Jag leder KD:s besparingsgrupp

Kristdemokraterna har nyligen tillsatt en besparingsarbetsgrupp under ledning av Aron Modig.
– Vi tycker inte att det är försvarbart att reflexmässigt höja skatten eller överge överskottsmålet för att kunna göra reformer, som den här regeringen gör. Vår besparingsgrupp kommer att bevaka att varje skattekrona används på bästa sätt.

Regeringen vill nu inte bara höja skatterna kraftigt utan även överge överskottsmålet. Det är anmärkningsvärt, inte minst när finansministern åtskilliga gånger i valrörelsen utgett sig för att värna det. Anledningen sägs nu vara att regeringen vill frigöra finansiellt utrymme som kan användas i olika typer av investeringar. Visst frigörs pengar på sikt om överskottsmålet slopas, men det är inte värt uppoffringen i stabilitet.

Istället för att föreslå stora skattehöjningar och nu att försvaga det finansiella ramverket borde regeringen börja i en annan ände – vilka besparingar kan göras i befintlig budget för att möjliggöra investeringar i järnväg och bostäder? Vad kan skalas bort för att frigöra budgetutrymme för att möta utanförskapet och de ökande välfärdsbehoven?

Det är i den änden vi kristdemokrater börjar när vår besparingsarbetsgrupp nu drar igång arbetet. Vi vill se över hur varje skattekrona kan användas på ett mer effektivt sätt och jag är övertygad om att det finns medel att frigöra. Skattepengarna kommer från arbetande och skapande människor, och vi politiker har en moralisk skyldighet att förvalta dem på bästa sätt. Med de hårdast beskattade löntagarna i världen har vi fortfarande utmaningar. De som ständigt ropar efter ett högre skattetryck borde ha lärt sig – världens högsta skatter har inte varit, och kommer inte att vara, lösningen på våra utmaningar och problem.

När besparingar och reformer kommer på tal citeras ofta socialdemokraten Gustav Möller: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det är ett kärnvärde som vi kristdemokrater står bakom. Därför kommer vi att noggrant granska såväl budgetens utgiftsområden som inkomstsidor för att se om pengarna används rätt och vart det finns reformutrymme att hämta. Detta granskningsarbete är en av våra absolut viktigaste uppgifter som folkvalda och nu intensifierar vi det.

För somliga politiker, inte sällan på vänsterkanten, kan statsbudgeten i teorin bli hur stor som helst. Saknas pengar i kassakistorna – då är det ”bara” att höja skatten. Den typen av agerande handlar i grund och botten alltid om att flytta makt från enskilda och familjer till staten. Den idén utgår från att politikerna vet bäst hur pengarna ska spenderas. Det tror inte vi och därför ska inkomstskattehöjningar aldrig föreslås eller accepteras lättvindigt. Kanske kan till och med vissa skattesatser minskas och statens budget slimmas, men medborgarna ändå få ut mer av den offentliga service som erbjuds?

Alliansregeringarna 2006-2014 gjorde stora insatser i att sänka skattetrycket i Sverige, inte minst för människor som arbetar. Men i för stor utsträckning har viktiga frihetsfrågor kommit att reduceras till att enbart bli nytto- eller plånboksfrågor. Sänkta inkomstskatter ökar drivkrafterna för jobb och leder till mer pengar i plånboken. Det är riktigt. Men skattesänkningar är framförallt viktiga av etiska skäl och för att de skapar större frihet i vardagen. Genom att inflytandet över den egna vardagen ökar så myndigförklarar vi människor. Det personliga ansvarstagandet växer vilket vi tror är en nyckel för ett bättre samhälle i stort. Dessutom, ska vi upprätthålla förtroendet för vårt skattesystem bör det offentliga inte ta ut en krona mer än de behöver.

Så efter många år av regerande bör vi stanna upp och fråga oss – finns det system och utgifter som vi bör reformera eller rent av ta bort? Sådant som inte fungerar som det är tänkt eller blivit ineffektivt. Görs inte detta regelbundet, kan man fråga sig? Nej, den krassa verkligheten är tyvärr att det inte sker i tillräcklig omfattning. Om vänsterregeringen på ett ansvarsfullt sätt vill skapa finansiellt utrymme för kommande investeringar så är det här den borde börja. Kraftigt höjda skatter och den nu annonserade planen med att överge överskottsmålet är oroväckande oansvarig.

Texten har även publicerats på KD:s webbplats.

Tillväxt är nyckeln till bättre pensioner

Den senaste tiden har det blossat upp en debatt om vårt svenska pensionssystem. Det började med de fem pensionärsorganisationernas krav på att den så kallade bromsen i pensionssystemet ska tas bort och på slopande av premiepensionssystemet (Aftonbladet 4/2). Sedan fortsatte det i veckan med uppgifter om att den pågående Pensionsutredningen kommer att föreslå en höjning av pensionsåldern med två år (DN 21/2).

Sverige står, liksom den övriga västvärlden, inför en gigantisk demografisk utmaning, där allt färre i yrkesför ålder ska försörja alltfler som inte jobbar. Samtidigt har pensionerna de senaste åren inte utvecklas så starkt som man skulle kunna önska. Den så kallade bromsen slog till både 2010 och 2011, och enligt prognosen lär den även göra det både 2014 och 2015. Det är med andra ord naturligt att systemet diskuteras, liksom förståeligt att många av dagens pensionärer är upprörda.

Frågan om pensionssystemets utformning är emellertid för viktig för att blossande känsloargument och enskildas egenintressen ska tillåtas styra diskussionen. I få debatter är det mer angeläget med ansvarstagande, realism och ekonomiskt förvaltarskap. Det är också få diskussioner där det är mer väsentligt att även ha med de ungas perspektiv, än just i frågan om pensionerna.

Precis som doktoranden Johannes Hagen framför på Brännpunkt (23/2) är debatten för viktig för att begränsas till röstfiskande politiker å ena sidan och egenintresserade, målinriktade pensionärsorganisationer å andra sidan.

Den som vill genomföra förändringar av pensionssystemet måste ha mycket goda skäl för detta, till exempel att systemet inte är långsiktigt hållbart. Att skapa just ett långsiktigt hållbart system, som även garanterar att min generation får en pension, var huvudmålet då de borgerliga partierna och Socialdemokraterna gemensamt införde det nuvarande systemet 1998. Man skapade ett system som skulle stå emot kortsiktiga och populistiska intressen.

Det är därför problematiskt att pensionärsorganisationerna nu anför som enda skäl för att göra omfattande förändringar av pensionssystemet att pensionerna uppfattas vara för låga, samtidigt som de försöker ge sken av att det går att höja pensionerna för dagens pensionärer utan att morgondagens pensionärer tvingas betala.

Det är för det första inte sant att pensionerna skulle vara för låga. De är nämligen precis så höga som de kan vara om man tar ut 18,5 procent i pensionsavgift från de yrkesverksamma. Det är för det andra inte heller ansvarsfullt, eftersom deras förslag riskerar att sätta hela pensionssystemets finansiella stabilitet i gungning, vilket har påpekats av bland andra Ole Settegren som är chef för pensionsutvecklingsavdelningen på Pensionsmyndigheten (SVT Agenda 27/1).

För det tredje är det inte heller moraliskt försvarbart, eftersom alla förslag om att fort höja pensionerna idag grundar sig på stora omfördelningar av resurser mellan generationerna. Det finns nämligen bara två sätt på vilka vi kan höja pensionerna idag. Antingen ser vi till att folk jobbar mer och längre (vilket är regeringens linje, och den allmänt ansvarsfulla linjen). Eller också gör vi som pensionärsorganisationerna föreslår och flyttar pengar från framtidens till dagens pensionärer.

Ofta blandas diskussionen om pensionssystemets långsiktiga hållbarhet samman med frågan om enskilda pensionärer som har det tufft ekonomiskt. Det är olyckligt. Det finns inga genvägar till höjda pensioner på det generella planet. Däremot är det förstås möjligt att på olika förbättra situationen för de pensionärer som har det sämst ställt.

Det är för deras skull regeringen – med mitt eget parti Kristdemokraterna i spetsen – har sänkt skatten på pension i fyra omgångar de senaste sex åren, totalt omfattande en extra månadsinkomst per år för en garantipensionär. Det är också därför vi har också höjt bostadstillägget för de pensionärer som har det sämst ställt.

Denna typ av förstärkningar av framför allt de sämst ställda pensionärernas ekonomi bör fortsätta genomföras. Men det är viktigt att skilja detta arbete från de orättvisa förändringar av pensionssystemet som pensionärsorganisationerna nu förslår.

Den allra viktigaste frågan att diskutera är dock hur vi kan genomföra reformer för att stärka den ekonomiska tillväxten. Hur kan exempelvis skattesystemet, företagsklimatet och arbetsmarknaden förbättras för att Sverige ska ha en god ekonomisk tillväxt långsiktigt? En högre tillväxt är nämligen nyckeln till pensioner som höjs såväl snabbt som rättvist och hållbart, och det är kring detta som pensionsdebatten egentligen borde kretsa.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Kristdemokratisk politik för ett starkare näringsliv

Svensk ekonomi går bra i jämförelse med världen i allmänhet och med Europa i synnerhet. Vi har ordning och reda i de offentliga finanserna och statens skuldsättning är idag inte betungande för den ekonomiska utvecklingen. Det är omständigheter som inte minst statsminister Reinfeldt och finansminister Borg ofta upprepar i debatten. Det är glädjande att vi drog lärdomar av 90-talskrisen och att Sverige numera tillhör toppskiktet i Europa när det gäller ekonomisk och finansiell stabilitet. Denna goda ordning är en nödvändig förutsättning för tillväxt på både kort och lång sikt. Men den är inte tillräcklig för att trygga en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling.

Det globala ekonomiska landskapet är i ständig förändring. Det försprång som västvärlden och Japan hade för bara 15 år sedan håller på att raderas ut. Det är i grunden något gott att hundratals miljoner fler kan ta del av det ekonomiska välståndet och får en allt drägligare tillvaro. Men det ställer stora krav på oss i Sverige om vi vill hävda oss i den globala konkurrensen. Nyckeln till framgång ligger i att skapa ett bättre klimat för företagande, forskning och utbildning.

En kristdemokratisk politik för att stärka Sveriges konkurrenskraft utgår ifrån ett helhetsperspektiv på tillväxt och företagande. För det första behöver incitamenten för att starta företag, och möjligheterna för små företag att växa, stärkas. Arbetsgivaravgifterna för småföretag bör sänkas med tio procentenheter, samtidigt som sjuklöneansvaret för dessa tas bort. Dessa reformer skulle på ett tydligt sätt förbättra förutsättningarna för många småföretag. Många skulle våga anställa ytterligare en eller annan person, som de idag avstår ifrån till följd av för stora risker och kostnader. Enligt en rapport som presenterades av Företagarna förra året har 16 procent av alla företag någon gång avstått från att nyanställa på grund av dagens modell med sjuklöneansvaret. Det kan motsvara uppemot 55 000 arbetstillfällen.

Vidare måste arbetsmarknaden bli mer flexibel. Lagen om anställningsskydd och dess turordningsregler utgör idag ett stort problem. Arbetsmarknadens funktionssätt försämras, rörligheten hämmas och framförallt ungdomar och invandrare hindras från arbete (enligt bland annat rapport från Fores, 2011). Utformningen av reglerna på arbetsmarknaden är i första hand ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Men löser man inte allvarliga problem inom rimlig tid kan det vara dags för lagstiftaren att ta vid.

För det tredje behöver landets forskning och utbildning tydligare kopplas samman med näringslivet. Ibland hävdas det att strävan efter att forskningsresultat ska kunna kommersialiseras utgör ett hot mot den akademiska friheten. Detta är fel. Exempelvis visar en rapport från Vetenskapsrådet (2007) att samverkan tvärtom generellt sett har positiva effekter, både på den vetenskapliga kvaliteten vid lärosätena och på näringslivets utveckling. I en undersökning genomförd av Demoskop på uppdrag av Svenskt Näringsliv (2011) svarade endast 20 procent av företagen att de hade någon form av samverkan med universitet, högskolor och forskningsinstitut. Mer positivt var dock att 74 procent av de företag som hade en sådan samverkan menade att det stärkte deras konkurrenskraft.

Avslutningsvis måste också broarna mellan studier och arbete stärkas, samtidigt som utbildning, företagande och hårt arbete görs mera lönsamt. Viktiga åtgärder vore här att slopa fribeloppet i studiemedelssystemet, som hindrar många studenter från att arbeta vid sidan om sina studier, samt att avskaffa den flitfientliga värnskatten.

Detta är några exempel på kristdemokratiska åtgärder som skulle bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft. Insikten om att vägen till ekonomisk tillväxt går via ett gynnsammare företagsklimat måste dock bli ännu mer levande och tydligare genomsyra alla områden i svensk politik. Endast så kan vi skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt som kommer alla till del.

Mats Odell (KD)
Ordförande för näringsutskottet

Aron Modig (KD)
Förbundsordförande KDU

Sverige bör hålla sig utanför euron

År 2003 röstade svenska folket nej till att ta det sista steget in i EMU-samarbetet och införa euron som valuta. Den ekonomiska kris som Europa nu genomlider visar att detta var ett klokt beslut. På punkt efter punkt har euroförespråkarnas argument motbevisats av en verklighet som blir alltmer svårhanterlig för EU i allmänhet, och för euroländerna i synnerhet. Det mest centrala som nu kan konstateras är att EMU inte på något sätt inneburit att det ekonomiska ansvarstagandet har ökat bland medlemsländerna, utan snarare tvärtom. Vad vi ser idag är en valuta i gungning och ett antal länder vars ekonomier står på ruinens brant.

Självklart vore det fel att anklaga euron för att ligga bakom alla de problem som Europa nu brottas med. Att leva över sina tillgångar är aldrig någon bra modell för ekonomisk politik och det finns naturligtvis länder som har stora problem även utanför euroområdet. Det är dock ett problem att hela valutaunionens grundkonstruktion skapar dåliga förutsättningar för att hantera kriser av det slag vi nu ser. Sverige är ett bra exempel på hur en självständig valuta i kombination med en hållbar ekonomisk politik är det bästa sättet att upprätthålla en stabil ekonomisk utveckling.

Grundproblemet med euron är att den sätter de marknadsekonomiska mekanismerna ur spel. Det är sällan en bra idé att låta politiker sätta priset på en vara – detsamma gäller valutor. Den bästa garanten för att makthavare ska ges ramverk och incitament för en ansvarsfull politik är att ha en flytande växelkurs, eftersom marknaden reagerar då folkvalda försöker genomdriva förslag som saknar täckning i budgeten. Men då ett land ingår i ett valutasamarbete som euron, med bunden växelkurs, saknas incitament för att ta eget ansvar, eftersom alla deltagare i samarbetet tvingas dela på de kostnader som en misslyckad politik medför.

EMU bäddar för att makthavare på nationell nivå ska frestas att föra en oansvarig politik och samtidigt skicka notan för sitt agerande till de andra medlemsländerna. Detta är långtifrån principen om förvaltarskap, som vi unga kristdemokrater menar ska vara en av de mest grundläggande principerna för den så viktiga Europeiska unionen.

Panikartade försök att dämpa de negativa effekterna har setts under hösten, förslaget till skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt, är ett av de värsta exemplen. Istället för att ta itu med de verkliga problemen framförs förslag på införande av nya skatter och regleringar. KDU var en av de drivande krafterna bakom att YEPP (ungdomsorganisationen för EPP-gruppen, bestående av kristdemokratiska och konservativa partier i Europa), vid rådsmötet i Marseille tidigare i december inte ställde sig bakom ett förslag om Tobinskatt. Vår bestämda uppfattning är nämligen att EU inte ska ägna sig åt att införa fler regleringar, utan tvärtom fokusera på att människor, varor, tjänster och investeringar ska kunna flöda fritt. Det är nämligen så vi undviker problem i framtiden!

Någon kanske skulle invända att det är fler och tydligare ekonomiska regelsystem som är lösningen på de finansiella problemen. Så skulle det naturligtvis kunna vara, men mer av regleringar är inte för den sakens skull önskvärt eftersom det förutsätter en gemensam ekonomisk politik i hela eurozonen.

Detta är också precis vad som blir fallet i och med den finanspolitiska ”pakt” som skapades vid det senaste EU-toppmötet. De nationella budgetar som läggs av medlemsländerna ska numera förhandsgranskas av EU-kommissionen och ministerrådet, mer skattepolitik ska ”integreras” (läs likriktas) och ambitionen är att dessa regler ska bli en del av EU:s fördrag inom en överskådlig framtid. Detta är ingen önskvärd utveckling. Statsminister Fredrik Reinfeldt har sagt att han vill diskutera och förankra en eventuell anslutning till denna pakt i Sveriges riksdag. KDU menar att Sverige istället bör följa Storbritanniens exempel och stå utanför.

Vi unga kristdemokrater är i grunden varma anhängare av EU. Det är viktigt att bejaka den värdegrund som förvaltas av vårt gemensamma europeiska kulturarv, samtidigt som det finns ett behov av samarbete på många politiska områden. Det är dock en förutsättning att subsidiaritetsprincipen även i framtiden utgör en av grundpelarna i den Europeiska unionen. Vad vi ser nu är tyvärr en utveckling i motsatt riktning. Mot bakgrund av det är det uppenbart att Sverige gjort rätt som valt att stå utanför eurosamarbetet. Och vi kan i dagsläget inte se någon som helst anledning att ändra på detta.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på debattsajten Newsmill.

Occupy-rörelsen förpestar miljön och missbrukar demokratin

Det ekonomiska läget i världen är osäkert. Den finanskris som utbröt hösten 2008 har övergått i en global skuldkris och såväl stater, banker och företag som familjer och enskilda människor har drabbats hårt. Mycket tyder på att vi är på väg in i en ny lågkonjunktur. Det är allvarligt.

Anledningarna till att det gått som det gått är flera och det är därför naturligt att diverse modeller nu lyfts fram från olika håll och kanter i syfte att förklara det som sker. Den så kallade Occupy-rörelsen, som ju spred sig över världen i mitten av oktober, är ett exempel på en aktör som gör det väldigt lätt för sig. De menar att allt är marknadsekonomins och kapitalismens fel, och genom ”aktivism” på både Internet och på gator och torg försöker de sprida sofistikerade och medmänskliga budskap som ”Häng direktörerna i fallskärmssnörena”.

För några dagar sedan körde New York-polisen bort tältande Occupy-anhängare från Zuccotti Park i närheten av finansdistriktet Wall Street. ”Lägret” hade funnits där i flera veckor och uppgick i slutändan till uppemot 200 tält. Enligt borgmästare Michael Bloomberg hade det hela blivit ett område för kriminalitet och dessutom en sanitär olägenhet. Näringsidkarna i närheten hade också tröttnat på att ickebetalande demonstranter använde sig av deras toaletter.

Som en reaktion på detta skriver kommunpolitikern Marielle Nakunzi (V) på SVT:s debattsida (15/11) att New York-polisens bortmotande av de tältande demonstranterna är att likställa med det bemötande som de frihetälskande nordafrikanska aktivisterna fick från sina respektive diktatorer under den arabiska våren.

Detta är ett rent löjeväckande påstående och inget annat än ett hån mot alla de människor som kämpar för demokrati i Nordafrika och Mellanöstern. Att jämföra dem med ett gäng vänsteraktivister i världens äldsta demokrati, som ägnar sig åt att störa ordningen och förpesta miljön i centrala New York, visar på en total avsaknad av känsla för proportioner. Rätten att yttra sig och demonstrera är grundläggande i en demokrati. Rätten att ”ockupera” en central park eller tunnelbanestationer i en månads tid är det däremot inte.

Den som vill demonstrera får ansöka om demonstrationstillstånd och hålla sig inom lagens ramar. Demokratirörelsen i Nordafrika kämpar mot förtryck och för rätten att yttra sig. Occupy-rörelsen, däremot, missbrukar och åsidosätter demokratins grundläggande spelregler. Att jämföra dessa två är därför direkt skamligt.

Nakunzis uttalande förstärker bilden ytterligare av Occupy-rörelsen som en klassisk internationell vänsterrörelse, något av ett 2010-talets Attac. Istället för att ifrågasätta hur stater, banker och företag de facto agerar så väljer man att lägga skulden på marknadsekonomin som sådan. Demonstranterna kritiserar inte att företag subventioneras med skattepengar, de kritiserar vinstgivande företag.

Det rör sig om samma gamla vänster som tar varje möjlighet att ifrågasätta kapitalismen och den ekonomiska friheten, utan att komma med några egna realistiska och konstruktiva alternativ.

Det är uppenbart att allt inte står rätt till i världsekonomin idag. Vi unga kristdemokrater menar att diskussionen om etikens betydelse för marknadsekonomins funktionssätt behöver bli mer livfull. Vi vill se en social marknadsekonomi där alla aktörer tar sitt moraliska ansvar för att förvalta de ekonomiska resurserna väl. Marknadsekonomin är inte i sig tillräcklig för att skapa ett gott samhälle, utan det är först när den fylls med ett innehåll av goda värderingar som den kan utvecklas till sin fulla potential. Ingenting av detta är dock någonting som Occupy-rörelsen tar upp i sin kritik av samhället och det ekonomiska systemet. ”Systemet är problemet” var istället ett av budskapen då rörelsen ”sammanträdde” i Stockholm den 15 oktober.

Att tälta med sina kompisar kan säkert vara trevligt. Verkligheten är dock sådan att välstånd skapas av dygder som personligt ansvarstagande, flit och hårt arbete. På dessa områden är Occupy-rörelsens bidrag lika med noll.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.

Ja till stabila finanser, nej till Tobinskatt

EU-kommissionen vill införa en skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt. Tanken är att banksektorn ska tvingas betala tillbaka en del av det stöd som Europas skattebetalare givit dem under de senaste åren av finansiell och ekonomisk kris. Sannolikheten att förslaget kommer att bli verklighet kan diskuteras, men det vore förödande för både Europas frihet och dess ekonomier om så skulle bli fallet.

– Det finns många principiella argument mot en överstatlig beskattning. Subsidiaritetsprincipen är en grundläggande del av både den kristdemokratiska politiska filosofin och själva EU-samarbetet i sig. Beslut ska helt enkelt fattas på lägsta effektiva nivå. KDU vill därför varken se en gemensam finanspolitik inom EU eller en beskattning på den överstatliga nivån, säger KDU:s förbundsordförande Aron Modig.

• En skatt på kapitaltransaktioner skulle också vara destruktiv för Europas ekonomier. Om en Tobinskatt införs i EU eller euroområdet skulle det innebära att mängder med kapital flyttar till andra delar av världen.
• EU-kommissionens förslag är varken principiellt eller praktiskt acceptabelt! Vad Europas ekonomier behöver är stabila statsfinanser och ett gott företagsklimat – inte en överstatlig skatt, avslutar Aron Modig.

Intressanta talare under Gaddens första dag

I dagarna pågår arbetsmarknadsdagarna Gadden på Handelshögskolan i Göteborg. Mässan, som jag själv var med och arrangerade år 2006, innebär framförallt nätverkande och möten mellan studenter och näringsliv, men faktiskt även en del som kan vara av politiskt eller PR-mässigt  intresse. Under onsdagen hade jag exempelvis möjlighet att lyssna till hela tre intressanta talare: Jan Carlzon, Ebba von Sydow och Leif Johansson.

Företagsledarlegendaren Jan Carlzon höll ett lysande invigningstal som innehöll ett flertal mycket intressanta passager. Dels talade han om den så kallade amerikanska drömmen och beklagade sig över att det saknas en motsvarande svensk dröm. Svenska ungdomar har visserligen förhoppningar om att vara med i dokusåpor och vinna på Lotto, men som Carlzon uttryckte det: ”Sådana drömmar är inte värdiga det svenska samhället”.

Vidare talade Carlzon om Sveriges ras i välståndsligan. Enligt hans tes hängde Sverige med bra i efterdyningarna av andra världskriget så länge de krigsdrabbade länderna tvingades fokusera på återuppbyggnad. Sedan läget i dessa länder normaliserades har Sverige däremot enbart halkat efter, vilket enligt Carlzon i mångt och mycket beror på att vi saknar visioner och affärsmannaskap. Liknelser drogs även till dagens personvagnstillverkare. Det spelar ingen roll hur bra man är på kostnadsstyrning och finansiell infrastruktur om man inte tillverkar bilar som kunderna är beredda att betala för.

Journalisten Ebba von Sydow talade om sociala medier samt om hur dessa kan användas i marknadsföring av såväl personer som organisationer. Föreläsningen var mycket uppskattad och visade åter att von Sydow, trots den kritik hon ofta får ta emot, verkligen är en duktig och hårt arbetande person.

Det senare passet med Volvos koncernchef Leif Johansson handlade framförallt om dennes karriär samt syn på Volvo och den ekonomiska utvecklingen. Generellt menar Johansson att vi sett lågkonjunkturens botten men att återhämtningen riskerar att bli seg. Angående Fords försäljning av Volvo Cars framförde Johansson att han naturligtvis är intresserad av processen men att han inte är orolig över att personvagnstillverkaren får en kinesisk ägare. Han tror helt enkelt inte att någon aktör är beredd att lägga ut flera tiotals miljarder kronor på ett företag för att sedan förstöra dess varumärke.

Under morgondagen talar Odd Mollys VD Christina Tillman, Aktiespararnas VD Günther Mårder, Handelsbankens VD Pär Boman, Nova 100-grundaren Fredrik Andersson samt Blondinbella. I övrigt ställer Börsgruppen ut. Kom gärna förbi vår monter.

”We are all in this together”

I tisdags hade jag äran att få bevittna brittiska Tories kongressdebatt om samhällsekonomin, vilken gick under temat Rebuilding our Broken Economy. Det hela var en helt fantastisk tillställning med tal, paneldiskussioner samt mängder av bevis på omänsklig intelligens. Eftersom Storbritannien de senaste åren dragits med gigantiska underskott i de offentlig finanserna (i år väntas budgetunderskottet bli så stort som 12,5 procent av BNP) låg fokus i mångt och mycket på hur en Tory-regering skulle prioritera för att skära ned i de offentliga utgifterna.

Man påtalade gång på gång betydelsen av förvaltarskap samt hur den brittiska ekonomin i framtiden måste bygga på sparande och investeringar istället för på lån och spenderande. Därtill var det mycket diskussion kring hur den stora statsskulden kommer att drabba framtida generationer. Nästa år kommer landet exempelvis tvingas lägga mer pengar på räntebetalningar än på skola och utbildning.

Sessionen avslutades med ett tal George Osborne, David Camerons närmaste man samt ansvarig för finansfrågor i skuggkabinettet. Parollen We are all in this together upprepades gång på gång och rader av konkreta sparförslag presenterades. Sänkta samt frysta löner för samtliga ministrar, frysta löner för samtliga offentligt anställda förutom de allra sämst betalda och soldaterna i Afghanistan, en tioprocentig minskning av antalet ledamöter i parlamentets underhus, höjd pensionsgräns och uppskjuten sänkning av den högsta marginalskatten. Alla skulle helt enkelt vara med och bidra i den osedvanligt besvärliga tiden.

Även bankerna och bankirerna fick ta emot en traditionell Anders Borg-känga då Osborne menade att finanslönerna börjat stiga för fort trots att flera av bankerna fortfarande ”lever” på statliga stödpengar. Han varnade för att använda riktade skatter mot dessa och sade: ”I believe in a free market, not in a free ride.”

Talets avslutning summerar annars innehållet i partiets ekonomiska politik på ett bra sätt:

I have got two young children. I want a prosperous Britain, where my children can be everything they can be. I want an optimistic Britain, where my children can be a part of a strong, tolerant and generous society. I want my children to think that our generation paid off its debts, valued its savors, rewarded responsibility, and invested in their future.

And because I want for my children, I want it for your children too. I want it for everyone’s children, because we are all in this together.

We changed the Conservative Party to be ready for this moment. So that when the moment came, people would see us fit to govern. People would trust us with public services. People would join us to fix the broken society and people would turn to us to lead the economy out of crisis.

We changed the Conservative Party so that to a country that says it is time for a change, we can say: “we are ready to make that change”.

Några av de medier som rapporterat från talet är Daily Mail, Times Online samt Mirror News.

Hela talet kan ses här. Den som kollar riktigt noga märker att såväl undertecknad som Johan Enochsson kan skådas i de applåderande publikskarorna.

Regeringen är på fel spår

Om några veckor väntas regeringen presentera sitt förslag till ny statsbudget. Redan innan budgetförhandlingarna drog igång hade samtliga medlemmar av den borgerliga fyrklövern redogjort för sina respektive prioriteringar och sedan dess har ett antal överenskommelser lagts fram. Även om huvudinriktningen på den ekonomiska politiken är riktig, och ljusår bättre än det rödgröna alternativets dito, så finns det starka skäl att vara skeptisk till ett flertal av de åtgärder som regeringen väntas vidta.

För det första bör regeringen inte ge några extrapengar till kommunerna. Färska rapporter från såväl Svenskt Näringsliv som Timbro visar på att kommuner som låter sina utgifter skena iväg paradoxalt nog inte satsar mer på vård, skola och omsorg. De statliga bidragen går alltför ofta till annat än till den kommunala kärnverksamheten. Dessutom måste kommunerna lära sig att planera, effektivisera och ta ansvar för budgetarbetet. Det håller inte att springa till staten så fort det blåser lite snålt.

Vidare gäller det de 40 000 låtsasjobben inom den arbetsmarknadspolitiska satsningen Lyft som lanserats av regeringen. Vi är många som minns hur debatten gick inför riksdagsvalet 2006 då allianspartierna konsekvent, och med rätta, dömde ut socialdemokratins politik som gick ut på att administrera arbetslösheten snarare än på att arbeta för att minska den. Tyvärr tycks den nuvarande regeringen nu närma sig samma spår.

Hur tänker regeringen egentligen få till de här jobben? Om de är samhällsnyttiga borde de väl redan finnas? Och om de redan finns så leder de till undanträngning. Det är inte fler rastvakter eller folk som till statlig ersättning röjer i skogen som kommer att föra Sverige ut ur krisen.

Vad som måste till är riktiga och självbärande jobb som genererar pengar till statskassan – inte tvärtom. Sedan när blev det borgerlig politik att ge växtmedel åt den offentliga sektorn i stället för att stärka näringslivets förutsättningar att blomstra?

I stället för att administrera den stora socialdemokratiska statsapparaten bör regeringen fokusera på att stärka arbetslinjen och näringslivet samt göra arbetsmarknaden mer flexibel. Om det finns reformutrymme i budgeten bör vi satsa på ytterligare jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter. En sådan politik stimulerar såväl arbetsutbudet som efterfrågan på arbetskraft samtidigt som det i direkt mening sänker kommunernas kostnader. Tillsammans med reformer av Las turordningsregler skulle en sådan politik stärka Sverige inför framtiden. Det är riktigt synd att regeringen drar åt vänster då det bästa för Sverige vore att gå åt motsatt håll.

Charlie Weimers
Ebba Busch
Aron Modig

Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten.

Odell svarar om finansmarknadernas reglering

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell svarar i onsdagens upplaga av Dagens Industri på min och Charlie Weimers debattartikel som återfanns i samma tidning för någon vecka sedan. Detta är texten i sin helhet:

Fler regler utan etik
Den internationella finanskrisen har blottlagt brister i både regelsystem och tillsyn på de finansiella marknaderna. Att hitta lösningar på dessa områden är min främsta prioritering under EU-ordförandeskapet.

Charlie Weimers och Aron Modig (KDU) ställer ett antal frågor om min syn på finansmarknadens reglering på EU-nivå men vidgar också frågeställningen till principiell nivå (DI Debatt 27/8).

I den senare delen frågar de vilken omfattning som är lämplig på regelverket för att uppnå en väl fungerande finanssektor. Vi kristdemokrater har länge haft insikten att regelverket kan vara mindre finmaskigt om etiken i finansbranschen är hög. De behov vi nu ser av en striktare tillsyn har att göra med att etiken på många håll är undergrävd.

Samtidigt som vi vill förmå marknadens aktörer att följa den etiska kurs som deras branschorgan och företag oftast har som ledstjärna inser vi att detta är otillräckligt. Vi måste begränsa möjligheterna till övertramp och hjälpa till att återupprätta allmänhetens förtroende för finansmarknaderna både här och inom EU – som i sin tur måste påverka det internationella regelverket. Lärdomarna från krisen är att vi behöver en ökad tillsyn av övergripande systemrisker och av gränsöverskridande aktörer.

Vi behöver se över bankernas kapitalkrav och se till att bonusar och ersättningssystem inte premierar osunt risk tagande. Det behövs också ny reglering för tidigare oreglerade finansiella produkter och aktörer. Ändå är jag övertygad om att det går att förenkla de befintliga regelverken och slå vakt om att nya regler inte blir oskäligt betungande för aktörerna.

Att vi måste sträva efter att reglerna blir lika i alla medlemsstater är för mig en självklarhet. Finansmarknadens aktörer och deras ägare ska hållas ansvariga för de överträdelser de är skyldiga till.

När det gäller direktivet om alternativa investeringsfonder har jag tydligt betonat vikten av att vi får ett regelverk som gör att vi kan motverka system risker samtidigt som vi slår vakt om branschens fortsatta bidrag till väl ståndsutvecklingen. Med rätt regler är jag övertygad om att även hedge- och risk kapitalfonder kommer att gynnas av en sådan lagstiftning, eftersom det ger dem en legitimitet som de i dag saknar.

Det svenska ordförandeskapets roll är nu att vara lyhörd inför medlemsstaterna, parlamentet och kommissionen, liksom för olika privata aktörers intressen. Vi kommer att arbeta målmedvetet för att uppnå resultat som är bra för medlemsstaterna, som löser de faktiska problemen och ser bortom principer och särintressen. Men vi vill också betona etikens betydelse i sammanhanget.

Mats Odell
Kommun- och finansmarknadsminister (KD)