.

Den senaste tiden har svenska företagsledare och chefer utmålats som inkompetenta och giriga. Det stämmer förstås inte. De allra flesta svenska, och utländska också för den delen, ledare är duktiga och mycket hårt arbetande. Flit och ambition har fört dem till de uppdrag de har. Att detta helt kommit bort i debatten är tråkigt.

Från politisk sida måste man nu undvika att falla tillbaka i det moras av höga och slumpmässigt drabbande skatter som vi börjat ta oss ur. Att höja skatten på ägande och utbildning i ett läge där omvärlden fortsätter att sänka sådana skatter, skulle vara kontraproduktivt och medföra utflyttning av både kapital och hjärnkraft när Sverige behöver detta som mest.

Wallenberg levererar en hård känga mot socialdemokratin och den övriga oppositionen. Nyligen presenterade (S) sin plan för hur Sverige ska ta sig ur den ekonomiska krisen. Denna innehöll framförallt höjda skatter; höjd inkomstskatt och återinförd förmögenhetsskatt. Vad som behövs är någonting helt annat. Sverige har det näst högsta skattetrycket i världen. Allians för Sverige har gjort mycket men inkomstskatterna behöver fortsätta sänkas. Därutöver är värnskatten någonting som regeringen uppenbarligen glömt bort helt. Flit, hårt arbete och personligt risktagande måste alltid löna sig!

En rejäl satsning på kompetens är en nyckelfaktor för att Sverige ska gå stärkt ur krisen. Ökad kvalitet i skolan, satsning på att svenska universitet och högskolor ska ligga i topp i världen, en offensiv forskningspolitik i samarbete med näringslivet – allt detta är viktiga inslag för att skärpa vår konkurrensförmåga.

Satsningar på infrastruktur, entreprenörskap samt utbildning och forskning leder till ekonomisk utveckling. Precis som skribenterna menar är det hit vi bör fokusera våra resurser. Att två så respekterade företagsledare som Jacob och Marcus Wallenberg gett sig in i debatten på allvar är glädjande. Hos dessa finns mycket av såväl kunskap som klokhet som behövs för att åter få den svenska ekonomin på fötter.

Dagens stimulansåtgärder påverkar framtiden

Det är svåra tider nu. Den finanskris som inleddes under sensommaren har spridit sig till industrin och konjunkturen är på väg nedåt. En majoritet av EU-ländernas ekonomier uppfyller den gängse definitionen för recession, det vill säga negativ BNP-tillväxt under två kvartal i följd. Åtskilliga bedömare menar att vi just nu är i inledningsfasen till den värsta ekonomiska kris världen upplevt sedan 1930-talets depression.

Problemen har av naturliga skäl även spritt sig till Sverige. Varslen från industriföretagen duggar tätt och Riksgälden har tvingats ta över en av landets största investmentbanker. Det är naturligt att det i dessa tider finns aktörer som ropar på statliga ingrepp av olika slag. Röster höjs för finanspolitisk stimulans, garantiprogram och stödpaket riktade till specifika branscher. Från vissa håll vill man till och med se förstatliganden av några av de viktiga svenska industriföretag som står ostadigt i de oroliga tiderna. Vissa statliga insatser är utan tvekan helt nödvändiga för att dämpa finans- och konjunkturfrossans effekter på ekonomin och det finansiella systemet. Det finns dock all anledning för regeringen att vara försiktig och noga överväga vilka verktyg man ska använda. Ju mer omfattande åtgärder regeringen vidtar, desto större blir risken att agerandets negativa effekter överväger de positiva.

Statliga åtgärdspaket för med sig en hel del problem och bör inte enbart mötas av jubel och lovord. Förutom att det är nästintill omöjligt att hitta de projekt och områden där skattebetalarnas pengar kommer till sin mest effektiva användning behöver staten vanligtvis låna pengar till finansieringen. Denna upplåning gör det svårare och dyrare för privata aktörer att få tillgång till kapital. Man får utträngningseffekter som riskerar att leda till att mängden privata investeringar blir mindre än den annars skulle ha varit. Den största faran när det gäller statliga stödprogram är dock att de riskerar att cementera föråldrade strukturer inom industrin. Detta borde vi om inte annat ha lärt oss efter 1970-talets strukturkris inom varvsindustrin. Den överbryggningspolitik man då förde ledde inte till att man hoppade över den lågkonjunktur som resten av världen drabbats av, utan endast till att krisen försköts och förvärrades.

Samtliga dessa effekter är sådana som i stor utsträckning tenderar att påverka framtida generationer, och framtidens ekonomiska miljö, på ett negativt sätt. Högre inflation ökar osäkerheten och försvårar en långsiktig planering. Högre lånekostnader medför att färre entreprenörer lyckas låna pengar för att kommersialisera sina innovationer. Föråldrade strukturer inom industrin försämrar landets konkurrenskraft och därtill tenderar stora åtgärdsprogram att medföra skuldbördor som inte sällan hamnar på framtida skattebetalares axlar.

Extra satsningar är nödvändiga i dagens läge, om inte annat för att visa handlinskraft gentemot väljarna. Men regeringen bör definitivt ha ovanstående faktorer i tankarna då man utformar den tilläggsbudget som sannolikt läggs fram inom kort. Därför bör man undvika att satsa skattepengar på enskilda bolag eller branscher, utan istället investera i en långsiktigt god ekonomisk miljö. Satsningar på utbildning, forskning och infrastruktur samt på skattesänkningar som främjar förkovrande, företagande och investeringar både stimulerar ekonomin idag och skapar goda förutsättningar för framtida tillväxt.

Aron Modig
Förbundsordförande
Kristdemokratiska Studentförbundet

Rör inte riksbankens inflationsmål!

Just nu blåser snåla vindar i världsekonomin. USA, som under lång tid varit världens ledande ekonomiska makt, har stora problem med sin krackelerande finansiella sektor, avtagande tillväxt och tilltagande arbetslöshet. Europa följer efter och världen (läs västvärlden) tycks med god fart driva mot en ny lågkonjunktur. Mot detta har de asiatiska ekonomierna hittills lyckats värja sig hyfsat, men ett litet land som Sverige har av förståeliga skäl svårt att stå emot, villket styrks av Konjunkturinstitutets och Arbetsförmedlingens senaste rapporter.

Att ekonomin går i cykler är förstås ingenting nytt. Men en sak är lite speciell med den utveckling vi just nu upplever, nämligen att övergången till recession kombineras med en tilltagande inflation. Detta ställer till problem för Riksbankens direktion som sedan januari 1993 har som huvudsaklig uppgift att verka för prisstabilitet, att se till att inflationen är ”låg och stabil”. För att åstadkomma detta vore det just nu naturligt för Riksbanken att föra en kontraktiv penningpolitik med höjningar av den så kallade reporäntan. Gör man detta riskerar man dock att förvärra det konjunkturella läget och föra ekonomin närmare den recession som väntar runt hörnet. Att Riksbanken hittills valt att följa de riktlinjer man fått av riksdagen har medfört en del ganska högljudda protester från både  analytiker och allmänhet som åberopat just recessionsargumentet emot Riksbankens arbete att utföra de uppgifter som lagstiftarna ålagt dem.

Mot dessa protester måste någon sätta spjärn eftersom förändringar av det nuvarande systemet inte per automatik leder till högre tillväxt utan snarare till ännu högre inflation, som skapar en osäkerhet kring prisernas framtida utveckling. Detta leder till högre räntor och stigande lånekostnader, vilket hämmar investeringarna och i förlängningen aktiviteten i ekonomin. Därtill försvåras företagens förutsättningar för långsiktig planering. Höga inflationsnivåer medför också en godtycklig inkomst- och förmögenhetsomfördelning som gör att vissa grupper, till exempel låntagare, gynnas på andra gruppers, exempelvis sparares och löntagares, bekostnad.

Det mest effektiva sättet att återgå till en lägre inflationsnivå är att stå fast vid den låginflationspolitik som fastställdes under 1990-talet. Denna innehåller, utöver prisstabilitetsmålet, av riksdagen fastställda utgiftstak i statsbudgeten samt Riksbankens övergång till att bli en självständig och politiskt obunden centralbank. Denna låginflationspolitik bör behållas eftersom den ger stabiliserngspolitiken den tydlighet, transparens och förutsägbarhet som behövs för att förankra låga inflationsförväntningar hos allmänheten, vilket är viktigt eftersom dessa förväntningar ofta är självuppfyllande.

Kritikerna av det nuvarande systemet är med andra ord helt fel ute. Att Riksbankens direktion sköter sitt jobb är något som kanske gör lite ont på kort sikt men som definitivt kommer att löna sig sett över en längre tidshorisont. Vad som skapar långsiktigt höga nivåer av tillväxt och sysselsättning är inte en överdrivet expansiv räntepolitik utan satsningar på forskning och utbildning samt på att skapa en ekonomiskt gynnsam, företagsvänlig miljö. Detta bör inte minst vi kristdemokrater ha kunskap om då vi ska bestämma fokusområden inför 2010 års val. Vi driver flera mycket viktiga frågor redan idag. Men om vi arbetade för att i framtiden i högre grad också förknippas med samhällsekonomiska och utvecklingspolitiska frågor tror jag att vi skulle ha mycket att vinna.

Aron Modig
Förbundsordförande
Kristdemokratiska Studentförbundet