Världen har ett ansvar att markera mot al-Assad-regimen

Den arabiska våren tycks nu också ha nått Syrien. Med fara för sina egna liv visar människor öppet sin avsky för den sittande diktatorn Ashar al-Assad. Det som började som små demonstrationer har nu utvecklats till massprotester och en allt större grupp desertörer överger armén för att ansluta sig till dessa. Regimens svar har inte låtit vänta på sig. Omkring 5 000 människor tros ha slaktats i al-Assads hänsynslösa försöka att slå ned aktivisterna och dessvärre syns inga tecken på att regimen har för avsikt att lägga om sin kurs. Även om demonstranterna vinner politiska poäng hos omvärlden finns i nuläget inga tecken på att al-Assad kommer att bli en i raden av de diktatorer i Nordafrika och Mellanöstern som tvingats bort från makten.

Tyvärr tycks omvärlden stå handfallen när den syriska regimen mördar och förtrycker sin egen befolkning. I FN:s säkerhetsråd har Ryssland och Kina effektivt blockerat alla försök till agerande mot styret i Damaskus. Med argumentet att omvärlden inte ska lägga sig i interna angelägenheter menar de, mer eller mindre uttalat, att omvärlden bara ska stå och se på när människovärdet kränks. En del länder har gått längre än så, till exempel Iran vars president Ahmadinejad öppet har uttalat sitt stöd för al-Assad. Regimer med blod på händerna förnekar sig inte och håller i vanlig ordning varandra om ryggen.

Vi unga kristdemokrater menar att Sverige och den fria delen av världen i varje ögonblick måste stå upp för det okränkbara människovärdet och friheten i världen. Därför kan vi inte annat än bedrövas när FN bakbinds av en minoritet länder i säkerhetsrådet. Det är varken acceptabelt eller moraliskt försvarbart att en hel värld bara ska stå och se på när en regim begår övergrepp mot sin egen befolkning. Detta visar ännu en gång att FN inte fungerar i sin nuvarande form, organisationen måste reformeras och vetorätten i säkerhetsrådet avskaffas.

Att reformera FN tar dock tid och det är nu som Syriens befolkning mördas och förtrycks. Omvärlden måste agera! Sveriges möjligheter att som enskilt land göra skillnad är naturligtvis högst begränsade, men det minsta vi kan göra är att markera genom att kalla hem vår ambassadör. Internationell politik handlar ofta om att sända signaler och att ta hem ambassadören är en tydlig sådan. Några EU-länder har redan gjort så, och fler lär det bli.

EU borde också ta ett mer aktivt ansvar för att markera mot al-Assad. Ekonomiska sanktioner, som slår mot just regimen, vore här en framkomlig väg. Dessutom kan EU bistå oppositionen i Syrien med ekonomiska medel, goda råd och kanske till och med militära resurser. Regimen kommer inte att ge sig och EU har därför ett ansvar att understödja dem som kämpar mot förtrycket.

Även om situationen i Syrien är katastrofal ur ett humanitärt perspektiv så visar utvecklingen på något viktigt; demokratin och friheten kan i det långa loppet inte stoppas av förtryck och despoti! Så sent som under hösten 2010 var det nog få som hade kunnat förutse att något liknande det vi nu faktiskt ser skulle kunna inträffa i Mellanöstern. Nej, ett mer demokratiskt och frihetligt Mellersta Östern påstods av många i det närmaste vara en omöjlighet. Religionen, kulturen, historien och de politiska systemen ansågs vara oövervinnerliga hinder för en demokratisering.

Men den utveckling som nu sker bevisar att människors längtan efter frihet är något universellt. Och i kampen för mer demokrati och människovärde kan de goda krafterna i världen inte stå passiva. Det är nu dags för Sverige och resten av västvärlden att ta aktiva grepp för att tvinga ännu en diktator att lämna sin post.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats i ett flertal landsortstidningar.

Sverige bör hålla sig utanför euron

År 2003 röstade svenska folket nej till att ta det sista steget in i EMU-samarbetet och införa euron som valuta. Den ekonomiska kris som Europa nu genomlider visar att detta var ett klokt beslut. På punkt efter punkt har euroförespråkarnas argument motbevisats av en verklighet som blir alltmer svårhanterlig för EU i allmänhet, och för euroländerna i synnerhet. Det mest centrala som nu kan konstateras är att EMU inte på något sätt inneburit att det ekonomiska ansvarstagandet har ökat bland medlemsländerna, utan snarare tvärtom. Vad vi ser idag är en valuta i gungning och ett antal länder vars ekonomier står på ruinens brant.

Självklart vore det fel att anklaga euron för att ligga bakom alla de problem som Europa nu brottas med. Att leva över sina tillgångar är aldrig någon bra modell för ekonomisk politik och det finns naturligtvis länder som har stora problem även utanför euroområdet. Det är dock ett problem att hela valutaunionens grundkonstruktion skapar dåliga förutsättningar för att hantera kriser av det slag vi nu ser. Sverige är ett bra exempel på hur en självständig valuta i kombination med en hållbar ekonomisk politik är det bästa sättet att upprätthålla en stabil ekonomisk utveckling.

Grundproblemet med euron är att den sätter de marknadsekonomiska mekanismerna ur spel. Det är sällan en bra idé att låta politiker sätta priset på en vara – detsamma gäller valutor. Den bästa garanten för att makthavare ska ges ramverk och incitament för en ansvarsfull politik är att ha en flytande växelkurs, eftersom marknaden reagerar då folkvalda försöker genomdriva förslag som saknar täckning i budgeten. Men då ett land ingår i ett valutasamarbete som euron, med bunden växelkurs, saknas incitament för att ta eget ansvar, eftersom alla deltagare i samarbetet tvingas dela på de kostnader som en misslyckad politik medför.

EMU bäddar för att makthavare på nationell nivå ska frestas att föra en oansvarig politik och samtidigt skicka notan för sitt agerande till de andra medlemsländerna. Detta är långtifrån principen om förvaltarskap, som vi unga kristdemokrater menar ska vara en av de mest grundläggande principerna för den så viktiga Europeiska unionen.

Panikartade försök att dämpa de negativa effekterna har setts under hösten, förslaget till skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt, är ett av de värsta exemplen. Istället för att ta itu med de verkliga problemen framförs förslag på införande av nya skatter och regleringar. KDU var en av de drivande krafterna bakom att YEPP (ungdomsorganisationen för EPP-gruppen, bestående av kristdemokratiska och konservativa partier i Europa), vid rådsmötet i Marseille tidigare i december inte ställde sig bakom ett förslag om Tobinskatt. Vår bestämda uppfattning är nämligen att EU inte ska ägna sig åt att införa fler regleringar, utan tvärtom fokusera på att människor, varor, tjänster och investeringar ska kunna flöda fritt. Det är nämligen så vi undviker problem i framtiden!

Någon kanske skulle invända att det är fler och tydligare ekonomiska regelsystem som är lösningen på de finansiella problemen. Så skulle det naturligtvis kunna vara, men mer av regleringar är inte för den sakens skull önskvärt eftersom det förutsätter en gemensam ekonomisk politik i hela eurozonen.

Detta är också precis vad som blir fallet i och med den finanspolitiska ”pakt” som skapades vid det senaste EU-toppmötet. De nationella budgetar som läggs av medlemsländerna ska numera förhandsgranskas av EU-kommissionen och ministerrådet, mer skattepolitik ska ”integreras” (läs likriktas) och ambitionen är att dessa regler ska bli en del av EU:s fördrag inom en överskådlig framtid. Detta är ingen önskvärd utveckling. Statsminister Fredrik Reinfeldt har sagt att han vill diskutera och förankra en eventuell anslutning till denna pakt i Sveriges riksdag. KDU menar att Sverige istället bör följa Storbritanniens exempel och stå utanför.

Vi unga kristdemokrater är i grunden varma anhängare av EU. Det är viktigt att bejaka den värdegrund som förvaltas av vårt gemensamma europeiska kulturarv, samtidigt som det finns ett behov av samarbete på många politiska områden. Det är dock en förutsättning att subsidiaritetsprincipen även i framtiden utgör en av grundpelarna i den Europeiska unionen. Vad vi ser nu är tyvärr en utveckling i motsatt riktning. Mot bakgrund av det är det uppenbart att Sverige gjort rätt som valt att stå utanför eurosamarbetet. Och vi kan i dagsläget inte se någon som helst anledning att ändra på detta.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på debattsajten Newsmill.

Tydligt att det handlar om hatpropaganda

I lördags (10/12) skrev jag på SvD Brännpunkt om artisten Mikael Wiehes världsfrånvända, kapitalismhatande och Kubahyllande idéer och sångtexter. Då Wiehe sedan svarar på samma plats (12/12) väljer han att med all önskvärd tydlighet både understryka och förstärka alla de resonemang och ståndpunkter som jag kritiserar honom för.

Wiehe erkänner utan omsvep att syftet med en av hans texter på senaste skivan är just att kanalisera hat mot marknadsekonomin och ”dom jävlarna” som bär upp den. Det är ganska tydligt att detta rör sig om både hat och propaganda, varför jag menar att det är fullt befogat att använda just begreppet ”hatpropaganda” för att beskriva vad Wiehe ägnar sig åt.

I övrigt väljer Wiehe att beskriva världen i svartvita termer där USA och marknadsekonomin står för all ondska medan Kuba är en av få utposter i världen som står för mänskliga rättigheter och välfärd. Man kan onekligen undra vad Wiehe egentligen har för grund för påståenden som att marknadsekonomin skulle vara roten till ”…fattigdom, undernäring, sjukdomar och för tidig död…”.

Enligt Världsbanken har den extrema fattigdomen halverats sedan 1980-talet, i ungefär samma takt som större delar av världen blivit fria ekonomier. Vi såg skillnaden mellan det kommunistiska DDR och det fria Västtyskland och vi ser skillnaden idag mellan den planekonomiska nordliga delen av Koreahalvön och den marknadsekonomiskt baserade södra sidan. Exemplen är många. Mikael Wiehes påståenden passar säkert som hand i handske med hans egen världsbild, men har ytterst liten koppling till verkligheten.

Den eventuella kritik mot diktaturen Kuba som Wiehe medger är befogad reducerar han till att handla om den politiska traditionen i regionen. Att oliktänkande fängslas, att resande är mer eller mindre förbjudet eller att företagande och ägande är begrepp som helt saknas i vokabulären lämnas däremot utan kommentar. Att situationen är och varit densamma i princip alla länder som praktiserar eller har praktiserat socialismen tycks att han också blunda för helt.

Mikael Wiehe menar att begrepp som demokrati och frihet är täckmantlar i USA:s strävan efter världsheravälde. Detta är naturligtvis befängt. Sanningen är istället att det är just dessa ideal som hör framtiden till och som kommer att bygga dess välstånd. Jag är glad att såväl vi kristdemokrater som Sverige i stort står upp för friheten och marknadsekonomin både inom och utom rikets gränser.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Fel att TV4 hyllar en diktaturkramare

Idag är det sångaren Mikael Wiehes tur att vara huvudperson i TV4:s uppskattade programserie ”Så mycket bättre”. Han får då själv bestämma upplägget för den dag som programmet skildrar och några av Sveriges mest folkkära artister kommer att tolka hans musik. Att Wiehe är en uppskattad och duktig artist råder det ingen tvekan om. Men han har heller aldrig gjort någon hemlighet av sina vänstervridna politiska åsikter, utan använder sig istället av sin musik för att sprida dem.

Rent principiellt finns det förstås inget problematiskt i detta. Men artister och konstnärer har, precis som alla vi andra, ett personligt ansvar för vilka värderingar och ideal som de väljer att sprida.

De flesta av oss trodde nog att den socialistiska världsbild som Wiehe förmedlar tynade bort efter 1970-talets vänstervåg och dog slutgiltigt i och med Berlinmurens fall. Wiehe är dock en av få som ännu idag håller fanan högt för en revolutionär socialism där våld glorifieras i arbetarklassens namn. En text om finanskrisen och situationen i dagens Sverige, på hans senaste skiva ”Ta det tillbaka” från 2010, lyder exempelvis:

”Hatar du dom jävlarna, som köper upp och lägger ner? Vill du skära dom i bitar och slå in dom i paket? Drömmer du om huvuden som ligger i en korg? Vill du sätta upp en galge på närmsta stora torg? Vägrar dom att lyssna när du berättar vad du vet”

Det är lätt att förundras över att en sådan text kan anses vara rumsren och får framföras i nationell tv på bästa sändningstid (TV4 Nyhetsmorgon, 23/7 2010), men så är det också få andra artister som skulle komma undan med att sprida sådan hatpropaganda.

Att Wiehe väljer att skriva som han gör är dock egentligen ingenting som förundrar. Budskapet ligger nämligen helt i linje med den världsbild han givit uttryck för i många andra sammanhang under hela sin karriär, och inte minst under de senaste åren.

Wiehes engagemang i internationella frågor har nämligen många gånger tagit sig smått bisarra uttryck. Ofta väljer han att relativisera begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter. Han föraktar västvärlden, i synnerhet USA, och vurmar för den socialistiska diktaturen Kuba. Så sent som för ett par år sedan skrev Wiehe i en debattartikel i Dagens Nyheter (5/3 2007) att ”Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna”.

Wiehe menar alltså att ett land där det inte hålls några fria val och där statsmakten fängslar oliktänkande och förföljer demokratikämpar skulle vara ett gott föredöme för andra länder i regionen vad gäller arbetet för mänskliga rättigheter. Det är beklämmande att höra någon tala så om en diktatur och det blir ännu värre när just Wiehe gör det, som ju är en person som många beundrar och lyssnar till.

När jag själv besökte Kuba och Havanna för ett par år sedan fick jag uppleva en mycket sliten stad, ett svagt planekonomiskt system och ett folk präglat av ofrihet och ständig övervakning. Med bakgrund i det kan jag inte se Wiehes inställning som något annat än ett hån mot alla de modiga kubanska män och kvinnor som dagligen kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Wiehe må vara en duktig och folkkär artist, men det förtar inte det tragiska i att han tycks sakna demokratisk kompass och använder sitt artistskap för att sprida dessa antidemokratiska idéer.

Det skulle därför vara klädsamt om åtminstone en del av lördagens program ägnades åt att uppmärksamma vad Wiehe faktiskt står för. Att en av Sveriges största tv-kanaler ägnar sig åt att helt oproblematiskt hylla en diktaturkramare bara för att han råkar vara en duktig artist är minst sagt beklagligt.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Svenska Dagbladets debattsida.

Occupy-rörelsen förpestar miljön och missbrukar demokratin

Det ekonomiska läget i världen är osäkert. Den finanskris som utbröt hösten 2008 har övergått i en global skuldkris och såväl stater, banker och företag som familjer och enskilda människor har drabbats hårt. Mycket tyder på att vi är på väg in i en ny lågkonjunktur. Det är allvarligt.

Anledningarna till att det gått som det gått är flera och det är därför naturligt att diverse modeller nu lyfts fram från olika håll och kanter i syfte att förklara det som sker. Den så kallade Occupy-rörelsen, som ju spred sig över världen i mitten av oktober, är ett exempel på en aktör som gör det väldigt lätt för sig. De menar att allt är marknadsekonomins och kapitalismens fel, och genom ”aktivism” på både Internet och på gator och torg försöker de sprida sofistikerade och medmänskliga budskap som ”Häng direktörerna i fallskärmssnörena”.

För några dagar sedan körde New York-polisen bort tältande Occupy-anhängare från Zuccotti Park i närheten av finansdistriktet Wall Street. ”Lägret” hade funnits där i flera veckor och uppgick i slutändan till uppemot 200 tält. Enligt borgmästare Michael Bloomberg hade det hela blivit ett område för kriminalitet och dessutom en sanitär olägenhet. Näringsidkarna i närheten hade också tröttnat på att ickebetalande demonstranter använde sig av deras toaletter.

Som en reaktion på detta skriver kommunpolitikern Marielle Nakunzi (V) på SVT:s debattsida (15/11) att New York-polisens bortmotande av de tältande demonstranterna är att likställa med det bemötande som de frihetälskande nordafrikanska aktivisterna fick från sina respektive diktatorer under den arabiska våren.

Detta är ett rent löjeväckande påstående och inget annat än ett hån mot alla de människor som kämpar för demokrati i Nordafrika och Mellanöstern. Att jämföra dem med ett gäng vänsteraktivister i världens äldsta demokrati, som ägnar sig åt att störa ordningen och förpesta miljön i centrala New York, visar på en total avsaknad av känsla för proportioner. Rätten att yttra sig och demonstrera är grundläggande i en demokrati. Rätten att ”ockupera” en central park eller tunnelbanestationer i en månads tid är det däremot inte.

Den som vill demonstrera får ansöka om demonstrationstillstånd och hålla sig inom lagens ramar. Demokratirörelsen i Nordafrika kämpar mot förtryck och för rätten att yttra sig. Occupy-rörelsen, däremot, missbrukar och åsidosätter demokratins grundläggande spelregler. Att jämföra dessa två är därför direkt skamligt.

Nakunzis uttalande förstärker bilden ytterligare av Occupy-rörelsen som en klassisk internationell vänsterrörelse, något av ett 2010-talets Attac. Istället för att ifrågasätta hur stater, banker och företag de facto agerar så väljer man att lägga skulden på marknadsekonomin som sådan. Demonstranterna kritiserar inte att företag subventioneras med skattepengar, de kritiserar vinstgivande företag.

Det rör sig om samma gamla vänster som tar varje möjlighet att ifrågasätta kapitalismen och den ekonomiska friheten, utan att komma med några egna realistiska och konstruktiva alternativ.

Det är uppenbart att allt inte står rätt till i världsekonomin idag. Vi unga kristdemokrater menar att diskussionen om etikens betydelse för marknadsekonomins funktionssätt behöver bli mer livfull. Vi vill se en social marknadsekonomi där alla aktörer tar sitt moraliska ansvar för att förvalta de ekonomiska resurserna väl. Marknadsekonomin är inte i sig tillräcklig för att skapa ett gott samhälle, utan det är först när den fylls med ett innehåll av goda värderingar som den kan utvecklas till sin fulla potential. Ingenting av detta är dock någonting som Occupy-rörelsen tar upp i sin kritik av samhället och det ekonomiska systemet. ”Systemet är problemet” var istället ett av budskapen då rörelsen ”sammanträdde” i Stockholm den 15 oktober.

Att tälta med sina kompisar kan säkert vara trevligt. Verkligheten är dock sådan att välstånd skapas av dygder som personligt ansvarstagande, flit och hårt arbete. På dessa områden är Occupy-rörelsens bidrag lika med noll.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på SVT:s debattsida.

Sverige bör föra en aktiv utrikespolitik

Glädjande bilder sprids just nu över världen. De libyska, Nato-stödda rebellerna har intagit större delen av Tripoli och det lär nu bara vara en tidsfråga innan hela huvudstaden är under kontroll. Det innebär i sådana fall att en av världens värsta diktatorer, som suttit vid makten i över 40 år, har störtats och att det libyska folkets frihet ökar. En ny libysk epok inleds och förhoppningsvis kommer steg att tas i riktning mot demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter.

Sverige har sedan april deltagit i den Nato-ledda insatsen. Svenska Gripenplan har ansvarat för en stor del av spaningen i libyskt luftrum, en insats som enligt Nato varit mycket värdefull. Som svenskar kan vi vara stolta, vi har varit med och förändrat människors liv. Det är sällan vi får se så konkreta resultat av vårt internationella arbete som vi får se just nu.

Med jämna mellanrum höjs röster, från såväl höger som vänster, för att Sveriges roll i den internationella politiken bör begränsas. Biståndet ska minska, antalet invandrare reduceras och de fredsbevarande insatserna bli färre. Protektionism och isolationism förespråkas. Vi unga kristdemokrater är starkt emot sådana inskränkningar av vårt internationella arbete. Som rik och välmående nation har vi ett ansvar för de människor som lever i fattigare och mindre fria delar av världen.

Sverige ska ta en aktiv roll i arbetet för en friare, rikare och mer demokratisk värld. Detta arbete har dock en stor bredd, och ska så också ha. Vi måste vara en aktiv röst för en mer utbredd frihandel. Vi behöver ha en generös politik för global utveckling och ge bistånd till projekt som är effektiva och ger tydliga resultat. Vi ska ställa upp med militära medel och militär utrustning i de fall där det behövs och efterfrågas av omvärlden.

Ytterst handlar all politik om människosyn – detta blir kanske extra tydligt i internationella frågor. För KDU är det självklart att principen om alla människors lika och unika värde alltid ska ligga till grund för Sveriges agerande gentemot omvärlden.

Det ser nu ut som att Sveriges insats i Libyen faktiskt bidragit till att avsätta en diktator som varken respekterade människovärdet eller de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vi ser ett bevis för att en värdebaserad utrikespolitik måste kunna arbeta med både diplomati och militära hjälpmedel. Detta är en nödvändighet om ofriheten och förtrycket ska kunna besegras.

Aron Modig
Förbundsordförande KDU

Texten har även publicerats på Newsmill.

Skottet i Massachusetts..?

I förra veckan höll Massachusetts fyllnadsval till senaten efter framlidne Ted Kennedy. Republikanen Scott Brown vann överraskande över demokraten Martha Coakley och blev därmed den förste republikanske senatorn från delstaten sedan början av 1950-talet. Demokraternas förlust är att betrakta som ett svårt bakslag för president Barack Obama när han ska genomdriva sitt förslag till sjukvårdsreform eftersom Brown har lovat att bekämpa förslaget. Utan en demokratisk majoritet på 60 mandat får Obama svårt att baxa det genom kongressen med mindre än kraftiga dröjsmål. Med 41 mandat i senaten kan republikanerna fördröja processen.

Den mycket läsvärda huvudledaren i veckans nummer av The Economist tar sin utgångspunkt i just detta och diskuterar kring huruvida valet i Massachusetts kan ses som starten på en ny anti-stor-stat-rörelse:

In the aftermath of the Senate election in Massachusetts, the focus of attention is inevitably on what it means for Barack Obama. The impact on the Democratic president of the loss of the late Ted Kennedy’s seat to the Republicans will, no doubt, be significant (see article). Yet the result could be remembered as a message more profound than the disparate mutterings of a grumpy electorate that has lost faith in its leader—as a growl of hostility to the rising power of the state.

America’s most vibrant political force at the moment is the anti-tax tea-party movement. Even in leftish Massachusetts people are worried that Mr Obama’s spending splurge, notably his still-unpassed health-care bill, will send the deficit soaring. In Britain, where elections are usually spending competitions, the contest this year will be fought about where to cut. Even in regions as historically statist as Scandinavia and southern Europe debates are beginning to emerge about the size and effectiveness of government.

There are good reasons, as well as bad ones, why the state is growing; but the trend must be reversed. Doing so will prove exceedingly hard—not least because the bigger and more powerful the state gets, the more it tends to grow. But electorates, as in Massachusetts, eventually revolt; and such expressions of voters’ fury are likely to shape politics in the years to come.

Läs hela ledaren här.

Havanna, Kuba: En resebetraktelse

Något osannolikt tillbringade jag föregående vecka på Kuba – landet som är känt för sin socialism, sin rom, sina cigarrer och Guantanamo Bay. Tillsammans med Johan Enochsson från KDU:s internationella utskott besöktes Havanna. På programmet stod en del arbete men det fanns även utrymme för att upptäcka såväl staden och landet som systemet.

Välkomnandet var varmt. Temperaturen var  hög samtidigt som väggrenar och husväggar var julpyntade med affischer och målade porträtt på goda och välgörande män. Bröderna Castro, Che Guevaara och Hugo Chavez är några exempel. Sjukt.

Sjukast av allt lär dock det ekonomiska systemet vara. Inte nog med att i princip all näringsverksamhet är statlig, inklusive restauranger, hotell och barer. Kuba använder dessutom en hemsnickrad modell med dubbla nationella valutor – en för de inhemska och en för turister – vilket gör det möjligt att tillämpa helt olika prissättningar för de respektive grupperna. För turisterna är priserna riktigt höga, lätt i paritet med Sverige trots att kvaliteten på såväl mat som andra varor är betydligt lägre. Utöver det kan nämnas att en tioprocentig skatt, ovanpå en extra avgift och den svenska bankavgiften, tas ut på samtliga uttag från de statliga kontantautomaterna samt att skatten för att lämna landet ligger på motsvarande 25 dollar. Det senare gäller förstås också turister. Kubanerna är med ytterst få undantag förbjudna att lämna landet.

Att priserna för kubanerna är lägre är förstås tur eftersom exempelvis en taxichaufför, som arbetar uppemot 80 timmar per vecka och då tjänar mer än genomsnittet, drar in cirka tio dollar per månad. Den chaufför som jag och Johan använde oss av hade en hemmafru och tre barn i skolåldern. Man behöver inte ha alltför många magisterexamina för att inse att tio dollar dividerat med fem dividerat med 30 dagar innebär en inkomst per person och dag som hamnar en ganska bra bit under åtminstone Världsbankens definition av fattigdom. Vi kunde med andra ord inte dricksa för mycket.

Utöver de medel som samlas in genom utmjölkningen av turisterna lär landet till största delen leva på stöd från likasinnade ute i världen. Denna ”familj” tenderar dock, som tur är, att bli mindre. När Sovjetunionen nu fallit sönder och Nordkoreas ledare varken har pengar eller tid (har ju fullt upp med att spela golf och lägga sig i vad folket har för frisyrer) står nu hoppet till Venezuela. Landet byter olja i utbyte mot arbetskraft, främst läkare. De läkare som blir kvar gör enligt uppgift ofta professorerna sällskap som portierer på turisthotellen. Lönerna är betydligt högre där.

Bytesbalansen är inte heller speciellt mycket att hänga i julgranen så här i juletid. Importen är fyra gånger större än importen och 80 procent av maten köps från utlandet. Det har till och med gått så långt att Kuba numera importerar socker – landets gamla paradvara – vilket onekligen också är rätt sjukt. Eller som en av de oppositionella ekonomer vi besökte exemplifierade: ”Det är som om Sverige skulle importera Volvobilar”.

Så vad har de då lyckats med? Havanna är en väldigt vacker stad med fina byggnader och parker. Ja, de byggnader och parker som spanjorerna och amerikanerna uppförde alltså. De som nu är på god väg att falla sönder eftersom de inte lär ha underhållits sedan 1959. Stränderna, solen och havet är också vackra. Skapelseanhängarna och evolutionsfansen lär dock kunna enas om att det inte är kubanerna själva som skapat dessa under den tid som gått sedan revolutionen. Utöver det har de många poliser – minst en i varje knut. Det hade ju varit kanon om fokus bland dessa varit att beskydda medborgarna och inte bevaka dem, som nu.

För att summera kan man väl konstatera att cigarrer, förtryck och mojitos säkert räcker en bit om det är branding och internationell uppmärksamhet som eftersträvas. Men enbart dessa komponenter räcker varken till rikedom eller till mättade magar. Vissa har självklart råd med socialism. Ja, vissa till och med tjänar på ideologin. Men den kretsen tenderar att begränsas till ett lands yttersta elit, resten får lida. Den stora massan, som i varje rimligt fall borde vara den som ledningen ska värna, far illa. Om någon skola är egoistisk så är det inte kapitalismen – utan definitivt socialismen.

Vill vi ha Berlinmurare i regeringen?

Förra måndagen, den 9 november, var det 20 år sedan gränsen mellan Väst- och Östtyskland öppnades. Berlinmuren började falla sönder, det totalitära DDR likaså och demokratiseringen av Östeuropa tog ytterligare ett steg framåt. Händelsen är av stor symbolisk betydelse och påminner inte enbart om det socialistiska förtryck som i årtionden drabbade den östra delen av vår kontinent, utan också om att friheten och demokratin aldrig får tas för givna.

Som Svenska Dagbladets ledarsida påpekade den 10 november upplevde inte alla Berlinmurens fall som en möjlighet. Till minoriteten av besvikna hörde garanterat Vänsterpartiet kommunisterna som så sent som 1978 hade Moskva-representanter på besök under partiets kongressförhandlingar och som upprätthöll kontakterna med övriga öststaters kommunistpartier en bra bit in på 1980-talet.

Även om ”kommunisterna” ströks ur partinamnet ett år efter murens fall återfinns de fortfarande i medlemsrullorna och i partiets vardag. Partikansliet på Kungsgatan 84 i Stockholm finansierades en gång i tiden, helt eller delvis, med pengar från Sovjet. Byggnaden är i samma ägo sedan 1930-talet, då Vänsterpartiet fortfarande formellt var en lokalavdelning till det sovjetiska kommunistpartiet.

Nuvarande partiledaren Lars Ohly gick år 1978 med i Kommunistisk ungdom och fortsatte kalla sig för kommunist även efter murens fall. Ja, det gjorde han faktiskt över partikongressen 2004, då han valdes till ordförande, och ända fram till hösten året därpå. Att Vänsterpartiet har ett minst sagt unket förflutet står med andra ord klart, samtidigt som företrädarna fortfarande svävar på målet när frågan dyker upp.

Hur står det till med idéerna då? Ja, inte blir gemene man lättare till mods av en snabb blick på exempelvis partiets ekonomiska politik. I 2006 års valrörelse förde Lars Ohly fram ett krav om 200 000 nya offentliga jobb. Modernt och framåtblickande – för det är ju inom den improduktiva offentliga sektorn som den ekonomiska tillväxten skapas. Eller hur är det nu?

När orosmolnen under förra hösten började torna upp sig på den världsekonomiska himlen kom så nästa vansinniga anspråk. Nu skulle det så kallade utgiftstaket, som syftar till att garantera förvaltarskap och ansvarstagande i de offentliga finanserna, inte längre hållas. Regeringen uppmanades istället att låna upp stora summor till högre bidrag och uppköp av problemtyngda bilfabriker. Allt på framtida generationers bekostnad.

Idag är Vänsterpartiet det parti som mest högljutt gormar efter högre skatter, inte minst med hänvisning till att ”de rika” ska sättas dit. Och det gör de i Sverige – det land som efter tre år med borgerligt styre fortfarande har såväl världens näst högsta skattetryck mätt i förhållande till BNP som den högsta marginalskattenivån.

Mona Sahlin – statsministerkandidaten – berörs dock inte av detta. Just nu fördjupar hon nämligen sitt och socialdemokratins samarbete med det forna kommunistpartiet i förhoppning om att vinna nästa års val. Även om jag personligen tror att det är ett bevis på dåligt omdöme som väljarna kommer att genomskåda, så blir konsekvenserna förödande om experimentet lyckas.

Då kommer fokus att flyttas från individerna och det civila samhället till staten, familjernas frihet inskränks ytterligare och de förbättringar som initierats inom skol- och utbildningspolitiken lär avbrytas. Det är illa. Men minst lika förödande är att Lars Ohly och ett antal andra vänsterpartister då tar plats i Sveriges högsta politiska organ. Vill vi verkligen ha Berlinmurare i regeringen? Det är en fråga som alla röstande bör ställa sig den 19 september nästa år.

Aron Modig
Ordförande, Kristdemokratiska studentförbundet
Andre vice förbundsordförande, Kristdemokratiska ungdomsförbundet

Tories partikonferens i Manchester

I början av veckan arrangerades brittiska Tories årliga partikonferens i Manchester, till vilken KDU reste med en åtta personer stark delegation. De fyra dagarna var extremt givande, lärorika och underhållande. Detta är åtta reflektioner från resan:

  • Skuggkabinettets finansminister George Osborns tal på tisdagen var fenomenalt. På 30 minuter redogjorde han för den ekonomiska politik som en eventuell Tory-regering kommer att föra efter valet i vår. Det var fokus på ansvar, minskade statliga utgifter, sparande, investeringar och förvaltarskap.
  • David Camerons avslutande Party Leader’s Speech var också otroligt bra och välkomponerat. Under rubriken Putting Britain back on her feet förmedlade han en berättelse om hur han vill att det brittiska samhället ska se ut. Se talet här och läs det här.
  • Den internationella representationen var betydande med 300 gäster från ett hundratal olika länder. Detta gjorde att det internationella minglet på onsdagskvällen blev en av veckans absoluta höjdpunkter. Bland gästerna återfanns bland många andra Israels Storbritannienambassadör, Maldivernas president, ministrar från Elefenbenskusten samt Tories förre partiledare William Hague.
  • Familjernas och det civila samhällets betydelse för ett välfungerande och gott samhälle var någonting som betonades flitigt. Under parollen ”Big government = big problems” klargjorde man att staten behöver minska i storlek för att låta de mindre gemenskaperna blomstra. Lag och ordning var också centralt.
  • Tankesmedjan Centre for Social Justice arrangerade flera mycket bra seminarier kring sociala frågor och social rättvisa. En stark sådan tankesmedja skulle behövas också i Sverige.
  • I skoldebatten gjordes mängder av referenser till det svenska systemet med friskolor, som Tories är en klar företrädare för.
  • I flera tal klargjorde ledande företrädare hur stolta de är över de brittiska soldaterna i Afghanistan på ett sätt som man aldrig hör i Sverige.
  • EU-skepticismen är väldigt utbredd inom partiet, vilket inte minst klargjordes under europaparlamentariker Daniel Hannans tal på måndagskvällen då han i princip krävde utträde ur unionen.