Upphovsrätten måste försvaras

Marknaden för betalfilmtjänster, som Netflix och HBO, växer. Men samtidigt som nya lagliga alternativ hårdlanseras blomstrar även den illegala streamingen i Sverige, vilket nyligen rapporterades i SvD. Att teknikutvecklingen används i illegala syften är oroande och något vi måste ta på allvar.

Under kommande helg håller KDU sitt 48:e riksmöte. Där kommer en proposition rörande immateriella rättigheter och integritet på internet att behandlas. Även om enskilda lagar och förslag kan diskuteras, så är utgångspunkten självklar för oss unga kristdemokrater: människor har rätt till det man skapar genom hederligt arbete.

Detta är en princip som måste upprätthållas i ett rättssamhälle och som naturligtvis också ska gälla kulturarbetare och filmskapare. Upphovsrättsmännen förtjänar samhällets skydd och måste få lön för sitt arbete. Mot bakgrunden av detta blir framväxten av illegala alternativ för delning av upphovsrättsskyddat material mycket problematisk.

Ibland framförs motargumentet att informationen och kunskapen måste få röra sig fritt. Detta är dock en tankevurpa. Information i sig kan inte ha några rättigheter, det kan bara människor ha. Våra lagar finns till för att skydda människor och inte för att ge objekt rättigheter. Det offentligas huvudsakliga ansvar på detta område borde vara att skapa ett legalt ramverk för dessa branscher och internet – samt att se till att detta följs. Genom att göra det skapas fungerande och reglerade marknader där legala vinstdrivande aktörer kan verka.

I den svenska debatten sker ofta låsningar mellan två extremlägen. På ena sidan finns de som till varje pris vill bevara nuvarande lagstiftning – och på andra sidan de som inte vill ha några upphovsrätter alls. Balanserande lösningar måste hittas. Upphovsrätten ska bevaras, samtidigt som det förstås inte är konstigt att göra mindre korrigeringar i framtiden i takt med att marknaders villkor förändras.

Straffrättsligt måste påföljder finnas för den som väljer att bryta mot lagar om upphovsrätt. Det gäller både illegal streaming och fildelning. Svarta marknader får inte slå ut vita aktörer och omöjliggöra för framväxten av nya legala tjänster. Det nuvarande systemet där en liten grupp personer bestraffas hårt, som avskräckande exempel, är ingen rimlig eller effektiv väg att gå. Istället bör fler bestraffas med lägre bötesbelopp enligt den modell som gäller för exempelvis fortkörning. Straffet ska alltså stå i proportion till brottet och de som begår brott ska straffas, inte bara ett fåtal av dem. Så åstadkommer vi en långsiktigt hållbar situation där människor uppmuntras att göra rätt för sig.

Samtidigt måste rättssäkerheten upprätthållas. Den svenska varianten av Ipred-lagen från 2009 är problematisk, främst när det gäller så kallat ”informations-föreläggande”. Detta innebär att en upphovsrättsinnehavare har möjlighet att begära ut information via domstol om ip-nummer för att överväga polisanmälan.

Informationsförläggande är inte en rättssäker metod då den leder till att privatpersoner ges information som rätteligen ska behandlas enbart av polisen. Därför bör Ipred-lagen reformeras. Lagstiftningen kring upphovsrätten måste alltså utgå både ifrån konsumentens och producentens perspektiv.

Vi unga kristdemokrater är övertygade om att det är när enskilda aktörer kan få lön för sitt slit och fungerande marknadsregler upprätthålls som både konsumenter och producenter får allra mest tillgång till kultur.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Hugo Fievet
Förbundsstyrelseledamot KDU

Texten är även publicerad på SVT:s debattsida.

I Malmö riskerar ESC tomma läktare

Många är vi som gläds över att Loreen i lördags tog hem Eurovisionsschlagerfestivalen. Nu kommer Sverige stå som värd för evenemanget nästa år och flera städer har redan anmält sitt intresse för att arrangera festivalen. Malmö är en av dessa. Kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) skriver i Expressen (30/5) om alla de fördelar som finns med att låta hans stad stå värd för festen.

Jag betvivlar inte att Malmö har en fullt duglig arena för ändamålet, inte heller att staden uppnår övriga praktiska krav. Tyvärr har dock det politiska styret i Malmö visat på allvarliga brister i sin syn på människors lika värde och säkerhet vid tidigare internationella events.

Vi minns 2009 års Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Israel. Protester från vänstergrupper gjorde att matchen ”av säkerhetsskäl” fick spelas inför tomma läktare. Reepalu uttryckte då sitt stöd för de våldsamma protesterna och sade att han helst sett att ingen match spelats överhuvudtaget på grund av Israels agerande i Gaza.

Matchen är bara ett av många exempel på när Reepalu skuldbelagt hela den judiska befolkningen för staten Israels agerande i Mellanöstern. Detta är inte värdigt en politiker som gör anspråk på att få vara med och arrangera en gränsöverskridande musiktävling som ESC. Jag ställer därför frågan till Reepalu; vad händer om Israel är med i ESC även nästa år? Kan alla deltagares säkerhet garanteras eller ska evenemanget stoppas även då?

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i Expressen.

Kristna kulturarvet mer än religiös tro

Socialdemokraterna Mattias Vepsä och Anders Österberg samt journalisten Åke Lif håller inte med mig om att det är fel att vi har röda dagar som vilar på politisk grund samt att 1 maj följaktligen bör fråntas dess status som allmän helgdag. I sina respektive repliker (båda på Brännpunkt 2/5) refererar de till bland annat sociala orättvisor, Karl Marx och att det finns andra helgdagar med koppling till kristendomen. Inget av deras resonemang håller.

Visst finns det missförhållanden i världen och visst finns det stora samhällsproblem. Dessa adresseras dock inte på bästa sätt genom att arbetarrörelsen tilldelas en egen dag för detta. Ska alla andra särintressen som också hittar ”fel” i samhällsbygget också få egna dagar.

Nej, jag tycker inte att vi ska ha några politiskt färgade helgdagar över huvudtaget. De röda dagarna ska istället syfta till att stärka samhällsgemenskapen, genom att knyta an till det allmänna och gemensamma. De ska helt enkelt bidra till att öka sammanhållningen och samhörigheten i samhället. Nationaldagen, den 6 juni, är just en sådan dag. Det är en högtid då vi tillsammans firar vårt land och vår kultur.

Av samma anledningar är det inte det minsta märkligt att vi har helgdagar som bygger på den kristna traditionen. Vår kultur och historia har nämligen helt formats av den. Kristendomen bygger vår kalender (2012 e Kr) och har verkat som en enande och opolitisk kulturbärare i vårt land de senaste tusen åren.

Det kristna kulturarvet är något mer än bara religiös tro. Liksom monarkin och andra institutioner ligger det till grund för mycket av vårt samhälle. Det präglar i hög grad vår historia och även vi som inte går i kyrkan regelbundet kan känna oss som en del av den.

Detta kan aldrig jämföras med en modern politisk uppfattning. Arbetarrörelsen är ett politiskt särintresse med drygt 100 år på nacken och alla jämförelser mellan 1 maj och exempelvis annandag pingst blir därför helt irrelevanta.

Den ideologiska skiljelinjen mellan vänstern och oss unga kristdemokrater blir sedan väldigt skarp då Vepsä och Österberg hävdar att ”allt är politik”. Det är en inställning som fundamentalt skiljer sig från min. Allt är inte politik. Det är istället min övertygelse att borgerlighetens allra viktigaste uppgift är att markera politikens gränser. Steg för steg, och sfär för sfär, bör därför avpolitiseras i det historiskt sett så socialdemokratiskt präglade Sverige. Det gäller också almanackan.

Till Mattias Vepsä och Anders Österberg vill jag också framföra; eftersom Kristdemokraternas 1 maj-tåg i Uppsala samlande dubbelt så många deltagare som Socialdemokraternas dito kommer det säkert att arrangeras även nästa år. Detta ska dock varken den allmänna almanackan eller den svenska allmänheten påverkas av.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Allmänna helgdagar ska inte vara politiska

I morgon är det den 1 maj – arbetarrörelsens dag. Det är en dag med en historia som sträcker sig ungefär 120 år tillbaka i tiden. Redan 1889 beslutade den socialistiska internationalen att göra detta datum till arbetarnas internationella demonstrationsdag. Sedan 1938 har dagen status som allmän helgdag i Sverige och därför är de flesta svenskar lediga från jobb och studier.

Den 1 maj är den enda av våra röda dagar som är politiskt betingad. Den har inte sina rötter i någon gemensam tradition, utan präglas enbart av en specifik politisk uppfattning. Fackföreningar och socialistiska partier använder dagen för sina egna syften, även om demonstrationstågen numera består av ett betydligt mindre antal människor än för bara ett par decennier sedan. Det är alltså ett särintresse som av historiska orsaker upphöjts till att få dominera det allmänna rummet under en dag varje år.

Det är minst sagt märkligt att vi i en pluralistisk demokrati har en helgdag som är helt knuten till en enskild politisk krafts historia. Men det är också fel. Helgdagarna borde i varje läge utgöra institutioner som knyter an till det allmänna och gemensamma. De ska bidra till att öka samhörigheten, sammanhållningen och gemenskapen i samhället – inte till att befästa politisk polarisering. Arbetarnas dag är en historisk anakronism, kvar från en tid då socialisterna fortfarande lade stor vikt vid klasskamp och ville se samhället utvecklas genom kollektivistisk kamp och söndring. Detta är ett destruktivt inslag i den västerländska historien som kan fungera som ett varnande exempel, men som absolut inte bör lyftas fram som något för allmänheten att högtidlighålla.

Diskussionen kring vilka högtider som ska ges status som allmän helgdag kanske inte alltid är speciellt levande, men den finns där alltjämt. Senast vi svenskar rumsterade om bland de röda dagarna i almanackan var 2005 då Sveriges nationaldag, den 6 juni, blev helgdag på bekostnad av annandag pingst. Detta var ett beslut som med rätta mötte kritik från flera håll, då man av tradition och för att få ha kvar en högt uppskattad långhelg under våren, ville behålla annandag pingst som helgdag. Ett betydligt mer naturligt steg hade varit att istället avskaffa den 1 maj som röd dag.

Detta beslut är redan fattat. Men det är för den sakens skull inte för sent att en gång för alla göra upp med det socialistiska inslaget i almanackan.

Socialistiska partier och fackföreningar får gärna fortsätta att demonstrera den 1 maj, men det är inget som allmänheten ska behöva påverkas av. Därför borde arbetarrörelsens demonstrationsdags ställning som allmän helgdag i Sverige tas bort. I stället borde till exempel valborgsmässoafton, statschefens födelsedag eller annandag pingst ges denna status.

Vi unga kristdemokrater menar att det ska finnas tydliga gränser för politiken. En avpolitisering av olika sfärer är nödvändig för att samhället ska kunna utvecklas i en mer frihetlig riktning. Detta gäller förstås också almanackan. Låt oss i stället använda helgdagarna för att stärka samhällsgemenskapen med rötterna i den gemensamma värdegrund och historia som vårt samhälle vilar på.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Tydligt att det handlar om hatpropaganda

I lördags (10/12) skrev jag på SvD Brännpunkt om artisten Mikael Wiehes världsfrånvända, kapitalismhatande och Kubahyllande idéer och sångtexter. Då Wiehe sedan svarar på samma plats (12/12) väljer han att med all önskvärd tydlighet både understryka och förstärka alla de resonemang och ståndpunkter som jag kritiserar honom för.

Wiehe erkänner utan omsvep att syftet med en av hans texter på senaste skivan är just att kanalisera hat mot marknadsekonomin och ”dom jävlarna” som bär upp den. Det är ganska tydligt att detta rör sig om både hat och propaganda, varför jag menar att det är fullt befogat att använda just begreppet ”hatpropaganda” för att beskriva vad Wiehe ägnar sig åt.

I övrigt väljer Wiehe att beskriva världen i svartvita termer där USA och marknadsekonomin står för all ondska medan Kuba är en av få utposter i världen som står för mänskliga rättigheter och välfärd. Man kan onekligen undra vad Wiehe egentligen har för grund för påståenden som att marknadsekonomin skulle vara roten till ”…fattigdom, undernäring, sjukdomar och för tidig död…”.

Enligt Världsbanken har den extrema fattigdomen halverats sedan 1980-talet, i ungefär samma takt som större delar av världen blivit fria ekonomier. Vi såg skillnaden mellan det kommunistiska DDR och det fria Västtyskland och vi ser skillnaden idag mellan den planekonomiska nordliga delen av Koreahalvön och den marknadsekonomiskt baserade södra sidan. Exemplen är många. Mikael Wiehes påståenden passar säkert som hand i handske med hans egen världsbild, men har ytterst liten koppling till verkligheten.

Den eventuella kritik mot diktaturen Kuba som Wiehe medger är befogad reducerar han till att handla om den politiska traditionen i regionen. Att oliktänkande fängslas, att resande är mer eller mindre förbjudet eller att företagande och ägande är begrepp som helt saknas i vokabulären lämnas däremot utan kommentar. Att situationen är och varit densamma i princip alla länder som praktiserar eller har praktiserat socialismen tycks att han också blunda för helt.

Mikael Wiehe menar att begrepp som demokrati och frihet är täckmantlar i USA:s strävan efter världsheravälde. Detta är naturligtvis befängt. Sanningen är istället att det är just dessa ideal som hör framtiden till och som kommer att bygga dess välstånd. Jag är glad att såväl vi kristdemokrater som Sverige i stort står upp för friheten och marknadsekonomin både inom och utom rikets gränser.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Fel att TV4 hyllar en diktaturkramare

Idag är det sångaren Mikael Wiehes tur att vara huvudperson i TV4:s uppskattade programserie ”Så mycket bättre”. Han får då själv bestämma upplägget för den dag som programmet skildrar och några av Sveriges mest folkkära artister kommer att tolka hans musik. Att Wiehe är en uppskattad och duktig artist råder det ingen tvekan om. Men han har heller aldrig gjort någon hemlighet av sina vänstervridna politiska åsikter, utan använder sig istället av sin musik för att sprida dem.

Rent principiellt finns det förstås inget problematiskt i detta. Men artister och konstnärer har, precis som alla vi andra, ett personligt ansvar för vilka värderingar och ideal som de väljer att sprida.

De flesta av oss trodde nog att den socialistiska världsbild som Wiehe förmedlar tynade bort efter 1970-talets vänstervåg och dog slutgiltigt i och med Berlinmurens fall. Wiehe är dock en av få som ännu idag håller fanan högt för en revolutionär socialism där våld glorifieras i arbetarklassens namn. En text om finanskrisen och situationen i dagens Sverige, på hans senaste skiva ”Ta det tillbaka” från 2010, lyder exempelvis:

”Hatar du dom jävlarna, som köper upp och lägger ner? Vill du skära dom i bitar och slå in dom i paket? Drömmer du om huvuden som ligger i en korg? Vill du sätta upp en galge på närmsta stora torg? Vägrar dom att lyssna när du berättar vad du vet”

Det är lätt att förundras över att en sådan text kan anses vara rumsren och får framföras i nationell tv på bästa sändningstid (TV4 Nyhetsmorgon, 23/7 2010), men så är det också få andra artister som skulle komma undan med att sprida sådan hatpropaganda.

Att Wiehe väljer att skriva som han gör är dock egentligen ingenting som förundrar. Budskapet ligger nämligen helt i linje med den världsbild han givit uttryck för i många andra sammanhang under hela sin karriär, och inte minst under de senaste åren.

Wiehes engagemang i internationella frågor har nämligen många gånger tagit sig smått bisarra uttryck. Ofta väljer han att relativisera begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter. Han föraktar västvärlden, i synnerhet USA, och vurmar för den socialistiska diktaturen Kuba. Så sent som för ett par år sedan skrev Wiehe i en debattartikel i Dagens Nyheter (5/3 2007) att ”Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna”.

Wiehe menar alltså att ett land där det inte hålls några fria val och där statsmakten fängslar oliktänkande och förföljer demokratikämpar skulle vara ett gott föredöme för andra länder i regionen vad gäller arbetet för mänskliga rättigheter. Det är beklämmande att höra någon tala så om en diktatur och det blir ännu värre när just Wiehe gör det, som ju är en person som många beundrar och lyssnar till.

När jag själv besökte Kuba och Havanna för ett par år sedan fick jag uppleva en mycket sliten stad, ett svagt planekonomiskt system och ett folk präglat av ofrihet och ständig övervakning. Med bakgrund i det kan jag inte se Wiehes inställning som något annat än ett hån mot alla de modiga kubanska män och kvinnor som dagligen kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Wiehe må vara en duktig och folkkär artist, men det förtar inte det tragiska i att han tycks sakna demokratisk kompass och använder sitt artistskap för att sprida dessa antidemokratiska idéer.

Det skulle därför vara klädsamt om åtminstone en del av lördagens program ägnades åt att uppmärksamma vad Wiehe faktiskt står för. Att en av Sveriges största tv-kanaler ägnar sig åt att helt oproblematiskt hylla en diktaturkramare bara för att han råkar vara en duktig artist är minst sagt beklagligt.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Malmö förbjuds arrangera DC-tennis

Igår kom beskedet från Internationella Tennisförbundet (ITF) och dess Davis Cup-kommitté om att Malmö förbjuds att arrangera DC-tennis under de kommande fem åren. Utöver detta döms Svenska Tennisförbundet att betala 330 000 kronor i böter samtidigt som alla DC-arrangörer i Sverige skriftligen måste inkomma med en garanti till ITF om att publik kommer att släppas in på framtida matcher. Bakgrunden till allt detta är förstås det beslut i Malmö stads fritidsnämnd som ledde till att DC-matchen mellan Sverige och Israel tidigare i vår fick spelas inför tomma läktare.

Hur oerhört förödande detta beslut var för svensk tennis, svenska tennisfans och för svenskt anseende i världen har redan klargjorts från en rad olika håll, bland annat av Charlie Weimers. Agerandet uppmärksammades också, på ett för Sverige mindre smickrande sätt, i både Wall Street Journal och Jerusalem Post.

Något jag är förvånad över är att Svenska Tennisförbundet ännu inte agerat på något sätt. Visserligen har man redan från början fördömt Malmö stads agerande, men varför flyttade man inte matchen till exempelvis Göteborg eller Stockholm så fort Malmö meddelade sin ställning i frågan. För detta fanns det gott om tid. Inte heller har man från Svenska Tennisförbundets sida fråntagit Malmö stad sin status som officiell Davis Cup-stad. Detta är ett mycket märkligt, för att inte säga svagt, agerande från tennisförbundets sida. Det är bara att hoppas att man även från deras sida snart vidtar proportionerliga åtgärder mot Malmö stad.