Det etiskt rätta – om rättsskipning och straff

Rättsfrågor upphör aldrig att ta stor plats i samhällsdebatten. Det är förståeligt och bra. Upprätthållandet av lag och ordning är en av statens absoluta kärnuppgifter och ämnet berör i grunden universella och tidlösa frågor som mänskligheten brottats med sedan urminnes tider. Vad är rätt och vad är fel?

Dessa frågor handlar i grunden inte om juridiska teknikaliteter i Sverige 2013, utan om hur vi behandlar våra medmänniskor. Därför får diskussionen kring brott och straff aldrig lämnas åt enbart experter – även om deras kunskaper naturligtvis är oerhört viktiga – utan den måste föras i en bred samhällelig kontext. Det är därför glädjande att förra numret av Neo belyste dessa frågor ur flera olika perspektiv.

Intervjun med Martin Borgeke illustrerade på ett bra sätt hur debatten skulle kunna se ut om den ensidigt skulle präglas av expertisens synsätt. Förutsägbarhet i systemet och likabehandling av brottslingar är naturligtvis av mycket stor vikt i en fungerande rättsstat. Men lika viktigt är att sätta brottsoffrets perspektiv i centrum. Fallet med misshandeln i Kortedala visar hur fel rättsystemet kan fungera när så inte sker. Tre veckors oavlönat arbete är ingen rimlig påföljd för personer som valt att förstöra livet för en annan människa.

Sverige har relativt låga straffsatser för våldsbrott som misshandel och mord och vi måste ställa oss frågan: är detta rimligt? Annars riskerar allmänhetens förtroende för rättsstaten att sakta men säkert urholkas. Att människor känner oro för brottsligheten är inget att förvånas över. Det måste tas på allvar. Hot mot hälsa och säkerhet drabbar vanliga människor i deras vardag och kan förstöra tillvaron för en person eller familj.

Mycket bra har uträttats sedan Kristdemokraterna och Alliansen tog över makten år 2006, exempelvis har straffen för en del våldsbrott höjts. Men tyvärr har detta inte fått önskad effekt och domstolarna dömer inte på det sätt som politiken avsett. Detta är en anledning till att den rättspolitiska diskussionen måste hållas fortsatt levande. Kristdemokraterna och Alliansen får inte nöja sig. Vi kan diskutera om straff minskar brottsligheten eller inte – det finns forskning som pekar åt båda håll. Men viktigare är det etiskt rätta i en påföljd. Det ska helt enkelt straffa sig att begå brott.

Detta måste den rättspolitiska diskussionen tas sin utgångspunkt i. Allt annat är djupt omoraliskt.

Aron Modig
Borgerlig debattör

Texten publicerades i Magasinet Neo (3-2013).

Upphovsrätten måste försvaras

Marknaden för betalfilmtjänster, som Netflix och HBO, växer. Men samtidigt som nya lagliga alternativ hårdlanseras blomstrar även den illegala streamingen i Sverige, vilket nyligen rapporterades i SvD. Att teknikutvecklingen används i illegala syften är oroande och något vi måste ta på allvar.

Under kommande helg håller KDU sitt 48:e riksmöte. Där kommer en proposition rörande immateriella rättigheter och integritet på internet att behandlas. Även om enskilda lagar och förslag kan diskuteras, så är utgångspunkten självklar för oss unga kristdemokrater: människor har rätt till det man skapar genom hederligt arbete.

Detta är en princip som måste upprätthållas i ett rättssamhälle och som naturligtvis också ska gälla kulturarbetare och filmskapare. Upphovsrättsmännen förtjänar samhällets skydd och måste få lön för sitt arbete. Mot bakgrunden av detta blir framväxten av illegala alternativ för delning av upphovsrättsskyddat material mycket problematisk.

Ibland framförs motargumentet att informationen och kunskapen måste få röra sig fritt. Detta är dock en tankevurpa. Information i sig kan inte ha några rättigheter, det kan bara människor ha. Våra lagar finns till för att skydda människor och inte för att ge objekt rättigheter. Det offentligas huvudsakliga ansvar på detta område borde vara att skapa ett legalt ramverk för dessa branscher och internet – samt att se till att detta följs. Genom att göra det skapas fungerande och reglerade marknader där legala vinstdrivande aktörer kan verka.

I den svenska debatten sker ofta låsningar mellan två extremlägen. På ena sidan finns de som till varje pris vill bevara nuvarande lagstiftning – och på andra sidan de som inte vill ha några upphovsrätter alls. Balanserande lösningar måste hittas. Upphovsrätten ska bevaras, samtidigt som det förstås inte är konstigt att göra mindre korrigeringar i framtiden i takt med att marknaders villkor förändras.

Straffrättsligt måste påföljder finnas för den som väljer att bryta mot lagar om upphovsrätt. Det gäller både illegal streaming och fildelning. Svarta marknader får inte slå ut vita aktörer och omöjliggöra för framväxten av nya legala tjänster. Det nuvarande systemet där en liten grupp personer bestraffas hårt, som avskräckande exempel, är ingen rimlig eller effektiv väg att gå. Istället bör fler bestraffas med lägre bötesbelopp enligt den modell som gäller för exempelvis fortkörning. Straffet ska alltså stå i proportion till brottet och de som begår brott ska straffas, inte bara ett fåtal av dem. Så åstadkommer vi en långsiktigt hållbar situation där människor uppmuntras att göra rätt för sig.

Samtidigt måste rättssäkerheten upprätthållas. Den svenska varianten av Ipred-lagen från 2009 är problematisk, främst när det gäller så kallat ”informations-föreläggande”. Detta innebär att en upphovsrättsinnehavare har möjlighet att begära ut information via domstol om ip-nummer för att överväga polisanmälan.

Informationsförläggande är inte en rättssäker metod då den leder till att privatpersoner ges information som rätteligen ska behandlas enbart av polisen. Därför bör Ipred-lagen reformeras. Lagstiftningen kring upphovsrätten måste alltså utgå både ifrån konsumentens och producentens perspektiv.

Vi unga kristdemokrater är övertygade om att det är när enskilda aktörer kan få lön för sitt slit och fungerande marknadsregler upprätthålls som både konsumenter och producenter får allra mest tillgång till kultur.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Hugo Fievet
Förbundsstyrelseledamot KDU

Texten är även publicerad på SVT:s debattsida.

Fler poliser och strängare straff skulle minska ungdomsvåldet

De senaste månaderna har vi i Sverige tvingats uppleva hur två brutala våldsbrott begåtts av ungdomar. På nyårsnatten mördades en femtonåring i Malmö och i mars misshandlades en 61-årig man svårt i Kortedala utanför Göteborg. Förövarna har i båda dessa fall utsatt sina offer för några av de grövsta kränkningarna av människovärdet man kan tänka sig. Samhället måste tydligt markera att detta inte är acceptabelt och att det inte finns några som helst ursäkter för sådana här vidriga brott.

Händelserna manar dock också till eftertanke och reflektion, inte minst eftersom gärningsmännen i båda fallen lär ha varit ungdomar. Vad är det som får en person att begå brott? Varför hamnar vissa unga ”på glid”?

Mycket kan göras för att förebygga kriminalitet. Ett sådant långsiktigt hållbart förebyggande arbete måste innehålla många delar. Politiken måste betona det personliga ansvar vi alla har för våra egna liv och handlingar och verka för en gemensam grund av goda värderingar. Vi behöver också en politik för stabila familjer, ett starkare civilsamhälle, en mer flexibel arbetsmarknad, en restriktiv narkotikapolitik och för en skola med kunskap samt ordning och reda i fokus. För att bara nämna några saker.

Allt detta är saker som minskar risken för brottslighet och som bygger samhället starkt på lång sikt. Människor är emellertid ofullkomliga och kan alltid göra fel, oavsett vilket samhälle vi lever i. Vi kommer aldrig att kunna skapa en utopi helt utan brottslighet och därför är det lika viktigt att bekämpa kriminalitet när den väl uppstår, som det är att förebygga den. Det finns inget motsatsförhållande däremellan.

Den mest grundläggande och uppenbara brottsbekämpande insatsen är att satsa på fler poliser. Vi unga kristdemokrater har länge efterlyst fler poliser i Sverige, både sådana som syns ute på stan och sådana som utreder brott. Vi menar att det är viktigt både för att höja den upplevda tryggheten i samhället och för att upprätthålla medborgarnas förtroende för rättsstaten. Att vidmakthålla lag och ordning är en av statens huvuduppgifter och därmed är det absolut nödvändigt med en fungerande poliskår. Även om alliansregeringen under de senaste åren gjort mycket för att öka antalet poliser i Sverige, ligger vi enligt Eurostat fortfarande en bra bit under EU-genomsnittet, räknat per invånare.

Det som kanske är allra viktigast att komma ihåg i detta sammanhang är dock att alla människor har ett personligt ansvar för sina handlingar. Vi är moraliska varelser som kan göra aktiva val och kan välja mellan rätt och fel. Med detta som utgångspunkt blir det än viktigare att staten och politiken sänder signaler och tydligt markerar vad som är acceptabelt och inte. Tydliga påföljder har alltså ett värde i sig, men är också viktiga för att rädda människor som är på väg in i på en brottslig bana.

Många är de som på ett eller annat sätt hamnat i kriminalitet och som vittnar om hur de kanske skulle kunnat undvika detta om den första brottsliga handlingen resulterat i en tydlig påföljd. Därför är det oacceptabelt att många utredningar idag läggs ned för att förövaren är ung. Dessa brott borde istället prioriteras och särskilda domstolar inrättas som snabbare kan behandla mål med unga förövare.

Vi unga kristdemokrater menar att politiken ytterst ska utgå ifrån den svages perspektiv. Detta innebär att brottsoffret alltid ska ställas i centrum. Straffen för vålds- och sexualbrott behöver skärpas och straffskalorna utnyttjas bättre än i dagsläget. Det är en fråga om vad som är rätt och fel. Den 61-årige mannen i Kortedala och femtonåringen i Malmö förtjänar helt enkelt upprättelse.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.

Ta krafttag mot vardagsbrotten

SVT:s program Veckans brott har under de senaste veckorna fokuserat på vardagsbrottsligheten i Sverige, det vill säga de över en miljon fall av stölder, villainbrott och skadegörelse som anmäls till polisen varje år. Av dessa brott är det långt mindre än tio procent som blir personuppklarade, det vill säga att polisen lyckas koppla en person till det anmälda brottet.

Professor Leif GW Persson vid Rikspolisstyrelsen har i programserien riktat frän kritik mot polisen. Han har inte bara kritiserat att uppklarningsprocenten är skrämmande låg, utan också att detta varierar så mycket mellan olika delar av landet. I Norrbottens län klaras exempelvis knappt 6 procent av alla bedrägerifall upp, medan motsvarande siffra i Östergötlands län ligger på cirka 24 procent (2010). Detta skadar förtroendet för polisen och i förlängningen även för rättssamhället.

Enligt SvD (6/2) kommer Stockholms länspolismästare Carin Götblad att tillsätta 115 nya utredare i syfte att lösa fler brott och putsa statistiken. Beslutet har dock mött oväntat motstånd. Polisförbundet i Stockholms län varnar för att detta kan stjäla resurser från det yttre arbetet, det vill säga de poliser som syns ute på gator och torg. Detta kommer, enligt förbundets ordförande Stefan Eklund, i sin tur att leda till att fler brott begås.

Vi unga kristdemokrater har länge efterlyst fler poliser i Sverige, framförallt sådana som syns ute på stan och sådana som utreder brott. Vi menar att det är viktigt både för att höja den upplevda tryggheten i samhället och för att upprätthålla medborgarnas förtroende för rättsstaten. Lag och ordning är en av statens huvuduppgifter och därmed är det absolut nödvändigt med en fungerande poliskår. Även om alliansen under de senaste åren gjort mycket för att öka antalet poliser i Sverige per invånare, ligger vi enligt Eurostat fortfarande en bra bit under EU-genomsnittet.

Från framförallt vänster, men också från våra borgerliga kolleger, hörs ofta röster om att det inte är antalet poliser som är problemet i Sverige. Visst kan och bör mycket göras åt polisens organisation, såväl Leif GW Persson som rikspolischef Bengt Svensson har framfört sådana åsikter.

Professor David L. Weisburd är en av de forskare som kommit med insikter kring hur polisens brottsstävjande arbete kan förbättras. Han tilldelades ”The Stockholm Prize in Criminology” för sin forskning om hur det praktiska polisarbetet kan effektiviseras genom strategiska och koncentrerade insatser på extra brottsutsatta platser. Tvärtemot vad en del vänsterpräglade kriminologer länge hävdat, finns det goda belägg för att detta inte alls gör att brottsligheten bara flyttar, utan faktiskt minskar. Detta är ett av flera exempel på hur polisens arbete kan effektiviseras.

Om vi på ett framgångsrikt sätt ska lyckas stävja brottsligheten krävs självfallet också ett långsiktigt hållbart förebyggande arbete. Vi behöver föra en politik som betonar det personliga ansvar vi alla har för våra egna liv och handlingar samt för goda värderingar. Brottsligheten minskar också med en politik för stabila familjer, ett starkare civilsamhälle, en mer flexibel arbetsmarknad och för en skola med kunskap samt ordning och reda i fokus.

Det finns dock inget motsatsförhållande mellan att arbeta förebyggande och samtidigt ta tag i den brottslighet som vanliga människor drabbas av idag. Därför behöver Sverige fler effektivt arbetande poliser som patrullerar på gator och torg, men också fler som utreder brott. Detta kostar förstås pengar, men det är en nödvändig kostnad om vi ska lyckas vända den oroväckande utvecklingen och återupprätta förtroendet för polisen.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Borås Tidning.

Det personliga ansvaret får inte urholkas

På Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt pågår just nu en diskussion kring huruvida Högsta domstolen har upphöjt berusning till ursäkt för brott eller inte. Professorerna emeritus Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg menar (1/11) att så är fallet och att HD med ett ”penndrag sopat bort en grundregel i svensk straffrätt”. De hänvisar till ett fall från den 16 september i år då HD handhade ett åtal om mordförsök. En berusad och påverkad man ansågs då inte ha haft det uppsåt som krävs för att åtalet skulle kunna styrkas.

Professorerna Petter Asp och Magnus Ulväng, däremot, menar (1/11) att Leijonhufvuds och Wennbergs förklaring av den aktuella domen är missvisande samt att det är svårt att se att den skulle kunna leda till ”några mer påtagliga konsekvenser”. De påpekar vidare att HD:s tolkning är fullt förenlig med den tillämpliga lagtexten i brottsbalken 1 kap. 2 §.

För lekmän är det onekligen svårt att hänga med i dessa svängar men tydligt är att expertisen inom den juridiska världen har olika uppfattningar om hur den aktuella domen ska tolkas. Det skapar en onödig otydlighet och osäkerhet hos allmänheten.

Om det är så att det i och med den aktuella domen har skett en förskjutning juridiskt och att praxis har ändrats så måste det till en ny lagstiftning. Principen om det personliga ansvaret måste vara gällande – var och en av oss bär i varje läge det yttersta ansvaret för våra handlingar. Om de begångna handlingarna är av brottslig karaktär så ska vi straffas för dem, oavsett berusningsgrad.

Denna uppfattning kan verka självklar men faktum är att Sverige har en historia av ett rättstänkande som bygger på allt annat än på principen om det personliga ansvarstagandet. Istället har alla möjliga yttre förklaringsmodeller använts för att urskulda att människor begår brott. Det har handlat om dålig ekonomi, dålig barndom, att man bott i hyresrätt. Kort och gott, det har i för stor utsträckning varit ”samhället” som fått ta på sig skulden för att det skapats en brottsling. Med det synsättet har ansvaret för begångna brott alltför ofta lagts på andra än på brottslingen själv.

I grunden är detta en fråga om etik och moral och om vad som är rätt respektive fel. Det finns saker och ting som kan öka risken för att någon ska begå ett brott – alkohol och droger är några av dem – men alla människor har i slutändan ett val. Att skylla kriminalitet på externa faktorer är att frånta människor det moraliska ansvar vi har för oss själva och våra medmänniskor.

Principen om det personliga ansvaret får inte urholkas, utan behöver snarare stärkas genom strängare straff för vålds- och sexualbrott. Kränkningen av brottsoffret är nämligen lika allvarlig, och dennes men för livet lika stora, oavsett om gärningsmannen var berusad eller inte då brottet begicks.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

För få brott utreds av polis

Var fjärde svensk känner sig otrygg när han/hon går genom sin stadsdel efter mörkrets inbrott. Rädslan för att bli överfallen är för många människor som en förföljare i natten. Betydligt fler kvinnor än män känner sig otrygga – och i de större städerna är problemet större än på landsbygden.

Enligt den senaste nationella trygghetsundersökningen från Brottsförebyggande rådet uppger 24 procent av Sveriges befolkning (16–79 år) att antingen de själva eller någon annan i hushållet har utsatts för brott någon gång under det senaste året. Brottsligheten och otryggheten är ett reellt problem i Sverige idag. För att komma tillrätta med denna situation krävs arbete på flera fronter.

Det förebyggande arbetet måste intensifieras. Sverige behöver en politik som betonar det personliga ansvar vi alla har för våra egna liv och handlingar i allmänhet. Det måste helt enkelt till en politik för goda värderingar – för stabila familjer och ett starkare civilsamhälle – och för en skola med kunskap samt ordning och reda i fokus.

Staten måste också vara tydlig med vad som tolereras respektive inte tolereras i samhället och med vad som är rätt och vad som är fel. Detta görs lämpligtvis också genom straffskalor som tar hänsyn till brottsofferperspektivet och är anpassade efter det allmänna rättsmedvetandet.

Därutöver behöver ordningsmakten stärkas – ytterligare. Sedan alliansen tog över makten i Sverige har antalet poliser i landet visserligen ökat från 17 000 till 20 000. Det är bra, men fortfarande finns mer att önska vad gäller såväl den upplevda tryggheten i samhället som när det handlar om andelen brott som klaras upp.

Dagens Nyheter (26/9) har till exempel kartlagt vad som hände med samtliga polisanmälningar som inkom till Stockholmspolisen under en dag, den 22 september 2010. Av de 848 polisanmälningarna har – efter ett år – endast 40 resulterat i fällande domar. 325 av fallen lades till och med ned redan samma dag som anmälan inkom. Att en såpass hög andel av de brott som anmäls inte klaras upp är förstås oacceptabelt.

Att upprätthålla lag och ordning samt garantera medborgarnas trygghet utgör statens absoluta huvuduppgift. Staten måste lyckas med denna uppgift – det är en förutsättning för att medborgarna ska ha förtroende för rättsstaten och ytterst demokratin. En trygg tillvaro för medborgarna kräver att de spelregler som samhället satt upp respekteras.

Vi unga kristdemokrater vill därför på sikt se dubbelt så många poliser som i dagsläget. Det är nödvändigt för att de brott som anmäls faktiskt ska kunna utredas, och även för att polisen ska synas på gator och torg och därigenom skapa en känsla av trygghet.

Många debattörer, främst på vänstersidan, vill skylla brottsligheten på ekonomiska klyftor och nedskärningar i den offentliga välfärden. Visst finns det saker och ting som kan öka risken för att någon ska begå ett brott, men alla människor har i slutändan ett val. Att skylla kriminalitet på externa faktorer är att frånta människor det moraliska ansvar vi har för oss själva och våra medmänniskor.

Den som begår ett brott har fattat ett beslut som man också måste ta konsekvenserna av. Brottsoffret förtjänar upprättelse. Att slippa bli utsatt för brott är, liksom känslan av att kunna gå hem utan rädsla för att bli överfallen, ytterst en fråga om rättvisa.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Borås Tidning.

Skaffa er ett liv ni som härjar i Backa

Tidigare i veckan deltog jag i TV-programmet SVT Debatt (15/9). Diskussionen rörde den senaste tidens oro och kriminella handlingar i Göteborgsförorten Backa men även den gångna sommarens upplopp i London. Veckans program var osedvanligt stökigt och rörigt, varför det endast var en del av problematiken och dess lösningar som kom upp till diskussion under sändningen. Detta är ett försök att ge en mer heltäckande bild.

Händelserna i Backa och London har gemensamt att de utförts av en liten grupp ligister som fattat aktiva val om att sätta sig över lagen i syfte att terrorisera sin omgivning, samhället och vanligt folk. De har också gemensamt att brottslingarna i bägge fallen rättfärdigar sitt dåliga beteende genom att skylla på andra; de är svikna av samhället, trakasserade av polisen, frustrerade över klassklyftor eller vad det nu må vara. Det var också den bild som målades upp i veckans sändning av Uppdrag granskning (14/9), som behandlade samma tema.

Att en liten grupp kriminella förstör livet för alla de skötsamma människor och familjer som lever i närheten är förstås varken hållbart eller acceptabelt. Statens absoluta huvuduppgift är att upprätthålla lag och ordning samt garantera medborgarnas trygghet. Att staten lyckas med denna uppgift är en förutsättning för att medborgarna ska ha förtroende för den demokratiska rättsstaten och det civiliserade samhället. Det är ett villkor för att samhället överhuvudtaget ska fungera. Polisen måste därför få ta till de medel som krävs för att upprätthålla ordningen. Verkligheten är sådan att det ibland är nödvändigt med hårda tag och statens signal till ligisterna måste vara tydlig: Det lönar sig aldrig att begå brott!

I grunden är detta en fråga om etik och moral och om vad som är rätt respektive fel. Det finns saker och ting som kan öka risken för att någon ska begå ett brott, men alla människor har i slutändan ett val. Att skylla kriminalitet på externa faktorer är att frånta människor det moraliska ansvar vi har för oss själva och våra medmänniskor.

Men hur går vi vidare då? Vad krävs för att bygga ett tryggt och trivsamt samhälle då polisen löst den akuta situationen? Svaret stavas en politik för goda värderingar. Vi behöver en politik för stabila familjer. Vi behöver en politik för mer gemenskap och ett starkt civilsamhälle. Vi behöver en politik för en skola med kunskap och ordning och reda i fokus. Vi behöver en politik för lag och ordning, med fler synliga poliser på gator och torg samt rättvisa straff.

Som ung kristdemokrat är mitt tydliga budskap till de kriminella personerna i Backa: Skaffa er ett liv! Det kanske låter hårt, men tro mig, ingen annan kommer att göra det åt er. Sluta upp med att provocera polisen, sköt er i skolan, gör era läxor, engagera er i en ideell förening och ta hand om era nära och kära. Hjälp till att bygga upp samhället istället för att förstöra det. Era liv kommer inte att förvandlas bara för att det öppnas ytterligare en fritidsgård. Det är ett återupprättat personligt ansvarstagande och goda värderingar som måste till.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.

Socialdemokratin står bakom bristen på personligt ansvarstagande

I veckan gick den omtalade örfilsrättegången av stapeln i Jönköpings tingsrätt. Ronald Fasth, en pensionär som under den gångna sommaren arbetade ideellt i Folkets park i Värnamo, stod åtalad för ringa misshandel efter att ha utdelat en lavett till en då 12-årig pojke. Bakgrunden till denna örfil ska enligt uppgift ha varit omfattande trakasserier och skadegörelse som pågått under en längre tid och som dessutom polisanmälts ett flertal gånger – utan någon egentlig åtgärd från ordningsmakten.

Den grundprincip som alltid bör råda är förstås att våld inte är acceptabelt – speciellt inte gentemot barn. Att stödet för Ronald Fasth varit omfattande från såväl pensionärsrörelsen som övrig allmänhet är trots detta inte särskilt förvånande. Att ilskan till slut kan rinna över i dåligt genomtänkta handlingar är förståeligt. För de flesta av oss skulle detta säkert ske redan innan sju inbrott, stulet godis, tömda glassboxar, eldskadade bord, sönderslagna möbler, välta blommor, klotter, avföring på toalettgolvet och nedsparkade stuprännor, är ett faktum.

I somras gjorde programmet Lasso i SR Jönköping en intervju med den drabbade pojken och några av dennes kompisar, som tydligen brukar ”hänga” i Folkets park sommartid. Programledaren gjorde ett bra jobb och satte lite press på ungdomarna. Hon frågade den drabbade pojken varför han cyklade på minigolfbanorna och på serveringen. Svaret? ”Jag ville ha roligt.” Nästa fråga: ”Förstår du inte att man inte får cykla på minigolfbanorna?” Svaret nu? ”Det står ingen skylt.” Jaja, men varför hänger de i Folkets park överhuvudtaget då? Jo, därför att det ”inte finns någonting annat att göra i Värnamo”.

Därefter kommer det värsta. Programledaren frågar om det är socialens ansvar att de inte har något att göra. Svaret: ”Ja, socialens”. Ett svar som är oroväckande likt det som en av de stenkastande och eldhärjande förortsungdomarna från Göteborg gav i SVT Debatt i höstas. Om de inte skulle fortsätta med sitt våld var regeringen tvungen att ”komma och göra något”. Vi ser samma mentalitet i Ung vänsters senaste kampanj ”Ge oss jobb, Reinfeldt!”

Hur står det till med det personliga ansvaret och med respekten för andra människor? Vad är det som gör att de kan med att kalla en äldre herre, som lägger sin fritid på att skapa en trevligare omgivning för hela samhället, för ”gubbjävel”? Hur kommer det sig att de tycker det är okej att förstöra annans egendom eller kasta stenar mot polis och räddningstjänst bara för att de känner sig kränkta, orättvist behandlade eller lider av allmän tristess.

Jag tror att en stor del av felet är socialdemokratins. Det är den stora sossestaten som, genom sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, generellt sett undergrävt ansvarstagandet hos människorna samt utraderat allt mer av deras moral. Det är den socialdemokratiska statskonstruktionen som i allt större utsträckning suddat ut medborgarnas känsla för att deras handlingar alltid får konsekvenser – för sig själva, för andra eller för samhället i stort. Det har helt enkelt inte varit nödvändigt för människorna att ta eget ansvar eftersom staten alltid gjort det åt dem.

Detta är ett stort problem. Dels på ett mänskligt plan, men även för att det ofrånkomligen leder till inskränkningar av den personliga friheten. Naturligtvis måste friheten värnas i alla lägen, men detta kräver också att människorna tar ansvar för sina egna handlingar. De måste ha känsla för såväl rätt och fel som lag och ordning.

Staten kan och ska inte lösa alla problem – det är inte önskvärt, utan utrymme måste även ges till människorna och det civila samhället. Men detta utrymme är inte intressant för socialdemokrater och andra socialister. Dessa lägger istället allt fokus på att skapa motsättningar mellan grupper. Direktörer mot arbetare, rika mot fattiga, friska mot sjuka etcetera. Motsättningar som i förlängningen gör det legitimt att alltid skylla på någon annan så fort något är orättvist eller dåligt.

Det är uppenbart att det inte fungerar att bygga ett samhälle på det sättet. Istället måste vi hjälpas åt, arbeta tillsammans och ta ansvar både för oss själva och för andra. De som kan arbeta ska arbeta. De som inte kan arbeta ska naturligtvis ha hjälp. De som följer lagen ska belönas med ökad frihet, samtidigt som det måste råda nolltolerans gentemot de som bryter mot de samhälleliga spelregler vi gemensamt satt upp. Med dessa principer som grund kan vi bygga upp det goda samhället. Det samhälle där det aldrig behöver gå så långt att en vuxen i frustration slår ett barn.

Aron Modig
Andre vice förbundsordförande
Kristdemokratiska ungdomsförbundet

Klokt M-förslag om nätmobbing

Moderaterna anser att det ska bli lättare att få skadestånd för den som är mobbad och trakasserad på nätet. Framför allt gäller det att stoppa filmer, foton och ljudupptagningar som på ett sätt grovt kränker den enskildes integritet. Den som blir utsatt för det ska då kunna vända sig till domstol och driva sin sak mot den som publicerar bilderna. Domstolen får sedan fälla avgörandet om det blir något skadestånd eller inte.

Mycket bra. Det måste kosta att kränka, som Henrik von Sydow, Moderaternas talesman i justitiefrågor, säger.