Jag blir KD:s representant i skatteutskottet

Riksdagsledamoten Aron Modig från Göteborgs kommun har utsetts av Kristdemokraternas riksdagsgrupp till ledamot i skatteutskottet för den kommande mandatperioden.

– Jag är väldigt glad att ta plats som Kristdemokraternas ledamot i skatteutskottet. Eftersom den rödgröna regeringen har utlovat stora och skadliga skattehöjningar så kommer förmodligen några av den kommande mandatperiodens viktigaste debatter att avgöras i just skatteutskottet. Fajten mot högre skatter tar jag gärna, säger Aron Modig.

– Trots Alliansregeringens skattesänkningar är Sverige fortfarande ett av de länder i världen med allra högst skattetryck. Nu finns en överhängande risk att den rödgröna regeringen kommer att försöka höja detta ytterligare. Det kommer jag naturligtvis att arbeta emot – för människors och familjers frihets skull men också för att försvara jobben och värna vår ekonomis konkurrenskraft, säger Aron Modig.

För mer information:

Aron Modig
Riksdagsledamot
och ledamot i skatteutskottet
Mobil: 073-328 17 36

Fredrik Hardt
Pressekreterare
Kristdemokraterna
Mobil: 076-527 25 03

Annonser

Kryssa mig i riksdagsvalet – för framtidens jobb i Göteborg!

Hur vill du att framtidens Göteborg ska se ut? I en värld där det råder allt tuffare konkurrens om investeringar och arbetstillfällen verkar det tyvärr som att vi håller på att halka efter, både i Sverige och gentemot nya snabbfotade regioner i Indien, Kina och Sydostasien. Men jag tror att den här trenden går att vända, om vi ständigt utvecklas och stärker vår konkurrenskraft.

Göteborg står inför flera sammanlänkade utmaningar. Företagsklimatet är för dåligt, det råder brist på bostäder och infrastrukturen är eftersatt. Många högutbildade flyttar ifrån stan och den framtida energiförsörjningen är osäker. Vissa av dessa utmaningar måste hanteras lokalt i kommunen, men flera av dem kräver handlingskraft på nationell nivå. Jag vill vara en stark röst för Göteborg och Västsverige i riksdagen.

Det här är sex av mina förslag för att stärka Göteborgs konkurrenskraft:

      1. Främja en fri handel. Det ökar välståndet i världen och underlättar för våra exportföretag.
      2. Säkra tillgången till stabil och billig el genom investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Då får våra industriföretag ökade möjligheter att konkurrera på världsmarknaden.
      3. Större satsningar på infrastruktur, exempelvis snabbtåg mellan Göteborg och Skandinaviens huvudstäder. Det skapar förutsättningar för affärsskapande och arbetspendlande.
      4. Utöka undantaget från turordningsreglerna i LAS så att två personer kan undantas oavsett företagets storlek. Då vågar fler företagare anställa.
      5. Förbättra matchningen på arbetsmarknaden genom att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen och samtidigt införa ett system med ”jobbpeng”. Så ökar vi sannolikheten att ”rätt” person får ”rätt” jobb.
      6. Underlätta användningen av personaloptioner i utvecklingsföretag. Det gör det enklare för nystartade företag att rekrytera kvalificerad arbetskraft.

Politiker kan inte på egen hand skapa jobb, men vi kan ge förutsättningar för tillväxt. Ett gott företagsklimat och starka drivkrafter för entreprenörskap och hårt arbete banar väg för växande företag, fler jobb och i förlängningen mer pengar till välfärd och skola.

Göteborg står inför ett ödesval i höst: ska vi stärka vår konkurrenskraft eller låta oss springas om? Kryssa mig till riksdagen – för ett Göteborg där företag växer och arbete lönar sig!

 

Det här vill jag också arbeta för:

      • Att sänka skadliga skatter
        Sverige har fortfarande ett av världens högsta skattetryck och de allra högsta marginalskatterna. Detta måste vi åtgärda. Med lägre skatter skulle människor och familjer få större frihet samtidigt som drivkrafterna för utbildning, företagande och hårt arbete skulle stärkas. Därför bör fortsatta skattesänkningar vara prioriterade. Värnskatten måste slopas.
      • Ett utvecklat gåvoavdrag
        Privatpersoner kan idag göra avdrag för gåvor till hjälporganisationer. Jättebra! Men gåvor till kyrkor, kultur och föreningar bör också vara avdragsgilla.
      • Ett starkt svenskt stöd för Israel
        Den svenska Israeldebatten är extremt vinklad. Jag vill arbeta för att nyansera bilden av Mellanösterns enda demokrati.

 

Så tycker jag i sakfrågor

Kolla gärna in Aftonbladets och Företagarnas valkompasser/kandidatguider för att se vad jag tycker i flera olika sakfrågor.

Göteborg – vi kan bättre än så här!

För en tid sedan presenterade Svenskt Näringsliv sin årliga ranking över företagsklimatet i landets 290 kommuner. Den syftar till att belysa var i Sverige det är bäst att starta och driva företag. I år återfinns Göteborg på plats 167‘. Det innebär att vi faller på listan för femte året i rad och att vi sedan 2007 har tappat hela 107 placeringar. Göteborg – vi kan bättre än så!

Svenkt Näringslivs ranking bygger till största delen på en enkät, som bland annat mäter kommunens service till företag samt kommunpolitikers och tjänstemäns attityder till företagande. Sorgligt nog hör dessa kategorier till dem där Göteborg placerar sig allra sämst. På i princip samtliga områden som är kopplade till hur den kommunala organisationen fungerar återfinns Göteborg långt ned på den nedre halvan av listan.

Vidare landar vår stad först på plats 274 när det gäller hur hög konkurrens det lokala näringslivet utsätts för från kommunala bolag. På planekonomiskt vis äger och driver kommunen över hundra bolag, inom allt från nöjesfält- och hotell- till eventverksamhet. Kommunen i sig självt är med andra ord ett direkt och tydligt hot mot det privata näringslivet. Vår framtida välfärd och välstånd är hotat av vanstyre! Vad är det egentligen som Göteborgs socialdemokrater tror ska leda till framtidens jobb?

Ingenting annat än hårt arbetande och företagsamma människor som i tuff men juste konkurrens driver och kontinuerligt förbättrar och effektiviserar sina verksamheter skapar riktig utveckling. Ett gott företagsklimat kombinerat med drivkrafter för entreprenörskap och hårt arbete skapar förutsättningar för konkurrenskraftiga företag och jobb. Det ger i förlängningen skatteintäkter som kan användas till vår gemensamma välfärd. Socialdemokraterna tycks stå för rakt motsatt idé.

Som rikets näst största stad ska Göteborg vara en tillväxtmotor för både Västsverige och för landet i stort. På den senaste listan återfinns Stockholm – den enda kommun som Göteborg med värdighet kan jämföra sig med – på plats 22 och då med en uppåtgående trend.

Vi behöver höja servicenivån inom kommunen och korta handläggningstiderna. Kommunen måste sluta upp med att konkurrera med det lokala näringslivet och skapa en proffsigare och mer företagarvänlig organisation där attityderna gentemot företagande är möjlighetsinriktade snarare än misstänkliggörande. Men för att lyckas med detta krävs ett ledarskap som tror på marknadsekonomi och brinner för att förbättra förutsättningarna för stadens näringsliv.

Göteborg är byggt på företagande, och om vi skall klara vår välfärd så måste vi hitta tillbaka till våra rötter som företagare, arbetare och handelsmän. Om Göteborg vore ett företag skulle ägarna kräva en ny VD. Efter 20 år av sossestyre behöver vi verkligen byta kommunledning i Göteborg.

Aron Modig
Riksdagskandidat (KD)

Tillväxt är nyckeln till bättre pensioner

Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt den 25 februari 2013:

Den senaste tiden har det blossat upp en debatt om vårt svenska pensionssystem. Det började med de fem pensionärsorganisationernas krav på att den så kallade bromsen i pensionssystemet ska tas bort och på slopande av premiepensionssystemet (Aftonbladet 4/2). Sedan fortsatte det i veckan med uppgifter om att den pågående Pensionsutredningen kommer att föreslå en höjning av pensionsåldern med två år (DN 21/2).

Sverige står, liksom den övriga västvärlden, inför en gigantisk demografisk utmaning, där allt färre i yrkesför ålder ska försörja alltfler som inte jobbar. Samtidigt har pensionerna de senaste åren inte utvecklas så starkt som man skulle kunna önska. Den så kallade bromsen slog till både 2010 och 2011, och enligt prognosen lär den även göra det både 2014 och 2015. Det är med andra ord naturligt att systemet diskuteras, liksom förståeligt att många av dagens pensionärer är upprörda.

Frågan om pensionssystemets utformning är emellertid för viktig för att blossande känsloargument och enskildas egenintressen ska tillåtas styra diskussionen. I få debatter är det mer angeläget med ansvarstagande, realism och ekonomiskt förvaltarskap. Det är också få diskussioner där det är mer väsentligt att även ha med de ungas perspektiv, än just i frågan om pensionerna.

Precis som doktoranden Johannes Hagen framför på Brännpunkt (23/2) är debatten för viktig för att begränsas till röstfiskande politiker å ena sidan och egenintresserade, målinriktade pensionärsorganisationer å andra sidan.

Den som vill genomföra förändringar av pensionssystemet måste ha mycket goda skäl för detta, till exempel att systemet inte är långsiktigt hållbart. Att skapa just ett långsiktigt hållbart system, som även garanterar att min generation får en pension, var huvudmålet då de borgerliga partierna och Socialdemokraterna gemensamt införde det nuvarande systemet 1998. Man skapade ett system som skulle stå emot kortsiktiga och populistiska intressen.

Det är därför problematiskt att pensionärsorganisationerna nu anför som enda skäl för att göra omfattande förändringar av pensionssystemet att pensionerna uppfattas vara för låga, samtidigt som de försöker ge sken av att det går att höja pensionerna för dagens pensionärer utan att morgondagens pensionärer tvingas betala.

Det är för det första inte sant att pensionerna skulle vara för låga. De är nämligen precis så höga som de kan vara om man tar ut 18,5 procent i pensionsavgift från de yrkesverksamma. Det är för det andra inte heller ansvarsfullt, eftersom deras förslag riskerar att sätta hela pensionssystemets finansiella stabilitet i gungning, vilket har påpekats av bland andra Ole Settegren som är chef för pensionsutvecklingsavdelningen på Pensionsmyndigheten (SVT Agenda 27/1).

För det tredje är det inte heller moraliskt försvarbart, eftersom alla förslag om att fort höja pensionerna idag grundar sig på stora omfördelningar av resurser mellan generationerna. Det finns nämligen bara två sätt på vilka vi kan höja pensionerna idag. Antingen ser vi till att folk jobbar mer och längre (vilket är regeringens linje, och den allmänt ansvarsfulla linjen). Eller också gör vi som pensionärsorganisationerna föreslår och flyttar pengar från framtidens till dagens pensionärer.

Ofta blandas diskussionen om pensionssystemets långsiktiga hållbarhet samman med frågan om enskilda pensionärer som har det tufft ekonomiskt. Det är olyckligt. Det finns inga genvägar till höjda pensioner på det generella planet. Däremot är det förstås möjligt att på olika förbättra situationen för de pensionärer som har det sämst ställt.

Det är för deras skull regeringen – med mitt eget parti Kristdemokraterna i spetsen – har sänkt skatten på pension i fyra omgångar de senaste sex åren, totalt omfattande en extra månadsinkomst per år för en garantipensionär. Det är också därför vi har också höjt bostadstillägget för de pensionärer som har det sämst ställt.

Denna typ av förstärkningar av framför allt de sämst ställda pensionärernas ekonomi bör fortsätta genomföras. Men det är viktigt att skilja detta arbete från de orättvisa förändringar av pensionssystemet som pensionärsorganisationerna nu förslår.

Den allra viktigaste frågan att diskutera är dock hur vi kan genomföra reformer för att stärka den ekonomiska tillväxten. Hur kan exempelvis skattesystemet, företagsklimatet och arbetsmarknaden förbättras för att Sverige ska ha en god ekonomisk tillväxt långsiktigt? En högre tillväxt är nämligen nyckeln till pensioner som höjs såväl snabbt som rättvist och hållbart, och det är kring detta som pensionsdebatten egentligen borde kretsa.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Visst är pensionärsorganisationernas krav både oansvariga och omoraliska

Debattartikel publicerad på Newsmill den 12 februari 2012:

SvD Näringslivs Joel Dahlberg angriper i måndagens upplaga av tidningen (11/2) den kritik jag framfört i bland annat Aftonbladet (3/2) mot de fem nationella pensionärsorganisationernas förslag till förändringar av pensionssystemet. I en rapport som organisationerna gemensamt presenterade i förra veckan föreslår de bland annat att den så kallade bromsen i pensionssystemet ska tas bort och att premiepensionssystemet (PPM) slopas.

Jag har presenterat framför allt två skäl till varför dessa förslag är att betrakta som oansvariga och omoraliska.

För det första riskerar de att sätta hela pensionssystemet i gungning. Bromsen i systemet finns där av en anledning, för att balansera inbetalningar och utbetalningar. Det går inte att ta bort bromsen och fortfarande ha ett ”finansiellt stabilt system”, påtalade exempelvis Ole Settegren, chef för pensionsutvecklingsavdelningen på Pensionsmyndigheten, nyligen i SVT:s Agenda (27/1).

För det andra innebär förslagen en omfördelning mellan generationerna. Det finns nämligen bara två sätt på vilka vi kan höja pensionerna idag. Antingen ser vi till att folk jobbar mer och längre, vilket är regeringens linje. Eller också gör vi som PRO och de övriga pensionärsorganisationerna föreslår och flyttar pengar från framtidens till dagens pensionärer.

Jag har tidigare hänvisat till nationalekonomen Mattias Lundbäcks beräkningar kring detta. Om Joel Dahlberg har synpunkter på, eller frågor om, denna akademikers beräkningar och slutsatser får jag hänvisa honom direkt till källan. Samtidigt kan jag konstatera att det finns flera personer, med mycket stora kunskaper om pensionssystemet, som påpekar samma sak som Lundbäck.

Ett sådant exempel är PPM:s tidigare generaldirektör Johan Hellman som på Dagens Industris debattsida (11/2) skrev att ett skrotande av premiepensionen och en överföring av dessa pengar till inkomstpensionen skulle innebära en ”omfattande förmögenhetsomfördelning från morgondagens pensionärer till dagens pensionärer”. Han påpekar vidare att det för en 25-åring med normal ­inkomst kan innebära närmare en tusenlapp mindre i pension varje månad jämfört med om premiepensionen finns kvar.

Hellman påtalar vidare att detta beror på att 25-åringen i det här fallet går miste om ”en årlig värdeutveckling som förväntas vara 2 procent högre än i ­inkomstpensionen”. Han bedömer att en sådan åtgärd skulle ”riskera att skapa onödiga spänningar mellan generationerna”. Också Bo Könberg, ofta omnämnd som ”pappa” till det svenska pensionssystemet, påpekade nyligen i SR P1 Morgon (29/1) att denna omfördelning är ett faktum.

Jag är fullt medveten om att många pensionärer har det tufft ekonomiskt. Det är för deras skull regeringen – med mitt eget parti Kristdemokraterna i spetsen – har sänkt skatten på pension i fyra omgångar de senaste sex åren, totalt omfattande en extra månadsinkomst per år för en garantipensionär. Det är också därför vi har också höjt bostadstillägget för de pensionärer som har det sämst ställt.

Denna typ av förstärkningar av framför allt de sämst ställda pensionärernas ekonomi ska vi fortsätta att genomföra. Men det är viktigt att skilja detta arbete från de grundläggande förändringar av pensionssystemet som pensionärsorganisationerna förslår.

Om man ska gå in och ändra i det pensionssystem som de borgerliga partierna och Socialdemokraterna gemensamt fattade beslut om 1998 så måste man ha mycket goda skäl för detta. Till exempel att det inte är långsiktigt hållbart. Det är inte skäl nog att pensionerna uppfattas vara för låga. Det är nämligen inte sant. Pensionerna är precis så höga som de kan vara om man tar ut 18,5 procent i pensionsavgift från de yrkesverksamma.

Pensionssystemet är skapat för att vara långsiktigt hållbart och för att stå emot kortsiktiga och populistiska intressen. Det är därför problematiskt att PRO och de andra pensionärsorganisationerna, nu understödda av Joel Dahlberg, försöker ge sken av att det går att höja pensionerna för dagens pensionärer utan att morgondagens generationer tvingas betala.

Sverige står inför en gigantisk demografisk utmaning, där allt färre i yrkesför ålder ska försörja alltfler som inte jobbar. Vi avslutar våra studier sent, går i pension vid 65 år men lever allt längre. För att klara av detta behöver vi jobba mer och längre men framför allt genomföra reformer som gynnar den ekonomiska tillväxten långsiktigt.

Det är kring detta debatten borde föras, inte kring hur vi med förenklade grepp kan gynna vissa grupper kortsiktigt.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

PRO vill lämna notan till sina barnbarn

Debattartikel publicerad i Aftonbladet den 3 februari 2013:

Är du medelålders eller yngre, och hoppas på en hygglig pension någon gång i framtiden? Var då på din vakt. En grupp pensionärsorganisationer med PRO i spetsen kräver att den så kallade bromsen i pensionssystemet tas bort, att hela PPM-systemet skrotas och att pengarna därifrån förs över till AP-fonderna. Detta betyder på ren svenska att de vill åt de pengar som avsatts för deras barns och barnbarns framtida pensioner.

Det är ett både oförsvarligt och omoraliskt krav. Oförsvarligt eftersom det skulle urholka hela pensionssystemets stabilitet. Omoraliskt eftersom det vore att skjuta över kostnader på andra människor, varav många inte ens har börjat arbeta ännu.

Det är visserligen sant att pensionerna just nu inte utvecklas så starkt som man skulle kunna önska. Stigande arbetslöshet och inflation tillsammans med svajande aktiekurser gör att den så kallade pensionsbromsen nu slår till igen, precis som 2010 och 2011. Detta sänker pensionerna år 2014, med följden att genomsnittspensionären får drygt 160 kronor mindre i plånboken varje månad.

Men – och det här är ett viktigt men – det nya systemet har faktiskt gett en bättre utveckling sedan 2002 än vad de gamla ATP-pensionerna hade gjort. Dessutom ökade snittpensionen från årsskiftet med 468 kronor per månad. Det är den högsta reala ökningen någonsin, och motsvarar för den genomsnittliga pensionären en extra månads inkomst. Regeringen har dessutom, inte minst tack vare Kristdemokraternas hårda arbete i budgetförhandlingarna, sänkt skatten på pensioner fyra gånger på sex år.

Även bortsett från detta är pensionärsorganisationernas krav helt orimligt. Den grundläggande tanken bakom det pensionssystem som de borgerliga partierna och Socialdemokraterna kom överens om 1998 är att det helt ska finansieras av de inbetalda avgifterna. Den omtalade bromsen utgör en automatisk balansering av systemet som utlöses för att pensionssystemets skulder inte ska bli större än dess tillgångar. Om bromsen försvinner riskerar framtida generationers pensioner att gå samma väg. Då får PRO-pamparnas barnbarn ingen premiepension alls.

Enligt beräkningar av nationalekonomen Mattias Lundbäck kan detta komma att innebära att dagens unga i framtiden får ut så mycket som 16 procents lägre pension än med dagens system. Vi talar om en pensionssänkning som uppgår till runt 50 miljarder kronor per år!

Det här känner pensionärsorganisationerna förstås till. De är fullt medvetna om att deras krav bara kan genomföras på bekostnad av barnbarnen. Men då bör de också öppet erkänna detta, se sina efterkommande i ögonen, berätta vad de vill ha, och vem de tycker ska betala notan.

Det råder ingen tvekan om att många pensionärer har det knapert, och Kristdemokraterna har fått igenom exempelvis höjt bostadstillägg för att hjälpa just de pensionärer som har lägst inkomster. Men många andra, inte minst fyrtiotalister, har det betydligt bättre. För deras skull infördes en gång barnbidraget och miljonprogrammet. Ytterligare pengar satsades på deras studier (några av dem tackade genom att börja ockupera kårhus). Deras anställningar skyddades med Las, och deras bostäder med hyresregleringar. Den draksådden skördas nu på dagens bostads- och arbetsmarknader.

Nu kräver deras organisationer fullkomlig ansvarsfrihet för vårt gemensamma pensionssystem. De borde faktiskt skämmas.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU