Inga jobb är för fula

I maj uppgick ungdomsarbetslösheten i Sverige till 28,0 procent, enligt Statistiska centralbyrån. Statistiker, politiker och arbetsmarknadskännare tvistar visserligen om hur hög den ”verkliga” arbetslöshetssiffran bland unga egentligen är. Men det är alltjämt ett faktum att andelen arbetslösa svenskar i åldern 15-24 år både är högre än EU-genomsnittet för motsvarande grupp och väsentligt överstiger de nivåer som gäller för andra ålderskategorier i Sverige. Detta är ett av de allra största samhällsproblem vi tillsammans har att lösa inför framtiden.

Vi unga kristdemokrater har höga förväntningar på att såväl regeringen som politiker på lokal och regional nivå agerar kraftfullt för att få fler ungdomar i arbete. Vi räknar med att reformer för ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, lägre kostnader för företag som anställer samt slopat fribelopp för de studenter som vill arbeta extra är nära förestående.

Med det sagt är det också viktigt att påpeka att vad politiken kan göra framför allt är att skapa förutsättningar för företagande, ett växande näringsliv och en välfungerande arbetsmarknad samt att tillse att matchningen mellan lediga jobb och arbetssökande fungerar tillfredsställande. Härutöver måste det naturligtvis finnas en vilja från de arbetslösa att faktiskt anstränga sig för att få ett jobb. Tyvärr kommer det ibland tecken på att denna vilja är för svag.

SVT rapporterade exempelvis nyligen att de så kallade ”gröna näringarna” ratas av svenska arbetssökande, som ”hoppas på andra jobb”. ”Jag är inte intresserad av att plantera skog”, låter en ung arbetssökande meddela. ”Jag känner inte riktigt att det är min genre. Jag vill ut och resa, se saker och vara social”, säger en annan. Detta trots att den aktuella arbetsplatsen bara ligger några mil utanför Eskilstuna och att månadslönen är bra.

Andra verksamheter som larmat om att de upplever ett lågt söktryck till sina lediga jobb är bland annat call center-branschen. I Nerikes Allehanda (26/3) rapporteras att branschen har svårt att hitta nya anställda, trots att lönerna är i enlighet med kollektivavtal och att arbetsgivarna vanligtvis bara kräver gymnasiekompetens. Också säljjobb uppges vara sådana som ratas av ungdomar (Dagens Nyheter, 8/6).

Hur hamnade vi egentligen här? Vi har en i princip daglig rapportering om hur hög arbetslösheten är bland ungdomar, men samtidigt tackar många arbetssökande unga människor nej till de jobb som finns. Detta vittnar om bristande moral och otillräckligt personligt ansvarstagande. Vi har nämligen alla ett eget ansvar för vår egen försörjning. Det är orimligt att den som står utan sysselsättning kan tacka nej till de tillgängliga alternativ som finns och samtidigt förlita sig till att det offentliga hjälper till.

Ung vänster sände under en period ut budskapet ”Ge oss jobb, Reinfeldt!” till Sveriges unga. Det är en ovärdig signal till alla de som sliter dag och natt för att få sina liv att gå ihop. Politiker varken kan skapa jobb generellt eller mer specifikt garantera dem för unga människor. Viljan, strävan och ambitionen måste naturligtvis finnas hos de enskilda människorna själva att faktiskt ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb.

Till sist, till dig som saknar arbete: sitt inte hemma i en fåtölj och vänta på att ett jobb ska ramla ned i famnen på dig. Starta eget eller ge dig ut och sök jobb aktivt. Inga jobb är för fula, speciellt inte för den som är arbetslös.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.

Dags att ta bort turordningsreglerna i LAS

Näringslivet är grunden för all välfärd. Där skapas jobb och där genereras värde som i förlängningen finansierar den vård, skola och omsorg som vi alla tar del av. Där satsas också pengar på forskning och utveckling, som bidrar till att stärka hela landets konkurrenskraft.

En grundbult för näringslivets tillväxt utgörs av småföretagarna. Enligt Företagarförbundet skapades den absolut största delen av de nya jobben (sex av tio) på den svenska arbetsmarknaden under den senaste tioårsperioden av just småföretag. Att förbättra företagsklimatet och underlätta för dessa små företag att växa borde därför vara prioriterat för varje regering, inte minst för en borgerlig som rimligtvis strävar efter att vara en tydlig försvarare av det fria näringslivet.

Alliansregeringen, som tillträdde hösten 2006, har visserligen gjort en del för att förbättra näringsklimatet. Men det finns fortfarande mycket mer att göra för att Sverige ska få ett småföretagarklimat i världsklass. En reform som inte skulle ge några spår på statsbudgetens utgiftssida, men ändå ge flera positiva effekter, är att ta bort de så kallade turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (LAS).

Det finns två stora problem med dessa turordningsregler. För det första hindrar de företag från att växa. De tar inte hänsyn till de anställdas utbildning och kompetens och då företagare inte själva har full möjlighet att påverka sin egen arbetsstyrka, blir det mer tveksamt om det på marginalen verkligen är värt att anställa ytterligare en person. Risken finns ju att den nya personen inte fungerar i sin roll och att det då blir alltför svårt, eller till och med omöjligt, att säga upp anställningsavtalet.

För småföretagare finns visserligen en undantagsregel som säger att det för företag med upp till tio anställda är möjligt att undanta två personer från turordningsreglerna. Men detta undantag gör istället att vissa företagare inte vågar anställa person nummer elva. Småföretagarnas Riksförbund, som samlar drygt 20 000 småföretagare som medlemmar, har också pekat ut just turordningsreglerna som en av de faktorer som hindrar små företag från att växa.

För det andra är turordningsreglerna också direkt fientliga mot de grupper i samhället, framförallt ungdomar och invandrare, som står allra längst ifrån arbetsmarknaden. ”Sist in, först ut”-principen hindrar nämligen rörligheten på arbetsmarknaden. Äldre personer med många anställningsår i ryggen drar sig ifrån att byta arbetsgivare till följd av risken för att då hamna sist i den så kallade ”LAS-kön” vid en eventuell neddragning av personalstyrkan. Framför allt ungdomar och invandrare får svårare att komma in på arbetsmarknaden då flexibiliteten minskar.

Det senare riskerar att sätta stora avtryck i såväl det svenska samhället som i ekonomin. Att sakna jobb som ung sätter sin prägel på hela livet därefter. Självförtroendet minskar, friheten och självständigheten inskränks. Möjligheten att flytta hemifrån, bilda familj och förverkliga sina drömmar begränsas. Ungdomsarbetslösheten skadar därför både svensk ekonomi och de enskilda människor som befinner sig i utanförskap, vilket kanske utgör vårt största nutida samhällsproblem. Att försvara ett regelverk som aktivt upprätthåller denna situation är direkt ovärdigt.

Alliansregeringen borde vara det fria näringslivets försvarare. Den borde fokusera betydligt mer på avregleringar och förenklingar av lagar och regelverk. Det är att ta ansvar för Sveriges framtida välfärd och svenskarnas framtida välbefinnande. Nästa steg borde vara att slopa turordningsreglerna!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Lägre lön till att börja med är bättre än ingen lön alls

Under de senaste veckorna har över 100 000 gymnasieelever i Sverige tagit studenten, 100 000 ungdomar som nu tar ett nytt steg i livet. Vissa kommer att välja en utbildning för sin framtid medan andra försöker få ett jobb direkt. För att så många som möjligt av de som vill arbeta också ska få möjlighet till detta måste vi gå ifrån den socialistiska modellen till arbetsmarknad vi har i Sverige idag, och istället skapa en flexibel, rörlig och företagarvänlig sådan.

Det finns ett engelskt begrepp som lyder ”Government doesn’t create jobs, businesses does”. Den meningen behöver vi ta fasta på i Sverige. Ibland är det bästa som staten kan göra att inte stå i vägen. När vi i Sverige dessutom har en hög ungdomsarbetslöshet tänker vi unga kristdemokrater inte vara tysta och låta en överreglerad och överbeskattad arbetsmarknad fortsätta att låta ungdomar som vill jobba gå utan jobb och hamna utanför. När vi i Sverige genom lagstiftning diskriminerar unga genom till exempel turordningsreglerna i las så tänker vi inte vara tysta. Las måste reformeras så att det är kompetens och ambition som räknas, snarare än ålder och godtycklighet.

Nyckeln till fler jobb för ungdomar är dock företagen. Det är dyrt och innebär ofta en stor risk för företagare att anställa, vilket inte minst drabbar de små företagen. Därför måste det bli billigare att anställa och arbetsgivaravgifterna måste sänkas.

För att minska de stora risker det innebär att anställa i Sverige behöver vi även avskaffa sjuklöneansvaret för småföretagen. Då skulle fler företag våga nyanställa, eftersom det innebär en betydligt mindre risk att inte behöva betala de första två veckorna när en anställd blir sjuk. Detta kan i dagsläget bli en orimligt hög kostnad för en småföretagare.

För att fler ungdomar ska kunna få en fot in på arbetsmarknaden tycker vi unga kristdemokrater också att det ibland kan vara nödvändigt att ingångslönerna är lägre än idag. Detta skulle göra det mer attraktivt att anställa inte minst ungdomar, och ge oss en större möjlighet att få den värdefulla erfarenhet som ett arbete innebär. Ett bra sätt att stärka ungdomars konkurrenskraft vore att ha lägre ingångslöner som sedan stiger med ökad erfarenhet. En lägre lön till att börja med är alltid bättre än ingen lön alls!

Avslutningsvis menar vi unga kristdemokrater även att det skulle gynna ungdomar om Arbetsförmedlingen konkurrensutsattes. Arbetsförmedlingen har en viktig roll i samhället för att matcha lediga jobb med arbetssökande, men konkurrens är alltid bra. Om Arbetsförmedlingen fick fler att konkurrera med kan fler jobb skapas genom nya idéer. Men framför allt, om det kan finnas privata arbetsförmedlingar så kan det skapas speciellt nischade arbetsförmedlingar. Då kan det exempelvis finnas arbetsförmedlingar som endast arbetar med att ge jobb till just ungdomar. Ibland är det bästa att staten tar ett steg tillbaka och låter företagen själva utvecklas och skapa jobb.

Dessa veckor har alltså över 100 000 ungdomar tagit studenten. Samhälle måste göra allt för att förvalta deras kunskaper, färdigheter, talanger och ambitioner. Vi kan inte låta ytterligare en generation hamna utanför en arbetsmarknad som vänster- och mittensossar överreglerat och överbeskattat. Ibland är lösningen så enkel som att staten tar ett steg tillbaka så att arbetsmarknaden görs mer rörlig och där företagen blomstrar.

Därför vill vi i KDU se sänkta arbetsgivaravgifterna, lägre ingångslöner, en konkurrensutsatt arbetsförmedling och en reformerad las. För framtiden, för jobben och för våra ungdomar.

Martin Hallander
Arbetsmarknadspolitisk talesman KDU

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Det går att ha både trygghet och flexibilitet

I en replik vänder sig representanter för Kommunal, Handels och HRF emot min kritik av LO-förbundens ovilja att ta ansvar för den höga arbetslösheten bland unga (Brännpunkt 3/4). Det glädjer mig att facken vill ta denna diskussion – vi är trots allt ense om att det inte är hållbart med en ungdomsarbetslöshetsnivå på 25 procent – men företrädarna för det fackliga etablissemanget står helt uppenbart tomhänta när det kommer till själva lösningsdelen av problematiken. Att i det sammanhanget kritisera de förslag på åtgärder som vi unga kristdemokrater tar med oss till diskussionen är minst sagt magstarkt.

De fackliga företrädarna påtalar att Sveriges ungdomar är en grupp som förtjänar samma villkor som övriga anställda. Ja, självklart – det står inte i motsats till att en ökad lönespridning, där lönen i större utsträckning anpassas efter den anställdes erfarenhet. Visst är det så att ungdomar i stor utsträckning missgynnas på dagens arbetsmarknad. Men det har att göra med just de relativt sett höga ingångslönerna och den strikta arbetsrätt som konsekvent diskriminerar de grupper som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, ungdomar och personer med utländsk bakgrund. Jag vidhåller bestämt att den motsatta linje som LO-facken driver – för ännu mindre inkomstspridning och en än mer strikt arbetsrätt – är direkt fientlig mot dessa grupper!

Just detta är dock inga nyheter. Fackförbunden företräder nämligen inga andra än sina medlemmar, de löntagare som redan har ett jobb. Det är dessa som facket vill ska ha bästa möjliga villkor. Hur det ser ut för de som lever i arbetslöshet och utanförskap är inte alls av intresse. I den nationalekonomiska forskningen går just detta fenomen under benämningen insider-outsider-hypotesen; de som redan har jobb håller, bland annat med fackförbundens hjälp, de arbetslösa utanför arbetsmarknaden.

Det finns ingen motsättning mellan trygghet och flexibilitet. Från fackligt håll utmålas det ofta som en otjänst att ge en ung ett arbete, om det inte kommer med en livslång anställning och lika lön som den som arbetat länge i samma bransch. Det är dessa perspektiv, som värnar de som redan har ett jobb och som stänger de unga ute från arbetsmarknaden, som vi vill se omprövade.

Det är också talande att den enda referens som Kommunal, Handels och HRF hänvisar till vad gäller lägstalöner är en av facken själva framtagen rapport i ämnet. När vi unga kristdemokrater påtalar att ingångslönerna är för höga så gör vi inte det utifrån allmänt, subjektivt tyckande utan med ett brett stöd i flertalet rapporter från exempelvis OECD, IFAU, Långtidsutredningen och Konjunkturinstitutet. De svenska ingångslönernas nivåer och den strikta arbetsrätten har över tid återkommande pekats ut som en viktig bidragande förklaring till vår unikt höga ungdomsarbetslöshet. Tycker inte LO-facken att det är värt att lyssna på experterna?

Vi unga kristdemokrater ser det som väldigt problematiskt att arbetslösheten bland unga är så hög som den är i dag. Vi förstår att detta kommer att ha stora framtida konsekvenser för såväl samhällsekonomin och Sveriges konkurrenskraft i stort som för enskilda människor och familjer. Självklart är det så att regeringen bär ett stort ansvar för att genomföra reformer för både mer företagande och starkare incitament för företagsamhet. Men i den pågående avtalsrörelsen kan arbetsmarknadens parter, och då inte minst LO-förbunden, göra verklig skillnad snabbt. Tyvärr verkar denna insikt saknas hos fackförbunden själva och det är mycket beklagligt.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

LO-facken måste också ta sitt ansvar

I februari uppgick ungdomsarbetslösheten i Sverige till 25,2 procent, enligt Statistiska centralbyrån. Statistiker, politiker och arbetsmarknadskännare tvistar visserligen om hur hög den ”verkliga” arbetslöshetssiffran bland unga egentligen är. Men det är alltjämt ett faktum att andelen arbetslösa svenskar i åldern 15-24 år både är högre än EU-genomsnittet för motsvarande grupp och väsentligt överstiger de nivåer som gäller för andra ålderskategorier i Sverige.

Att sakna jobb som ung gör avtryck i hela livet därefter. Självförtroendet minskar, friheten och självständigheten inskränks. Möjligheten att flytta hemifrån, bilda familj och förverkliga sina drömmar begränsas. Ungdomsarbetslösheten skadar därför både svensk ekonomi och de enskilda människor som befinner sig i utanförskap. Detta utgör vårt kanske största nutida samhällsproblem.

Vi unga kristdemokrater har höga förväntningar på att regeringen agerar kraftfullt för att få fler ungdomar i arbete. Vi räknar med att reformer för ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, lägre kostnader för företag som anställer unga samt slopat fribelopp för de studenter som vill arbeta extra är nära förestående. Men det är inte bara regeringen som ska hållas ansvarig för att många unga idag går utan jobb. Också arbetsmarknadens parter, och då framförallt LO-facken, bär ett stort ansvar. Höga ingångslöner och en stel arbetsrätt nämns ofta i forskningen som viktiga orsaker till den höga ungdomsarbetslösheten. Båda dessa kan facken vara med och påverka, men viljan att bidra till att förbättra situationen tycks vara obefintlig.

I de pågående avtalsförhandlingarna är parti- och detaljhandeln särskilt intressant eftersom det är en bransch där många unga arbetar. Här har sedan en tid diskussionerna mellan parterna kört fast då Handelsanställdas förbund vägrat att acceptera Svensk Handels erbjudande om 2,6 procents löneökningar i årstakt, en nivå som är i linje med industrinormen. Handels kräver istället höjningar om 3,5 procent per år samt särskilda satsningar på en jämställdhetspott, vars syfte är att minska inkomstspridningen. Konsekvensen av denna icke ansvarstagande hållning är att de redan små löneskillnaderna mellan en oerfaren och en erfaren handelsanställd blir ännu mindre än vad de är idag. Det gör att arbetsgivare blir mindre benägna att anställa unga personer, som därmed får det ännu svårare att få in en fot på arbetsmarknaden.

Sedan länge bidrar också LO-facken aktivt till att upprätthålla en lagstiftning som missgynnar ungdomar i allmänhet och arbetslösa unga i synnerhet. Turordningsreglerna inom LAS, till exempel, hindrar rörligheten på arbetsmarknaden. De flesta unga människor vill för det första ha ett jobb och för det andra även ha flexibilitet att kunna byta arbetsplats. Facken fokuserar dock ensidigt på de som redan har jobb och på att deras anställningar ska vara trygga. Detta bidrar till att upprätthålla utanförskapet, samtidigt som människor låses fast vid arbetsplatser som de kanske inte trivs på.

Som om inte detta vore nog har vi också sett flera exempel på hur facket tvingat småföretagare att teckna kollektivavtal, även i situationer då de anställda de facto haft bättre villkor än vad gällande kollektivavtal föreskriver. LO-förbunden har ett stelbent synsätt på lönebildning som också avspeglar sig i den sammanpressade lönestruktur vi har i Sverige. Detta gör att det lönar sig dåligt att arbeta och utbilda sig. Sverige behöver mer decentralisering i lönebildningen och bättre möjligheter till lönekarriär!

Med allt detta i åtanke ter det sig inte speciellt märkligt att LO-förbunden nu minskat i medlemsantal 16 år i rad och att anslutningsgraden framförallt bland de yngsta arbetarna (16-24 år) är i fritt fall, från cirka 75 procent i mitten av 1990-talet till 35 procent i dag. Sveriges unga är helt enkelt inte intresserade av att stödja en rörelse som för en konsekvent ungdomsfientlig linje på arbetsmarknadsområdet och som dessutom skänker stora summor pengar till ett parti vars föråldrade politik de inte vill ha. Det är hög tid att också fackförbunden ser och tar sitt ansvar för att ge fler unga möjligheten till ett arbete!

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Sluta diskriminera oss unga

I dag har var femte ung person i Sverige inte något jobb att gå till på morgonen. Alltför många unga får med andra ord varken visa sina kunskaper eller utnyttja sin skapandekraft och kreativitet. Det är Sveriges största samhällsproblem, såväl i dag som för framtiden. En ung arbetslös människa hamnar snabbt i en ond cirkel – ju längre tid personen i fråga står utanför arbetsmarknaden, desto besvärligare och smalare blir vägen in.

Att ha ett jobb är en självständighetsrevolution för många unga och ett stort steg mot att bli vuxen. Ett jobb ger möjligheter att flytta hemifrån, förverkliga sina drömmar eller köpa den där resan som man har längtat efter. Ett jobb är grunden i livsbygget och det är därför en skamfläck på Sverige att så många unga i dag står utanför arbetsmarknaden. Vi måste se till att skapa så breda och korta vägar som möjligt till arbetsmarknaden för alla, och bryta diskrimineringen av unga. Alltför många får i dag stå utanför och titta på och under kristider som de vi nu lever i är det alldeles för ofta vi unga som får ta den största smällen.

Från politikens sida måste vi göra allt vi kan för att minska den negativa effekten av krisens svallvågor för oss unga. Vi måste finna nya och fler vägar in till arbetsmarknaden. Att minska kostnaderna för att anställa unga är en väg, att sänka momsen för restauranger en annan. Allt detta är bra – men vi behöver göra mer.

Bristande kunskaper från skolan ställer många unga utanför och det måste åtgärdas, men vi behöver lösningar som även ger resultat på kort sikt. Sverige går med dagens höga ungdomsarbetslöshet miste om en hel generations kunskap, kreativitet och skapandekraft. Långsiktigt skapar detta enorma problem för vår tillväxt, välfärd och utveckling. Den onda cirkel som många unga befinner sig i måste brytas omedelbart.

Ett stort hinder för unga är den lagstiftning som gäller på arbetsmarknaden. ”Sist in, först ut”-regeln dikterar i vilken ordning uppsägning ska ske och innebär att arbetstagaren med längst tid som anställd har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Denna princip är direkt diskriminerande mot oss unga och måste slopas! En förändring av lagen skulle skapa en större rörlighet på arbetsmarknaden, för Lagen om anställningsskydd, Las, skapar även problem på andra sidan av myntet. Människor vågar inte byta arbetsplats eftersom de då tappar sin anställningstrygghet.

Med ålderdomliga och stela regler som inte passar den moderna arbetsmarknaden låser vi fast människor i ett och samma arbete, samtidigt som vi stänger ute den unga generationen. Arbetsmarknaden varken ser ut eller fungerar som den gjorde 1982. När världen förändras måste både lagstiftning och arbetsmarknad hänga med. Vårt alternativ är att låta kompetens och skicklighet styra framför anställningstid. Vi vill se en mer integrerad, rörlig och flexibel arbetsmarknad, med bättre möjligheter för unga att göra tidig entré.

Alliansregeringens fyra partier vill att arbetsmarknadens parter ska komma överens om ett nytt funktionssätt för arbetsmarknaden, men uppenbarligen är parterna inte intresserade av att se eller lösa problemet med ungdomsarbetslösheten. Sista alternativet är lagstiftning. Det är vad som behövs nu. ”Sist in, först ut”-regeln är ett hinder och en princip som är direkt diskriminerande för oss unga. Vi i alliansens fyra ungdomsförbund vill se en förändring av lagstiftningen omedelbart. Vi vill helt radera regeln från lagtexten.

Vi vill se en lagstiftning som hjälper – snarare än stjälper – unga. Sveriges ungdomar ska inte fungera som en krockkudde – vi är framtiden. Men hur ska vi kunna visa det om vi aldrig får chansen?

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Erik Bengtzboe
Förbundsordförande Muf

Adam Cwejman
Förbundsordförande Luf

Hanna Wagenius
Förbundsordförande CUF

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Kristdemokratisk politik för ett starkare näringsliv

Svensk ekonomi går bra i jämförelse med världen i allmänhet och med Europa i synnerhet. Vi har ordning och reda i de offentliga finanserna och statens skuldsättning är idag inte betungande för den ekonomiska utvecklingen. Det är omständigheter som inte minst statsminister Reinfeldt och finansminister Borg ofta upprepar i debatten. Det är glädjande att vi drog lärdomar av 90-talskrisen och att Sverige numera tillhör toppskiktet i Europa när det gäller ekonomisk och finansiell stabilitet. Denna goda ordning är en nödvändig förutsättning för tillväxt på både kort och lång sikt. Men den är inte tillräcklig för att trygga en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling.

Det globala ekonomiska landskapet är i ständig förändring. Det försprång som västvärlden och Japan hade för bara 15 år sedan håller på att raderas ut. Det är i grunden något gott att hundratals miljoner fler kan ta del av det ekonomiska välståndet och får en allt drägligare tillvaro. Men det ställer stora krav på oss i Sverige om vi vill hävda oss i den globala konkurrensen. Nyckeln till framgång ligger i att skapa ett bättre klimat för företagande, forskning och utbildning.

En kristdemokratisk politik för att stärka Sveriges konkurrenskraft utgår ifrån ett helhetsperspektiv på tillväxt och företagande. För det första behöver incitamenten för att starta företag, och möjligheterna för små företag att växa, stärkas. Arbetsgivaravgifterna för småföretag bör sänkas med tio procentenheter, samtidigt som sjuklöneansvaret för dessa tas bort. Dessa reformer skulle på ett tydligt sätt förbättra förutsättningarna för många småföretag. Många skulle våga anställa ytterligare en eller annan person, som de idag avstår ifrån till följd av för stora risker och kostnader. Enligt en rapport som presenterades av Företagarna förra året har 16 procent av alla företag någon gång avstått från att nyanställa på grund av dagens modell med sjuklöneansvaret. Det kan motsvara uppemot 55 000 arbetstillfällen.

Vidare måste arbetsmarknaden bli mer flexibel. Lagen om anställningsskydd och dess turordningsregler utgör idag ett stort problem. Arbetsmarknadens funktionssätt försämras, rörligheten hämmas och framförallt ungdomar och invandrare hindras från arbete (enligt bland annat rapport från Fores, 2011). Utformningen av reglerna på arbetsmarknaden är i första hand ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Men löser man inte allvarliga problem inom rimlig tid kan det vara dags för lagstiftaren att ta vid.

För det tredje behöver landets forskning och utbildning tydligare kopplas samman med näringslivet. Ibland hävdas det att strävan efter att forskningsresultat ska kunna kommersialiseras utgör ett hot mot den akademiska friheten. Detta är fel. Exempelvis visar en rapport från Vetenskapsrådet (2007) att samverkan tvärtom generellt sett har positiva effekter, både på den vetenskapliga kvaliteten vid lärosätena och på näringslivets utveckling. I en undersökning genomförd av Demoskop på uppdrag av Svenskt Näringsliv (2011) svarade endast 20 procent av företagen att de hade någon form av samverkan med universitet, högskolor och forskningsinstitut. Mer positivt var dock att 74 procent av de företag som hade en sådan samverkan menade att det stärkte deras konkurrenskraft.

Avslutningsvis måste också broarna mellan studier och arbete stärkas, samtidigt som utbildning, företagande och hårt arbete görs mera lönsamt. Viktiga åtgärder vore här att slopa fribeloppet i studiemedelssystemet, som hindrar många studenter från att arbeta vid sidan om sina studier, samt att avskaffa den flitfientliga värnskatten.

Detta är några exempel på kristdemokratiska åtgärder som skulle bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft. Insikten om att vägen till ekonomisk tillväxt går via ett gynnsammare företagsklimat måste dock bli ännu mer levande och tydligare genomsyra alla områden i svensk politik. Endast så kan vi skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt som kommer alla till del.

Mats Odell (KD)
Ordförande för näringsutskottet

Aron Modig (KD)
Förbundsordförande KDU

Intressanta talare under Gaddens första dag

I dagarna pågår arbetsmarknadsdagarna Gadden på Handelshögskolan i Göteborg. Mässan, som jag själv var med och arrangerade år 2006, innebär framförallt nätverkande och möten mellan studenter och näringsliv, men faktiskt även en del som kan vara av politiskt eller PR-mässigt  intresse. Under onsdagen hade jag exempelvis möjlighet att lyssna till hela tre intressanta talare: Jan Carlzon, Ebba von Sydow och Leif Johansson.

Företagsledarlegendaren Jan Carlzon höll ett lysande invigningstal som innehöll ett flertal mycket intressanta passager. Dels talade han om den så kallade amerikanska drömmen och beklagade sig över att det saknas en motsvarande svensk dröm. Svenska ungdomar har visserligen förhoppningar om att vara med i dokusåpor och vinna på Lotto, men som Carlzon uttryckte det: ”Sådana drömmar är inte värdiga det svenska samhället”.

Vidare talade Carlzon om Sveriges ras i välståndsligan. Enligt hans tes hängde Sverige med bra i efterdyningarna av andra världskriget så länge de krigsdrabbade länderna tvingades fokusera på återuppbyggnad. Sedan läget i dessa länder normaliserades har Sverige däremot enbart halkat efter, vilket enligt Carlzon i mångt och mycket beror på att vi saknar visioner och affärsmannaskap. Liknelser drogs även till dagens personvagnstillverkare. Det spelar ingen roll hur bra man är på kostnadsstyrning och finansiell infrastruktur om man inte tillverkar bilar som kunderna är beredda att betala för.

Journalisten Ebba von Sydow talade om sociala medier samt om hur dessa kan användas i marknadsföring av såväl personer som organisationer. Föreläsningen var mycket uppskattad och visade åter att von Sydow, trots den kritik hon ofta får ta emot, verkligen är en duktig och hårt arbetande person.

Det senare passet med Volvos koncernchef Leif Johansson handlade framförallt om dennes karriär samt syn på Volvo och den ekonomiska utvecklingen. Generellt menar Johansson att vi sett lågkonjunkturens botten men att återhämtningen riskerar att bli seg. Angående Fords försäljning av Volvo Cars framförde Johansson att han naturligtvis är intresserad av processen men att han inte är orolig över att personvagnstillverkaren får en kinesisk ägare. Han tror helt enkelt inte att någon aktör är beredd att lägga ut flera tiotals miljarder kronor på ett företag för att sedan förstöra dess varumärke.

Under morgondagen talar Odd Mollys VD Christina Tillman, Aktiespararnas VD Günther Mårder, Handelsbankens VD Pär Boman, Nova 100-grundaren Fredrik Andersson samt Blondinbella. I övrigt ställer Börsgruppen ut. Kom gärna förbi vår monter.

Regeringen är på fel spår

Om några veckor väntas regeringen presentera sitt förslag till ny statsbudget. Redan innan budgetförhandlingarna drog igång hade samtliga medlemmar av den borgerliga fyrklövern redogjort för sina respektive prioriteringar och sedan dess har ett antal överenskommelser lagts fram. Även om huvudinriktningen på den ekonomiska politiken är riktig, och ljusår bättre än det rödgröna alternativets dito, så finns det starka skäl att vara skeptisk till ett flertal av de åtgärder som regeringen väntas vidta.

För det första bör regeringen inte ge några extrapengar till kommunerna. Färska rapporter från såväl Svenskt Näringsliv som Timbro visar på att kommuner som låter sina utgifter skena iväg paradoxalt nog inte satsar mer på vård, skola och omsorg. De statliga bidragen går alltför ofta till annat än till den kommunala kärnverksamheten. Dessutom måste kommunerna lära sig att planera, effektivisera och ta ansvar för budgetarbetet. Det håller inte att springa till staten så fort det blåser lite snålt.

Vidare gäller det de 40 000 låtsasjobben inom den arbetsmarknadspolitiska satsningen Lyft som lanserats av regeringen. Vi är många som minns hur debatten gick inför riksdagsvalet 2006 då allianspartierna konsekvent, och med rätta, dömde ut socialdemokratins politik som gick ut på att administrera arbetslösheten snarare än på att arbeta för att minska den. Tyvärr tycks den nuvarande regeringen nu närma sig samma spår.

Hur tänker regeringen egentligen få till de här jobben? Om de är samhällsnyttiga borde de väl redan finnas? Och om de redan finns så leder de till undanträngning. Det är inte fler rastvakter eller folk som till statlig ersättning röjer i skogen som kommer att föra Sverige ut ur krisen.

Vad som måste till är riktiga och självbärande jobb som genererar pengar till statskassan – inte tvärtom. Sedan när blev det borgerlig politik att ge växtmedel åt den offentliga sektorn i stället för att stärka näringslivets förutsättningar att blomstra?

I stället för att administrera den stora socialdemokratiska statsapparaten bör regeringen fokusera på att stärka arbetslinjen och näringslivet samt göra arbetsmarknaden mer flexibel. Om det finns reformutrymme i budgeten bör vi satsa på ytterligare jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter. En sådan politik stimulerar såväl arbetsutbudet som efterfrågan på arbetskraft samtidigt som det i direkt mening sänker kommunernas kostnader. Tillsammans med reformer av Las turordningsregler skulle en sådan politik stärka Sverige inför framtiden. Det är riktigt synd att regeringen drar åt vänster då det bästa för Sverige vore att gå åt motsatt håll.

Charlie Weimers
Ebba Busch
Aron Modig

Texten är tidigare publicerad i Östgöta Correspondenten.

Det behövs en bred borgerlig uppslutning i LAS-frågan

”Inkompetens ska kunna leda till uppsägning”. Ja, det var den rubrik som sattes på det av regeringen tillsatta Globaliseringsrådets artikel på DN Debatt den 16 maj. Debattartikeln redovisade några av huvudpunkterna i rådets slutrapport och rubriken har förstås med den svenska arbetsrätten och Lagen om anställningsskydd (Las) att göra. Två av Globaliseringsrådets slutsatser var nämligen att turordningsreglerna i Las ”måste” avskaffas samt att kompetenskriteriet ”måste” få ett större utrymme som sakligt skäl för uppsägning. I och med dessa krav sticker rådet ut hakan ordentligt, eftersom Las är något av en helig ko i den svenska politiska debatten. De socialistiska partierna låtsas inte om att lagen medför några problem överhuvudtaget medan större delen av borgerligheten (Centern undantaget) är för fega för att ta tag i problemet. Man kan undra varför, eftersom det uppenbarligen finns många goda skäl att vara skeptisk till lagen.

För det första är den svenska arbetsrätten väldigt illa anpassad till rådande förhållanden. Dagens arbetsmarknad är betydligt mer dynamisk än vad den var när Las skrevs 1974. Enligt 2008 års långtidsutredning försvinner årligen så många som 15 procent av alla jobb medan ungefär lika många nya skapas. Detta innebär att ungefär en halv miljon jobb i privat sektor försvinner varje år, vanligtvis genom att hela arbetsställen läggs ner. Eftersom en så stor del av den enskildes trygghet ligger i arbetsrätten förlorar de som drabbas av nedläggningar all upparbetad trygghet på ett bräde.

Vidare gör Las att arbetskraften blir mera trögrörlig, ett faktum som gör det ännu svårare för arbetslösa att hitta nya jobb. Många drar sig från att byta arbete eftersom de då per automatik hamnar först i uppsägningskön på den nya arbetsplatsen. Det finns flera aspekter på denna inlåsningseffekt. På dagens arbetsmarknad, med en allt större andel kvalificerade jobb, blir kompetens samt fysisk och psykisk hälsa allt viktigare personliga egenskaper. Under dessa förhållanden är det klart ineffektivt och förödande att fortsätta på en arbetsplats där man inte kommer till sin rätt, eftersom det långsiktigt underminerar ens position på arbetsmarknaden.

Las är också djupt orättvis. Det är så för arbetsgivarna eftersom de berövas möjligheten att sätta samman det medarbetarteam de önskar och det är så för arbetstagarna eftersom inte flit och kompetens premieras tillräckligt. Främst är det ungdomar och invandrare som missgynnas eftersom dessa är relativt nya på arbetsmarknaden. Las får exempelvis ta på sig en tämligen stor del av ansvaret för den mycket höga svenska ungdomsarbetslösheten.

Avslutningsvis är Las och den svenska arbetsrätten ett av många exempel på hur den svenska staten försvårar för människor att ta personligt ansvar, eftersom den vaggar in dem i en falsk trygghet. Att ta personligt ansvar och utbilda sig, vara flitig och engagera sig i sitt jobb behövs inte eftersom staten alltid finns där. Vi måste få bort mentaliteten av att staten löser alla problem. Det är dags att återupprätta det personliga ansvaret.

Las är alltså både ineffektiv och orättvis. Den behöver reformeras, luckras upp och kanske till och med skrotas helt. Dels för att försvara de ungas intressen, men även för att påtala hur fel och orättvist det är att arbetsgivare överhuvudtaget kan tvingas avskeda kompetenta medarbetare före inkompetenta dito, enbart på grund av deras olika placeringar i uppsägningskön. Det är därför min förhoppning att Centerpartiet orkar stå upp för sin ståndpunkt i frågan och att övriga borgerliga krafter så snart som möjligt överger sin nuvarande alltför vänsterinriktade och inskränkta linje.

Aron Modig
Andre vice förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Newsmill.